identitet – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Sun, 12 May 2024 10:15:55 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg identitet – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se 32 32 ”Vad är ett folk?” https://nyadagbladet.se/debatt/vad-ar-ett-folk/ https://nyadagbladet.se/debatt/vad-ar-ett-folk/#respond Sun, 12 May 2024 10:05:45 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=176477 Denna utgår från att en odödlig individuell medvetandekärna, av Pythagoras kallad "monad", finns inneboende i människan och att denna kärna samlar erfarenheter i liv efter liv. Syftet med existensen är att utveckla medvetandet hos alla monader, alla individer, från relativ ofullkomlighet till en allt större förståelse av allting. Återförkroppsligande, reinkarnation, är således en grundläggande förutsättning. Monader, det vill säga individer, utvecklas inte ensamma, åtskilda, utan i grupper. De möter andra monader med liknande uttryck, liknande intressen, liknande förmågor i familjer, stammar, folk. Ett folk är alltså, i den här bilden, en viss ström av monader som har dragits samman till en tillfällig enhet på grund av likheter. Samtidigt uttrycker detta knippe monader en specifik blandning av energier som det bidrar med till världshändelserna och därmed till den övergripande evolutionen. Ett folk kan alltså varken definieras enbart biologiskt, eller enbart genom ett gemensamt språk, eller enbart genom en gemensam kultur, utan det är en inre förbindelse av medvetandeenheter som mer eller mindre uttrycks av sådana yttre faktorer. Att knyta folktillhörighet enbart till fysisk plats är ett logiskt misstag, och formellt medborgarskap är en artificiellt utformad juridisk konstruktion. Definitionsinstrumentet (avgränsande betingelser) är i grunden olämpligt för att fånga sådana fenomen. Ett folk är en naturlig form, en tillfällig sammanslutning, ett aggregat av monader, och alla sådana former, aggregat och allianser är flytande, det vill säga att de är alltid föremål för utbyte och förändring. Detta innebär dock inte att folket som enhet inte existerar. Analogin med en biologisk cell ligger nära till hands; cellen utbyter ständigt kemiska molekyler och atomer med sin omgivning via sina membran, och med den mest mikroskopiska observation är det omöjligt att fastställa den exakta gränsen där cellen börjar och där den slutar. Ändå är cellen en livsenhet, inte en illusion. När det gäller människor är ett visst utbyte av individer till och med nödvändigt. Fysiskt utbyte genom in- och utvandring är i viss utsträckning nödvändigt för att förhindra biologisk degeneration genom inavel. Dessutom byter monader efter döden ofta till en annan etnisk grupp för nästa födelse, vilket kan ha en mängd olika orsaker, men på det hela taget tjänar det till att ackumulera en mängd olika erfarenheter. Samtidigt bör utbytet av individer hållas på en viss nivå, annars hotas folkets integritet. Migranters rättigheter och de inom folket befintliga människornas rättigheter måste vara i en gynnsam balans så att folket kan existera som en livsenhet och därmed som ett slags "skolklass" för vissa monader (individer). En cell där utbytet med omgivningen tvingas över en viss gräns kan inte längre upprätthålla sig själv och dör. Upplösning av folk i förtid är skadligt för den allmänna utvecklingen. Varje folk har specifika svagheter att övervinna, men också specifika styrkor att bidra med i världspolitiken. Genom sina specifikt utvecklade förmågor kan det konkretisera vissa högre energier som flödar till det och bidra till den mänskliga gemenskapen. Om ett folk inte fullgör denna uppgift saknas så att säga vissa toner, vissa frekvenser i den mänskliga orkestern, vilket i sin tur har en hämmande effekt på alla de andra. Det är varje