Harrison Ford – Nya Dagbladet

”Jakten på den försvunna skatten” – Spielberg, Lucas och Ford skapar filmhistoria

Jan Sundstedt — Sat, 20 Jun 2026 13:30:46 +0000

I samband med att Piff och Puff-duon Steven Spielberg och George Lucas i maj 1977 semestrade på Hawaii, inför premiären av Lucas intergalaktiska epos Stjärnornas krig, byggde vännerna sandslott och diskuterade framtida filmplaner. Spielberg berättade att han alltid velat regissera en James Bond-film, varpå Lucas replikerade något i stil med "Jag har en bättre idé"...

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 27 juli 2024

Spielberg tände ögonaböj på alla cylindrar om arkeologen, professorn och äventyraren Indiana Jones, varpå man inom kort skred till verket. Planen var att göra en film i stil med och i samma ton som 50-talets så kallade "cliffhangers", som på den tiden vevades flitigt i amerikansk tv. De skäggiga herrarna påbörjade raskt manusförfattandet, tillsammans med parhästen Lawrence Kasdan, samt viss input från Philip Kaufman. Spielberg, med sitt öga för detaljer och förmåga att skapa spänning (lex Hajen), och Lucas, med sin talang att väva samman myt och historia, uppfann i och med Jakten på den försvunna skatten en film som är lika mycket en hyllning till gamla serials som det är en nyskapande filmupplevelse. Samarbetet visade sig vara en match made in heaven, något som publiken runt om i världen snabbt blev varse. Harrison Ford, redan världsberömd för sin roll som Han Solo, blev som Indiana Jones en verklig och sedermera legendarisk actionikon. Solo var dock en av flera huvudkaraktärer i Lucas rymdtrilogi, men som "Indy" äger han i princip hela showen. Med sin charm, kvickhet och orädda attityd blir Indiana Jones i Fords tolkning en odödlig karaktär och karlakarl av klassiskt snitt. [caption id="attachment_185191" align="alignnone" width="640"] Snillen spekulerar under inspelningen av "Jakten på den försvunna skatten". Foto: IMDb/Paramount Pictures.[/caption]

Peru, 1936...

Filmen inleder med att "Indy" söker efter en antik gyllene avgudabild i Perus svårgenomträngliga djungler. Han tvingas sin vana trogen undvika både sinnrika dödsfällor och inhemska förrädare på vägen till artefakten ifråga. Jones skrupellöse antagonist René Belloq (Paul Freeman) roffar åt sig statyetten framför näsan på Indy, som med nöd och näppe lyckas undkomma det sydamerikanska äventyret med livhanken i behåll. Väl hemkommen till USA hinner han knappt landa innan han kastas in i ett nytt uppdrag av amerikanska regeringsagenter. Uppdrag: att hitta den mytomspunna Förbundsarken. Kistan som sägs innehålla de ursprungliga Stentavlorna med Guds tio budord. Jones är emellertid inte ensam i sitt sökande då även Hitlertyskland vill lägga vantarna på Förbundsarken. Det tyska sökandet, under ledning av trätobrodern Belloq, är mot bakgrund av tyskarnas förhoppning att dess mytomspunna krafter kan hjälpa Tyskland att segra i ett kommande krig. Jones inleder jakten med att resa till Nepal, för att där leta rätt på sin gamla flamma Marion Ravenwood (Karen Allen), som han tror är i besittning av en viktig ledtråd till arkens gömställe. Därifrån fortsätter paret till Kairo, där man tillsammans med Jones trogne vän Sallah (John Rhys-Davies), gräver efter skatten i den egyptiska öknen, samtidigt som tyskarna och Belloq gör detsamma. Spänningen, med livet som insats, är ständigt närvarande när trion möter förräderi, dödliga fällor och mystiska krafter… [caption id="attachment_185199" align="alignnone" width="640"] Indiana Jones (Harrison Ford) i knipa i "Jakten på den försvunna skatten". Foto: Jan Sundstedt kollektion.[/caption]

