Ingrid Carlqvist – Nya Dagbladet

Arrangör bakom mediemässa framför våldshot mot Nya Dagbladet

Per Nordin — Fri, 29 Oct 2021 11:12:47 +0000

Under gårdagen har förtäckta hot om våld riktats mot redaktionen efter Nya Dagbladets granskningar om arrangörerna bakom "Svenska Bok- & Mediemässan". Hotet som framförts öppet kommer från en av mässans huvuddeltagare som också ligger bakom "Svenska Journalistpriset" som utnämns av samma mässa. "..mitt råd till honom ('Tobbe Larsson'/Tor Paulsson, reds anm.) att smälla till vem det nu var (NyD:s redaktörer, reds. anm.) riktigt ordentligt en gång till och sedan göra detta till en tradition var 10e år, så kanske han får vara i fred", skriver en av mässans deltagare och arrangörer bakom "Svenska Journalistpriset" öppet och i eget namn i tidningens kommentarsfält i anslutning till en ledarartikel. Nya Dagbladet kontaktades i förra veckan av representanter för den alternativa "Svenska Bok- & Mediemässan" som delar ut "Svenska Författarpriset & Svenska Journalistpriset", ett pris mässan själva instiftat. Nya Dagbladet tackade nej till att ingå i det blivande "journalistförbund" som arrangören bakom "Svenska Bok- & Mediemässan" ligger bakom med hänvisning till kopplingar till det hemliga sektnätverk som i sin tur ligger bakom mässan. Nätverket har tidigare granskats av tidningen som leds av den tidigare våldsdömde profilen Tor Paulsson som också pekats ut som mässans huvudarrangör under den falska identiteten "Tobbe Larsson". I anslutning till en publicering i veckan har ett förtäckt, men öppet hot om våld riktats mot Nya Dagbladets redaktion direkt i tidningens kommentarsfält. Det förtäckta hotet framförs av en av mässans huvuddeltagare och arrangörer bakom "Svenska Journalistpriset" som utses av mässan. Arrangören medger själv i en tidigare mejlkonversation att denne konsulterat den bakomliggande verklige huvudmannen Tor Paulsson inför bildandet av det tilltänkta journalistförbundet om vilka som skulle ingå i styrelsen där man meddelat att den tidigare Aftonbladet-journalisten Ingrid Carlqvist är tilltänkt ordförande. Efter att Nya Dagbladet låtit meddela att man inte önskar ingå i detta journalistförbund har istället nu det förtäckta våldshotet framställts mot redaktionen. Arrangören menar att han framfört "rådet" om misshandel av tidningens redaktörer direkt till den tidigare våldsdömde profilen Tor Paulsson ifråga som skulle ha uppfattat hotet som "ett skämt". – Vi ser allvarligt på detta och har tagit kontakt med polisen angående en anmälan om olaga hot, säger tidningens chefredaktör Markus Andersson. Nya Dagbladet har varit mycket tydliga med att tidningen inte önskar ha samröre av något slag med det sektliknande nätverket kring "Education4Future" som ligger bakom mediemässan och andra arrangemang. Trots det har försöken att på omvägar involvera tidningen fortsatt.

Syskonen Silberstein kritiseras för att skapa antisemitism

Markus Andersson — Thu, 18 Jul 2019 13:35:06 +0000

I en krönika kritiserar den nationalistiska debattören Ingrid Carlqvist journalistsyskonen Willy och Margit Silbersteins utspel om islamska bönestunder och jultvång för att riskera att underblåsa antisemitism. Carlqvist pekar i sin text på att Sverige enligt diverse undersökningar är ett av de minst antisemitiska länderna i världen och att folk i allmänhet varken vet särskilt mycket eller bryr sig om judar och judiskhet. Hon menar att den antisemitism som finns är importerad genom muslimsk invandring, även om massmedia försöker göra sitt yttersta för att dölja detta faktum. Istället för att angripa antisemitisk islamism så noterar Carlqvist att syskonen och journalisterna Willy och Margit Silberstein likt många andra judiska aktivister fokuserar på ämnen som tar ställning för islam och angriper svenska seder och traditioner.

”I tider när de flesta svenskar måste stämpla ut för att ta en rökpaus, kräver alltså Willy Silberstein att muslimer ska få rulla ut en bönematta på jobbet och avbryta allt han/hon gör för att rabbla sina böner till Allah. Han hävdar att det inte tar längre tid än ett toalettbesök och därför inte är något att hänga upp sig på.”

