Hårdrock – Nya Dagbladet

Årets höjdpunkt i Knislinge – Time To Rock

Mikael Rasmussen — Sun, 26 Jul 2026 12:20:14 +0000

Det absolut yngsta mötte det absolut äldsta under årets upplaga av Time To Rock, årets stora händelse i Knislinge. Mikael Rasmussen alias Artist Razz bejakade och bevakade de fyra dagar som rockfestivalen pågick, den 3–6 juli, i det annars så lugna Helgeådistriktet. Killarna i bandet The Üniverse – enäggstvillingarna Tage och Sixten Reimerstam, Ville Persson och Kalle Grönvall, mellan 10 och 13 år gamla – inledde fredagens förfest under Time To Rock-dagarna. Precis som Bruce Dickinson under Sweden Rock-festivalen gjorde entré i ett militärt terrängfordon, anlände killarna i bandet tjusigt i en tåghyllning utformad efter Ozzy Osbournes Crazy Train. Vi fick även ta del av dem som i musikens tecken har rullat på vägarna i hela 50 år och nu stannade till för att framföra de coola, kultiga och medryckande melodierna, såsom Sommarnatt med den välkända textraden ”in och ut, ut och in och in igen”. Ja, ni vet, rockrävarna i Snowstorm. De bjöd på balanserad storytelling där frontmannen, sångaren och gitarristen Ralph Peeker redogjorde för hur de första trevande åren gestaltade sig, då samtida band gjorde det svårare för dem att nå ut. Envishet, tro på sig själva samt musikbegåvning ledde slutligen till dagens framgångar, vars frukter de nu får njuta av.

Familjär stämning på området

Det råder verkligen en familjär stämning bland människorna på festivalområdet. I år fick besökarna, förutom all mat och dryck, även känna på och smaka hantverksmässigt framtagen öl från Höganäs Bryggeri. En av dagarna erbjöds även utvecklande teambuildning i form av att lära sig att ro åt samma håll. Många företag satsar på sådana initiativ för att stärka personalens självkänsla och självförtroende och samtidigt företagets varumärke. Från stående till sittande position fick publiken i gemenskap symboliskt och direkt möjlighet att ro åt samma håll. Det var en vacker syn när publiken omedelbart och unisont följde uppmaningen. [caption id="attachment_235259" align="alignnone" width="1170"] Publiken svarade an på teambuildningen och rodde åt samma håll. Foto: Mikael Rasmussen alias Artist Razz.[/caption] Den goda responsen syns också i besökssiffrorna. Enligt Kristianstadsbladet uppgick antalet besökare i år till strax under 5 800 per dag från sammanlagt 24 länder, jämfört med cirka 5 500 besökare per dag 2025. Festivalgeneralen Andreas Martinsson beskriver sin vision om möjligheten att få se sina favoriter – från självklara storsäljare till udda veteranband med kultstatus. — Vi har alltid velat göra en renodlad rockfestival, säger Andreas Martinsson.

Gediget artistutbud

Utbudet av band och artister är gediget. Allt är en fråga om smak och stil, och vi landar i ett band som heter The Mercury Riots. Det är rock, soul, blues, scennärvaro och dramaturgi, där bandmedlemmarna tillsammans lyfter melodierna. Ett annat band som har det där lilla extra är Wolf, med en urskön karaktär hos sångaren och gitarristen. Han vet också hur man hanterar röst, scenframträdande och helhetstänk, vilket förenar teaterdrama med en extra nerv i bandets välarbetade kompositioner. Vi har det extrainsatta rock’n’roll- och punkbandet The Headlines, som ersatte Discharge. Det var ett mycket gott val av festivalledningen att med fingertoppskänsla sätta detta band på den stora scenen Falcon Stage. The Headlines berörde verkligen hela publikhavet med sin utlevande och utåtagerande kvinnliga basist Cim Dahlblom, som stod för en del av sången och ibland kören, med sköna moves och cool utstrålning. Den enastående karismatiska sångerskan Kerry Bomb kompletterar Cim och ger föreställningen hela sin kropp med smekande fingrar, blick och röst. De bjuder på sig själva precis på det där viset som kanske gör alla nöjda och tillfredsställda samt ger en smak av: Er vill vi höra och framför allt se igen – var smeker ni oss nästa gång? Vackert var det att få se, höra och betrakta Tommy Nilssons Easy Action. Här finns så mycket mognad och klokskap, med lagom balans mellan humor, självdistans och kärleksfull utstrålning. Charmigt var också ordväxlingen och samspelet mellan Tommy och Easy Actions gitarrekvilibrist Kee Marcello. Vi fick ta del av ett teater- och skräckdramaframträdande från de kompetenta Dominum i samband med deras skivsläpp. De släppte ett rykande färskt album den 3 juli med namnet Night Is Calling. Publiken fick ynnesten att se, höra och betrakta de långväga gästerna, de uppskattade musikerna i det japanska bandet Loudness. Det blev ett unikt möte under deras 45-årsjubileum. Pain bjöd på ett rejält energi- och kraftpaket i form av stundom gotisk rock, ibland med eurodiscoinslag, mycket färgad rök och ljus samt coola bandmedlemmars scennärvaro. Detta förde söndagens nattshow till ett fantastiskt crescendo. Det blev verkligen effektfullt. Med ett sådant avslut som söndagsnatten erbjöd dröjde det innan måndagens energi infann sig igen, lagom till A Tribute To Gary Moore.