Förtrollande filmmagi

Det här är film som på pricken lyckas med sitt primära mål; att under ett par timmar få biobesökaren underhållen, road och kanske glömma vardagen. Något som inte nog kan understrykas. Det senaste (och totalt onödiga) tillskottet i serien har i princip ingenting med originalet från 1981 att göra, utöver att huvudkaraktären har samma namn och spelas av Harrison Ford. Det är så här äventyrsfilm ska göras. Actionsekvenserna är spektakulära och tidlösa, från den ikoniska öppningsscenen, där Indy undviker den ena livsfarliga fällan efter den andra, via den nervkittlande jakten genom Kairos gator till den klimatiska avslutningen med Förbundsarken. Varje scen är noggrant koreograferad och bidrar till filmens outtröttliga tempo. Steven Spielberg kan som få regissörer pussla ihop de mest andlösa sekvenser och scener. Tilläggas kan att Ford gjorde flertalet stunts själv. Manuset av firma Kasdan/Lucas/Kaufman är p-e-r-f-e-k-t! Trion har lyckats fånga den tidstypiska 30-talsandan ända in i själen. Åtminstone som undertecknad uppfattar eran. Kläderna (jo, folk och fä var mer eleganta och stiligare back in the day), fordonen, accessoarerna, färgerna, etcetera, tycks minutiöst kartlagda och således ypperligt porträtterade och gestaltade. Skurkarna, ledda av René Belloq och de tyska Hollywoodnazisterna, är karikatyrer som fungerar perfekt inom filmens värld. Deras överdrivna ondska skapar en tydlig kontrast till Indys moraliska kompass och ger publiken någon att heja och elda på. [caption id="attachment_185224" align="alignnone" width="640"] Aj... Nedrige Gestapoagenten Toth (Ronald Lacey) känner att det kokta fläsket nog är stekt i "Jakten på den försvunna skatten". Foto: IMDb/Paramount Pictures.[/caption]

Ford och Allen magiska

Harrison Ford, vad kan sägas om denne makalöse filmstjärna? Om rollen som Han Solo (med all rätt) är ikonisk, är det som Indiana Jones Ford lyfter till utomjordiska nivåer av lyskraft. Karln var född till att bli filmstjärna (men först lite snickeri på vägen dit). Han lyckas till synes hur ledigt och enkelt som helst med att förmedla en perfekt balans mellan hjältemod och mänsklig bräcklighet, vilket gör Indiana Jones både relaterbar och beundransvärd. Hatten av till herr Ford, men betänk att rollen först gick till "Magnum P.I." himself, Tom Selleck. Inget ont om Tom Selleck, men tack och lov för att Spielberg fick sin vilja fram och lyckades övertala George Lucas att överväga valet av skådespelare. Utöver Ford är det av yttersta vikt att nämna Karen Allen. Hennes dynamik med Harrison Ford är oemotståndlig, och hon ger karaktären en styrka och självständighet som var något ovanlig för kvinnliga roller på den tiden. Det går inte att föreställa sig någon annan Allen i rollen. Dessutom gör John Rhys-Davies som lojale egyptiern Sallah samt Denholm Elliott som den försiktige professorkollegan Marcus Brody minnesvärda insatser som kompletterar filmens karaktärsgalleri. Icke att förglömma är Paul Freeman, vars tolkning av René Belloq förvisso är den av en korrupt och nedrig typ, men samtidigt en sympatisk, charmig och världsvan motståndare. Övriga roller givetvis utomordentligt castade. [caption id="attachment_185229" align="alignnone" width="640"] Marion Ravenwood biter ifrån mot elaking i "Jakten på den försvunna skatten". Foto: IMDb/Paramount Pictures.[/caption]

