Hans Myrebro – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Fri, 05 Jan 2024 09:58:40 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg Hans Myrebro – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se 32 32 Lästips: Nato – ett monster på katastrofkurs https://nyadagbladet.se/kultur/boken-nato-ett-monster-pa-katastrofkurs/ https://nyadagbladet.se/kultur/boken-nato-ett-monster-pa-katastrofkurs/#comments Thu, 12 May 2022 14:01:05 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=122278 Jugoslavien 1999 År 1999 bombade Nato Serbien, i före detta Jugoslavien, oavbrutet i 78 dygn. "Nato-alliansen [hann] genom flygangrepp förstöra mer än 3 000 serbiska mål. [...] Det var alltså så att västmakternas ambitioner och ageranden hade som mål [...] en sönderdelning av Jugoslavien, och resultatet blev ett Balkan i spillror.", skriver Myrebro "Det är tydligt att den agenda som var satt [...] klargjorde, att för framtiden skulle ingen stat eller inget komplex av stater tillåtas bli så starkt att den kunde utgöra ett hinder för USA:s imperialistiska strävanden. Ett enat och öst-orienterat Jugoslavien i förbund med ett reformerat Ryssland skulle kunna utgöra ett sådant hot." Vad är detta för försvarsallians? Libyen 2011 Efter oroligheter och demonstrationer i Libyen beslöt FN:s säkerhetsråd i mars 2011 att man godkänner en "flygförbudszon" över Libyen, och tillåter "alla nödvändiga åtgärder" för att skydda civila". Inget mer. Då kom attackflygplanen från Nato. Mycket omfattande militära angrepp följde snart efter resolutionen och det måste betyda att krig mot Libyen redan var planerat, och att FN-beslutet blott blev startsignalen. Ett bakomliggande motiv till att förstöra Libyen var att regeringen hade byggt upp en mycket stor guldreserv och hade avancerade planer. Hans Myrebro skriver: "Denna guldreserv var avsedd som ett underlag för en guldbaserad dinar, som vid oljehandel skulle ersätta den nyckfulla dollarn och franska francen. Genom att andra arabländer också kunde ansluta sig till denna dinar skulle dollarns ställning försvagas, och detta kunde Wall Street inte tolerera. Men det var också kunskapen om denna guldreserv som fick Frankrikes president att reagera så snabbt och inom två timmar skicka sitt flygvapen i full stridsmundering till Libyen." Åter igen, vad är detta för försvarsallians? Bred översikt Hans Myrebro tar upp mycket som Nato har varit inblandat i, bland annat krisen i Ukraina före det nuvarande kriget. I förordet skriver han: "FN:s tidigare biträdande generalsekreterare Dennis Halliday [...] säger att dagens Nato är mer aggressivt än tidigare och att man ständigt söker icke existerande fiender med vilka man förkastar en dialog och istället prioriterar krig. Det finns enligt honom inget vuxet och civiliserat hos Nato och dess ledarskap." Boken skrevs före det aktuella kriget i Ukraina, och nu händer det mycket. Nu dränks vi under dånande propaganda mot Ryssland och för Nato-medlemskap. Innan dess skrev författaren: "I mer än hundra år har en totalt ansvarslös media-apparat genom en styrd och vinklad bevakning riktad till en alltmer historielös allmänhet, varit den klart viktigaste enheten för att starta krig. Då en liten, men politiskt och ekonomiskt urstark grupp i London år 1906 beslöt att Tyskland skulle krossas, började man med att etablera ett center för historieskrivning och ett för kontroll av tidningsvärlden. [...] Detta var de viktigaste åtgärderna för att kunna få till stånd ett kommande storkrig." Kriget i Ukraina är inte ett ryskt "aggressionskrig", vilket personer som egentligen vet bättre, kallar det. Nato har under många år pressat mot öster, och en lång strävan har varit att få in även Ukraina för att ytterligare hota Ryssland. Det som nu sker är att Ryssland sätter stopp för Nato. Nato försöker ordna så att andra sköter deras krig för att inte behöva synas mer än nödvändigt. Sverige skickar nu vapen till Ukraina, ett vansinnigt beslut, kanske det värsta efter andra världskriget. Sverige hjälper till att sköta Natos krig. Man tror knappt att det är sant. Nato - ett monster på katstrofkurs är en ypperlig källa till kunskap om vad Nato verkligen är. Det är inte en försvarsallians. Natos förstörelse av Libyen visar att Nato är något annat, nämligen verktyg för USA:s strävan till världsherravälde. Vidare kan vi se på Natos bombningar i Jugoslavien för att inse att Nato verkligen inte är en försvarspakt. Den här nya upplagan kommer i rätt tid nu när vi hukar oss under en orkan av propaganda mot Ryssland och för Nato-medlemskap.   Björn Backengård ]]> https://nyadagbladet.se/kultur/boken-nato-ett-monster-pa-katastrofkurs/feed/ 7 Dresdenbombningarna – då barnen brann som facklor https://nyadagbladet.se/kronikor/dresdenbombningarna-da-barnen-brann-som-facklor/ https://nyadagbladet.se/kronikor/dresdenbombningarna-da-barnen-brann-som-facklor/#comments Mon, 14 Feb 2022 16:28:44 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=58516 Vi påminns dagligen och stundligen om att vi inte får glömma det folkmord som går under namnet Förintelsen. Och det förhåller sig naturligtvis på det viset, att vi har svårt att glömma det som etablissemanget ständigt påminner oss om. Det finns dock andra förintelser som etablissemanget verkar vilja att vi skall glömma. Och sådana finns det flera av; det armeniska folkmordet, de sovjetiska Gulag-arkipelagen och den planlagda svältkatastrofen Holodomor i Ukraina för att nämna några. Det finns ytterligare en förintelse som mainstreammedier inte kommer att nämna i samband med dess årsdag. I dagarna måste vi med sorg och skam fråga oss hur de så kallade segrarmakterna, USA och England kunde begå ett sådant gigantiskt lustmord som det i Dresden den 13–15 februari 1945. Förintelsen i Dresden av mellan 150 000–200 000 civila var ett verk av Winston Churchill, Dwight Eisenhower och Franklin Roosevelt. Illdådet var inte militärt motiverat i krigets slutskede då Dresden med sina 600 000 invånare och fler än 100 000 flyktingar ödelades av 850 000 bomber. Mer än en bomb per person. Några luftvärnskanoner fanns inte i staden och inget kunde hindra de 2 500 bombplanen att fälla brandbomber som orsakade eldstormar där tusentals människor sögs in i döden. Var och en som sett bilder på den helt ödelagda kulturstaden Dresden, förstår att västalliansens uppgifter om att endast 25 000 människor omkommit är löjligt låg. I en storstad som förvandlats till ett gigantiskt krematorium och där flyktvägarna har bombats sönder undkommer endast de som liemannen lämnat frikort. Allt var djävulskt utstuderat. En inledande räd med brandbomber lockade brandförsvar och sjukvårdspersonal från omkringliggande städer till Dresdens centrala delar där de fångades i en demonisk fälla inför nästa attack, och nästa, och nästa. Sjukhus och skolor med skräckslagna barn pulveriserades, kulturbyggnader och kyrkor ödelades av män som sade sig komma från civiliserade länder med hög kultur. I ”Slakthus 5” beskriver författaren Kurt Vonnegut vad som hände: ”Ni brände ner hela staden, gjorde den till en enda pelare av eld. Fler människor dog där, i den eldstormen, än vad som dog i Hiroshima och Nagasaki tillsammans.” Så hur var det nu då? Vilken förintelse var det som vi måste komma ihåg, och vilken var det som vi måste glömma? Vi har genom åren valt att glömma folkmordet i Dresden därför att det var våra glorifierade historiska statsmän som stod för illgärningarna. Här lät de sina masker falla för att utan hämningar avslöja sina psykopatiska drag inför ett mållöst, men knappast protesterande västerland. De, Churchill, Roosevelt och Eisenhower företrädde ju demokratin.   