Irankriget – Nya Dagbladet

USA attackerar återigen Iran – Teheran svarar mot amerikanska baser

Jan Sundstedt — Mon, 31 Aug 2026 11:39:58 +0000

Efter omkring en månad utan kända amerikanska anfall mot Iran bombade USA på söndagen två iranska avfyrningsramper på ön Larak i Hormuzsundet. Iran svarade med robotar och drönare mot baser där amerikanska styrkor verkar i Jordanien. En talesman för USA:s centralkommando, Centcom, har bekräftat angreppet mot Larak, och menar att det iranska Revolutionsgardet planerade för att lägga ut ytterligare sjöminor i Hormuzsundet. Centcom hävdar att USA slog till för att avvärja ett omedelbart hot mot handelssjöfarten. Oberoende källor har ännu inte styrkt de påstådda iranska förberedelserna. Revolutionsgardet uppger att amerikanska anfall dödade och skadade både militärer och civila på Larak, men anger inte hur många som drabbades. Iran avfyrade därefter robotar och drönare mot baserna King Hussein och Al Azraq i Jordanien och kallade insatsen "Straff för angriparen". Jordaniens försvarsmakt uppger att åtta robotar trängde in i landets luftrum. Luftvärnet sköt enligt myndigheten ned samtliga innan de kunde hota människor eller egendom.

Guerre en #Iran : Les #USA bombardent l'île iranienne de Larak, Téhéran menace de représailles pic.twitter.com/auNdzJPkDP
— Medi1TV Afrique (@Medi1tvAfrique) August 31, 2026

Iran hävdar att angreppen orsakade svåra skador på de båda baserna. Amerikanska källor hävdar att luftvärnet stoppade nästan alla inkommande robotar och att det iranska motanfallet inte orsakade några större skador. Irans armé uppger även att ett stort antal drönare angrep amerikanska militära tillgångar vid flygbasen Al Minhad i Förenade arabemiraten, något som landets försvarsdepartement förnekar. Emiratet bekräftar dock att dess flygvapen ingripit mot en drönare som närmade sig från Iran över landets territorialvatten. Revolutionsgardet hävdar dessutom att iranskt luftvärn sköt ned en amerikansk MQ-9 Reaper över Hormuzsundet. USA har inte bekräftat någon sådan förlust och ingen oberoende källa har styrkt påståendet. Donald Trump har även postat en bekräftat AI-genererad video som visar USA:s senaste attacker mot Iran.

New media post from Donald J. Trump
( TS: Aug 30 2026, 10:19 PM ET )‍‌‍‌‌‍‍‍‍‍‍‌‍‍‌‌‌‌‍‍ pic.twitter.com/92fRZBiPza — Commentary Donald J. Trump Truth Social Posts On X (@TrumpTruthOnX) August 31, 2026

Brentoljan steg omkring två procent till närmare 90 dollar per fat under måndagsmorgonen. Fartygsspårningsdata visade samtidigt att endast omkring fem handelsfartyg om dagen passerade sundet under helgen. Genom Hormuzsundet gick före kriget omkring en femtedel av världens oljetransporter. Varje nytt anfall eller minhot påverkar därför rederier, försäkringsbolag och energimarknader långt utanför regionen.

Iran ändrar militär doktrin – öppnar för föregripande angrepp

Jan Sundstedt — Thu, 27 Aug 2026 08:09:34 +0000

Iran har ändrat sin militära doktrin från försvar till offensiv och öppnar för föregripande angrepp mot amerikanska tillgångar. Beskedet kommer samtidigt som armén uppger att dess krigsskadade vapensystem har återställts. Brigadgeneral Mohammad Akraminia, talesman för Irans reguljära armé, beskriver kursändringen i en intervju med den iranska nyhetsbyrån Mehr. Enligt Akraminia ska armén hädanefter reagera snabbare, använda nya stridsmetoder och kunna slå till föregripande när Iran anser att ett motståndarangrepp förbereds. Den nya hållningen innebär också att Iran kan svara på ett enskilt angrepp med flera attacker mot olika mål. Han nämner amerikanska militära tillgångar, energianläggningar, undervattenskablar och strategiska områden kring Bab al-Mandab som möjliga mål i en framtida konflikt. I ett separat uttalande i iransk statlig tv hävdade Akraminia att samtliga vapensystem som skadades under kriget med USA och Israel har byggts upp på nytt. Irans försvarsindustri och armé ska ha tillfört ny materiel, medan andra system enligt honom har importerats från utlandet.

Uppgifterna saknar fullständig insyn

Akraminia anger varken antal, modeller eller leverantörsländer. Offentlig information kan därför inte styrka påståendet att armén har ersatt varje förlorat system. Uttalandet gäller dessutom den reguljära armén, Artesh, och behöver inte omfatta all materiel inom Revolutionsgardet. Flera uppgifter pekar samtidigt på att Iran försöker återställa sin militära förmåga. Reuters rapporterade i juli att Teheran väntades köpa mellan 300 och 400 kinesisktillverkade bärbara luftvärnssystem av typerna QW-12 och FN-16. Tre källor med insyn uppgav att systemen skulle stärka skyddet mot lågt flygande flygplan, helikoptrar och drönare. Kinas utrikesdepartement avfärdade uppgifterna som grundlösa. Doktrinförändringen tog enligt Mohammad Akraminia form under tolvdagarskriget 2025 och det senare 40-dagarskriget. Armén vill nu avskräcka USA och Israel genom att göra ett snabbt och geografiskt utvidgat svar mer trovärdigt. Följderna kan bli särskilt stora i Persiska viken, där flera amerikanska baser och centrala energiflöden ligger nära Iran. Kursändringen höjer samtidigt risken för att ett hot eller en felbedömning utlöser nya angrepp i en redan hårt pressad region.

Donald Trump utlyser ”ekonomisk D-dag” mot Iran

Jan Sundstedt — Thu, 20 Aug 2026 12:20:39 +0000

USA:s president Donald Trump utlyser vad han kallar en "ekonomisk D-dag" mot Iran och kräver att USA:s allierade hjälper till att isolera landet. Presidenten hotar samtidigt med omfattande ekonomiska följder för de stater, banker och företag som fortsätter handeln. Donald Trump offentliggjorde kampanjen på Truth Social på onsdagen. Han beskrev satsningen som de mest omfattande ekonomiska sanktionerna som USA någonsin har riktat mot ett land och anklagade Iran för att ha försuttit möjligheten att nå en uppgörelse. Varningen omfattar länder vars banker, företag, flygplatser eller myndigheter ger Iran möjlighet att hålla ekonomin igång. Trump pekade särskilt ut oljesmuggling, kontantöverföringar, växlingskontor, fartygsregister och bulvanföretag. Presidenten angav däremot varken vilka länder USA tänker straffa eller vilka åtgärder som väntar. USA:s finansdepartement hade på torsdagen inte offentliggjort något motsvarande nytt Iranpaket bland sina senaste åtgärder.