Kassako blir franchise

När filmen hade premiär 1981, möttes den av en hänförd publik och en samstämmig kritikerhyllning. Med sitt unika sätt att blanda klassiska äventyrskonventioner med modern action satte Jakten på den Försvunna Skatten en ny standard för äventyrsfilmer. Spielberg och Lucas lyckades fånga en känsla av nostalgi samtidigt som de erbjöd något helt nytt och fräscht. Som grädde på moset fick vi en klassisk trilogi, i och med uppföljarna Indiana Jones och de fördömdas tempel samt ypperliga Indiana Jones och det sista korståget. År 2008 kom så en fjärde film i serien (med Spielberg/Lucas/Ford åter), i samband med den något oförtjänt utskällde Indiana Jones och kristalldödskallens rike. Med en budget på omkring 18 miljoner dollar drog filmen in över 390 miljoner dollar världen över, en summa som idag, justerat för inflation, motsvarar över en miljard dollar. Jakten på den försvunna skatten är därmed en av de mest lönsamma produktionerna i filmhistorien, vilket bidragit till filmens status som en av de största klassikerna inom äventyrsgenren.

En film för alla åldrar

Jakten på den försvunna skatten är inte bara en fantastisk film; den är en tidstypisk klassiker som har stått emot tidens tand. Dess påverkan på genren kan inte underskattas. Filmen har inte bara inspirerat till fyra stycken efterföljare, utan också inspirerat till otaliga efterapningar och hyllningar. Med en perfekt kombination av äventyr, humor och spänning står Jakten på den försvunna skatten pall än i dag. Här bjuds på klassiskt matinéäventyr, ren eskapism och en påminnelse om vad film kan vara när hantverk, tempo och berättarglädje sitter där de ska. Det går inte att nog rekommendera detta formidabla äventyrsepos. Valfri fysisk version av detta mästerliga opus finner en förslagsvis här och streamaren kan förslagsvis kika in på denna plats. Jan Sundstedt

”Rymdimperiet Slår Tillbaka” – filmhistoriens bästa uppföljare fyller 45 år

Jan Sundstedt — Sat, 13 Sep 2025 11:30:15 +0000

När Rymdimperiet Slår Tillbaka hade premiär i Sverige sommaren 1980 var det inte bara ett filmiskt världsfenomen som landade – det blev också en märklig kulturpolitisk historia. Statens Biografbyrå bestämde sig, på rekommendation av den insomnade Barnfilmnämnden, nämligen för att barnförbjuda filmen. Beslutet slog ner som en bomb bland landets unga, framförallt de 11–14-åringar som tre år tidigare levt och andats Stjärnornas Krig. Att de nu skulle portas från att se fortsättningen var för många helt obegripligt. Harry Kullman, ledamot i dåvarande Barnfilmnämnden – och som enligt utsago sett Stjärnornas Krig två gånger och "ogillade den skarpt" – ansåg den nya filmens stridsscener "...onödigt råa - som första världskriget". Kullman menade vidare att "...stympning på film är rått och onödigt". Nya Dagbladets kultursidor instämmer givetvis... Filmens amerikanska distributör 20th Century Fox häpnade när nyheten om att filmen skulle barnförbjudas nådde dem. I Sverige växte ett ramaskri som till slut tvingade fram en kompromiss i april 1982: filmen fick då en elvaårsgräns, men i en nedklippt version där cirka sju minuter hade försvunnit. Själv lyckades jag, genom en kombination av välsmord käft och goda kontakter med vaktmästarna på Rigoletto i Stockholm, se den oklippta versionen den där sommaren 1980. För en blivande tonåring var det som att få en förbjuden frukt – en upplevelse (numera minne) man bar med stolthet. Och vilken film det var... [caption id="attachment_212877" align="alignnone" width="640"] 13-årige Henrik överlevde visningen av då barnförbjudna "Rymdimperiet Slår Tillbaka" - trots dåvarande Barnfilmsnämndens skarpa varningar. Urklipp: Jan Sundstedt kollektion[/caption]

En handling som vågar mörkna

Där Stjärnornas Krig var ett ljust pojkboksäventyr om kampen mellan gott och ont, vågar uppföljaren dyka ner i mörkare vatten. Rebellerna lider nederlag på nederlag, hjältarna splittras, och tonläget blir mer allvarligt.

Slaget på isplaneten Hoth sätter ribban – spektakulärt, kyligt, hopplöst. Luke beger sig tillsammans med den beskäftiga R2-D2 till träskplaneten Dagobah för att där tränas av 900-årige jedimästaren Yoda, samtidigt som Han Solo, prinsessan Leia, Chewbacca och C-3PO flyr genom galaxen.