Hans Myrebro]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/dresdenbombningarna-da-barnen-brann-som-facklor/feed/ 14 IS – vems ärenden går de egentligen? https://nyadagbladet.se/kronikor/is-vems-arenden-gar-de-egentligen/ https://nyadagbladet.se/kronikor/is-vems-arenden-gar-de-egentligen/#comments Tue, 12 Oct 2021 10:27:23 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=109185 Nyligen utfördes ett ohyggligt terrordåd i anslutning till Kabuls flygplats där IS pekades ut som ansvariga. Det är inget överraskande med detta. Terror riktad främst mot civila oskyldiga har blivit ett signum för IS. Samtidigt kan man fråga sig vilkas ärenden denna organisation egentligen får och vad syftet egentligen är för deras till synes planlösa terrorism. År 2013 började IS växa fram i Syrien. Namnet ändrades hit och dit men som organisation landade det i att utvecklas under namnet IS. I Syrien hade då pågått ett proxy-krig sedan 2011. Med proxy menas att kriget initierats och tillförts bränsle utifrån, i detta fall från en västlig allians med USA och Israel i spetsen. Bränslet bestod vid den tiden av vapen samt kapitaltörstande banditer. Dessa banditer från olika länder kom sedan att ingå som en bas i IS. FN-organet UNDOF kunde redan 2013 dokumentera ökande kontakter mellan israelisk militär och IS, samt Al-Qaida över Golan-höjderna. Fram till mitten av 2015 var IS-förbanden mycket framgångsrika i sin krigsutövning och erövrade en stor del av Syrien. USA sade sig vilja bekämpa IS, men utvecklade i själva verket ett lojt och undfallande mönster gentemot dem. Samtidigt bestod den aktiva delen av relationen av ett väsentligt, men hemligt, militärt stöd till terrorrörelsen. Vändpunkten kom först under hösten 2015, då Ryssland ingrep och i det närmaste krossade IS. Innan dess hade Obama i Washington utverkat ett ekonomiskt stöd till IS på totalt 300 miljoner dollar som skulle kanaliseras genom Al Nusra-fronten. Däremot räckte det tydligen inte till för att leda IS till seger. Under hela den här tiden understödde Israel på olika sätt IS, vilket bland annat ett välgjort reportage i Daily Mail visade. Den berömde journalisten William Engdahl, kunde i ”New Eastern Outlook” den 15 november 2015 sammanfatta det hela enligt följande: ”I december 2014 rapporterade israeliska Jerusalem Post om en i stort sett ignorerad och politisk explosiv rapport som detaljerade FN-vittnesmål om israelisk militär observerats tillsammans med IS-terrorister och kämpar. FN:s fredsbevarande styrka - UN Disengagement Observer Force (UNDOF) - stationerad sedan 1974 längs Golanhöjderna på gränsen mellan Syrien och Israel, avslöjade att Israel hade arbetat nära tillsammans med syriska oppositionella terrorister, inklusive al-Qaidas al-Nusra-front och IS på Golanhöjderna och hade hållit nära kontakt över de gångna 18 månaderna. Rapporten lämnades in till USA:s säkerhetsråd, men mainstreammedia i USA och Väst begravde sprängstoffet ifråga.” Och vidare: ”FN-dokument angav att den israeliska armén höll regelbundna kontakter med medlemmar i den så kallade Islamiska Staten sedan maj 2013.” Den 20 juni 2016, då IS vid den tiden närmast hade utplånats av de ryska angreppen, framträdde Israels säkerhetschef, Herzi Halevy, vid en säkerhetskonferens och klargjorde: ”Vi vill inte ha ett nederlag för IS i Syrien.” (AMN-news, 20 juni 2016). För Israel har det sedan dess varit en fortsatt policy att hålla IS under armarna.
Vad är då IS generella mål? De beskriver sig själva som en islamistisk kamporganisation med målet att skapa en global, fundamentalistisk islamistisk stat. Detta ska ske genom terror mot skyldiga och oskyldiga, samt en nedmontering av det kultur- och kunskapssamhälle som dominerar västvärlden. Är detta trovärdigt? Knappast, man kan inte bygga upp ett globalt samhälle genom terror. Snarare är det så att organisationen, medvetet eller omedvetet, går någon annans ärenden genom att skapa kaos. Som jag klart påvisat så är denne någon Israel, som aldrig har stuckit under stol med sina avsikter. Redan 1982 redovisade man en plan för hur grannländerna skulle förstöras. Splittring och kaos är den grund som en stark militärmakt vill ha som arbetsområde. En jämlik motståndare vill man däremot undvika. IS har arbetat i bland annat Afghanistan under många år för att tillvaron för så många människor som möjligt skall bli så miserabel som möjligt. Genom att bomba marknadsplatser och bröllop har de fått inspiration att gå vidare – och kommer säkerligen att göra det. Helt säkert är att taliban-samfundet hade sett annorlunda ut om de sluppit att ha IS inpå knutarna. NATO:s engagemang hade då inte heller behövt bli så ödesdigert.   Hans Myrebro]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/is-vems-arenden-gar-de-egentligen/feed/ 1 Mainstreammedias krokodiltårar över det sargade Syrien https://nyadagbladet.se/kronikor/mainstreammedias-krokodiltarar-over-det-sargade-syrien/ https://nyadagbladet.se/kronikor/mainstreammedias-krokodiltarar-over-det-sargade-syrien/#comments Fri, 26 Mar 2021 14:50:42 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=98091 Efter tio år av krig mot Syrien är det befogat att klarlägga hur det hela en gång började och vilka motiven var för USA-alliansen att helt demolera och fragmentera Syrien. För det var där det hela började, med en ambition från alliansens sida från 1982 – senare fastställt i en rad dokument att det skulle ske med hjälp av IS – och nu har man nästan helt lyckats. Om vi går tillbaka till år 1957 så kan vi finna att den dåvarande presidenten Dwight Eisenhower redan vid den tiden tillsammans med Harold MacMillan i England kunde godkänna en plan för hur CIA och M16 skulle kunna iscensätta falska gränsincidenter som en ursäkt för att västvänliga grannländer till Syrien, med bistånd från USA, skulle finna orsak att invadera landet. Vidare skulle arbetet gå ut på att framställa Syrien som bas för internationella sabotage och terrorhandlingar (jämför västländernas nuvarande attityd mot Iran).  