Hotar iranska handelspartner

Trumps formuleringar öppnar framför allt för sekundära sanktioner. USA kan därigenom försöka stänga ute utländska banker och företag från amerikanska marknader eller det dollardominerade finanssystemet om de fortsätter göra affärer med Iran. Kina framstår som den viktigaste möjliga måltavlan eftersom kinesiska företag köper en stor del av Irans återstående oljeexport. Al Jazeera rapporterar att även Irak och Turkiet hör till de handelsvägar som Washington kan försöka påverka. Förenade arabemiraten stoppade dagen före Trumps besked sina handels- och finansförbindelser med Iran efter anklagelser om iranska robotangrepp, något som bestämt förnekas av Teheran. [caption id="attachment_224866" align="alignnone" width="640"] Kontroll över handelsvägarna i Hormuzsundet är högprioriterat för Donald Trump och USA. Foto: NASA.[/caption] Irans utrikesminister Abbas Araghchi svarade på torsdagen att Trumps kampanj försöker avleda uppmärksamheten från USA:s statsskuld och stigande räntekostnader. Han beskrev påtryckningarna som ekonomisk terrorism och hävdade att de hotar världsekonomin och andra staters suveränitet. USA har redan infört omfattande sanktioner mot Irans olje-, sjöfarts- och finanssektorer. Kampanjens praktiska betydelse avgörs därför först när Washington redovisar vilka ytterligare straffåtgärder som ska införas och om hoten även riktas mot stora handelspartner som Kina.

CNN: USA:s högste general söker väg ut ur Iran-kriget

Jan Sundstedt — Sun, 09 Aug 2026 12:25:08 +0000

WASHINGTON (Xinhua) -- USA:s högste general Dan Caine har enligt CNN under de senaste veckorna privat sagt till andra ledande rådgivare till president Donald Trump att Washington måste hitta en väg ut ur kriget med Iran. Dan Caine ska enligt CNN ha framfört sin syn på kriget till Donald Trump då militära alternativ för att trappa upp konflikten kan få motsatt effekt och flygstridskrafter ensamma sannolikt inte kan uppnå Trumps uttalade mål, uppger CNN med hänvisning till tre källor med insyn. Donald Trump har konsekvent förefallit ovillig att sätta in marktrupper i Iran och har satsat på att flyganfall ensamma kan få Teheran att acceptera en uppgörelse på hans villkor. Caine och andra i Trumps regering bedömer dock privat att ett sådant resultat är osannolikt, enligt uppgifterna. CNN:s rapport kom dagen efter att Trump sagt att USA:s samlade ammunitionslager fortfarande är tillräckliga, men att tillgången på vissa ammunitionstyper är "något mer ansträngd". Enligt Pentagondata som återges av Xinhua har 18 amerikanska militärer dödats och 687 skadats i kriget mot Iran. Motståndet bland amerikaner mot kriget har samtidigt ökat, enligt flera opinionsmätningar. En Washington Post–Ipsos-mätning visade att 68 procent ansåg att kriget inte var "värt att utkämpa", medan en Reuters/Ipsos-mätning visade att ungefär en tredjedel stödde kriget. Irans utrikesminister Abbas Araghchi uppger att några förhandlingar mellan Iran och USA inte pågår. Han bekräftar att meddelanden förmedlas via mellanhänder, men att samtal inte kan återupptas innan USA enligt Iran har upphört med vad Teheran beskriver som brott mot den tidigare överenskommelsen. Araghchi sade också att samtal med Oman om en ny farled i Hormuzsundet fortsätter, men att en sådan överenskommelse i sig inte skulle innebära att sundet öppnas.

USA och Saudiarabien utför attacker på irakisk mark

Redaktionen — Wed, 29 Jul 2026 10:09:59 +0000

WASHINGTON (Xinhua) -- USA:s och Saudiarabiens styrkor genomförde på tisdagen riktade flyganfall mot Iranallierade militanter i Irak, efter en våg av drönarattacker som enligt USA:s centralkommando Centcom hade riktats mot amerikanska styrkor och saudisk energiinfrastruktur.

USA:s och Saudiarabiens stridsflyg slog till mot flera logistik- och vapenanläggningar i östra Irak som en kraftfull reaktion på över 30 flygburna drönarattacker som enligt Centcom styrts av Islamiska revolutionsgardet, IRGC, under de senaste 72 timmarna.

— De oprovocerade attackerna mot USA:s styrkor lyckades inte, uppgav kommandot i ett inlägg på X.

Centcom uppgav att Iranallierade miliser i Irak hade genomfört fler än 600 försök till attacker mot amerikanska medborgare och anläggningar mellan februari och april. Kommandot varnade för att IRGC och dess "ombud" måste upphöra med sådana attacker, annars kan ytterligare amerikanska militära insatser följa.

Kort efter uttalandet inträffade enligt medieuppgifter en explosion vid högkvarteret för Iraks paramilitära Folkliga mobiliseringsstyrkor.

Flyganfallen kom under en period av ökade spänningar efter månader av fientligheter mellan USA och Iran. Under perioden har uppgifter förekommit om påstådda irakiska attacker mot amerikanska styrkor i Irak och på andra håll i regionen.

Kriget mot Iran kan förändra världen – scenarierna ingen vill tala om

Osignerad — Sat, 25 Jul 2026 12:04:26 +0000

Krig rapporteras vanligen som en serie enskilda händelser: ett flyganfall, ett robotsvar, en skadad militärbas och ett nytt hot. Den större utvecklingen försvinner lätt bakom dagens rubriker. Det avgörande är inte bara vad som redan hänt, utan vilka dörrar varje nytt angrepp öppnar. Ingen kan säkert förutsäga besluten under extrem press, men genom att kartlägga aktörernas mål, resurser och begränsningar går det att följa möjliga händelsekedjor till deras logiska slutpunkter. Det är detta artikeln försöker göra.

Krafterna som inte vill se en kompromiss

I den offentliga berättelsen handlar kriget framför allt om Irans kärnenergiprogram och Israels säkerhet. Den förklaringen fångar en del av verkligheten, men långtifrån hela. För den israeliska regeringen handlar konflikten även om att undanröja den starkaste regionala makt som öppet och militärt utmanar Israels dominans. Iran har byggt upp ett nätverk av allierade och väpnade rörelser i Libanon, Irak, Syrien, Jemen och de palestinska områdena. Detta har gett Teheran möjlighet att svara på ett israeliskt eller amerikanskt angrepp utan att nödvändigtvis inleda ett direkt krig. Israel har under de senaste åren systematiskt försökt försvaga detta nätverk. Hamas har kraftigt försvagats i Gaza, Hizbollah har förlorat stora delar av sitt ledarskap och sin militära förmåga, Syriens försvar har reducerats och iranska befälhavare och kärnforskare har dödats. Ett besegrat eller sönderfallande Iran skulle fullborda en avgörande förändring av regionens maktbalans. I USA finns samtidigt mäktiga politiska och religiösa rörelser som länge förespråkat konfrontation med Iran. Christians United for Israel, CUFI, beskriver sig som USA:s största proisraeliska organisation och har arbetat för hårdare sanktioner, större militärt stöd till Israel, erkännandet av Jerusalem som Israels huvudstad och USA:s utträde ur kärnenergiavtalet med Iran. Organisationens grundare, pastorn John Hagee, har i böcker och predikningar placerat Iran i en apokalyptisk berättelse där Israel står i centrum för de händelser som ska föregå Jesu återkomst. Han är långtifrån ensam. En omfattande del av den amerikanska evangelikala rörelsen betraktar staten Israel som ett uppfyllande av bibliska profetior. Judarnas återvändande, kontrollen över Jerusalem, återuppbyggnaden av det tredje templet och ett stort krig kring Israel ses som delar av en gudomlig händelsekedja. Iran får en särskild roll genom Hesekiels bok, där Persien nämns i en koalition mot Israel. Det avgörande är inte om tolkningen är riktig, utan att människor med tillgång till pengar, väljare och beslutsfattare tror att dagens geopolitik ingår i ett profetiskt förlopp. Det betyder inte att kriget startades för att framkalla Harmagedon eller bygga det tredje templet. Någon sådan slutsats kan inte dras enbart av teologiska föreställningar. Men det har stor betydelse vilka krafter som driver på kriget, varför de motsätter sig kompromisser och vilket slutresultat de betraktar som önskvärt eller förutbestämt. En människa som uppfattar ett krig som en katastrof försöker avsluta det. Den som ser samma krig som ett led i Guds plan kan i stället betrakta varje upptrappning som ett tecken på att historien utvecklas i rätt riktning.