Bayamayornas förtret

Det uppstod även en smärre chock för vissa av de tillresta besökarna. I det här fallet skedde det inne på VIP-området, som var avsett för vissa utvalda. Det uppstod en stank som hämtad från död och förruttnelse – ett riktigt reningsverk. Hu, hu, hu! Ni vet, en sådan där upplevelse där man får se människor springa med handen för näsan för att försöka slippa den allra värsta stanken, som egentligen inte går att beskriva förutom för dem som har upplevt något liknande. En spolningsbil kom till allas glädje och undsättning, och personalen löste uppgiften så att festivalbesökarna inne på VIP-området återigen kunde uträtta sina behov. Festivalledningen inser och lovar att det hela tiden finns detaljer som går att förbättra, förfina och lära sig av. Viljan finns att fortsätta förkovra sig, bygga team, utveckla det egna arbetet och ge god service till alla festivalbesökare. Maya min baya, min aya baya maya. Tolkning av Artist Razz av Electric Banana Bands Maya min Maya, min bitska lilla piraya.

Nostalgi och humor

En rejäl nostalgitripp var det helt klart att få se och höra coola Niclas Frisk som sångare, gitarrist och kompositör i Atomic Swing, som vi minns från det tidiga nittiotalet, en tid då undertecknad gjorde amatörradiosändningar i Strängnäs Lokalradio. År 1993 spelade vi låten Stone Me Into The Groove på dåvarande 91,2 MHz, och med Atomic Swings framträdande under lördagens program reste hela Time To Rock-publiken i tid och rum i nostalgins tecken. [caption id="attachment_235249" align="alignnone" width="1170"] Nostalgi och tidlös energi i det ytterst kompetenta basspelet av Tomoko Sukenobu i det svängiga Atomic Swing. Foto: Mikael Rasmussen alias Artist Razz.[/caption] Festivalen bjöd även på humor, självdistans och ironi med band såsom Metal Dragon, Nanowar of Steel och Leningrad Cowboys. Publiken kunde undra om det var peruker eller äkta hår och om fötterna verkligen var så stora. Bandet The Night Flight Orchestra, med körsångerskor utklädda till flygvärdinnor, bjöd på äkta champagne – eller var den oäkta? Alltid lika förlösande var det också att få ta del av coachande Knogjärn. Bra rap kombinerad med rock. Bra texter. Bra textförmedling. Bra tolkningar av bland annat Kent: Brinn pengar brinn och Brinn hjärtat brinn, hämtat från Kärleken väntar (2002). Dags att ställa detta band på lite större scener!

Bockar och bugar

Med röster från publik, besökare, vänner och fotokollegor vill de flesta, tillsammans med Mikael Rasmussen alias Artist Razz, tacka för dessa inspirerande och givande Time To Rock-festivaldagar. Artist Razz erbjuder munspelspoesi, workshops och storytelling. Tack går till alla volontärer, all säkerhetspersonal, all mat- och dryckesvagnspersonal, publik, besökare, övernattande, blåljuspersonal samt pressackrediteringsteamet. Detta år gav teamet Artist Razz en ordinarie fotoväst i stället för en reservväst som man inte vet vem som burit tidigare. Relationer har stärkts och vänskapsband har knutits. En bukett av tacksamhet går till påhittigheten i evenemangsinslagen. Vi tackar hela festivalledningen för dess fingertoppskänsla och Andreas, skeppets general, som fyllde hedersamma 51 år lite tidigare i våras. Vi bockar och bugar och ser fram emot att ses, träffas och knåda varandra med en hälsning, ett litet leende och en stor känsla av det största som finns – tacksamhet. Avslutningsvis då? Ja, låt oss hedra Ozzys minne genom att lyssna på Crazy Train! Nästa gång kan vi kalla tåget Mr. Tinkertrain! Mikael Rasmussen alias Artist Razz mikael.rasmussen@nyadagbladet.se