nations uppgift att själv ta reda på vad den kan bidra med till den totala världsharmonien – och att göra det. Nationer är maktenheter som bäst bör anpassas till de befintliga folken. Nationsgränser som dragits genom folk har alltid en hindrande effekt. Dessutom finns det en viss övre gräns för hur mycket makt människor kan hantera för tillfället utan att ohämmat falla in i korruption. Aristoteles ansåg att den övre gränsen för en stadsstat som fortfarande kan styra sig själv på ett förnuftigt sätt går vid cirka 150 000 medborgare. Det är förvisso för litet med dagens mått mätt, men tendensen till centraliserade jätteenheter inom politik och ekonomi leder oundvikligen till sönderfall genom korruption inifrån. Framtidens samhällen kommer förmodligen att vara mycket mer fraktalt organiserade, det vill säga allt som kan beslutas på en viss lokal nivå bör beslutas där och inte centralt. Överenskommelser om centrala normer bör alltid vara frivilliga och är särskilt nödvändiga i alla frågor som rör yttre hot. För, som historien också har visat, lokala enheter som inte kan enas i erforderlig utsträckning inför en fara blir lätt överväldigade och förslavade. Den rätta balansen mellan sammanslutning och individuell frihet är avgörande. Efter dessa allmänna reflektioner följer ett personligt uttalande av författaren, som i egenskap av tysk och numera bor i Sverige älskar båda dessa länder: Frågan om det finns en tysk nationell identitet, vad som konstituerar den, vilken innebörd i positiv mening den bör ha, har sysselsatt mig i åratal. Även om jag har en bakgrund som halvmigrant känner jag mig som en person som lutar åt de klassiska tyskarna (Goethe, Schiller, Beethoven, Schopenhauer) och (i detta liv) som en del av det tyska folket. Samtidigt ser jag att detta folk, jämfört med många andra folk, inklusive svenskarna, har haft mycket små möjligheter att utveckla sina specifika styrkor i positiv bemärkelse. Av dem som nämns ovan var det bara Schopenhauer som upplevde grundandet av en tysk stat 1848, det vill säga att de var alla medborgare i hertigdömen, furstendömen, kungadömen etcetera och snarare "tyskar" i en icke-juridisk mening. Den tyska demokratin degenererade omedelbart tillbaka till ett kejsardöme 1848, Weimarrepubliken till nationalsocialism, och både BRD och DDR befann sig praktiskt taget alltid i skuggan av andra världskriget. Om man jämför detta med till exempel Sverige, där en nationell identitet nu har fått mogna i 500 år, är det inte så konstigt att många tyskar har stora problem med att se sig själva som en del av det tyska folket. Snarare ser de sig fortfarande som bayrare, schwabener, saxare, thüringar, östfriser och så vidare.... Kanske är detta ett tecken på att dessa fortfarande är de egentliga naturliga enheterna? Mot denna bakgrund ställer jag frågorna (även till mig själv): Tyska folket, vad vill ni? Vart vill du gå när det gäller medvetandets utveckling? Var och hur kan ni få hjälp? Ibland tror jag att det hos många tyskar finns en slags "självförstörelsegen" redan aktiverad (bildligt talat) som gör självupplösning till sitt syfte i livet. Är denna upplösningsprocess redan så stark att det tyska folket nu håller på att försvinna? Vilka toner, vilka nyanser skulle då saknas i den världsomspännande konserten? Eller kommer vi att lyckas, även med hjälp av vänner, att utveckla vårt eget, det specifika, på ett sådant sätt att det ger ett värdefullt och därmed oumbärligt bidrag? I Sverige verkar många av dessa tendenser vara något mindre uttalade, men de går att se även här. Samma fråga kan därför ställas: Svenska folket, vad vill ni? Vart vill ni gå när det gäller medvetandets utveckling? Var och hur kan ni få hjälp? Det är öppna frågor för mig.   