Jag tror mig förstå att om man som stat är omgiven av både nära och långväga stater som med alla medel vill omstörta ens land, är troligt att statschefen - för att hålla landet samman - måste använda mycket omsorg men också hårda nypor med risk att bli kallad diktator. Samma år, 1957, genomförde ett antal länder med USA i spetsen ett välorganiserat kuppförsök mot Syrien, vilket dock misslyckades. Tidigare samma år hade Sovjetunionen lagt fram en deklaration avseende en överenskommelse mellan stormakterna att avstå från våld och extern inblandning i Syriens angelägenheter.  USA, Storbritannien och Frankrike vägrade dock att samarbeta. Ett gott samarbete mellan det regerande arabnationalistiska och socialistiska Baathpartiet och Sovjet kom under de kommande decennierna att bli garanten för en positiv utveckling med höjd levnadsstandard och en massiv uppbyggnad av infrastrukturen. Statens säkerhetsapparat var under samma tid samtidigt mycket bestämd, eftersom hotet från de västliga skurkstaterna hela tiden var påtagligt.  Det hotet blev helt uppenbart och förtydligat när den sionistiska Yinon-planen år 1982 drog upp riktlinjerna för hur Syrien skulle styckas sönder (balkaniseras). Så länge Sovjetunionen bestod stödde de generöst och uppmuntrade den positiva trenden i Syrien. När sedan Sovjet kollapsade måste det militärt starka Syrien än mer vara på sin vakt och dess säkerhetspolis måste varje dag begrunda vad den israeliska sionistplanen kunde innebära i dess nästa fas. Under tiden arbetade västvärldens massmedia för högtryck med att utmåla Syriens president Assad som en demon som snarast måste störtas. Regimens påtagligt positiva sidor teg man om på order från CIA. När Putin kom till makten framhävde han bestämt att Assad-regimen på sikt måste förändras, men varnade för att med våld försöka störta regimen. Hans argument hjälpte dock inte, utan det spår som USA och Israel hade slagit in på kom att fullföljas. 1996 kunde den neokonservativa politikern Richard Perle för Benjamin Netanyahu redovisa sin rapport "A Clean Break, a new Strategi for Securing the Realm", enligt vilket Israels grannländer skulle smulas sönder en efter en. Nu hade man en utstakad väg att följa - och det gjorde man. CIA, M16 och den israeliska säkerhetstjänsten där IS så småningom kom att ingå i gänget, kom att arbeta frenetiskt under de kommande åren för att få tillstånd till ett proxykrig, alternativt inbördeskrig, i Syrien. Det kriget var dock tänkt att bryta ut först efter det att Irak hade krossats - allt i enlighet med Yinon-planen som hade fastställt att "vägen till Damaskus måste gå över Bagdad". Ett av Hillary Clintons email med rubriken New Iran and Syria 2 DOC från den 31 december 2012 talar sitt tydliga språk, "The best way to help Israel deal with Iran’s nuclear capability is to help people of Syria to overthrow the regime of Bashar Assad.", skrev Clinton. I ett annat mejl drar hon sig inte för att förorda att hela Assad- familjen tillintetgörs. Så bröt då det förödande kriget i Syrien ut i full skala under mars 2011. Knappt ett år senare tillsatte Arabförbundet en observatörsgrupp bestående av 160 experter från sex arabländer. Deras uppgift var att ta reda på hur kriget startade och vilka krafter som låg bakom. Resultatet från undersökningen som pågick i fyra veckor finns redovisad i ”Rapport från chefen för Arabförbundets observatörsgrupp till Syrien, från den 24 dec. 2011 till den 18 januari 2012". Rapporten erkänner existensen av "väpnade enheter" inblandade i slakt av civila och poliser samt i genomförandet av terrorhandlingar, vilka i sin tur bidragit till åtgärder från regeringens styrkor. Arabförbundets undersökning är den enda mångnationella undersökning som utförts i Syrien. Den pekar tydligt ut externa förintelsekrafter som orsak till kriget. Därför kom den också att förtigas av västerländska medier. Till detta kan läggas en företeelse som benämns "återförpackning". Så kunde till exempel media berätta om en "fredsdemonstration" i den inre delen av Syrien i vilket sex personer blev skjutna till döds. När Arabförbundet undersökte händelsen fann de att alla de skjutna var polismän. Det är klart att sådana "fredsdemonstrationer" får sina konsekvenser.  I april 2012 varnade Moder Agnes-Mariam de la Croix av St. James-klostret för att rebellernas övergrepp återförpackas i både västerländska och arabiska medier som regimens illdåd.  Hon kunde bland annat berätta om en massaker i Khalidiya-kvarteret i Homs, där rebellerna hade samlat en stor skara av kristna och alawiter i en byggnad som sedan sprängdes. Händelsen omnämndes sedan i västerländska medier som ett verk utförd av Assad-regimen. Hela tiden fanns flera stater med USA i spetsen med i bakgrunden som leverantör av krigsmateriel, information och utbildning av rebeller, och ej att förglömma - styrning av hela det CIA-styrda mainstreammedia i krigshetsande syfte. Målsättningen var hela tiden orubblig - Syrien skulle demoleras - och att störta president Assad var bara ett svepskäl. Minns gärna neokonservativa Michael Ledeens ord: ”Stabilitet är en ovärdig amerikansk uppgift och ett vilseledande begrepp till på köpet. Vi önskar inte stabilitet i Iran, Irak, Syrien, Libanon eller ens i Saudiarabien. Vi önskar en tingens förändring. Den verkliga frågan är inte om, utan hur man skall destabilisera.” Hans budskap stämde väl in i allianskören som nu kan jubla över ett väl förrättat verk.   Hans Myrebro  