Rejäl ribba på årets Sweden Rock Festival

Mikael Rasmussen — Fri, 19 Jun 2026 08:45:42 +0000

Årets intro inleddes med ett öronbedövande solo av ingen mindre än Jas 39 Gripen. Medan publiken, med huvudena riktade upp mot skyn, väntade på att bli insläppt från fållorna tog sig många sedan i rask takt, en del springande, in på festivalområdet för att fortsätta få trumhinnorna stimulerade av hög volym. Du kanske minns de artister och band vars tidigare bandnamn får oss att tänka på Wilmer Pitt, Korslagda Kukar och Bruce Dickinson, men som i sina dagsaktuella framträdanden får publiken att ömsom mysa, ömsom rysa och känna tacksamhet, för att slutligen visa uppskattning och respekt. Det var berörande vackert och känslostarkt när sångaren Stefan Sjur, alias Ubbe Näslund, i numera Korslagda inför ett andäktigt och uppmärksamt auditorium fick uppleva hur det brast för Ubbe. Det var verkligen vackert, så vackert att en tår rann nerför kinden. Många instämmer i att det sannerligen är både en yttre och inre resa att bevaka de fyra dagar som Sweden Rock Festival pågår. Det är möten med publiken, nasare, musiken, kollegor och framför allt sig själv i personlig utveckling, att stärka sin självkänsla och sitt självförtroende, likväl som det handlar om att stärka samarbetspartners, varumärke och regionen. Låt oss ställa frågan: vad är den enda skillnaden mellan det gamla hjulspåret och graven? Låt oss säga: djupet. Det är här den stora styrkan ligger i Sweden Rocks utveckling och utvecklingspotential. De vågar prova nya grepp, fler musikgenrer och vidga bandrepertoaren från metal, doom och hårdrock till mildare akter såsom Wilmer X och Magnus Uggla, samt rena eventupplevelser av högsta rang. Vi minns kanske reklameventet då det dök upp en ubåt på ett helt oväntat ställe, uppkommen ur havets djup och genom en uppkrossad asfaltsväg med devisen: ”När du får oväntat besök.” Under festivalens dagar dök det däremot inrullande upp en pansarterrängbil 360, innehållandes och levererandes ingen mindre än sångaren Bruce Dickinson i Iron Maiden. Eventet åtföljdes av en exalterad fotokår, en förväntansfull publikskara och framför allt en glad, stolt och representativ Bruce som bjöd på glädje och flaggvinkning mellan oss svenska och brittiska grannar. Ja, ribban låg därmed högt, adrenalinpåslaget var påtagligt och det doftade underbar Sweden Rock Festival-stämning. [caption id="attachment_233508" align="alignnone" width="1170"] Pansarterrängbil 360 åkte förbi. Foto: Mikael Rasmussen/NyD[/caption] Årets line-up och bandmedlemmarnas scennärvaro, med exempelvis Iron Maiden, Savatage, Magnus Uggla, The Poodles, Bronze, Blood Incantation, Clawfinger och Michael Monroe, ger med självklarhet publiken en tillfredsställelse som många av oss trodde bara var möjlig i de bästa stundernas intimaste rum, där musiken verkligen är ett samspel mellan bandmedlemmarna och publiken samt allt i dess ömsesidiga respons till kittlandet av alla sinnen som existerar. [caption id="attachment_233496" align="alignnone" width="1170"] Mona Demona Lindgren från bandet The Gems. Foto: Mikael Rasmussen/NyD[/caption] Då Sveriges i särklass unikaste och exklusivaste gitarrkompetente viking Yngwie Malmsteen levererar gitarrsolon och melodier från sin gedigna låtkatalog är det utan tvekan fyrverkerier av gitarrekvilibrism. Maestro Yngwie bjuder inför ett hav av förväntansfulla öron, betraktare och fotografer till, underhåller akrobatiskt och avverkar uppemot ett tiotal elgitarrer, varav den sista i repertoaren går Malmsteen loss på tills den blir till ett gitarrlik. Han ger sig inte förrän halsen skiljs från kroppen och det sista av själen avger en sista suck, ett sista andetag, innan själen slutligen skiljs från kroppen. En show som tar och ger energi – och det mest förlösande i hela Yngwie Malmsteens unika framträdande gör han utan sina solglasögon. Det är helt underbart att från fotodiket få ynnesten att få ögonkontakt. [caption id="attachment_233499" align="alignnone" width="1170"] Gitarrgurun Yngwie Malmsteen varvade med blues, klassiskt och hårdrock med sin otroliga fingerfärdighet. Foto: Mikael Rasmussen/NyD[/caption] Vissa akter kan vi betrakta med kritiska ögon, öron, smak och umami. Kanske beror det på att vi blir bortskämda med tanke på hur hög verkshöjd som levereras och framförs från dagarnas alla scener. Det gör att somliga av oss kan uttala oförtjänt kritik som efter en viss tid kanske kan landa i glädje, kärlek och uppskattning. Vi tänker närmast på punk- och rockdrottningen Joan Jett and the Blackhearts, som där och då vid första anblick kanske inte nådde införlivade förväntningar. Låt säga så här till festivalledningen: lägg en sådan akt en aning tidigare och kanske på Rock Stage. Vi ställer därmed frågan likt Ronny Svensson gjorde från Rock Stage efter Magnus Ugglas framträdande: Vill vi ses nästa år igen? Vill ni att jag kommer åter? Publiken svarade unisont, som den mest kompetenta kör: Jaaaaaaaaaaa! Frågan därefter är bara: Vilken tonart levererades det i? Kanske dags att upptäcka en ny nyckel. Årets höjdpunkt då? Det skriver undertecknad på med, då det historiska dokumentet skapades där alla fotokollegor blev dokumenterade i ett gemensamt värdedokument, förevigat. Årets höjdpunkt helhetsmässigt – med musik, bild och text i säljande kombination – var helt utan konkurrens Bring Me The Horizon. De nådde på alla tänkbara sätt och vis igenom hela min kropp, igenom hela Sweden Rock Festivals kropp, där den digitala tekniken, rekvisitan med gotiska teman och musikerna, sångaren och musiken tog tag i hela den närvarande publiken. Allt växlade mellan hopp, uppgivenhet och åter till mänsklighetens återkommande eviga mod i ett fantastiskt åskådliggörande av övernaturliga krafter. [caption id="attachment_233494" align="alignnone" width="1170"] Bandet Bring Me The Horizon avslutade Sweden Rock Festival 2026. Foto: Mikael Rasmussen/NyD[/caption] Det var en blandning av skräck, humor, drama, äventyr och övernaturliga väsen som vi skulle kunna kalla Bibelns apokalyps, där röster, sound och drama fullständigt avrundade årets upplaga av Sweden Rock Festival. Mäktigt, kosmiskt, supernoviskt, galaktiskt och av yppersta kvalitet – precis vad konst och artisteri handlar om. Därmed tackar vi för alla bidragande energier där vi alla bidrar till hur festivalens dagar genomförs: banden, entreprenörerna, volontärerna, säkerhetspersonal, pressteamet, publiken och inte att förglömma de intilliggande boendenas tålamod och acceptans för att låta Norje bli den plats där nästan allt blir tillåtet under dessa fyra dagar. Nu är det alltså riktigt givande och intressanta genreöverskridande artistframträdanden på Sweden Rock. Framför allt växlingarna mellan Magnus Uggla och Bring Me The Horizon ger verkligen alla sinnen stimulans och tillfredsställelse. [caption id="attachment_233514" align="alignnone" width="1170"] Här kan vi konstatera att ryggdunk har fått sig en ny innebörd. Foto: Mikael Rasmussen/NyD[/caption] Fortsätt gärna skapa ännu fler utmanande scenframträdanden med artister såsom Madonna, U2 och Depeche Mode, vars låtkataloger erbjuder god variation på välkomponerad musik med coola synthslingor, distade gitarrer och berörande artistiska själar. Fler ugglor lär även passa i festivalens utbud, närmast Caroline af Ugglas. Ytterligare kärlek kan levereras från artister såsom Thomas Di Leva till Laleh, den dag hon vill återvända till scenen. Vi märker att hårdrocken ligger så nära klassisk musik. Sånginsatserna är så nära operadivors skolade röster – och så alla dessa musikers ekvilibristiska keyboards, gitarrer, gitarrbasar och trumhjältar. Det levererades glädje, inlevelse och närvaro från fem scener under fyra dagar, som började vid lunch och pågick till dryga midnatten. Välgörande 21 kilometer var det någon av pressfotograferna som noterade, vilket visar vilken uppfriskande motion hela kroppen får av dessa kulturfyllda dagar. Detta, gott folk, lever vi gott på till nästa års upplaga av Sweden Rock, där vi må se vilken höjd ribban läggs på. Låt se om det kräver Duplantis stav eller om det räcker med ens egen. En stor hommage till er alla från Mikael Rasmussen alias Artist Razz. Må alla goda energier strömma. Slutligen: Var det någon festivalbesökare som blev gripen? Förutom av musiken och dagarnas intro av Jas 39. Mikael Rasmussen alias Artist Razz