Carlqvist kritiserar det faktum att Willy Silberstein inte låtsas som att han begriper varför Sverige inte kan tolerera mer islamisering än vad som redan skett och varför särskilda regler för muslimer är någonting negativt. Hon tar vidare upp Willys syster Margit som den 8 juli gick till attack mot Ebba Busch Thor och menade att Thor försöker tvinga judar och muslimer att fira jul efter att KD-ledaren sagt att invandrare bör ta till sig svenska värderingar, en attack som brodern Willy stämde in i och frågade om han var tvungen att äta griskött och ha gran för att kvala in som svensk.

”Själva är de otroligt stolta över sina traditioner och sitt sätt att leva, men ytterst sällan har de förståelse för att européer tänker likadant om sina kulturer. Det är helt okej för dem att påstå att det inte finns någon svensk kultur, och därifrån är steget inte långt till att hävda att det är något slags brott mot deras mänskliga rättigheter att kräva att människor som bor i Sverige har respekt för våra traditioner”, skriver Carlqvist.

Hon tror dock att syskonparet Silberstein förstör för sig själva och ytterst även för andra judar med sitt resonemang och sina attacker mot svenskheten, och att det i slutändan är de själva som drabbas.

”När Svensson ser hur judar framhäver sig själva och muslimer på bekostnad av vanliga svenskar, kommer något att brista hos världens minst antisemitiska folk. Risken finns att många kommer att tro att Nordiska motståndsrörelsen har rätt i att judarna är våra värsta fiender och strömma dit. Är det verkligen en utveckling svenska judar vill se?”

Folkkär podd-duo fälls för grundlagsbrott

Per Nordin — Thu, 04 Apr 2019 17:13:30 +0000

Paret bakom den folkkära podcast-duon Ingrid&Conrad, journalisten Ingrid Carlqvist och Daniel ”Conrad” Frändelöv fälls för grundlagsbrott. Detta eftersom podden saknade ansvarig utgivare under tiden den sändes. Helsingborgs tingsrätt dömer Carlqvist att betala 13 000 och Frändelöv 3 000 kronor i böter. – Just i detta ögonblick känns det oerhört deppigt, säger Ingrid Carlqvist direkt efter att domen meddelats, enligt kollegan Maria Celander bakom Ingridochmaria.se. Enligt tingsrätten borde man omedelbart ha lytt uppmaningen om att anmäla en ansvarig utgivare när Justitiekanslern duon en erinran och skriver: ”Mot bakgrund av innehållet i den ovannämnda erinran måste både Ingrid Carlqvist och Daniel Frändelöv ha insett att det var hög risk för att det verkligen förhöll sig så som Justitiekanslern hävdade. De har trots det inte utsett någon ansvarig utgivare. Därigenom har de enligt tingsrättens bedömning förhållit sig likgiltiga till detta på sådant sätt att s.k. likgiltighetsuppsåt har förelegat.” Ingrid Carlqvists försvarare Carl-Oskar Morgården menar att tingsrätten gjort en felaktig bedömning vad gäller hans argument om det som kallas social adekvans, alltså att man inte stelbent ska tillämpa en lag som inte fungerar i praktiken. I det här fallet webbsändningsregeln, som tillkom 2003. Under de 16 år som gått sedan regeln tillkom har plattformar som Facebook, Twitter och Youtube vuxit fram, och skrivningarna i lagen är därför redan föråldrade, menar Morgården. – Jag menar att tingsrätten resonerar alldeles bakvänt, och tillämpar webbsändningsregeln för att begränsa yttrandefriheten i stället för som det var tänkt, att stärka den. Men jag ser fram emot att vara ännu tydligare när jag förklarar detta i hovrätten, kanske kan det också göra skillnad att målet där kommer att prövas av tre juristdomare, säger han. Tiotusentals människor sänder på nätet utan ansvarig utgivare tillägger Morgården. – Tiotusentals människor sänder utan att omfattas av webbsändningsregeln. Det pågår just nu en utredning kring tillämpningen, vilket innebär att lagstiftaren identifierat ett problem här. Med största sannolikhet kommer lagen att ändras, eftersom man annars riskerar att motverka yttrandefrihetsgrundlagens syfte och undergräva medborgarnas förtroende med rigida och omoderna lagar. Även om det var ett tungt besked säger Ingrid Carlqvist att hon inte tappat stridslystnaden. Sista ordet är inte sagt, menar hon. – Jag är på intet vis en slagen kvinna och kommer givetvis att överklaga. Jag tänker inte finna mig i att staten utövar anarko-tyranni på det här viset. Det drabbar ju inte bara mig och Conrad utan alla som sänder på Youtube. Bakom anmälan låg en vänsterextrem organisation som kallar sig för "Juridikfronten" som systematiskt och rutinmässigt anmäler samhällskritiker och politiskt inkorrekta röster, främst på nätet.