Hannes Frischat]]> https://nyadagbladet.se/debatt/vad-ar-ett-folk/feed/ 0 ”Vem är född i fel kropp?” https://nyadagbladet.se/debatt/vem-ar-fodd-i-fel-kropp/ https://nyadagbladet.se/debatt/vem-ar-fodd-i-fel-kropp/#comments Fri, 28 Apr 2023 04:54:39 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=148727 ”Jag är född i fel kropp”. Så säger många transsexuella, det vill säga sådana människor som önskar byta kön eller redan har bytt kön. De kan uttrycka detsamma med att säga, ”jag känner mig som kvinna, född i en manskropp” och tvärtom: ”jag känner mig som man, född i en kvinnokropp”. Dylika utsagor ger anledning till frågor som behöver besvaras. Av yttrandet ”jag är född i fel kropp” framgår tydligt att det här rör sig om två aktörer. Den ena är den som kallar sig ”jag” och säger sig vara född i fel kropp, den andra är själva kroppen. Vetenskapen lär oss att kroppen består av en mycket stor mängd celler av många olika slag och att dessa celler bygger upp vävnader, som i sin tur är sammansatta till organ och att, förenklat uttryckt, denna helhet av celler, vävnader och organ styres av hjärnan. Vetenskapen lär vidare att hjärnan inte bara styr den övriga kroppen utan även är den del av kroppen som förnimmer genom sinnesorganen, känner och tänker, det vill säga all den aktivitet som äldre filosofer brukade hänföra till ”själen”.
Den ena är den som kallar sig ”jag” och säger sig vara född i fel kropp, den andra är själva kroppen.
Om nu vetenskapen har rätt och själen är lika med denna cellmassa, som kallas ”hjärnan” och är en del av kroppen, är det knappast riktigt att tala om ”jag” och ”kropp” såsom skilda saker. ”Jag” kan ju enligt detta vetenskapliga betraktelsesätt inte vara annat än en samling organiska celler. Antag likväl att någon vill hålla fast vid den föreställning, som uppenbart ligger till grund för det inledningsvis anförda yttrandet, ”jag är född i fel kropp”, nämligen den att ”jag” är något som är skilt från den cellmassa som kallas kroppen. Denna person skulle man då vilja fråga: Vem är denna som du kallar ”jag”? Hur och när skedde denna olyckliga förening av de två olika aktörerna? Skedde den samtidigt med födelsen, före eller efter denna? Var befann sig detta som du kallar ”jag” innan det tog sin boning i denna kropp? Betyder yttrandet ”jag är född i fel kropp” att detta som du kallar ”jag” före inträdet i kroppen var medvetet eller förvissat om att inte vara av samma kön som denna? Alltså ett okroppsligt eller snarare förkroppsligat ”jag” av kvinnligt kön hamnade i en manlig kropp och omvänt: ett manligt ”jag” i en kvinnlig kropp. De två enda återstående alternativen är att denna medvetenhet eller förvissning hos det som kallas ”jag” om att vistas i fel kropp uppstod samtidigt med födelsen eller senare, sedan ”jag” och kroppen redan blivit en funktionell enhet eller kanske snarare en dysfunktionell sådan. Om en person av manligt biologiskt kön yttrar ”jag känner mig som kvinna” eller en person med kvinnligt biologiskt kön yttrar ”jag känner mig som man”, innebär det att en dylik känsla antingen är ärftligt betingad eller icke ärftligt betingad. Är den ärftligt betingad, skulle den kunna spåras i genomet. Hittills har forskningen inte på något sätt kunna påvisa en dylik känslas ärftliga lokalisering. Om denna känsla i strid med kroppens biologiska kön inte är ärftlig, hur och när har den då uppstått? Före födelsen och alltså innan detta som kallas ”jag” inträdde i kroppen, i samband med födelsen eller efter födelsen? Dessa är de tre enda möjliga alternativen. Vetenskapen kan nog inte befatta sig med annat än det sista av de tre alternativa svaren. Därmed återstår som den enda vetenskapligt rimliga slutsatsen att denna känsla uppstått genom yttre inflytanden. För vetenskapen blir det då viktigt att forska om vad det är för slags inflytanden, som förmår