KISS återuppstår – med hjälp av svensk avatarteknik

Jan Sundstedt — Mon, 20 Apr 2026 13:07:14 +0000

Hårdrockande KISS tog farväl av publiken i december 2023 men nu står det klart att bandet ändå är på väg tillbaka, i form av digitala avatarer i en ny show i Las Vegas med planerad premiär 2028. Bakom satsningen står svenska Pophouse, samma bolag som gjort Abba Voyage till en internationell succé i London. KISS sista (sminkade, bör det betonas) konsert hölls i klassiska Madison Square Garden i New York, den 2 december 2023. I samband med avskedet visades också en tidig version av bandets digitala avatarer, något som då uppfattades som ett smakprov för framtida projekt. Det som först såg ut som ett spektakulärt avsked visar sig därmed snarare ha varit början på nästa fas för ett av rockhistoriens mest visuella band. Den nya fasen handlar enligt inblandade parter inte enbart om nostalgi utan om ny teknik, nya låtar och ett helt nytt affärsupplägg. Nu har Gene Simmons och Paul Stanley berättat för Pollstar att den första fullskaliga avatarshowen preliminärt ska få premiär i Las Vegas 2028.

KISS Have New Music Planned For Their Upcoming Digital Avatar Shows in 2028 - https://t.co/YhQ3rPlrZR https://t.co/v47JtlJYke
— Jimmy Martin Sherlock (@JimmySherlock1) April 14, 2026

Pophouse Entertainment

Showen utvecklas tillsammans med svenska Pophouse Entertainment, där Abba-profilen Björn Ulvaeus är en av medgrundarna. Pophouse står sedan tidigare bakom Abba Voyage i London, där digitala versioner av den svenska popgruppen uppträder inför publik i en specialbyggd arena. Samma grundidé förs nu vidare till USA, men i en betydligt hårdare och mer pyroteknisk KISS-tappning. Pophouses vd Jessica Koravos beskriver projektet som "en galen 4D-berg-och-dalbana". Enligt Gene Simmons kommer publiken att få möta de klassiska figurerna, det vill säga The Spaceman, The Demon, The Starchild och The Catman, snarare än några nedtonade eller realistiskt åldrade versioner av medlemmarna. [caption id="attachment_228066" align="alignnone" width="640"] KISS som många minns dem, i ett POSTER-kollage från bandets mest ikoniska era på 1970-talet.[/caption]

Nytt material

Showen ska enligt utsago inte enbart bygga på gamla, klassiska låtar. Gene Simmons har sagt att det också kommer att ingå nytt material, och att bandet redan har färdiga låtar. Projektet är en del av en större satsning efter det att Pophouse härom året köpte KISS katalog och rättigheter till bland annat namnet och varumärket KISS, i en affär som enligt flera medier är värd över 300 miljoner dollar. I planerna ingår enligt parterna även dokumentärer, spelfilmer och andra kringprojekt. Paul Stanley har samtidigt betonat att detta inte ska jämföras med äldre, enklare hologramförsök. Ambitionen, enligt honom, är att publiken ska uppleva och känna att de ser KISS på scen igen och inte en animerad kopia.