När kriget får sin egen logik

Ett storkrig behöver inte vara planerat i varje detalj. Historien visar att katastrofer kan växa fram ur beslut som vart och ett framstår som rationellt. En regering angriper för att återställa sin trovärdighet. Motståndaren svarar för att inte framstå som svag. Det första landet trappar upp eftersom svaret annars kan uppfattas som en seger. Nya aktörer ingriper för att skydda sina allierade och intressen. Till slut har samtliga passerat gränser som ingen från början avsåg att överskrida. Första världskrigets mobiliseringar, allianser och föreställningar om snabba segrar skapade ett förlopp som Europas ledare snart förlorade kontrollen över. Kubakrisen visade hur världen kan närma sig kärnvapenkrig genom missförstånd, decentraliserade beslut och incidenter som de politiska ledningarna inte fullt ut kontrollerar. I kriget mot Iran finns samma farliga beståndsdelar: flera kärnvapenmakter, motstridiga säkerhetsintressen, religiösa föreställningar, strategiska energileder, regionala allianser och regeringar som inte har råd att framstå som besegrade.

Scenario ett: När kärnvapentröskeln bryts

Den första vägen mot en global katastrof börjar under ett berg strax söder om Natanz. Den underjordiska anläggningen Kuh-e Kolang Gaz La, i väst kallad Pickaxe Mountain, uppges ligga mer än hundra meter under marken och skyddas av befästa tunnelingångar. Iran säger att den ska tillverka avancerade centrifuger, men IAEA:s inspektörer har inte fått tillträde och användningen är därför okänd. Enligt israeliska underrättelseuppgifter som delats med USA flyttade Iran tusentals centrifuger dit under tolvdagarskriget 2025. Uppgifterna är inte oberoende verifierade, men om de stämmer kan anläggningen innehålla viktig utrustning för att återuppta urananrikningen. Omfattande aktivitet och begränsad internationell insyn skapar ett dilemma: ju mindre USA och Israel vet, desto lättare kan komplexet betraktas som ett hemligt kärnvapencentrum och desto större blir trycket att angripa. Donald Trump har pekat ut anläggningen som ett möjligt mål och talat om en ”riktigt fet smäll” mot ingången. Djupet är det strategiska problemet. Om hela komplexet anses behöva förstöras men de kraftigaste konventionella bunkerpenetrerande bomberna inte når fram, återstår allt färre militära alternativ. I ett sådant läge kan ett mindre markpenetrerande kärnvapen börja framställas som en ”begränsad” lösning. Argumentet skulle sannolikt vara att det används långt under marken mot en militär anläggning, inte mot en stad, och att syftet är att förhindra ett framtida kärnvapenkrig. Men för Iran skulle skillnaden vara akademisk. USA eller Israel skulle ha använt kärnvapen på iranskt territorium och brutit ett tabu som bestått sedan 1945.

Från kärnteknisk tröskelstat till kärnvapenmakt

Före de stora angreppen hade Iran byggt upp ett omfattande lager av uran anrikat till 60 procent. Ytterligare anrikning till vapenkvalitet skulle enligt flera bedömningar kunna genomföras snabbt. Det betyder inte att Iran omedelbart kan placera ett färdigt kärnvapen på en robot. Anrikning, vapenkonstruktion och ett fungerande leveranssystem är tre skilda steg. Den amerikanska underrättelsetjänstens offentliga bedömning i mars 2025 var att Iran då inte byggde ett kärnvapen och att landets högsta ledning inte hade återstartat det vapenprogram som enligt USA avbröts 2003. Men kriget kan förändra själva beslutet. Den iranska ledningen kan dra slutsatsen att landet angreps därför att det saknade ett färdigt kärnvapen. Nordkorea har trots hot, sanktioner och isolering inte utsatts för någon amerikansk-israelisk bombkampanj. Irak och Libyen avvecklade däremot sina program och deras regeringar störtades senare genom krig. Budskapet kan uppfattas som tydligt: den stat som saknar kärnvapen kan angripas, medan den som har dem måste förhandlas med. Iran behöver inte heller bygga ett tekniskt fulländat vapen för att förändra kalkylen. En enkel laddning, ett underjordiskt prov eller ett trovärdigt påstående om att landet innehar en bomb kan tvinga motståndarna att agera som om hotet är verkligt. Kunskap kan inte bombas bort. Forskare kan dödas och anläggningar förstöras, men erfarenhet, dokumentation och teknisk kompetens kan överleva i andra delar av systemet. Angreppen kan därför fördröja ett kärnvapenprogram och samtidigt göra det politiskt oundvikligt.

Det israeliska svaret

Israel har aldrig officiellt bekräftat sin kärnvapenarsenal, men betraktas allmänt som kärnvapenmakt. Om Iran visar att det har en fungerande kärnladdning kan Israel anse att ett förebyggande angrepp är nödvändigt innan vapnet kan användas eller spridas till andra aktörer. Om Iran i stället använder ett kärnvapen mot en israelisk militärbas, hamn eller stad blir ett omfattande israeliskt kärnvapensvar sannolikt. Iran kan då försöka slå mot ytterligare israeliska mål, amerikanska baser eller Gulfstater som deltagit i kriget. Pakistan hamnar samtidigt under enorm press. Landet är kärnvapenbeväpnat, gränsar till Iran och har en stor befolkning med starka sympatier för palestinierna och motstånd mot Israel. Den högt uppsatte iranske politikern och tidigare revolutionsgardesbefälhavaren Mohsen Rezaei hävdade 2025 att Pakistan hade lovat att svara med kärnvapen om Israel använde en atombomb mot Iran. Pakistan förnekade att något sådant löfte hade lämnats, och uppgiften har inte kunnat verifieras. Påståendet visar ändå vilka förväntningar och farliga missförstånd som kan uppstå under en snabb upptrappning. Om Pakistan höjer sin kärnvapenberedskap gör Indien detsamma. En konflikt mellan Iran och Israel kan därmed aktivera den farligaste militära rivaliteten i Sydasien utan att Indien ursprungligen varit part i kriget.