Referenser: (1) World Zionist Orgazation, Yinon-planen eller "Greater Israel" / The Zionist Plan for the Middle East (2) Richard Perle m.fl."A Clean Break, a new Strategi for Securing the Realm" (3) Rapport från chefen för Arabförbundets observatörsgrupp till Syrien, från 24 dec. 2011 till 18 jan 1012 (4) Ledeen Michael, The War against the Terror Masters (5) Hans Myrebro, NATO - ett monster på katastrofkurs. ]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/mainstreammedias-krokodiltarar-over-det-sargade-syrien/feed/ 3 Navalnyj – en frontfigur för dunkla intressen? https://nyadagbladet.se/kronikor/navalnyj-en-frontfigur-for-dunkla-intressen/ https://nyadagbladet.se/kronikor/navalnyj-en-frontfigur-for-dunkla-intressen/#comments Wed, 24 Feb 2021 13:36:24 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=95962 Patrik Armstrong, tidigare analytisk expert vid kanadensiska försvarsdepartementet och specialist på Sovjet och Ryssland, har skrivit en artikel i Strategic Culture Foundation den 8 februari 2021. I artikeln ger han en annan bild av Navalnyj och hans organisation än den vi dagligen matas med från etablerade medier. Armstrong antyder att ett åtal för landsförräderi förbereds av den ryska säkerhetstjänsten. Bakgrunden är en video som RT-News (Russia Today) publicerade den 1 februari. Videon visar ett möte på en restaurang i Moskva någon gång under 2012. Ett möte mellan andresekreteraren Ford vid den brittiska moskvaambassaden och Vladimir Asjurkov verkställande direktör för Navalny’s Anti-Corruption Foundation. Ford har därefter gjort sig oanträffbar och Asjurkov har flytt till England. I videon argumenterar Asjurkov för ekonomiskt stöd på 10–20 miljoner dollar till Navalnyjs organisation. Han säger i videon bland annat – ”om ni investerar i oss kommer vi att betala tillbaka när vi tar över”. Han försöker med andra ord sälja in sitt eventuella maktövertagande av Ryssland till en annan makt, vilket av den ryska säkerhetstjänsten alltså verkar ha kommit att betraktas som landsförräderi. (Numera får organisationen ekonomiska bidrag genom Bitcoin, som är svåra att spåra). Även om en sådan rättegång inte skulle bli verklighet så finns där en stark och rimlig anklagelsepunkt mot Navalnyj, då han uppmanar till protester och demonstrationer mot det demokratiska styret i en situation då Ryssland är omgivet av 27 fientliga stater. Armstrong poängterar också att det från civila sjukhus som undersökt Navalnyj aldrig har framlagts några bevis på spår av novitjokförgiftning. Den verkliga frågan är dock vem som hade väntat sig att finna sådana bevis? Skulle detta gift ha funnits med i ett attentat så är det helt klart att Kreml inte varit inblandat. Vill man oskadliggöra en politisk motståndare så är det främsta kravet att inga spår får lämnas. Vidare pekar han på att det lyxhotell som utpekats som en muta till Putin inte ens är färdigbyggt. Man har tagit bilder på schabraket och klistrat in bilder som antagligen kommer från ett italienskt casino – väldigt smart. Vilken president skulle inte bli förolämpad av att bli erbjuden en byggarbetsplats som muta? Det hela är löjligt. In på scenen träder plötsligt Sveriges utrikesminister Ann Linde, som representerar ett Sverige med våldsam kriminalitet och åsiktsförtryck, samt EU-organet OSSE som tillhör ett EU som inte ens kan förmedla vaccin till sina medborgare. Linde ser nu som sin uppgift att lära Kreml och Ryssland hur detta land, som varit under västerländsk dödsdom sedan 1979, ska styras, vilka brottslingar som skall släppas fria och hur lagen skall tolkas gällande bland annat demonstrationer, detta land som är omgivet av klart fientliga Nato-stater och alltså på så vis agera för att skada regimen. Joe Biden har pekat ut Ryssland som en stat som behöver tuktas och understrukit krav på att ha ännu mer vapen riktade mot Ryssland. Enligt Ann Linde finns demokrati och mänskliga rättigheter inom EU, men knappast någon annanstans. EU och Nato är i princip två sidor av samma mynt, på liknande sätt som svenska armén och jordbruksverket är integrerade i svenska staten. EU-parlamentets resolution, den 13 juni 2018, är bara en av flera kärleksförklaringar från de såta vännerna EU och Nato som bekräftar detta och, detta är viktigt - båda styrs i praktiken från Washington och applåderas sedan av EU-marionetter. Där har vi sålunda den så kallade demokrati som Linde försökt undervisa Rysslands utrikesminister om. Sedan var det där med mänskliga rättigheter. Vår utrikesminister Ann Linde, som har åtminstone en fot i Bryssel, åker till Moskva för att undervisa om mänskliga rättigheter, men hoppsan, jag har just beskrivit hur täta banden är mellan EU och Nato. Nato som organisation eller enskilda Nato-medlemmar har under efterkrigstiden enligt samstämmiga bedömare genomfört krig och militära interventioner som dödat minst 25 miljoner människor samt vållat oerhörd materiell förstörelse. Där kan EU definitivt inte svära sig fritt. Så det rätta för Linde hade naturligtvis varit att stanna i Bryssel, haffa några Nato-dignitärer och läsa lusen av dem. Hon kunde lämpligen ha börjat med att berätta hur Jimmy Carters säkerhetsrådgivare Brzezinski fick fria händer 1979 att bygga upp en mujahedinstyrka i Afghanistan med hjälp av narkotikapengar. Detta för att bedriva terror mot den sittande regimen, och hur sedan stödet till olika terrorgrupper under olika amerikanska presidenter har fortsatt intill våra dagar. Utan stöd av USA och Nato hade IS legat under ISen. Om Ann Linde överlåtit russofobin, i form av massmedial och ekonomisk krigföring, till dem som likt henne inte vet vad de talar om, utan istället ägnat sig åt brobyggande till en granne som gärna vill uppnå normala relationer så hade säkerligen farbror Lavrov skickat henne en kartong med Sputnik V. Då hade vi haft något att tacka Ann Linde för. Nu har vi inte det.   Hans Myrebro]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/navalnyj-en-frontfigur-for-dunkla-intressen/feed/ 6 Från Nato kommer aldrig någon hjälp – endast dödlig aggression https://nyadagbladet.se/kronikor/fran-nato-kommer-aldrig-nagon-hjalp-endast-dodlig-aggression/ https://nyadagbladet.se/kronikor/fran-nato-kommer-aldrig-nagon-hjalp-endast-dodlig-aggression/#comments Sun, 13 Dec 2020 13:49:56 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=89239 När Warszawa-pakten upplöstes 1991 fanns det ett bergfast löfte från västmakternas sida att Natos gräns under inga förhållanden skulle flyttas en tum österut i framtiden. Det var ett löfte som inte var värt någonting mer än att det avslöjade de USA-allierades brist på moral och pålitlighet. Nato har undan för undan flyttat sin gräns och sina vapen så nära den ryska gränsen som möjligt samtidigt som dess 27 stater näst intill har omringat Ryssland. Samtidigt har Natos vapenarsenal mer än tiodubblats jämfört med Rysslands. Varför? Har Ryssland uttalat något hot eller uppfört sig aggressivt? Massmedias mantra-kör har under flera år försökt påvisa att Georgien, Ukraina och särskilt Krim varit föremål för sådan aggression. Mer än ett tomt mantra har det dock aldrig blivit. När det gäller Georgien är det bara att hänvisa till den undersökningskommission som EU tillsatte hösten 2008 och som klart utpekade Georgien som ansvarig för krigsutbrottet, medan Ryssland framstod som ansvarig till att fred slöts redan efter 8 dagar. Statskuppen som genomfördes i Ukraina februari 2014 var helt USA-dikterad och finansierad av samma Nato-stat. Joe Biden var en av dem som dansade runt på Maidantorget och gav godis till de köpta extremisterna, medan de krypskyttar som dödade ett