Today, A New Era Begins. #KISSARMY, the end is only the beginning!
KISS have been immortalized and reborn as avatars to rock forever. #KISSNEWERA WATCH NOW https://t.co/Khudwx7cud pic.twitter.com/2jz7OOmKTj — KISS (@kiss) December 3, 2023

Tack för allt, Ace Frehley!

Jan Sundstedt — Fri, 17 Oct 2025 13:02:03 +0000

Paul Daniel "Ace" Frehley, en av rockhistoriens mest inflytelserika och ikoniska gitarrister, avled den 16 oktober 2025 efter komplikationer från en hjärnblödning orsakad av ett fall i en trappa i sitt hem. Hans familj beskriver sorgen som förkrossande och berättar att de under hans sista timmar kunde omge honom med kärlek, omtanke och fridfulla ord.

— Vi värnar om alla våra finaste minnen av honom, hans skratt, och hyllar hans styrka och vänlighet som han skänkte andra. Hans bortgång är av episka proportioner och bortom all förståelse. När vi reflekterar över alla hans otroliga livsgärningar kommer Aces minne att leva vidare för alltid, skriver familjen i ett uttalande.

Frehleys före detta bandmedlemmar i KISS – Paul Stanley, Gene Simmons och Peter Criss – har samtliga kommenterat förlusten.

— Vi är förkrossade över Ace Frehleys bortgång. Han var en oumbärlig och oersättlig rocksoldat under några av de mest grundläggande kapitlen av bandet och dess historia, säger Stanley och Simmons i ett gemensamt uttalande.

Frehleys hustru Jeanette (paret separerade på 80-talet men skilde sig aldrig) och deras dotter Monique finns kvar som nära familj och vittnesmål om ett liv både på och utanför scenen.

We are devastated by the passing of Ace Frehley. He was an essential and irreplaceable rock soldier during some of the most formative foundational chapters of the band and its history. He is and will always be a part of KISS's legacy. Our thoughts are with Jeanette, Monique and… pic.twitter.com/y19anvZXbz
— KISS (@kiss) October 17, 2025

Från Bronx till stjärnstatus

Ace Frehley föddes den 27 april 1951 i Bronx, New York, i en musikalisk familj. Hans första elgitarr fick han i julklapp 1964, och han lärde sig spela helt utan lektioner. Bland hans största influenser fanns Jimi Hendrix, Buddy Guy, Jeff Beck, Rolling Stones, Led Zeppelin och The Who. Som tonåring spelade han i olika lokala band och fick smeknamnet "Ace" – inte minst för sin förmåga att arrangera dejter åt sina vänner. Han hoppade av gymnasiet när bandet Cathedral började tjäna pengar, men återvände senare för att ta examen. År 1971 blev han medlem i bandet Molimo, som skrev kontrakt med RCA Records och spelade in flera låtar som aldrig släpptes. I slutet av 1972 såg en vän en annons i Village Voice för rollen som leadgitarrist i ett nytt band. Frehley gick på audition på Manhattan, klädd i en röd och en orange sneaker. Trots ett första svalt intryck imponerade han snabbt på Paul Stanley, Gene Simmons och Peter Criss med sitt gitarrspel. Bandet döpte sig till KISS i december 1972–januari 1973, och började snart måla sina ansikten och bära utstuderade scenkostymer, inspirerade av New York Dolls och Alice Cooper. Till en början trotsade KISS cynism och ointresse från New Yorks musikscen. Frehley försörjde sig dessutom som taxichaufför för att klara vardagen, medan bandet kämpade för sin plats på scenen. När managern Bill Aucoin tog över började bandet steg för steg planera sin väg mot stjärnstatus.

The Spaceman och musikarvet

KISS exploderade på musikscenen 1974 med det självbetitlade debutalbumet KISS, följt av Hotter Than Hell (1974) och Dressed to Kill (1975). Det stora kommersiella genombrottet kom med livealbumet KISS Alive! (1975), där Frehleys explosiva gitarrspel blev ett av bandets mest utmärkande kännetecken.

Frehley utvecklade sitt alter ego The Spaceman – en silverklädd rymdfigur med gnistrande smink och pyrotekniska gitarrsolon. Hans spelstil, som blandade blues, hårdrock och glam, bidrog till flera av bandets mest ikoniska låtar, som Shock Me, Cold Gin, Parasite, Rocket Ride, Talk To Me och New York Groove.

Efter att ha lämnat KISS senhösten 1982, mot bakgrund av främst personliga problem, bildade Ace Frehley sitt eget band, Frehley’s Comet.

Där kunde han utforska ett mer personligt musikaliskt uttryck. Bandet släppte 1987 sitt debutalbum Frehley’s Comet, som blandade hårdrock, glam och Ace egen karaktäristiska bluesinfluerade gitarrstil.