Rysslands röda linje

Ryssland har ett strategiskt samarbetsavtal med Iran, men ingen skyldighet motsvarande Natos artikel 5 att gå i krig för landet. Moskva kan därför avstå från ett direkt ingripande så länge konflikten förblir konventionell. Kärnvapenanvändning förändrar situationen. Om USA visar att taktiska kärnvapen kan användas mot djupt belägna anläggningar hos en strategisk motståndare skapas ett prejudikat som Ryssland kan betrakta som ett framtida hot mot egna anläggningar. Moskva kan då förklara att ytterligare kärnvapenbruk kommer att mötas av rysk vedergällning. Ryssland behöver inte omedelbart anfalla USA. Det kan flytta strategiska bombplan, kärnvapenubåtar och robotförband, leverera avancerade vapen till Iran eller öppna nya fronter för att tvinga Washington att sprida sina resurser. Nato svarar med höjd beredskap. Ett falsklarm, ett cyberangrepp eller en missförstådd robotbana kan därefter avgöra mänsklighetens framtid. Ingen behöver ursprungligen ha önskat ett världskrig. Varje ledare behöver bara frukta konsekvenserna av att inte svara.

Kinas dilemma

Kina skulle försöka undvika ett direkt krig med USA, men kan inte förhålla sig passivt till ett sammanbrott i Iran och Persiska viken. Landet är en av världens största energiimportörer, en central handelspartner till Iran och den största mottagaren av den LNG som transporteras genom Hormuzsundet. Ett långvarigt bortfall av olja och gas från regionen skulle slå mot kinesisk industri, transporter och livsmedelsproduktion. Ett besegrat Iran skulle dessutom stärka USA:s militära ställning i en region som är avgörande för Kinas energiförsörjning. Peking kan därför försöka stödja Iran med underrättelser, teknik, ekonomiska livlinor och diplomatiskt skydd utan att omedelbart gå in i kriget. Om kärnvapen används eller amerikanska styrkor försöker skapa fullständig kontroll över regionens energileder kan Kina samtidigt höja sin militära beredskap och öka trycket i andra konfliktområden. Washington skulle då behöva väga varje ytterligare upptrappning mot risken att Kina utnyttjar situationen kring Taiwan eller Sydkinesiska havet. Kriget mot Iran kan på så sätt öppna en andra strategisk front utan att kinesiska och amerikanska styrkor från början möts i Mellanöstern.

Scenario två: Kriget mot vatten, el och energi

Den andra vägen till katastrof kräver inga kärnvapen. Den börjar när USA och Israel kommer fram till att militära mål inte räcker för att tvinga Iran till underkastelse. Den 23 juli sade Donald Trump att han var nära ett beslut om ett ”massivt angrepp” mot Iran, större än de tidigare amerikanska attackerna. Uttalandet visar hur snabbt gränsen mellan militära mål och en bredare förstörelse av staten kan förskjutas. Nästa steg blir att angripa den infrastruktur som håller staten och ekonomin vid liv:

kraftverk och elnät
raffinaderier och oljedepåer
gasfält och petrokemisk industri
hamnar, broar och järnvägar
avsaltningsverk och vattenledningar
telekommunikationer och datacentraler
Kharg Island, varifrån en mycket stor del av Irans oljeexport normalt passerar.

Tanken skulle vara att beröva regeringen inkomster, stoppa krigsindustrin och skapa ett folkligt missnöje som leder till uppror eller regimskifte. Men när en utländsk makt förstör ett lands infrastruktur behöver resultatet inte bli att befolkningen gör revolt mot sin regering. Angreppen kan i stället omvandla en intern politisk konflikt till ett nationellt överlevnadskrig. Denna upptrappning är inte längre enbart hypotetisk. Den 22 juli hotade Donald Trump att USA för varje iranskt angrepp mot ett fartyg i Hormuzsundet skulle förstöra en iransk bro eller ett kraftverk, även i eller nära Teheran. Irans utrikesminister Abbas Araghchi svarade att landets försvarsdoktrin är ”öga för öga” och att varje angrepp mot iransk infrastruktur kommer att mötas av ett kraftfullt svar. [caption id="attachment_235741" align="alignnone" width="1170"] Brinnande oljetankrar i Hormuzsundet. Illustration: Reza Nasouri.[/caption] Om hoten omsätts i handling kan nästa steg därför bli ömsesidiga angrepp mot el-, vatten-, energi- och transportsystem. Budskapet till Gulfstaterna blir samtidigt enkelt: ett land som upplåter flygbaser, hamnar, luftrum och logistiskt stöd åt USA kan inte kräva att dess egen infrastruktur behandlas som neutral. Gulfstaterna utgör samtidigt inget enhetligt block. Flera av deras regeringar kan försöka begränsa USA:s användning av baserna, förneka delaktighet i angreppen och verka för vapenvila. Men Iran kan ändå bedöma att militär infrastruktur, luftrum och logistiskt stöd gör dem till praktiska deltagare i kriget – oavsett hur regeringarna själva beskriver sin roll.

Vedergällningen har redan börjat

Delar av detta scenario har redan inträffat i mindre skala. Iranska olje- och gasanläggningar har angripits. Iran har anklagat USA för ett angrepp mot en avsaltningsanläggning på Qeshm. Iranska robotar och drönare har därefter riktats mot energi-, industri- och vattenanläggningar i Gulfstaterna. I Qatar har LNG-produktionen skadats. I Bahrain och Förenade arabemiraten har aluminium- och energianläggningar träffats. En kombinerad el- och avsaltningsanläggning i Kuwait har skadats. Detta är fortfarande begränsade angrepp jämfört med vad Iran kan försöka genomföra om dess egen samhällsinfrastruktur utsätts för systematisk förstörelse. [caption id="attachment_235742" align="alignnone" width="1170"] En storskalig avsaltningsanläggning vid Jebel Ali G Station i Dubai. Foto: Starsend/CC BY-SA 3.0.[/caption]

Vatten är Gulfens verkliga akilleshäl

Gulfstaterna förknippas med olja, gas, rikedom och avancerade storstäder. Men deras samhällen vilar på en sårbar grund: de saknar i stor utsträckning naturligt sötvatten. Qatar, Bahrain, Kuwait, Förenade arabemiraten och Saudiarabien är beroende av industriell avsaltning för stora delar av sin vattenförsörjning och huvuddelen av sitt dricksvatten. Israel är beroende av avsaltat havs- och brackvatten för omkring 80 procent av sitt kommunala dricksvatten. Anläggningarna är stora, stationära och välkända. De ligger nära kusten och ofta intill kraftverk eller energianläggningar. De kan angripas med robotar, drönare, sabotage eller cybervapen, men behöver inte ens träffas direkt. Ett avsaltningsverk kan stoppas om elförsörjningen försvinner, pumpar eller havsvattenintag skadas, kontrollsystem angrips eller leveranser av nödvändiga kemikalier avbryts. Ett oljeutsläpp eller en brand vid en närliggande terminal kan förorena havsvattnet och tvinga flera anläggningar att stänga sina intag. Vatten-, energi- och industrisystemen bildar därmed en enda kedja: utan el fungerar inte avsaltningen. Utan vatten fungerar inte städerna, sjukhusen eller industrin. Utan hamnar, transporter och personal kan systemen varken repareras eller återstartas.