antal demonstranter leddes av en USA-officer. Den 12 februari hade en mycket slagkraftig USA-flotta avseglat från Norfolk med destination Krim, med avsikt att där upprätta en stark militär enhet som skulle kunna strypa Ivan. Men Putin hann före och räddade på fredligt vis ön över till den 98 procent ryska befolkningen, som strax tackade genom att i en folkomröstning säga sitt ja till Ryssland. Den av Kiev stödda högerextrema Azov-bataljonen såg som sin uppgift att rensa Ukraina från ryssar. I Odessa innebrändes cirka 150 ryssar i fackföreningens hus, medan Maidan-aktivister med politiker i spetsen stod utanför och skrek hat-ord. Donbass i östra delen av landet blev ryssarnas räddning. Ryssland, som ogillar folkmord, blev här tvungen att ingripa för att skydda liv – på samma sätt som man har ingripit i Syrien för att skydda befolkningen från de Nato-stödda IS-grupperna. Vi kan konstatera att Nato aldrig har varit och fungerat som en försvarsorganisation. Inte ens som konfliktlösare på det internationella planet har några ambitioner funnits. Tvärtom så har man alltid sett möjligheten att gjuta olja på lågorna som en tillgång. Den världskände fredsforskaren, professor Johan Galtung, säger om Nato: "men Nato vill inte ha lösningar. De använder konflikt som råmaterial till att framkalla interventioner för att berätta för världen att de är starkast militärt." Paul Craig Roberts är inne på samma linje när han stämplar Nato som världens farligaste organisation. Så till den rent kriminella delen av Nato. När Nato genom 20 000 flygangrepp ödelade stora delar av Serbien var det en handling som stred mot FN:s stadgar. Artikel 2, sektion 4, men också artiklarna 7 och 53. Det barocka Rambouillet-avtalets enda syfte var att manifestera en förevändning för en massförstörelse. Avtalet har sedan fördömts av både Henry Kissinger och Madeleine Albright. Det var inte mindre kriminellt att 2011 anfalla det välmående Libyen helt utan stöd från FN. FN kunde efter enorma påtryckningar tänka sig ett ja till militära insatser, men först sedan alla diplomatiska ansträngningar misslyckats. Några sådana diplomatiska ansträngningar hann man inte utföra. Den franske presidenten Sarkozy sände nämligen redan två timmar efter beslutet iväg sina bombplan mot det muslimska Libyen. Som alla vet så lyckades man att av ett välmående land, med hjälp även av Sverige, skapa ett helvete. Kan det vara sådana demoniska handlingar som i våra dagar slår tillbaka mot bland annat Nato-landet Frankrike? Inget hindrade dock Natos dåvarande generalsekreterare, Anders Fogh Rasmussen, att vid ett tal i Libyen den 31 oktober 2011 jublande utropa: "Det är fantastiskt att vara i det fria Libyen. Libyen är äntligen fritt.". Listan över Nato-länders kriminella handlingar, med USA i spetsen, kan göras lång och innefattar cirka 20–25 miljoner dödsoffer i olika länder för tiden efter andra världskriget, men här är inte plats för en sådan lista. Någon hjälp att bygga upp de av Nato-stater förstörda länderna har heller aldrig antytts från det hållet. Slutsatsen är med andra ord att om vi som fritt land söker stöd och medlemskap i en tungt kriminell organisation, får vi svårt att förklara detta för våra barn och ungdomar.   Hans Myrebro  
Källor och referenser: (1) Sakwa, Richard, Frontlinje Ukraina, 2015 (2) Parry, Robert, Bakom Kulisserna i Kiev, 2015 (3) Ett monster på katastrofkurs av Hans Myrebro - Historiskt Korrekt (4) Madsen, Wayne, CIA; Undermining and Nazifying Ukraine since 1953, (Voltaire Network 14 Januay 2016.)]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/fran-nato-kommer-aldrig-nagon-hjalp-endast-dodlig-aggression/feed/ 8 Ett förödande 100-års-firande genomfört av ett sjukt Turkiet https://nyadagbladet.se/kronikor/ett-forodande-100-ars-firande-genomfort-av-ett-sjukt-turkiet/ https://nyadagbladet.se/kronikor/ett-forodande-100-ars-firande-genomfort-av-ett-sjukt-turkiet/#comments Sat, 31 Oct 2020 10:43:02 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=86335 Det nyss pågående och förhoppningsvis nu avslutade kriget mellan Azerbajdzjan och Armenien om Nagorno-Karabach, med dess armeniska befolkning inklämt emellan dessa stater, väcker 100-åriga minnen till liv. Turkiet, som då betecknades som ”Europas sjuke man”, stod då som nu i centrum för regionens oroligheter. Eftersom Turkiet tydligen har haft svårt att tillfriskna under de år som gått finns landet ännu kvar i fokus för omvärldens intresse. Vad var det då som hände för drygt 100 år sedan och som tydligen var tänkt att upprepas detta år? Jo, den armeniska förintelsen blev en skakande verklighet när cirka 1,5 miljoner människor; män, kvinnor och barn, miste livet under bestialiska förhållanden. Armenien betecknas som ett kristet land, och initiativet utgick från det muslimska Turkiet som med en åsnas envishet har förnekat att det skulle röra sig om ett folkmord eller förintelse med andra ord. Ett stort antal länder har emellertid bekräftat att ett folkmord har ägt rum. Dock inte Sverige, som framhärdar i sin roll som förintelse-förnekare. Folkmordet rörde sig dock i liten utsträckning om ett religionskrig. Makten över oljekällorna i Azerbajdzjan var viktigare än den rätta tron. Till Turkiets försvar kan dock framhållas att landet under den aktuella tiden stod under en främmande grupps totala inflytande. År 1908 hade nämligen en grupp som kallade sig ”Ungturkarna” genom en statskupp tagit över makten i landet. Ungturkarna var en liten grupp dominerad av judiska aktivister bestående av Djavid Bey, Messim Russo, Emanuel Qrasow, Vladimir Zeev Jabotinsky, Alexander Helphand samt Mustafa Kemal Ataturk som sedermera kom att bli det nya republikanska Turkiets första president. Det var denna grupp som med järnhand, och med turkiska trupper som redskap, genomförde folkmordet på det kristna Armenien innan man 1918 drog sig tillbaka efter förrättat värv. Enligt professor Israel W. Charny, som har varit chef för ”The Institute on the Holocaust and Genocide in Jerusalem”, så har israeliska myndigheter, oavsett vilken regering som suttit vid makten, hindrat hans team från att undersöka omständigheterna kring den armeniska förintelsen. Detta faktum talar sitt tydliga språk. Den armeniska förintelsen är naturligtvis viktig att uppmärksamma, inte minst för att den är den första av flera förintelser som utspelat sig i Västvärlden under 1900-talet. Att Ungturkarnas tid vid makten var genomsyrad av judisk makt är svårt att bortse ifrån, något som den brittiske ambassadören i Turkiet, Sir Gerald Lowther den 20 maj 1910 påpekade i ett brev till Sir Charles Harding: ”Kort efter revolutionen i juli 1908, blev det snart känt att många av ungturkarnas