Låtar som Rock Soldiers, Breakout (som han skrev tillsammans med dåvarande KISS-trummisen Eric Carr) och We Got Your Rock, visade att Frehley fortfarande kunde kombinera explosivt gitarrspel med melodiska hooks, och turnéerna gav honom friheten att experimentera sceniskt utanför KISS.

Bandet blev ett viktigt steg i hans karriär, som cementerade honom som en soloartist på egna villkor, men han behöll alltid den ikoniska Spaceman-personan.

Han återvände till KISS för återföreningsturnén Alive/Worldwide Tour 1996/1997 och medverkade på albumet Psycho Circus (1998), tills han återigen lämnade bandet sommaren 2002.

Under 2000-talet fortsatte han på solokarriären och släppte bland annat Anomaly (2009), Space Invader (2014) och Spaceman (2018).

Ace Frehley hyllas som en av hårdrockens mest inflytelserika gitarrister. Hans stil inspirerade generationer av musiker, från Slash till Dave Grohl, och hans scennärvaro förblir ett standardmått på showmanship inom genren.

[caption id="attachment_215275" align="alignnone" width="640"] Foto: Jan Sundstedt kollektion/"Psycho Circus" promo-affisch 1998.[/caption]

Ett personligt avtryck

På ett personligt plan kan jag inte nog beskriva tomheten inom mig. Det är svårt, om inte omöjligt, att med några få ord sammanfatta alla minnen som översköljer.

Från att, tillsammans med andra KISS-fans, ha blivit förlöjligad och retad av de "coola" killarna i skolan för att man älskade ett band olikt allt annat, till de emellanåt kämpiga tiderna hemma, när mina föräldrar hade svårt att hantera alkoholen, har KISS och Ace Frehley varit ett tryggt soundtrack.

Deras musik hjälpte mig igenom motgångar och gav mig styrka och inspiration. Ärligt talat vet man inte hur livet hade tett sig utan KISS och inte minst Ace Frehley. Visst älskar man även andra magnifika band – såsom Thin Lizzy, Black Sabbath och Deep Purple – men KISS var annorlunda.

KISS var ett band för oss som kände oss lite udda, avvikande och hade en känsla av att inte riktigt passa in. Barndomen och ungdomsåren blev så oändligt mycket lättare att ta sig igenom, när man förstod att man inte var ensam därute.

Att senare i vuxen ålder få träffa samtliga originalmedlemmar i KISS var en surrealistisk upplevelse – och varje möte påminde om varför Ace Frehley alltid kommer att vara mer än bara en gitarrist; han var en inspiration, en mentor, en ikon.

[caption id="attachment_215280" align="alignnone" width="640"] Ace Frehley tillsammans med skribenten i samband med en spelning på Gröna Lund, i juni 2015. Foto: Jan Sundstedt.[/caption]

Arvet lever vidare

Ace Frehleys bortgång lämnar ett tomrum i musikvärlden. Men hans arv – det elektrifierande gitarrspelet, låtskatten, den visuella scenshowen och framför allt den unika personlighet som fick fans världen över att känna sig sedda – kommer att leva vidare. The Spaceman må ha lämnat Jorden, men hans musik fortsätter att ge tröst, glädje och inspiration till nya generationer. I varje gitarrsolo som ekar genom högtalarna, i varje ungdom som plockar upp en gitarr och tänker "det här kan jag göra", finns Ace Frehley kvar. Och för mig, som för många andra, är känslan personlig: Tack för allt, Ace. Tack för att du fanns, för att du spelade, och för att du gjorde världen lite mer elektrisk. Jag glömmer dig aldrig! Ace Frehley blev 74 år. "Rock soldiers come and rock soldiers go. And some hear the drum and some never know. Rock soldiers! How do we know? Ace is back and he told you so..." Jan Sundstedt

Hårdrockslegenden Ozzy Osbourne död – blev 76 år

Jan Sundstedt — Tue, 22 Jul 2025 19:49:58 +0000

Den brittiske metalikonen Ozzy Osbourne har avlidit vid 76 års ålder, bara veckor efter sin avskedskonsert med Black Sabbath i Birmingham. "Det är med en sorg som inte kan beskrivas med ord som vi måste meddela att vår älskade Ozzy Osbourne har gått bort i morse. Han var tillsammans med sin familj och omgiven av kärlek", meddelar familjen enligt Sky News. Osbourne slog igenom som frontfigur i Black Sabbath under 1970-talet och blev en av grundarna av heavy metal-genren. Bandet formades i Birmingham 1969 och revolutionerade musiken med mörka texter och tunga gitarriff. Klassiska låtar som "Paranoid", "Iron Man" och "War Pigs" definierade en hel genre. Efter att ha lämnat Black Sabbath 1979 på grund av drog- och alkoholproblem byggde Osbourne en framgångsrik solokarriär med album som "Blizzard of Ozz" (1980). Under 2000-talet nådde han nya målgrupper genom MTV:s realityserie "The Osbournes". Osbourne diagnostiserades med Parkinsons sjukdom redan 2003, något han först offentliggjorde 2020. Den 5 juli genomförde han sin sista konsert på Villa Park i Birmingham tillsammans med Black Sabbath. — Ni anar inte hur jag känner – tack från djupet av mitt hjärta, sade han då till publiken. Osbourne efterlämnar sin fru Sharon och fem barn.