Helig vrede – bland kriminella muslimer

Osignerad — Wed, 23 Aug 2017 12:53:35 +0000

Lika barn leker bäst är ett talesätt som återkommer i olika varianter och språk i vitt skilda länder och kontinenter. Den vanligaste tolkningen är att människor med liknande intressen och egenskaper gärna föredrar och tyr sig till varandra men ordalydelsen pekar också med ett försiktigt finger på hur problematiskt det kan bli när människor som fungerar helt olika varandra hamnar i varandras sfärer och lever i samma samhälle trots att man saknar gemensamma lojaliteter, ideal, värderingar och syn på det mesta i livet. Existerar det nästan inga gemensamma beröringspunkter så blir samexistensen kaotisk och konfliktfylld och snabbt nog riskerar det att bli en sorts lågintensivt krig där den ena gruppen söker att dominera och underkasta den andra. Nicolai Sennels avskedades 2008 från ett ungdomsfängelse i Köpenhamn där han verkat som psykolog och träffat och studerat hundratals invandrarungdomar från muslimska länder. Sennels slutsatser och iakttagelser av många av de unga kriminella muslimska männen föll helt enkelt inte i god jord hos danska politiker och andra makthavare och ansågs inkompatibel med den rådande värdegrunden i vilken invandrare allt som oftast är offren och samhällets strukturer de verkliga bovarna i dramat. I hans bok "Helig vrede – bland kriminella muslimer" berättar Sennels om sina iakttagelser och möten med de unga männen och det är både intressant och skrämmande läsning. Författarens kanske viktigaste iakttagelse är att unga kriminella invandrarkillar från muslimska länder och unga danska kriminella killar inte fungerar likadant, inte resonerar likadant och framför allt inte agerar på samma sätt. De är helt enkelt olika och därför behövs det ofta olika typer av åtgärder för att hantera de här två grupperna. Han är såklart noga med att poängtera att det finns undantag, men rent generellt är bilden att de muslimska ungdomarna han mött i sitt yrke inte bara är mer aggressiva eller har lättare att tända till, men att de inte känner någon ånger och att de ser provokationer och upplevd avsaknad av respekt från motparten som legitima skäl till våldsanvändning. Hedersbegreppet är enormt viktigt för nästan alla invandrarungdomar som Sennels pratar med och en bild framträder av unga arga främmande män som måste bevara denna heder till varje pris och där minsta kränkning är skäl nog för att gå bärsärk. Det behöver inte heller vara elaka kommentarer eller hån som triggar ungdomarna utan även krav från omgivningen eller tillsägelser av auktoriteter, exempelvis en lärare som säger till en muslimsk elev att göra på ett visst sätt vilket i sin tur leder till en enorm överreaktion från invandrarungdomen där denne kan ta till skrik, hot och även fysiskt våld eftersom han anser att hans heder blivit kränkt och att han läraren inte är i någon position att bestämma över honom. Sennels pekar också på den tydliga rasism och förakt som många av invandrarungdomarna hyser mot Danmark och danskarna och att andra generationens invandrare från muslimska länder faktiskt är mer kriminellt belastade än sina föräldrar och att de oftast fast de är födda i Danmark inte alls ser sig själva som danskar utan identifierar sig som landsmän från de länder deras föräldrar migrerade ifrån. Även när det kommer till anpassning och integration så menar författaren att invandrarungdomarna har en helt väsensskild syn från den som förs fram av danska politiker. De är kort sagt inte intresserade av att integreras in i det danska samhället och författaren menar att det helt enkelt finns för stora kulturella skillnader för att uppnå en framgångsrik integration, skillnader som är i det närmaste omöjliga om inte helt omöjliga att överbygga. Till stor del menar han att det beror på den islamiska kulturen, han medger att de flesta kriminella invandrarungdomar från Mellanöstern eller Nordafrika förvisso inte är praktiserande muslimer, men att islam och islamisk kultur alltid finns där i bakgrunden. Den islamiska heders- och skamkulturen är helt grundläggande för dessa unga män och även om de dricker alkohol och har utomäktenskapligt sex så är det dessa deviser man lever efter: "Oavsett om ungdomarna är religiösa eller inte så har de samma sätt att tänka och reagera när det kommer till den muslimska kulturens syn på heder och skam, hämnd, beskydd av familjen, gränslös lojalitet mot gruppen och så vidare." Ett tydligt sådant exempel var upprördheten över Muhammed-karikatyrerna och oviljan att acceptera att den danska yttrandefriheten också tillåter kritik och förlöjligande av religiösa företeelser. Även kulturella muslimer lär sig att älska och i alla lägen försvara islam och dess profet mot vad man upplever som icke-muslimska angrepp. Den gränslösa lojaliteten mot gruppen. I boken pekar Sennels också på att det är enkelt att radikalisera invandrarungdomar i en mer aktiv islamisk riktning på de olika anstalterna och att sådant också ofta har skett när mer fanatiska och radikala muslimer placerats där. Dessa har fått stor respekt och vördnad av de andra ungdomarna och man har betraktat dem som förebilder och personer att se upp till, trots eller kanske snarare tack vare att dessa öppet argumenterat för väpnad islamisk kamp mot icke-troende, det världsomfattande kalifatet och så vidare. Något författaren själv fick uppleva i en konversation med en radikal kriminell muslim som försökt påverka andra intagna i samma riktning:

Obehagligt nog fortsatte han följa islams heliga texter till punkt och pricka: Kristna och judar ska antingen avrättas eller göras till dhimmier. Han förklarade att 'dhimmi' är den status som icke-muslimer har i förhållande till muslimer. En dhimmi får inte ha ledande befattningar, får inte gå fint klädd, och om en muslim ber dem göra någonting så måste de göra det.

Dessa tankar var helt naturliga i den unge muslimens huvud. Icke-muslimer skulle förgöras eller få leva på nåder och tjäna muslimerna. Polyteister som hinduer och buddister skulle inte få leva alls och så vidare. Åsikter och värderingar som är så främmande att de närmast är omöjliga att förstå för en infödd dansk eller svensk. Det ges otaliga exempel i boken på attityder som de flesta människor förstås skulle anse är helt inkompatibla med ett modernt europeiskt samhälle. Man märker bland annat att mjuka lösningar, kompromisser och åtgärder sällan eller aldrig ger någon effekt – utan tvärtom uppfattas som att danskarna är svaga och lätta att bara ignorera. Istället tycks tuffhet/hårdhet och ordentliga konsekvenser vara mer effektivt, detta också enligt en del av den statistik som Sennels presenterar – alltså på det stora hela tvärtom från hur det fungerar i Danmark och Sverige idag. Författaren menar dock att inte ens stenhårda konsekvenser på oacceptabelt beteende och hårda straff är tillräckliga då våra kulturer helt enkelt är så inkompatibla att det är omöjligt för oss att samverka och leva tillsammans på ett tillfredsställande sätt i harmoni. Tillfredsställande kompromisser är omöjliga att uppnå, något som exemplifierats tidigare i boken där ungdomarna påfallande ofta är extremt rasistiska och tycks se danskar i grupp som konkurrenter eller fiender snarare än som grannar och vänner. Boken är på det stora hela väldigt lättläst med sina 160 sidor eller så och även om jag personligen (bortsett från den statistik som presenteras på ett snyggt sätt) kanske inte lärde mig så våldsamt mycket nytt utan snarare fick egna iakttagelser och erfarenheter bekräftade av Sennels så var den ändå mycket läsvärd. Han klarar av att sätta fingret på även mer subtilt beteendemönster som jag själv ofta noterar i verkligheten och som jag är säker på att många andra också lagt märke till. Exempelvis det smått aggressiva och fientliga bemötandet som svenskar ofta får av unga män från arabvärlden och närliggande regioner men som svenskar sällan uppvisar och där syftet tycks vara att dominera eller "sätta respekt" i motparten och en närmast absurd ovilja att visa någon som helst form av svaghet. Avslutningsvis bör det förstås nämnas att såväl författaren Nicolai Sennels och författaren till det korta förordet (Ingrid Carlqvist) har positionerat sig som tydliga kritiker av islam och engagerat sig inom den antiislamiska oppositionen i form av exempelvis Pegida och Dispatch International. Sennels politiska engagemang framgår också tydligt i boken varför läsare knappast borde ha anledning att klaga på detta. En invändning som jag förmodligen inte kommer vara ensam om att ha är att etniska och biologiska faktorer och dess eventuella påverkan på människors beteende inte ens tas upp i förbifarten som förklaringsmodell. Det hade exempelvis varit intressant att se jämförelser mellan ungdomar från muslimska afrikanska länder och icke-muslimska länder på samma kontinent och hur eller om dessa skiljer sig betydande vad gäller attityd och brottslighet. Om samma problem återfinns även hos grupper med en icke-muslimsk bakgrund, vilket många menar att det faktiskt gör så kan det finnas behov av andra förklaringsmodeller än klass, ålder och kultur. Överlag är det dock en viktig bok helt enkelt eftersom den tydligt vågar visa på skillnader mellan olika befolkningsgrupper – skillnader som våra makthavare har enorm ovilja att erkänna eller göra någonting åt, och så länge dessa skillnader fullständigt ignoreras så kommer det förstås heller inte kunna presenteras några trovärdiga och hållbara lösningar på de enorma problem som massinvandringen och det mångkulturella samhället har skapat. Carl Svensson