somliga människor att identifiera sig med det kön som är motsatt deras biologiska. Det handlar här om psykosociala inflytanden, de enda som logiskt återstår att undersöka. Ingen människa kan dock ”byta kön”. Människor är mänskliga organismer, vilka tillhör ettdera könet, det manliga eller det kvinnliga. Den mänskliga organismens manliga eller kvinnliga kön är biologiskt-genetiskt bestämt och yttrar sig inte bara i de yttre och inre könsorganen utan även i kromosomuppsättningen. Ingenting i denna biologisk-genetiska bestämdhet kan bytas vare sig genom hormonbehandling eller kirurgi.
Inga kirurger kan med kniven göra en man till en kvinna eller en kvinna till man.
Det enda de kan göra härvidlag är att stympa en fortplantningsduglig man eller kvinna, förvandla dem till varelser, som varken är en man eller en kvinna, utan ett könlöst neutrum, något som icke kan fortplanta sig. Beteckningen ”könsbyte” på ett dylikt förfarande är lögn. "Könsbyte" går inte att genomföra. Att envisas med att bruka denna beteckning är inte endast ovetenskapligt. Det är antivetenskapligt. Forskningens uppgift är att leverera sådana fakta som kan hjälpa oss till större förståelse av mekanismen bakom dessa psykologiska könsidentifieringar.   Veidos   Artikeln publicerades tidigare på Veidos den 15 januari 2020]]> https://nyadagbladet.se/debatt/vem-ar-fodd-i-fel-kropp/feed/ 3 Min besvärliga storasyster Sverige https://nyadagbladet.se/kronikor/min-besvarliga-storasyster-sverige/ https://nyadagbladet.se/kronikor/min-besvarliga-storasyster-sverige/#comments Sun, 26 Nov 2017 13:49:24 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=44317 Åland är visserligen i praktiken en del av den svenska kultursfären med allt vad det innebär från Solsidan till Astrid Lindgren, men samtidigt är den åländska identiteten paradoxal. För ungefär 200 år sedan gick Åland från att vara en central del av Sverige till att bli Tsarrysslands västra utpost, och sedan till att bli en svensk autonomi under finländsk överhöghet för snart 100 år sedan. Den lokala identiteten har av dessa historiska skäl varit en verklig och påtaglig del av vardagen under de senaste två hundra åren och därför även något som intresserat gemene man på ett helt annat sätt än som varit fallet under samma tidsperiod i Sverige. Bland annat därför vågar jag hävda att ålänningar på ett generellt plan, som en naturlig följd, är något mer bevandrade när det kommer till självreflektion som relaterar till nationell och kulturell identitet. Inom sociologin syftar identitet på självbilden hos en individ eller en grupp. Identiteten är därför en utgångspunkt från vilken vi speglar oss själva mot olika aspekter av tillvaron och formar vår världsbild. I dagsläget har tidigare självklara delar av traditionell identitet blivit satta i upplösning inklusive religiösa, etniska och könsmässiga aspekter. Med transhumanismens annalkande intåg i kulturen är det förutsägbart att även synen på själva vår mänsklighet i sig själv med tiden kommer att relativiseras gentemot robotar och artificiell intelligens. Man kan tycka vad man vill om denna identitetspolitiska diskurs, men den verkar av allt att döma vara här för att stanna, och därför är den också något som varje människa på ett eller annat sätt är tvungen att förhålla sig till. Visserligen har den identitetspolitiska debatten expanderat bortom gränser som knappast någon trott var möjligt för bara en generation sedan, men på ett personligt plan har jag likväl upplevt att min åländska uppväxt satte igång en tidig tankeprocess om identitetsfrågor som underlättat att orientera sig även i detta nya klimat. Ett exempel på det är från mina uppriktiga barndomsdrömmar att bli hockeyproffs. Samtidigt som Lasse Granqvist, Arne Hegerfors och Peppe Eng var mina favoriter i