ledande medlemmar var frimurare. Det noterades att judar av alla sorter, ursprungliga och utländska, var entusiastiska supportrar för den nya ordningen, som många turkar uttryckte det. Varje hebré kom att bli en potentiell spion för ungturkarna. Turkar började anmärka på att rörelsen var en judisk snarare än en turkisk revolution." Vi vet inte så mycket om lobbyismen för 100 år sedan, men vi vet att massmediernas roll i sammanhanget var mer blygsam. Nu är förhållandena helt annorlunda och när det oljerika Azerbajdzjan förra året ville förklara för omvärlden att det var nödvändigt att bekriga det onda Armenien, spenderade man cirka 1,3 miljoner dollar för att smörja journalister på nyhetsorgan som The Hill, Washington Times, Daily Caller, National Review och Washington Post. Det är ingen nyhet att det går att köpa mainstreammediernas folk, de är tydligen ofta till salu. Årets nysatsning på meningslöst våld från Azerbajdzjans sida främjar mål som fastställts av president Erdogan och förutsätter stöd från Israel. Turkiet har bland annat ställt upp med 1500 militanta islamister från Idlib-regionen med sultan Murads division i spetsen till stöd för Azerbajdzjans aggressioner. På liknande sätt har Israel levererat hypermoderna vapen till samma land. Både den 24 och 30 september levererade tunga militära-transportplan krigsmateriel från israeliska Ovda-flygplatsen till Baku - och det var inte de första leveranserna. Samtidigt är Israeliska militära rådgivare nu verksamma i Azerbajdzjan för att instruera hur dessa vapen skall användas. Turkiet är officiellt ett Nato-land, medan Israel kan betecknas som en inofficiell medlem i samma organisation. Med sina nära Brysselrelationer och militära samövningar med Nato-förband så är släktskapet mellan Nato och Israel tydligt avslöjat. Samtidigt med det armeniska folkmordet arbetade engelsmannen Mark Sykes och fransmannen Francois Picot på en uppdelning av Mellanöstern i en fransk del, där även Ryssland skulle få en del av kakan, och den delen blev Armenien. Uppdelningen blev offentlig i november 1917. Syrien fick då bli kärnlandet i den franska delen, medan Palestina blev den södra delens engelska trofé. Man bör här observera att Sykes chef var Englands utrikesminister, Sir Edvard Grey och Picots chef var Frankrikes utrikesminister Theophile Delcasse - båda tillhörande den London-baserade Milners Group - där Rothschild enligt historikern Carroll Quigley haft en ledande roll i dess grundande. Gruppen hade under många år arbetat för att Första världskriget skulle bli verklighet. Samtidigt med att Sykes-Picot överenskommelsen kungjordes, offentliggjordes också den terrorstämplade Balfour-Deklarationen. Mänsklighetens lycka under senare år är dock att vi alltid har Ryssland som kan gripa in och vidtaga fredsskapande åtgärder. Det har skett också den här gången i Kaukasien.   Hans Myrebro]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/ett-forodande-100-ars-firande-genomfort-av-ett-sjukt-turkiet/feed/ 16 Kan man förstå president Lukasjenko? https://nyadagbladet.se/kronikor/kan-man-forsta-president-lukasjenko/ https://nyadagbladet.se/kronikor/kan-man-forsta-president-lukasjenko/#comments Tue, 20 Oct 2020 15:09:58 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=85696 Jag kommer inte att i denna artikel försöka försvara Vitrysslands president. Men för varje individ som får anklagelser riktade mot sig är det rimligt att kräva av dem som riktar anklagelserna, att samma person eller personer gör rimliga försök att förstå hur den anklagade hamnat på de anklagades bänk. Aleksandr Lukasjenko blev vald till president i Vitryssland år 1994. I det sönderfallna resterna av Sovjetunionen härjade vid den här tiden Georg Bush den äldre och hans Old Boys, bestående av före detta CIA-agenter samt samvetslösa amerikanska bankmän. Dessa hade förenat sig med Jeltsin-maffian i avsikt att helt plundra resterna av Sovjet-imperiet på naturtillgångar. Sannolikt hade de lyckats om inte Vladimir Putin så småningom dök upp på arenan och sopade golvet med både CIA-folk samt de värsta oligarkerna. Samtidigt som detta skedde gjorde NATO-enheter sitt bästa för att helt detronisera Jugoslavien. I det landet lyckades man bättre, främst genom att Nato fick låta sina älskade bomber förstöra det mesta av värde i landet. Hur tror ni att detta påverkade Lukasjenko i hans inställning till Nato och västmakterna? Naturligtvis kom det att prägla honom för all framtid. När vi så kommer in på 2000-talet fortsätter olika Nato-stater att visa upp ett mycket otrevligt beteende. Med början på Syrien kom nämligen stora delar av Mellanöstern att få smaka på anglo-amerikansk förmåga till diabolisk gestaltning. Den av USA gestaltade statskuppen i Kiev 2014 och tillsättandet av en nazianstruken regering på amerikanskt initiativ skärpte naturligtvis också Vitrysslands skepsis mot de krigsdemokratiska staterna. Parallellt med allt detta drog sig skilda Nato-förband allt längre österut i Europa rabblande sitt mantra om ”rysk aggressivitet”. Om man för ett ögonblick kunde hejda dem och be dem förtydliga vad de menade med ”rysk aggressivitet” så blev svaret endast en återupprepning av mantrat. Under innevarande år förflyttas 12 000 amerikanska soldater från Tyskland till Polen för att komma närmare den tilltänkta fienden, samt för att förstärka de 95 000 polska soldater som står och stampar vid den östliga gränsen. Samtidigt förstärks missilbaser och övrig tung militär utrustning längst hela östfronten, men särskilt i Polen och Rumänien. I mars månad 2020 var det tänkt att 40 000 Nato-soldater skulle öva offensivt så nära de ryska och vitryska gränserna som möjligt, men så kom lilla Corona och skrämde iväg hela det stolta Nato-gänget. Så, när president Lukasjenko varnar för ett dödligt hot från det demokratiska Europa, så står han på fast mark och vet vad han talar om. Detta kan dock inte ursäkta ett bestialiskt beteende från presidentens sida gentemot dem som inte uppfattat det storpolitiska hotet. Allt detta innebar givetvis att statscheferna i både Vitryssland och Ryssland varit tvungna ta ett fastare grepp om rodret, allt eftersom hotet från Nato ökat. Detta i enlighet med den välkända strategin, att när ett land hotas krävs det av medborgarna att de sluter upp kring ledaren. Detta är närmast en naturlag. Antingen ger gruppen och staten upp, eller också samlar man sig till försvar - och då är ingen opposition tillåten. Så var det också i Sverige under andra världskriget fastän vi inte var hotade.
Allt detta innebar givetvis att statscheferna i både Vitryssland och Ryssland varit tvungna ta ett fastare grepp om rodret, allt eftersom hotet från Nato ökat.