När en modern storstad får slut på vatten

Ett längre avbrott skulle snabbt förändra livet i Gulfens storstäder. Först börjar människor köpa och hamstra flaskvatten. Därefter följer ransonering där sjukhus, räddningstjänst och livsmedelsproduktion prioriteras. När lagren minskar stiger priserna och en svart marknad uppstår. Sanitet och avloppssystem börjar fallera. I regionens extrema hetta blir vattenbristen snabbt livshotande för barn, äldre och sjuka. Gästarbetare som förlorat sina anställningar kan samtidigt sakna inkomster, bostäder och rätt till offentlig hjälp. Regeringarna ställs inför ett omöjligt val: fortsätta stödja USA:s krig eller försöka rädda sina samhällen genom att avvisa amerikanska styrkor och kräva vapenvila. Iran behöver inte erövra Gulfstaterna. Det behöver bara övertyga deras ledningar om att kostnaden för att stödja kriget överstiger allt de kan vinna på det.

Hormuz – världsekonomins flaskhals

Iran kan göra Hormuzsundet alltför farligt för kommersiell trafik utan att upprätta en fullständig militär blockad. Några sänkta tankfartyg, minor, robotangrepp eller beslagtagna fartyg kan räcka för att försäkringsbolag ska dra tillbaka sitt skydd och rederier välja andra rutter. Genom Hormuz passerar en oljemängd motsvarande omkring en femtedel av världens konsumtion av petroleumvätskor samt ungefär en femtedel av den globala LNG-handeln. Nästan all Qatars export av flytande naturgas är beroende av denna väg. Saudiarabien och Förenade arabemiraten har rörledningar som kringgår Hormuz, men kapaciteten räcker inte för att ersätta hela bortfallet. Ledningarna, terminalerna och hamnarna blir dessutom själva uppenbara mål. [caption id="attachment_235743" align="alignnone" width="1170"] Hormuzsundet sett från rymden den 2 december 2020. Iran ligger i norr och Oman samt Förenade arabemiraten i söder. På sin smalaste plats är sundet omkring 34 kilometer brett. Bild: NASA/Public domain.[/caption] Om huthierna samtidigt angriper sjöfarten vid Bab al-Mandab kan även Röda havet och vägen mot Suezkanalen blockeras. Fartyg som tvingas undvika Röda havet måste gå den betydligt längre vägen runt Godahoppsudden, vilket binder upp fartygskapacitet och höjer kostnaderna för bränsle, frakt och försäkringar även för varor som inte kommer från Gulfregionen. Den 20 juli 2026 förklarade huthierna att en maritim blockad mot Saudiarabien hade trätt i kraft. Två dagar senare uppgav rörelsen att den angripit de saudiska oljetankrarna Encelia och Layla med robotar och drönare. Saudiarabien bekräftade att Encelia träffats och börjat brinna, medan uppgiften om Layla inte hade verifierats. Fartygsdata visade samtidigt att flera tankfartyg ändrade kurs. Om saudiska fartyg och hamnar vid Röda havet angrips samtidigt som trafiken genom Hormuz stryps hotas alltså även Saudiarabiens alternativa exportväg. Då störs två av världshandelns viktigaste transportleder samtidigt. Oljepriset kan stiga till nivåer som gör hela ekonomiska sektorer olönsamma. Naturgas, diesel och flygbränsle blir bristvaror. Strategiska oljereserver kan dämpa chocken under en tid, men inte ersätta ett långvarigt bortfall från Persiska viken.

Följderna stannar inte vid bensinpumpen

När energi blir en bristvara påverkas nästan all produktion. Några av de allvarligaste följderna kommer att uppstå inom områden som sällan nämns i krigsrapporteringen.

Konstgödsel och mat

Naturgas är både energikälla och råvara vid produktion av ammoniak och kvävegödsel. Om gasflöden, fabriker och sjöfart slås ut minskar tillgången på konstgödsel. Bönder får högre kostnader eller tvingas använda mindre gödsel. Skördarna faller samtidigt som transporter, bevattning och livsmedelsförädling blir dyrare. Resultatet blir stigande matpriser, exportrestriktioner och hunger i de mest importberoende länderna. Det kan utlösa protester, regeringskriser och nya inbördeskrig i länder som aldrig träffats av en enda robot.

Aluminium

Gulfregionen står för en betydande del av världens primäraluminium. Smältverken kräver enorma och oavbrutna mängder elektricitet. Ett längre strömavbrott kan skada själva ugnarna och hålla anläggningarna borta från marknaden under lång tid. Aluminium behövs inom fordonsindustri, flyg, byggnation, förpackningar, elnät, elektronik och vapentillverkning. Angrepp mot aluminiumverk i Bahrain eller Förenade arabemiraten kan därför slå direkt mot amerikanska och europeiska industrier.

Helium och halvledare

Qatar är en av världens största producenter av helium, som framställs i anslutning till LNG-produktionen och behövs till bland annat MR-kameror, halvledartillverkning, rymdindustri, fiberoptik och avancerad forskning. När LNG-anläggningarna stannar försvinner alltså inte bara gas. Även sjukhus och chipfabriker i Asien och Europa kan få brist på en industrigas som är svår att ersätta.

Läkemedel och petrokemikalier

Olje- och gasindustrin levererar insatsvaror till plast, syntetgummi, lösningsmedel, medicinsk utrustning, läkemedel, rengöringsprodukter, isolering och textilier. Ett långvarigt energikrig i Persiska viken skulle därmed spridas genom nästan hela den moderna industrin.

Miljökatastrofen som kan slå ut både olja och vatten

Systematiska angrepp mot raffinaderier, oljehamnar, depåer och tankfartyg kan orsaka enorma utsläpp i den relativt grunda Persiska viken, där vattenutbytet med Indiska oceanen är begränsat. Olja, kemikalier och brandrester kan stanna kvar länge, förstöra marina ekosystem och tvinga avsaltningsverk i flera länder att stänga sina havsvattenintag. Samma angrepp kan därmed slå ut både oljeexporten och dricksvattnet.

Radioaktiv spridning utan kärnvapenkrig

En radioaktiv katastrof kräver inte att någon använder ett kärnvapen. Om en reaktor, ett lager med använt kärnbränsle eller en annan kärnteknisk anläggning träffas kan radioaktiva ämnen spridas genom luft och vatten. Särskilt farligt vore ett angrepp mot kärnkraftverket i Bushehr vid Persiska vikens kust. Ett större utsläpp därifrån kan förorena havsvatten, hota fisket och tvinga avsaltningsanläggningar i flera Gulfstater att stänga sina intag. Samma region som redan lider brist på energi och dricksvatten skulle då även behöva hantera radioaktiv kontaminering. [caption id="attachment_235744" align="alignnone" width="635"] NASA:s satellitbild av området kring kärnanläggningen i Natanz den 19 juni 2025. Bild: NASA/Public domain.[/caption] Vindar och havsströmmar följer inga nationsgränser. Ett angrepp som motiveras som ett precist försök att försvaga Irans kärntekniska kapacitet kan därför orsaka en regional katastrof utan att någon part ursprungligen avsett att använda kärnvapen.