TV-studion, bar jag alltid den finländska lejonsymbolen med bultande hjärta på bröstet i mina landslagsvisioner. Blotta tanken att dra på sig en tröja med Tre Kronor hade varit absurd, och det fanns ingen drömbild som motiverade mig så starkt som att en vacker dag sätta de högfärdiga svenskarna på plats. Allra helst i en OS-final och gärna under så förnedrande omständigheter som möjligt. Liksom resten av en förkrossande majoritet ålänningar jublade jag i lyrisk eufori hemma på TV-soffan när Ville Peltonen gjorde hattrick mot Sverige i Globen och därmed förde de finska lejonen till sitt första VM-guld 1995. I motsvarande grad var jag lika förkrossad när jag tre år senare bevittnade Finlands nederlag mot Sverige i VM-finalen 1998. Vid sidan av idrotten var även parodiserad humor på rikssvenskar i min uppväxt långt mer förekommande än Norgehistorier. Lite som en modern konstinstallation upplevde jag de svenskar jag mötte som något delvis obegripligt. Måhända berodde detta på Ålands närhet till Stockholm, men något jag i vilket fall upplevde som påfallande annorlunda var den ängsliga oförmågan att tala i klarspråk, med en högt utvecklad förmåga att förmedla saker på komplicerade omvägar. Samtidigt som jag suckade djupt i takt med att pepparkaksgubbar och kokosbollar (på riktig svenska heter det varken chokladboll eller negerboll om någon nu fått för sig det) blev kontroversiella ting i mitt stolliga grannland, fascinerades och förvånades jag också under mina besök västerut av hur socialt finkänsliga och genuint artiga dessa förunderliga svenskar kunde vara. Överlag upplevde jag relationen till Moder Svea, snarare än som till en moder, mer som en besvärlig och förvirrad men ändå i grund och botten uppskattad storasyster som man älskade att hata och i övrigt hysa alla mångbottnade känslor till som berikar familjelivet. Detsamma gällde även Finland, och under min studietid i Åbo var kulturkrocken i vissa sammanhang till och med starkare än jag upplevde som utbytesstuderande i Ryssland och Ukraina. Den kollektiva depressionen som präglar den finska folksjälen var särskilt svår att relatera till, men parallellt med detta fann jag även den finska mentalitetens rättframhet djupt sympatisk och lätt att relatera till. Varje kultur har sina ljusa och mörka sidor – och det gäller givetvis även den åländska kultur jag själv har präglats av. Efter att ha blivit någorlunda vuxen har jag hunnit röra mig runt en del och träffat många människor från allehanda delar av världen. Det är möten som överlag har berikat mig och jag har idag vänner på alla kontinenter utom Australien. Samtidigt kan jag likväl konstatera att det är i norra Ålands skogar och berg jag har mina rötter och känner mig verkligt hemma. Ålänningar står mig sist och slutligen närmast, men svenskar är trots allt mina bröder och systrar liksom Norden är mitt större hem. Den europeiska storfamiljen både västerut och österut är parallellt med detta något jag i stora drag upplever som min egen, och i detta finns heller ingen konflikt i att ha hysa genuin respekt och uppskattning för människor även från andra kultursfärer som delar mitt mänskliga öde på den här planeten. I det riktigt stora perspektivet känner jag som de flesta andra också en vördnad inför djur och natur, och ett ansvar inför vår mänskliga uppgift som trädgårdsmästare på rymdskeppet jorden. Organiska identiteter på multipla nivåer som dessa är i det nuvarande kulturella och mediala etablissemangets diskurs svåra att acceptera eller ens uppfatta, åtminstone i den grad dessa värnar en långsiktig mångfald av uttryck i en organisk helhet. Inom det smalt hörbara spannet uppfattas å ena sidan den kommande världsstatens kosmopolitiska smältdegel, där den ondskefulla vita människans förtryckande existens upplösts i ett