  Efter den amerikanska statskuppen i Ukraina februari 2014 kunde chefen for New Endowment for Democracy (NED), Carl Gershman, i september triumfatoriskt beskriva Ukraina som ”den största trofén, och ett viktigt steg på vägen att största Putin". NED får ett rejält bidrag från USA varje år för att bedriva omstörtande verksamhet i olika länder. I Belarus har NED arbetat mer eller mindre underjordiskt under många år, så den utländska infiltrationsverksamheten har hela tiden varit påtaglig i Vitryssland, och Ryssland har heller aldrig klarat sig undan. Nej, de ”demokratiska” västliga krafterna är inte ute efter att skapa en av dem godkänd demokrati i länder som Vitryssland och Ryssland. Målet är ett helt annat, kungjort redan genom Wolfowitz-doktrinen 1992. Målet är att destabilisera olika länder, vilket redan har redan skett i före detta Jugoslavien, Irak, Syrien, Yemen, Afghanistan och Libyen. Man har från USA/Nato:s sida inget intresse av att hjälpa dessa länder att komma på fötter igen. Därför talar man med värme om 100-åriga krig i de drabbade länderna som en målsättning. Sönderslagna och våldtagna stater är nämligen lättare att styra och utnyttja än stabila, självständiga stater. Det är dit man vill ha Vitryssland, men framförallt Ryssland. En kraftfull opposition är värdefull i dessa länder – men kraftfull blir den först när medborgarna förstår vem det är som styr denna opposition, och vilka mål dessa ofta kapital- och mediastarka krafter har. Utan en massiv US/Nato-imperialistisk öst-politik hade president Lukasjenko haft mycket svårt att i längden utöva sin diktatoriska makt.   Hans Myrebro ]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/kan-man-forsta-president-lukasjenko/feed/ 2 EU saknar helt rättsbegrepp https://nyadagbladet.se/kronikor/eu-saknar-helt-rattsbegrepp/ https://nyadagbladet.se/kronikor/eu-saknar-helt-rattsbegrepp/#comments Thu, 06 Aug 2020 11:31:07 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=82379 Den 29 juni 2020 förlängdes de sanktioner och restriktiva åtgärder som EU införde i mars 2014, riktade mot Ryssland, och som undan för undan har förlängts och utvidgats under dessa år. Det har nu blivit oundvikligt att lägga tomt prat åt sidan och fråga oss om det verkligen fanns en grund för att brådstörtat vidtaga straffåtgärder mot Ryssland endast några veckor efter statskuppen i Kiev. Man införde alltså sanktioner mot en stat, Ryssland, vars eventuella inblandning i oroligheterna i Ukraina inte var fastställd och aldrig har kunnat påvisas. Någon folklig revolution var det aldrig frågan om då Ukrainas president Victor Janukovitj störtades med vapenmakt, utan om en av USA ledd statskupp där Barack Obama, John Kerry, Victoria Nuland, Joe Biden, John Mc Cain samt USA:s Kiev-ambassadör utgjorde stöttepelarna, och där amerikanska mutpengar möjliggjorde för USA:s sändebud Nuland att omedelbart efter den statskupp som de själva åstadkommit tillsätta en högerextrem och USA-lojal premiärminister - Arsenij Jatsenjuk. Någon rysk inblandning i kuppen har man aldrig försökt bevisa. Istället har man snabbt stadfäst sanktioner mot landet för att därigenom söka mura in Ryssland i ett hörn. Att en av USA:s politiker, och inte ukrainska politiker, utsåg en ny premiärminister efter det att president Victor Janukovitj störtats, visar klart vilken stat som låg bakom kuppen.
EU:s papegojor älskar ett mantra som handlar om ”den olagliga annekteringen av Krim", men har ingenting att säga om den olagliga statskuppen i Kiev – som innebar våldtäkten av ett helt land.
När det gäller beskyllningen mot Ryssland för en olaglig annektering av Krim, så har jag tillställt EU:s pressavdelning en fråga om vari denna olaglighet består, men inte fått något svar. Den ryske professorn Alexandr Lukin har sammanfattat dramatiken kring Krim så här: ”Till följd därav uppfattas västs inställning om Krim, där dess ledare hänvisar till territoriell integritet och gränsers okränkbarhet, av Ryssland som inget annat än yttersta hyckleri… Eftersom principen om gränsers okränkbarhet inte längre upprätthålls (av USA/NATO), är det folkets vilja som måste tas i beaktande. Så om Krims invånare ville tillhöra Ryssland, varför fick de då inte göra det?” Strax efter annekteringen av Krim genomfördes en folkomröstning, och den visade klart att 96 procent av befolkningen ville tillhöra Ryssland. För några år sedan genomförde ett tyskt team en opinionsundersökning som visade på samma tendens, och tyskarna fick besvikna åka hem. EU:s och hela västvärldens upprördhet över att Ryssland tog tillbaka det som tillhörde dem historiskt har helt andra orsaker. Den USA-inspirerade statskuppen i Kiev ägde rum den 22 februari 2014. Två veckor tidigare hade en amerikansk eskader avseglat från Norfolk, Virginia. Eskadern bestod av hangarfartyget Georg Bush av Nimitz-klass, med 50 stridsflygplan samt ett antal helikoptrar ombord. De eskorterades av 16 örlogsfartyg inklusive 3 kärnvapenbestyckade ubåtar. I stort sett samtidigt med statskuppen i Kiev passerade de Bosporen med destination Krim. Så snart USA-marionetten Jatsenjuk blivit utsedd till premiärminister, skulle Krim ställas under amerikansk överhöghet med etnisk rensning av ryssar som följd. En gigantisk militärbas skulle upprättas med uppgift att strypa Ivan. Därtill skulle Israel kunna erbjudas en förträfflig semesterregion. Välartade ukrainare skulle säkert få stanna kvar som tjänstefolk. Så var det tänkt och planerat. Men så kom Vladimir Putin stilla och försynt emellan, USA-eskadern vände och försvann i dimman medan falska demokrater i västvärlden grät strömmar. Det är ytterst naivt att tro att USA/NATO engagerade sig med vapen och dollar i avsikt att förbättra livsvillkoren i Ukraina. Carl Gershman, chef för neokonservativa National Endowment for Democracy, uttryckte sig den 26 september 2014 med att beskriva Ukraina ”som den största trofén och ett viktigt steg på vägen att störta Putin”. Där står alltså bakgrunden och avsikten med kuppen, men det är tydligen väldigt svårt för EU:s, läs Washingtons Brysselbaserade marionetter att förstå – eller så har man kanske fått order om att inte förstå. När president Eisenhower tillträdde sin post startade han ganska omgående en infiltrations och propaganda-kampanj genom CIA. Kampanjen, som gick under namnet Gladio, hade som mål att i de västra delarna av Ukraina uppamma anti-sovjetiska stämningar och bygga på krafter som arbetade underjordiskt sedan andra världskriget. Detta arbete fanns kvar och hade utvecklats in på 2000-talet då också EU kopplat på och gav ett starkt stöd till så kallade ”frontgrupper”. Detta anti-ryska hat-arbete blommade ut med full kraft år 2014 i en USA-inspirerad statskupp. Detta förhindrade naturligtvis inte EU att snabbt fördöma Ryssland och inleda sanktioner som fortfarande består. Ett delmål var uppfyllt, men det fanns mer kvar att göra. Därför kom den av USA tillsatta marionetten Jatsenjuk att inleda ett arbete som gick ut på att försämra livsvillkoren för den rysktalande befolkningen. Till och med extrema åtgärder vidtogs, som att ge den nazistiska Azov-bataljonen nationell status och i princip fria händer att jaga ryssarna österut med en etnisk rensning som mål. Ett steg i den riktningen var när cirka 150 ryssar brändes inne i fackföreningens hus i Odessa medan Maidan-aktivister som bommat igen dörrarna stod utanför och skrek hatord. Det här har inte mainstreammedia skrivit om, därför att de har en helt annan agenda än att berätta sanningen. Azov och para-militära enheter fortsatte hela tiden österut med flyende ryssar framför sig. Till slut drog man upp en gräns för att skydda sig mot den ukrainska territoriella aggressionen. Ryssland ingrep försiktigt men tillräckligt för att förhindra ett folkmord. En fråga till EU-folket: hur menade ni att Ryssland skulle ha agerat? Europaparlamentets motivering för sitt beslut att i mars 2019 stämpla Ryssland som en ovärdig partner är häpnadsväckande, byggd på okunnighet och helt rättsstatsvidrig.
Man säger till exempel att Ryssland har intervenerat i Syrien, till synes helt ovetande om att Ryssland i enlighet med folkrätten agerat på inbjudan av Syriens statschef för att bekämpa USA-stödda terrorgrupper.