En flyktingkris utan historiskt motstycke

Ett fullskaligt infrastrukturkrig skulle skapa flera flyktingvågor samtidigt. Iran har över 90 miljoner invånare. Om el, vatten, sjukvård och livsmedelsdistribution bryter samman i större städer kommer först miljontals internflyktingar att söka sig till andra delar av landet. När även dessa områden överbelastas kommer många att försöka nå Turkiet och därefter Europa. Andra tvingas ta sig över de närmaste öppna landgränserna till Irak, Pakistan, Armenien, Azerbajdzjan eller Afghanistan – inte därför att de nödvändigtvis har anknytning dit, utan därför att flygtrafiken kan ha upphört och dessa är de enda möjliga flyktvägarna. Grannländerna blir i många fall transitområden snarare än slutdestinationer. Från Israel kan människor med dubbla medborgarskap försöka lämna landet, medan de som saknar en andra nationalitet riskerar att bli instängda om flygplatser och hamnar angrips. Libanon, Irak, Syrien och Jemen kan samtidigt drabbas av nya strider, ekonomisk kollaps och matbrist. Därtill kommer Gulfstaternas tiotals miljoner utländska invånare, varav en mycket stor andel är gästarbetare. I Qatar och Förenade arabemiraten utgör utlänningar en överväldigande majoritet av befolkningen. Miljontals människor från Indien, Pakistan, Bangladesh, Nepal, Filippinerna, Sri Lanka och olika delar av Afrika kan plötsligt stå utan arbete, lön, bostad eller möjlighet att resa hem. Om de återvänder förlorar deras hemländer samtidigt de penningförsändelser som försörjer familjer och hela lokalsamhällen. En ytterligare flyktingvåg uppstår långt utanför krigszonen. Länder som drabbas av bränslebrist, livsmedelskris, valutakollaps och arbetslöshet kan destabiliseras. Människor börjar fly från samhällen som aldrig deltagit i kriget men som inte längre kan försörja sina befolkningar. Kriget i Syrien, ett land som före kriget hade omkring 22 miljoner invånare, förändrade Europas politik. Iran har mer än fyra gånger så stor befolkning. I detta scenario omfattas dessutom Israel, Libanon, Irak och hela Gulfområdet.

När Europas mottagningskris blir en samhällskris

En flyktingström av denna omfattning skulle först belasta Turkiet och därefter länderna längs Balkanrutten. Turkiet hyser redan miljontals människor som lämnat tidigare krig och kan knappast förväntas absorbera ytterligare en obegränsad flyktingbefolkning. När mottagningssystem, gränsövergångar och provisoriska läger överbelastas kommer människor att försöka fortsätta mot Europeiska unionen. Grekland, Bulgarien, Cypern och Italien skulle hamna under omedelbar press, samtidigt som människor skulle söka alternativa vägar genom Balkan, över Medelhavet och via Svarta havet. Gränsstater kan börja släppa flyktingar vidare, medan andra länder svarar genom att återinföra kontroller och vägra ta emot människor från sina grannar. Schengensamarbetet skulle därmed utsättas för en betydligt större prövning än under flyktingkrisen 2015. Tillfälliga gränskontroller kan bli permanenta, den fria rörligheten begränsas och EU-länderna kan hamna i öppna konflikter om vem som ska bära ansvaret. Den avgörande skillnaden är att en ny flyktingkris kan sammanfalla med en djup ekonomisk kris. Europa skulle samtidigt kunna drabbas av skenande energi- och matpriser, brist på industriråvaror, konkurser, arbetslöshet och kraftigt försämrade statsfinanser. Länderna skulle alltså behöva ordna bostäder, sjukvård, skolor och försörjning åt ett mycket stort antal människor just när de ekonomiska möjligheterna att göra det har försämrats. [caption id="attachment_235745" align="alignnone" width="1170"] Flyktingar vandrar längs motorvägen M1 i Ungern mot gränsen till Österrike den 4 september 2015. Foto: Joachim Seidler/CC BY 2.0.[/caption] Kommuner som redan har bostadsbrist och pressad välfärd kan vägra att ta emot fler. Länder vid EU:s yttre gränser kan kräva tvingande omfördelning, medan andra medlemsstater vägrar följa besluten. Regeringar kan falla och nationalistiska eller separatistiska rörelser växa när väljare upplever att de politiska ledningarna har förlorat kontrollen över både gränserna och ekonomin. Människosmuggling, stora provisoriska läger och exploatering av personer utan rättslig status skulle sannolikt breda ut sig. Kriminella nätverk kan ta kontroll över transporter, falska dokument, arbete och bostäder. Samtidigt riskerar flyktingar och redan etablerade invandrargrupper att göras ansvariga för bostadsbrist, kriminalitet och fallande levnadsstandard – även när problemen i grunden har orsakats av kriget, energibristen och den ekonomiska kollapsen. Flera europeiska länder präglas redan av ett omfattande missnöje med tidigare migrationspolitik. En ny flyktingström av historiska proportioner skulle därför inte möta samma Europa som under tidigare kriser. Kombinationen av ekonomisk depression, politisk misstro, segregation och konkurrens om bostäder och samhällsresurser kan göra migrationsfrågan explosiv. I ett första skede kan det leda till massdemonstrationer, upplopp, attacker mot flyktingförläggningar och våldsamma sammanstötningar mellan politiska, religiösa och etniska grupper. Om staten uppfattas ha förlorat kontrollen kan medborgargarden, kriminella nätverk och ideologiska rörelser börja organisera sig och beväpna sig. Polis och militär kan sättas in för att upprätthålla ordningen, vilket i sin tur kan fördjupa motsättningarna om säkerhetsstyrkorna uppfattas gynna den ena sidan. De flesta samhällskriser stannar långt före ett inbördeskrig. Men i särskilt instabila europeiska länder kan kombinationen av ekonomisk kollaps, politisk förlamning, etniska motsättningar, separatism och omfattande gatuvåld utvecklas till mer varaktiga väpnade konflikter. Det behöver inte likna ett traditionellt inbördeskrig med två tydliga arméer och sammanhängande fronter. Det kan i stället ta formen av återkommande upplopp, terrorattacker, politiska mord, väpnade grupper och stadsdelar där staten inte längre kan upprätthålla sitt våldsmonopol. Flyktingarna skulle då ha lämnat ett krig för att hamna i samhällen som själva håller på att falla sönder. Människor som redan bor i de mest drabbade europeiska länderna kan samtidigt börja söka sig vidare till stabilare delar av kontinenten. En flyktingkris från Mellanöstern kan därmed skapa nya flyktingströmmar även inom Europa. Den yttersta paradoxen är att de europeiska regeringar som deltagit i eller stött kriget då kan tvingas hantera de mänskliga, ekonomiska och politiska följderna av sina egna beslut. Ett krig som presenterats som ett sätt att skapa säkerhet i Mellanöstern kan i stället bidra till att destabilisera även Europa.