moln av kärlek under regnbågens himmelska värderingar. Å andra sidan hörs stöveltrampen från ett nynazistiskt världsherravälde inriktat på industrialiserat folkmord av icke-vita. I denna banala dikotomi finns det inte plats för balanserade perspektiv som betonar den organiska identitetens naturliga lager. Dessa utgår från att en sund självkänsla hos individer och ömsesidig respekt mellan dessa skapar förutsättningar för kärleksfulla familjer. Föräldrar som älskar sina egna barn behöver för den skull som bekant inte hata andra familjers barn, tvärtom är det mellan sådana familjer som ett harmoniskt grannskap och i ett större perspektiv även landskap kan växa fram. Samma organiska princip måste även gälla vidare uppåt såväl nationellt och till och med internationellt om målet är att skapa en konstruktiv samverkan mellan nationer. Identitetspolitikens intensitet i den nuvarande epoken påminner ibland om en ostyrig tonårsperiod där överdrifter ligger nära till hands. Av allt att döma verkar det som att individen, såväl som samhället i stort, ibland måste ta ut svängarna ordentligt för att skaffa erfarenhet och med tiden på riktigt bli vuxen. I ett allt mer infantilt och ständigt polariserande samhällsklimat krävs det samtidigt andlig styrka och fortgående eftertanke för att inte tappa balansen. Organiskt identitära perspektiv utgör därför en användbar ledstjärna som hjälper till att hålla den balansen intakt. Som ålänning är jag sedan förstås partisk eftersom sådana perspektiv gör att jag kan finna ro i min egen paradoxala identitet, där jag kan fortsätta att vara svensk i praktiken och samtidigt att omfamna min ohejdade och genuina skadeglädje när den svenske fienden lider svåra kval på isen...   Isac Boman]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/min-besvarliga-storasyster-sverige/feed/ 1 Samisk folkrättsjurist om alla folks rätt till bevarande https://nyadagbladet.se/inrikes/samisk-folkrattsjurist-om-alla-folks-ratt-till-bevarande/ https://nyadagbladet.se/inrikes/samisk-folkrattsjurist-om-alla-folks-ratt-till-bevarande/#comments Wed, 17 Dec 2014 22:42:27 +0000 http://nyadagbladet.se/?p=20700 Mattias Åhrén, samisk folkrättsjurist, betonar rätten för både samer, svenskar och alla andra folkslag att bevara sina etniska och kulturella särdrag enligt folkrätten. Att motverka detta är ett brott mot folkrätten berättar han i en radiointervju med Nya Dagbladet. Radioinslaget kan också laddas ned här. [caption id="attachment_20703" align="alignright" width="210"] Foto: Jenny Rockett/UN Photo[/caption] Debatten har rasat efter att Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder intervjuats i DN på temat nationell identitet. Mattias Åhrén är utbildad folkrättsjurist med samisk bakgrund och har doktorerat på urfolkens immateriella rättigheter. Han menar att Sverigedemokraternas hållning i frågan om ursprungsbefolkningars ställning och rättigheter juridiskt sett är modern och en hållning som man nyligen börjat tillämpa internationellt. Den vanliga tolkningen av rätten till icke-diskriminering är att alla ska behandlas lika. Den andra dimensionen av icke-diskriminering är rätten att vara olik och rätten att behandlas olika och denna är ännu viktigare för samerna enligt Åhrén. Han ser också faran med att det politiska etablissemanget i Sverige har tagit sig rätten att säga att samer inte är samer utan att samer är svenskar. Även om den enskilde individen måste få avgöra sin egen identitet så äger alla folkslag rätten till att bejaka och bevara sin etniska och kulturella bakgrund. Att agera emot detta är ett grovt människorättsbrott understryker Åhrén.   Per Nordin per.nordin@nyadagbladet.se   Foto: Jenny Rockett ]]> https://nyadagbladet.se/inrikes/samisk-folkrattsjurist-om-alla-folks-ratt-till-bevarande/feed/ 1