Allt leder fram till den ikoniska duellen mellan Luke och Darth Vader i Cloud City, där sanningen om Lukes faderskap avslöjas – en twist som fick biopubliken jorden över 1980 att dra efter andan.

Den här balansen mellan action, mystik och personlig tragedi gjorde Rymdimperiet Slår Tillbaka till något helt annat än en enkel upprepning. Filmen fördjupade sagan och vågade avsluta i moll.

[caption id="attachment_212864" align="alignnone" width="640"] Det går mer eller mindre åt pipsvängen för samtliga våra hjältar i "Rymdimperiet Slår Tillbaka". Foto: faksimil[/caption]

Regi och manus i samklang med förträffligt skådespeleri

George Lucas valde klokt att själv kliva tillbaka från regissörsstolen och istället låta Irvin Kershner ta kommandot. Kershner var mer intresserad av skådespelarnas uttryck och karaktärernas inre än av spektakel. Resultatet är att dialogen känns rappare, relationerna mer påtagliga och stämningen mer vuxen. Lawrence Kasdan och Leigh Bracketts manus bjuder på en utsökt mix av humor och svärta. Han Solos och Prinsessan Leias gnabbande kärlekshistoria känns trovärdig, medan Lukes möten med Yoda får filosofiskt djup. Här smygs in repliker som blivit odödliga, samtidigt som Vader träder fram som en mer komplex och mäktig skurk. Harrison Ford glänser verkligen som Han Solo. Han är både rolig, självsäker och samtidigt sårbar – en hjälte med mänskliga drag. Carrie Fisher är strålande som Leia; stark, smart och med en värme som gör hennes och Fords kemi elektrisk. Mark Hamill får också chansen att växa. Hans Luke är inte längre den naive bondpojken utan en prövad ung man som möter både sina egna rädslor och sitt öde. Och så Darth Vader – här i ondskefull högform, mer hotfull och ikonisk än någonsin, understödd av James Earl Jones mäktiga röst och David Prowse fysiska närvaro. Vi får dessutom nya karaktärer som blivit legendariska: Yoda, en liten grön varelse med oändlig visdom innanför västen, Lando Calrissian som charmig och ofrivillig förrädare, och inte minst Boba Fett – prisjägaren som snabbt blev en älskad kultfavorit. [caption id="attachment_212937" align="alignnone" width="640"] Darth Vader stjäl var scen i "Rymdimperiet Slår Tillbaka". Foto: Jan Sundstedt kollektion[/caption]

Tekniskt fulländad

Specialeffekterna var banbrytande då och håller än idag. Industrial Light & Magic levererade miniatyrer, stop motion och komposittekniker som satte en ny standard. Slaget på Hoth, med de massiva AT-AT-maskinerna, ser fortfarande övertygande ut. Fotot av Peter Suschitzky är stilfullt, från de bländande vita vidderna på Hoth till de neondränkta korridorerna i Cloud City. Legenden John Williams bygger vidare på sitt redan legendariska partitur och introducerar bland annat "The Imperial March", ett av de mest ikoniska ledmotiven någonsin, samt "Yoda’s Theme", som ger en känsla av lugn och andlig styrka. Att stora delar av Hoth-scenerna spelades in i Finse i Norge ger filmen en autenticitet som ingen studioinspelning hade kunnat skapa. Skådespelarna kämpade verkligen i snöstormar och kyla – och det syns. Ett tag snöade det så intensivt att filmteamet bestämde sig för att spela in ett par scener i princip utanför hotellentrén, eftersom det var omöjligt att åka till den tilltänkta inspelningsplatsen. [caption id="attachment_212862" align="alignnone" width="640"] Imperiet slår med råge tillbaka mot rebellarmén i "Rymdimperiet Slår Tillbaka". Foto: faksimil/IMDB[/caption]