Vem gynnas av ett sönderslaget Mellanöstern?

En katastrof kan vara förödande för nästan alla människor och samtidigt skapa strategiska möjligheter för vissa maktcentra. Om Iran krossas, Hizbollah förlorar sitt stöd och Syrien, Irak och Libanon förblir splittrade försvinner den sammanhängande regionala motvikten till Israel. Om även Gulfstaternas samhällssystem slås sönder återstår få fungerande stater med förmåga att begränsa Israels militära dominans eller territoriella expansion. Det betyder inte att Israel skulle kunna ockupera hela Mellanöstern på traditionellt sätt. Men ett regionalt sammanbrott kan skapa andra former av kontroll – genom säkerhetszoner, militära ingripanden, beroende grannstater och kontroll över strategiska områden. Områden som intas med hänvisning till ett akut hot kan behållas långt efteråt och en tillfällig militär kontroll gradvis förvandlas till ett permanent faktum.

En förändrad amerikansk militär närvaro

USA:s militära närvaro kan samtidigt komma att flyttas närmare och knytas ännu hårdare till Israel. Efter de iranska angreppen mot amerikanska baser i Gulfstaterna har möjligheten att flytta delar av infrastrukturen västerut, bland annat till Negevöknen, diskuterats. Ett alternativ som nämnts är en ny amerikansk bas eller ett särskilt amerikanskt område på en befintlig israelisk flygbas. Betydelsen ligger inte bara i var soldater och vapensystem placeras. Under kriget i Gaza genomförde USA övervakningsflygningar och delade underrättelser med Israel, samtidigt som amerikanska vapen utgjorde en central del av den israeliska krigföringen. Den officiella uppgiften var främst att lokalisera gisslan, och det är inte klarlagt i vilken utsträckning amerikansk information användes vid valet av bombmål. Erfarenheten visar ändå hur amerikansk spaning, israelisk målplanering och amerikanska vapen kan ingå i samma operativa kedja. Denna sammanlänkning kan nu fördjupas. Den 22 juli antog USA:s representanthus en bestämmelse i försvarsbudgeten för 2027 som skulle ge en särskild Pentagonansvarig i uppdrag att samordna och påskynda samarbetet med Israel inom bland annat avancerade sensorer, AI, autonoma system, cyberförsvar, informationsutbyte, datafusion och militär logistik. Om denna tekniska och operativa samordning kombineras med permanent amerikansk infrastruktur i Israel kan Washington i framtiden bidra med övervakning, underrättelser, logistik, luftförsvar och måldata, medan Israel genomför själva angreppen. Det skulle kunna ge Israel den bakomliggande kapacitet som krävs för att skapa och försvara nya säkerhetszoner eller ockuperade områden utan att USA formellt deltar i den territoriella expansionen.

Föreställningen om Stor-Israel

”Stor-Israel” betyder olika saker för olika rörelser. I sin mest begränsade form avses Israel tillsammans med hela Västbanken och Gaza. I andra versioner ingår även dagens Jordanien. I den maximala bibliska visionen sträcker sig territoriet mot Nilen och Eufrat och kan, beroende på tolkning, omfatta delar av dagens Libanon, Syrien, Irak, Egypten och nordvästra Saudiarabien. Denna maximala vision är inte officiell israelisk statsdoktrin. Men den har verkliga anhängare inom den religiösa sionismen och bosättarrörelsen, vars representanter numera innehar centrala regeringsposter. Finansminister Bezalel Smotrich har förespråkat full israelisk suveränitet över Västbanken, omfattande bosättning och ett definitivt stopp för en palestinsk stat. Han har presenterat kartor och uttalanden som sträcker de religiösa och territoriella ambitionerna bortom dagens israeliska gränser. Strategin bygger inte på att omedelbart erövra allt, utan på att steg för steg skapa oåterkalleliga fakta: fler bosättningar, vägar, administrativa förändringar och militär kontroll, tills en självständig palestinsk stat blir praktiskt omöjlig. [caption id="attachment_235746" align="alignnone" width="390"] Kartan illustrerar en av de mest expansiva bibliska och ideologiska tolkningarna av begreppet ”Stor-Israel”. Karta: CIA/Aiden/Wikimedia Commons/Public domain.[/caption] Netanyahu har i sin tur beskrivit sig som förbunden med ett historiskt och andligt uppdrag och med visionen om Stor-Israel. Formuleringarna är öppna för tolkning, men får en annan betydelse när regeringen samtidigt expanderar bosättningar och behåller territorier utanför Israels internationellt erkända gränser.

Fragmentering som strategisk möjlighet

Redan 1982 publicerade den israeliske skribenten och tidigare UD-tjänstemannen Oded Yinon essän A Strategy for Israel in the 1980s. Han beskrev de omgivande arabstaterna som instabila konstruktioner och menade att deras upplösning i mindre etniska och religiösa enheter skulle gynna Israel. Yinon föreställde sig bland annat ett Irak uppdelat mellan kurdiska, sunnitiska och shiitiska områden, ett fragmenterat Syrien och ett Libanon sönderdelat efter religiösa gränser. Texten var inte ett bindande regeringsdokument och bevisar inte att senare krig följt en central israelisk plan. Men den visar att regional balkanisering länge har betraktats av vissa israeliska strateger som ett gynnsamt resultat. År 1996 utarbetade en grupp amerikanska och israeliska neokonservativa tänkare dokumentet A Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm åt Netanyahu. Där rekommenderades en offensiv regional strategi, försvagning av Syrien och avlägsnande av Saddam Hussein i Irak. Flera personer bakom dokumentet fick senare inflytande i George W. Bushs regering och förespråkade invasionen av Irak 2003. Resultatet av de senaste årtiondenas krig är i dag synligt:

Irak har förstörts och splittrats mellan konkurrerande maktcentra.
Syrien har ödelagts och delats i inflytelsezoner.
Libyen har sönderfallit.
Libanon har försvagats.
Gaza har lagts i ruiner.
Västbanken styckas upp av bosättningar och separata vägsystem.
Israel har upprättat militär kontroll över nya områden i Syrien och Libanon.
Iran utsätts för ett krig som kan leda till statens sönderfall.

Detta bevisar inte att händelserna styrts av en enda hemlig ledning. Men det motiverar en obekväm fråga: Om årtionden av krig återkommande leder till att Israels motståndare krossas, splittras och berövas sin suveränitet, samtidigt som Israel utvidgar sin militära och territoriella kontroll – kan resultatet verkligen betraktas som enbart en serie orelaterade tillfälligheter?

Ett funktionellt Stor-Israel

Det mest realistiska expansionsscenariot är inte en israelisk stat som formellt sträcker sig från Nilen till Eufrat, utan ett regionalt system där Israel ensamt utövar full militär suveränitet. Iran har då krossats eller splittrats och Hizbollah och andra motkrafter neutraliserats. Syrien, Irak och Libanon förblir svaga, palestinierna har fördrivits eller koncentrerats till isolerade enklaver, Västbanken införlivas stegvis och Israel behåller säkerhetszoner i Gaza, södra Libanon och södra Syrien. Jordanien och Egypten är ekonomiskt beroende och militärt begränsade. Israel kontrollerar luftrum, strategiska korridorer, vattenresurser och säkerhetsbeslut utan att annektera varje område. Det är Stor-Israel i funktionell mening: en regional ordning där Israel avgör vilka grannar som får vara beväpnade, vilka territorier de får kontrollera och när deras länder kan angripas. Det går inte att slå fast att kriget planerats i varje detalj för detta mål. Men expansionistiska krafter behöver inte ha planerat sammanbrottet för att förstå och aktivt utnyttja de möjligheter det skapar.