Deep Purple levererade på Gröna Lund

Jan Sundstedt — Thu, 08 Aug 2024 15:53:07 +0000

När man som hårdrocksälskande, likt undertecknad, supporter listar sina favoritband från tiden det begav sig, finns det ett par band som tenderar att återkomma på listorna. Ett av dessa band är Deep Purple. De brittiska legendarerna vägrar (tack och lov) styvnackat att kasta in handduken oaktat personalmotsättningar, medlemsbyten, sjukdoms- och även dödsfall. Det ska vi musikentusiaster vara ytterst tacksamma för. I tisdags stod kvintetten återigen på scen och än en gång var skådeplatsen Gröna Lund. Femtiosex år efter debutalbumet "Shades Of Deep Purple" (MKI) rockar Deep Purple bättre än på många år. Vitalare än senast jag såg dem (Annexet, november 2017) och med en spelglädje som ett antal, betydligt yngre, band säkert skulle ge sina vänstra lingfingrar för. [caption id="attachment_186133" align="alignnone" width="640"] Spelningen på Gröna Lund en succé för Deep Purple. Foto: Jan Sundstedt/Nya Dagbladet[/caption]

Gammal är äldst

Från första tonen av öppningslåten "Highway Star" till sista ackorden av extranumret "Black Night" håller bandet publiken i ett järngrepp. Ian Gillans röst må ha förändrats över åren, men hans karisma och scennärvaro förblir oförändrad. Betänk att karln fyller 80 nästa år - makalöst! Roger Glover och Ian Paice, varav "den andre Ian" är den enda återstående originalmedlemmen, visar att Deep Purples rytmsektion fortfarande är en av de bästa i branschen och att gammal är äldst. Paice är ett unikum bakom trummorna och tillsammans med Glover håller man samman bandet som endast de styvaste av musiker klarar av. Don Airey på keyboard och nye Simon McBride på gitarr menar jag passar perfekt in i bandet och adderar nya dimensioner till bandets klassiska sound. Don Airey har för övrigt varit med i "Purple" sedan 2001, då Jon Lord valde att gå i pension från gruppen. Som filmentusiast ger jag ävenledes en bonuspoäng till Don Airey för ha den goda smaken att integrera filmmusik (samt ABBA) i sitt fenomenala keyboardsolo. [caption id="attachment_186176" align="alignnone" width="640"] Deep Purple med nye gitarristen Simon McBride spelar 2024 ändalykten av de flesta band i genren. Foto: Jan Sundstedt/Nya Dagbladet[/caption]

En musikalisk triumf

Ett av konsertens höjdpunkter är en magnifik version av "Lazy", där Aireys solospel skickar den rockälskande publiken på en smått psykedelisk resa. "Smoke on the Water" - Deep Purples kanske mest kända örhänge - blir förstås en publikfavorit. Att höra tusentals röster sjunga med i den ikoniska refrängen är en mäktig upplevelse. Avslutande "Hush" och "Black Night" levereras med sådan intensitet att det kändes som att hela Gröna Lund vibrerade. Icke att underskatta är de fyra nya låtarna som vi bjuds på i setlisten. Kvartetten smälter perfekt in i setet och är dessutom riktigt jäkla bra. Framför allt "Bleeding Obvious" och "Lazy Sod", som är låtar av klassiskt DP-snitt. Det är tydligt att Deep Purple fortfarande älskar att stå på scen och leverera sin musik till fansen. Deras energi och passion är smittande, och herrarna visar än en gång varför man har en så dedikerad följarskara världen över. Det är inte bara nostalgi som drar folk till deras konserter, utan även den rena och oförfalskade kärleken till musiken. [caption id="attachment_186178" align="alignnone" width="640"] Foto: Jan Sundstedt/Nya Dagbladet[/caption] Deep Purple på Gröna Lund var inget mindre än en liten triumf för hårdrocksvärldens mest seglivade gäng. En kväll fylld av kraftfull rockmusik, känsloladdade framträdanden och en påminnelse om varför detta band har varit en hörnsten i hårdrockens historia i över ett halvt sekel. Tack för att ni fortsätter att ge oss dessa oförglömliga ögonblick, Deep Purple. Vi ser redan fram emot nästa gång.

Motörhead-trummisen: ”Det finns ingen humor kvar”

Jan Sundstedt — Mon, 27 Mar 2023 04:49:55 +0000

Dagens debattklimat och vad folk idag är villiga att betrakta som acceptabelt beteende är definitivt annorlunda än när legendariske Lemmy Kilmister levde, konstaterar Motörhead-trummisen och Göteborgs-sonen Mikkey Dee. Han påpekar i en färsk intervju att vissa hyss och uttalanden som Motörhead gjorde troligen skulle fått bandet avbokade i dagens läge. Det är i en intervju med hårdrock- och metalkanalen Metal Pilgrim som den tidigare Motörhead-batteristen från Göteborg låter uttrycka sin före detta bandkamrats förmodade inställning till dagens debattklimat. – Vi skulle vara så utanför gängse mall. Att skämta med någon och själv ta emot ett hyss, det är livet, det är så det ska vara, säger Dee. – Men i dag kan man inte säga någonting innan folk flippar ut av absolut ingenting och det finns ingen humor alls, tycks det som. Jag är glad att Lemmy inte behöver uppleva detta, för han skulle bli helt galen, fortsätter han. Motörheads legendariske frontman Lemmy Kilminster var känd för sin frispråkighet och samtidigt också känd för sin omtanke om fansen och sin medmänsklighet överlag. Han stod ofta upp för utsatta grupper och inte minst arbetarklassen och dess vedermödor. – Lemmy var en skämtare och i Motörhead skämtade vi hela tiden med varandra och med andra människor. Vi kunde ta till alla typer av skämt, men när jag ser tillbaka på en del av den här tiden, tänker jag: Om vi hade gjort det här nu skulle vi sitta i fängelse. Vi skulle vara borta från den här planeten. De skulle kanske försökt sätta oss på månen, avrundar Mikkey Dee.