Arvet som formade blockbustern

När man ser tillbaka idag är det tydligt att Rymdimperiet Slår Tillbaka satte en ny standard för hur en uppföljare kunde och borde vara. Istället för att bara upprepa första filmens succé valde Lucas, Kershner, Kasdan och Kurtz att fördjupa, förmörka och utmana publiken. Det är en modell som senare blockbuster-serier ofta försökt efterlikna: den andra delen som går djupare, tar större risker och vågar lämna tittarna i osäkerhet. Utan Rymdimperiet hade kanske inte superhjältefilmer, fantasyepos eller actionserier vågat samma sak. För Stjärnornas Krig-fansen är filmen ofta den absoluta favoriten. Filmen kombinerar nostalgi och lekfullhet med ett oväntat allvar, och den vågar låta sagan fortsätta i en tonart som inte ger några enkla svar.

En tidlös klassiker

45 år efter premiären står Rymdimperiet Slår Tillbaka fortfarande som filmhistoriens främsta uppföljare (i hård kamp mot Gudfadern II). Den är inte bara en viktig del av Stjärnornas Krig-sagan utan ett stycke levande filmhistoria som definierat vad en modern franchise kan vara. Effekterna må vara praktiska och analoga, men de känns fortfarande övertygande. Musiken är tidlös. Skådespeleriet håller högsta nivå. Och berättelsen, med sin blandning av svärta, humor och mytiskt djup, är lika stark idag som 1980. För mig är det fortfarande samma magi som den där sommaren på Rigoletto, när jag lyckades slinka in på en föreställning som egentligen var förbjuden för min ålder. Biografens mörker, Williams musik som dundrade i högtalarna, snöstormen på Hoth som virvlade över duken – allt finns kvar i minnet, lika levande. Det är därför Rymdimperiet Slår Tillbaka förblir den uppföljare som alla andra mäts mot – och ingen har ännu överträffat den. Jan Sundstedt

Vittne till mord – en thrillerpärla i amishmiljö

Jan Sundstedt — Sat, 17 Feb 2024 12:32:54 +0000

Peter Weirs thrillerpärla Vittne Till Mord (Witness) är en av dessa filmer som då och då poppar upp och de facto gör något annorlunda av det vanliga. Här i referens till den klassiska och ständigt återkommande genren som stavas polisthriller. Mest känd för filmer som exempelvis Moskitkusten (även den med Harrison Ford i huvudrollen), 1986; Döda Poeters Sällskap, 1989 och Truman Show, 1998, visar den lågmälde regissören med bravur att han också kan hantera mer lättillgängliga genrer. Dock inte utan den sedvanliga Weirska fingertoppskänslan för å ena sidan individer som antingen är i en extremt utsatt situation, eller å andra sidan en grupp människor som lever ett liv som anses som udda, och för den gängse omvärlden ansedda som endera tokstollar eller till och med bakom flötet. I Vittne Till Mord är det Harrison Fords karaktär som får representera det förstnämnda och amishkulturen det sistnämnda. [caption id="attachment_172714" align="alignnone" width="640"] Harrison Ford som amishmedlem i "Vittne Till Mord". Foto: Imdb, Paramount Pictures[/caption]

Vittne till mord...

Året är 1984, och i det fridfulla amishsamhället utanför Lancaster, Pennsylvania, begravs Jacob Lapp. Han lämnar efter sig sin unga änka Rachel (Kelly McGillis) och åttaårige son Samuel (Lukas Haas). Rachel beslutar sig för att resa till Philadelphia för att besöka sin syster. Resan förvandlas emellertid snabbt till en mardröm, när Samuel inne på stationens toalett blir vittne till ett brutalt mord på en under täckmantel arbetande narkotikapolis. Polisdetektiv John Book (Harrison Ford) är kollega till den mördade och blir den som tar sig an fallet. Tidigt i utredningen upptäcker han en mörk sida av korruption, svek och droghandel inom delar av poliskåren, även bland hans närmaste kollegor. Det dröjer inte länge innan Book utsätts för mordförsök, och han ser ingen annan utväg än att fly staden och gömma sig i det amishsamhälle varifrån Rachel och Samuel kommer. Där, omgiven av en enkel livsstil och amishtraditioner, blomstrar en oväntad romans mellan Book och Rachel. Rachels svärfar Eli (Jan Rubes) går motvilligt med på att ge honom husrum, trots att han är misstänksam mot den utomstående "engelsmannen". Samtidigt hotas deras attraktion till varandra av dels amishsamhällets regler, som inte tillåter förhållanden med folk utifrån, och dels av dem som är på jakt efter honom... [caption id="attachment_172710" align="alignnone" width="640"] Förbjuden kärlek i amishmiljö i "Vittne Till Mord". Foto: Imdb, Paramount Pictures[/caption]