Sverige står inte utanför

För många svenskar framstår Mellanösterns krig fortfarande som avlägsna. Ukraina ligger geografiskt nära, men även det kriget har för de flesta i Sverige främst märkts genom högre priser, politiska beslut och ett förändrat säkerhetsläge. Vardagen har fortsatt. Ett fullskaligt krig kring Persiska viken kan få ett betydligt bredare genomslag eftersom regionen är en central knutpunkt för världens energi, sjöfart, konstgödsel och industriproduktion. Sverige kan drabbas genom:

kraftigt höjda priser på bensin, diesel, el, mat och transporter
brist på läkemedel, elektronik och industriråvaror
konkurser, arbetslöshet och recession
nya störningar i leveranskedjorna
en mycket stor flyktingvåg mot Europa
cyberangrepp mot europeisk infrastruktur
politisk och social polarisering
svensk militär inblandning genom Nato
höjd rysk kärnvapenberedskap i Östersjöområdet.

Om kärnvapen används kan följderna bli ännu större. Radioaktivt nedfall följer inga nationsgränser. En större kärnvapenutväxling kan påverka klimat, skördar och livsmedelsproduktion på hela norra halvklotet. I det yttersta scenariot blir Sverige inte en avlägsen betraktare utan en del av ett europeiskt och globalt krigssystem.

Det finns inga lokala världskrig

Krigets förespråkare talar gärna om precisa angrepp, begränsade operationer och kontrollerad eskalering. Men motståndaren får en röst, allierade dras in, ekonomiska system reagerar och misstag begås. Regeringar som riskerar nederlag kan välja alternativ som tidigare betraktades som otänkbara. Det största hotet behöver därför inte vara att någon ensam ledare har planerat ett tredje världskrig. Det kan vara att flera aktörer med olika mål fattar beslut som var för sig framstår som rationella men tillsammans gör en global katastrof allt svårare att undvika. Kriget kan utvecklas till kärnvapenkrig, slå ut regionens vatten- och energisystem, skapa historiska flyktingströmmar, matbrist och ekonomisk depression samt undanröja de stater som begränsar israelisk expansion. Det kan också dra in Ryssland, Kina, Pakistan, Indien och Nato i en konflikt som ingen längre kontrollerar. Inget av dessa scenarier är förutbestämt. Men varje enskild länk finns redan framför oss: uttalade hot, påbörjade angrepp, militära kapaciteter, religiösa övertygelser, strategiska dokument och territoriella förändringar. Ett krig kan beslutas av ett fåtal människor, men konsekvenserna kan tvingas bäras av miljarder. De som öppnar dörren till ett storkrig kan föreställa sig hur det börjar – men ingen av dem kan kontrollera hur det slutar. Reza Nasouri

Nya attacker mellan USA och Iran

Redaktionen — Mon, 01 Jun 2026 08:22:24 +0000

TEHERAN (Xinhua) -- USA:s centralkommando uppgav på söndagen att amerikansk militär under helgen genomfört vad man kallar ”självförsvarsangrepp” mot iranska radar-, lednings- och kontrollplatser för drönare i delar av Iran. Angreppen genomfördes på lördagen och söndagen som svar på ”aggressiva iranska handlingar som inkluderade nedskjutningen av en amerikansk MQ-1-drönare som opererade över internationellt vatten”, skrev kommandot på X. ”Amerikanska stridsflygplan svarade snabbt genom att slå ut iranskt luftförsvar, en markkontrollstation och två envägsdrönare som utgjorde tydliga hot mot fartyg i regionala vatten”, tillade kommandot. Som svar uppgav Irans islamiska revolutionsgarde, IRGC, på måndagen att det slagit mot den flygbas varifrån amerikanska styrkor enligt gardet hade inlett ett angrepp mot ett telekommunikationstorn på Sirikön. Alla förutbestämda mål förstördes, rapporterade den iranska halvstatliga nyhetsbyrån Mehr. Om aggressionen upprepas kommer svaret att bli helt annorlunda i både omfattning och karaktär, varnade IRGC. Gardet sade också att USA bär fullt ansvar för en sådan eskalering. Iran och USA uppges samtidigt arbeta för att slutföra ett samförståndsavtal om att avsluta kriget, som inleddes den 28 februari med gemensamma attacker från USA och Israel mot Iran. Parterna nådde en tillfällig vapenvila den 8 april. Under de senaste veckorna har de utbytt flera förslag med villkor för att avsluta konflikten genom pakistansk medling.

Senaten röstade för att begränsa Trumps Iraninsats

Emil Fjellstedt — Wed, 20 May 2026 09:56:55 +0000

USA:s senat har röstat för att inleda behandlingen av en resolution som ska begränsa president Donald Trumps befogenheter att fortsätta militärinsatsen mot Iran utan kongressens godkännande. Om förslaget går igenom tvingas Vita huset söka politiskt stöd för insatsens mål och kostnader samt presentera en plan för hur den ska avslutas. Omröstningen slutade 50–47 på tisdagen, rapporterar Reuters. Resolutionen kräver att Trump avslutar krigshandlingarna mot Iran om kongressen inte godkänner insatsen och att kongressen ges möjlighet att debattera motiven, strategin och konsekvenserna. Förslaget väntas inte gå igenom och beskrivs därför främst som symboliskt. Först måste det röstas igenom i senaten, därefter godkännas av representanthuset, där republikanerna har majoritet, och slutligen samla tillräckligt stöd för att upphäva ett nästan säkert veto från Trump. Den politiska effekten kan ändå bli betydande då republikanerna tvingas ta ställning öppet till en konflikt som kritiker beskriver som både kostsam och allt mer impopulär. Den lagstadgade tidsfristen på 60 dagar enligt den amerikanska War Powers Resolution från 1973 löpte ut den 1 maj. Enligt lagen måste presidenten få kongressens godkännande inom 60 dagar från det att amerikanska styrkor sätts in i en konflikt. Annars ska USA:s inblandning avbrytas, med en möjlig ytterligare period på 30 dagar för tillbakadragande. Trump hävdade i ett brev till kongressen tidigare i maj att insatsen mot Iran i praktiken upphört. I brevet beskrev han operationen som en begränsad insats och hänvisade till den bräckliga vapenvila som rått sedan början av april. Kritikerna ifrågasätter den tolkningen. De pekar på USA:s pågående sjöblockad av iranska hamnar och på att amerikanska styrkor fortfarande hålls i beredskap för nya angrepp. Försvarsminister Pete Hegseth ska enligt Reuters ha sagt till kongressledamöter att regeringen anser att vapenvilan innebär ett avbrott i tidsfristen på 60 dagar – en tolkning som ifrågasätts av både demokrater och vissa republikaner.