Farväl till Kiss – igen

Jan Sundstedt — Wed, 22 Jun 2022 10:43:56 +0000

Efter tolv tidigare besök i den svenska huvudstaden blir det trettonde med största sannolikhet det sista för legendariska KISS. Det finns de som fortfarande betvivlar att detta skulle vara herrarnas sista turné, vilket inte är en helt orimlig misstanke med tanke på att de redan 2000–2001 genomförde sin första "avskedsturné". Denna gång är jag dock personligen av uppfattningen att det faktiskt blir så mot bakgrund av herrarnas ålder, arbetsbördan och slitet. Ordet slit ska här inte tolkas negativt utan som ett kvitto och bevis på det hårda arbete som Kiss lägger ner för sina fans. Till skillnad från andra band som glider upp på scen i vanliga kläder (och jag älskar många av dessa band och artister) och slår av några ackord i bästa Poet-Lasse-stil, så måste herrarna Kiss ducka för bomber, eld och rök samt bära på scenkläder och platåskor som väger x antal kilo. Testa det, belackare och förnäma kritiker... Redan från det magiska introt och öppningslåtarnas öppningslåt Detroit Rock City kliver KISS upp på scen och visar var skåpet ska stå. Det är energi, frenesi, fart och fläkt samt fullt ös medvetslös. Den första bomben small av så högt och härligt att min sons keps, glasögon och hörselkåpor flög all världens väg. I rask följd följer klanderfria tolkningar av klassiker som Shout It Out Loud och Deuce, innan det blir dags för 1982 års enkla men ack så härligt stenhårda krigshetsardänga War Machine. Sångaren och frontmannen Paul Stanley har de senaste 10–12 åren haft problem med sin röst, men denna afton håller den tillräckligt bra för mina öron. Visst svajar det ibland men herregud i himmelen; karln är född 1952. Emellanåt försvann Stanleys gitarr i mixen (från min position) men det förtog inte intrycket överlag. Kudos till Stanley! En låt som Say Yeah får måhända inte taket att lyfta, men kul att Kiss försöker blanda och ge från över 20 (!) studioskivor. Ace Frehleys dryckesdänga Cold Gin får åter publikum i extas, följt av Lick It Up som smakfullt och njutbart integreras med The Whos Won't Get Fooled Again. Sedan följer Gene Simmons hyllning till kärleken; den stenhårda Calling Dr. Love som innehåller Det gitarrsolot. Kvällens avslutning påbörjas med låten Love Gun, inklusive Stanleys åktur till en förväg riggad miniscen omkring mixerbordet (är karln verkligen 70 år?), och sedan den, enligt mig, uttjatade I Was Made For Lovin' You och slutligen, från 1973 års demotejp och 1974 års självbetitlade debut: Black Diamond. Det är rock'n'roll par excellence. Det bjuds sedan på tre hela extranummer: Beth, framförd med den äran av en pianosittande Eric Singer, följt av kvällens kanske svagaste kort i form av Do You Love Me (som aldrig riktigt funkat live) och, till allra sist, partylåten nummer ett: Rock and Roll All Nite. Den stora farhågan var om Kiss skulle leverera som de överlag alltid gjort eller skulle det, vilket är mänskligt, bli något i stil med "låt oss få detta överstökat"? Artisteriet, festen och upplevelsen sammantaget landar dock definitivt i det förstnämnda alternativet. Publik i extas och bandet på det bästa av spelhumör. Vad mer kan man kräva av ett av rockvärldens mest legendariska band en kväll som denna? Två tummar upp! Jan Sundstedt

System of a Down planerar nytt albumsläpp

Osignerad — Fri, 11 Nov 2016 07:57:53 +0000

Det har gått 11 år sedan System of a Down släppte sitt senaste album. Nu planerar det amerikansk-armeniska alternativa hårdrocksbandet att släppa ett nytt album inom kort. Det är bandets trummis John Dolmayan som i en intervju med tidningen Kerrang! säger att bandet håller på att spela in en ny skiva, skriver Exclaim. – Vår spelförmåga är bättre än någonsin och vi försöker med nya saker. Vi vill inte försöka göra en ny Toxcicity bara för att det var vårat överlägset största album, säger Dolmayan och syftar på det hyllade albumet Toxicity från 2001. – Detta måste vara någonting för en ny generation av System of a Down-fans. När albumet väl kommer släppas är inte klart, men enligt John Dolmayan har man spelat in ett 15-tal låtar, vilket tyder på att det är högst troligt med ett albumsläpp under 2017. Det skulle i så fall bli bandets första album på över 11 år sedan – då man släppte dubbelalbumet Mezmerize/Hypnotize.