Realism, korruption och spänning

Vittne Till Mord är till att börja med en ypperlig thriller. Här finns alla de självklara ingredienserna; ond bråd död, utsatta vittnen, en eller ett par rättskaffens lagens män mitt ibland korrupta kollegor samt scener med pulshöjande anspänning. Addera till det en kärlekshistoria som känns både naturlig och äkta. Det som emellertid gör filmen mest intressant för mig är miljöerna och då i synnerhet scenerna i och bland amishsamhället. Jag är allt annat än expert på amishkulturen, men i min mening lyckas Peter Weir och manuset fånga livsstilen, kulturen och människorna som lever i denna värld på ett respektfullt och autentiskt sätt. Filmen producerades med vägledning av experter på amishfolket och deras livsstil, men det fanns medlemmar av samhället som var kritiska och menade att skildringen inte var helt korrekt. Känslan är hur som haver autentisk. Regin av Peter Weir är hans vana trogen lugn och tålmodig. Här stressas ingenting fram, vilket kanske kan avskräcka den som förväntar sig en väl tilltagen actionstänkare men som med stor sannolikhet höjer humöret hos entusiaster av filmer med mer lågmäld karaktär. Fotot är i industristaden Pennsylvania trångt, stressigt och för en stillsam amishfamilj skrämmande. I skarp kontrast är fotot på landsbygden öppet, inbjudande och fridfullt. Jag kom på mig själv att bli en smula avundsjuk på amishfolkets en-dag-i-taget-mentalitet. Inte en telefon så långt ögat når (lyckostar). Skådespelarna är lysande med Harrison Ford och Kelly McGillis i toppform. Ford blev för övrigt Oscarsnominerad för sin roll som John Book (hans hittills enda nominering, märkligt nog). Lukas Haas gör en formidabel prestation som vittnet Samuel. Trots unga år, ringa erfarenhet och en svår roll finns här inga tveksamheter. Övriga roller även dessa klockrent tillsatta. Håll utkik efter såväl Danny Glover som slemhögspolis samt Viggo "Aragorn" Mortensen i en liten biroll som amishmedlem. [caption id="attachment_172716" align="alignnone" width="640"] John Book (Harrison Ford) i knipa i "Vittne Till Mord". Foto: Imdb, Paramount Pictures[/caption]

Gripande vacker

Vittne till mord är en gripande film som utforskar teman såsom mod, kärlek och den komplexa balansen mellan rättvisa och korruption. Genom intriger, komplexa val och en gripande kamp för överlevnad erbjuder filmen en spännande resa in i en värld där sanningen är lika farlig som den är befriande. Att den kultur där amishfolk lever - som förmodligen för en majoritet av oss som lever i västvärldens alltmer hysteriska ekorrhjul vid en första anblick ter sig något udda - porträtteras på ett försiktigt positivt, mänskligt och varmt sätt är det som jag personligen främst uppskattar med Vittne Till Mord. Till skillnad från en vissa andra religioner får jag bilden av att amish inte strävar efter att påtvinga andra sitt sätt att leva. Eller för den delen ta över hela eller delar av världen. Ett tankesätt jag kan respektera. Filmen finns för närvarande att beskåda via denna streamingtjänst, och den som likt mig föredrar fysisk media kan med omsorg välja sin version här. Anhängare av såväl thrillers som drama får med Vittne Till Mord ett par timmars förnämlig underhållning. Om inte annat så för rollprestationerna, den suggestiva musiken av Maurice Jarre och spänning av yttersta märke. Min absoluta rekommendation. Jan Sundstedt