Man nämner rysk inblandning i Libyen. Rysk närvaro i det landet är ett försök att rädda Libyen ur den totala katastrof som NATO-länder åstadkommit. Detta medan NATO-landet Turkiets närvaro i samma land är mer destruktiv tack vare effektivt dödande vapen från EU-landet Bulgarien. Man framhåller även att Ryssland stöder EU-fientliga partier och högerextrema rörelser. Där bör då framhållas att ingen är så fientlig mot EU, som EU självt. EU:s kraftfulla stöd till högerextrema rörelser i främst Ukraina har jag därtill just behandlat i denna artikel. Man nämner också Minsk-avtalet, som naturligtvis inte kan uppfyllas så länge USA förser Ukraina med massiv militär hjälp, och så länge Ukraina är helt ovillig att uppfylla Minsk II-avtalet. Slutligen anklagar man Ryssland för penningtvätt, samtidigt som sådan utförs i EU-länder såsom de baltiska staterna samt Danmark. Som EU-medborgare hade jag aldrig föreställt mig att de styrande inom Unionen skulle kunna grunda sin politik på total okunskap. En politik som när det gäller sanktionerna mot Ryssland också slagit mycket hårt mot EU:s medborgare och företag genom att ha förorsakat dem förluster på 100-tals miljarder euro. Rent allmänt måste EU-sanktionerna ses ett humanitärt terrorkrig mot Rysslands 150 miljoner invånare. Samtidigt hävdar EU en ”rättsstatsprincip” där man till att börja med läxar upp Polen och Ungern och gör man vad man kan för att föra 100-tals miljoner ryssar in i ett Gulag-liknande svältlandskap. Allt i enlighet med den amerikanska demon-smedjan RAND:s intentioner.   Hans Myrebro]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/eu-saknar-helt-rattsbegrepp/feed/ 1 Förslavande och slavhandel med judiska och arabiska förtecken https://nyadagbladet.se/kronikor/forslavande-och-slavhandel-med-judiska-och-arabiska-fortecken/ https://nyadagbladet.se/kronikor/forslavande-och-slavhandel-med-judiska-och-arabiska-fortecken/#comments Wed, 15 Jul 2020 13:47:41 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=81649 Följande text är skriven med anledning av den diskussion som i dessa dagar äger rum angående slaveriets historia, relationen mellan svarta och vita i historiskt ljus samt rasismens roll i detta. Slaveriet har en mångtusenårig historia och redan när de romerska härarna drog fram på sina härjningar, så fanns där judar i deras släptåg. De köpte upp krigsfångar och sålde dem vidare som slavar. Så småningom fick judarna konkurrens från araberna med början på 800-talet. En slavhandel som sedan växte och man uppskattar att cirka 18 miljoner afrikaner fraktades via Sahara och Indiska Oceanen mellan 1650 och 1905. I slutet av 1400-talet började europeér att uppköpa slavar på Afrikas västkust. Det var afrikanska slavar som inhemska svarta slavjägare infångat och nu skulle omvandlas till valuta. Fram till år 1867 hade mellan sju och tio miljoner slavar skeppats till Amerika. Sannolikt var det många fler. Konspirations-media har som standard att utpeka vita européer som motorn i denna transatlantiska handel. Det kan då vara värdefullt att studera vad judiska författare skriver om de verkliga aktörerna. Nordfront, som inte gillar slavhandlare, har tagit fram några citat, bland annat detta från Seymour B. Liebman i boken New World Jewry, 1493-1825: ”De (judarna) var de största handlarna i hela Karibien där sjöfarten främst var ett judiskt företag. Fartygen inte bara ägdes av judar, utan bemannades av judiska besättningar och stod under befäl av judiska kaptener.” C. Vilhelm Jacobovsky skriver i boken Göteborgs Mosaiska församling 1780-1955 om hur juden Simon Abraham styrde över de kompanier som drev den svenska slavhandeln. ”Judiska köpmän spelade en viktig roll i slavhandeln. I själva verket dominerade judiska köpmän frekvent de amerikanska kolonierna, vare sig de var franska, brittiska eller tyska.” Marc Raphael, skriver följande i Jews and Judaism in the United States: ”Detta var inte mindre sant på det nordamerikanska fastlandet där judar under 1700-talet tog del i triangelhandeln som tog slavar från Afrika till Västindien för att där byta dem mot bland annat sirap, vilket i sin tur togs till New England och omvandlades till rom för att säljas i Afrika.” Även Arnold Witzniter är inne på samma linje i sin bok Judeos no Brasil Colonial. ”Köparna vid aktionerna var nästan alltid judar och på grund av den bristande konkurrensen kunde de köpa slavar till lågt pris. Om en sådan aktion råkade infalla på en judisk helgdag, tvingades den läggas på ett annat datum.” Marc Lee Raphael nämner även några av de judar som var mycket stora inom slavhandel vid namn. Där finns bland annat Isaac Da Costa i Charlestone, David Frank i Philadelphia samt Aron Lopes i Newport - alla verksamma under slutet av 1700-talet. Det är naturligtvis mycket värdefullt att höra från judarna själva att de inte tar avstånd från sitt dominanta engagemang i slavhandeln, utan snarare framhåller den för sina judiska läsare. Uppenbarligen hanterades den transatlantiska slavhandeln av svarta afrikaner som hämtade slavar från det afrikanska inlandet, medan den resterande hanteringen fram till slutkunden sköttes av judar. Vita européers inblandning var minimal. [caption id="attachment_81695" align="alignnone" width="2560"] Karta med översikt av den transatlantiska slavhandeln. Foto: Nick Normal/CC BY-NC-ND 2.0[/caption]   Går vi så vidare och kommer in på 1900-talet finner vi ett sekel där slavhandel är helt förbjuden, men där en hantering av människor ändå äger rum under slavliknande förhållanden. Ofta har förhållandena varit än mer bestialiska än under den transatlantiska handeln. I den hade i alla fall slaven ett ekonomiskt värde som måste förvaltas. I synnerhet under den sovjetiska Gulag perioden sågs de förslavade ryska bönderna närmast som en ekonomisk börda som man ville befria sig ifrån. Det rörde sig om cirka 25 miljoner människor som fördes långt bort för att i mörker och sträng kyla i Sibirien arbeta under vidriga förhållanden till dess att döden kom som en befriare. Den rysk-amerikanske judiske forskaren, professor Yuri Slezkine, har i sin prisbelönta bok The Jewish Century omsorgsfullt dokumenterat det enorma Sovjetiska folkmordet, Gulag. Han utpekar tydligt bödlarna som till 80-90 procent visar sig vara av judisk börd. Dessa benämner han ”Stalins villiga bödlar”. Att utpeka gångna tiders slavhandlare och slavdrivare som vita rasister saknar grund. En seriös undersökning visar tydligt att judar och araber, med afrikanskt stöd, i olika intervall, däremot faller handlöst för den kritiken. Man kan dock betona att initiativet till att under 1800-talet förbjuda slavhandeln, inte kom från judiskt eller arabiskt håll. Enligt Global Slavery Index från 2018 beräknas 136 000 personer ännu idag leva i slavliknande förhållanden bara i Storbritannien. Arbeten på dolda cannabisodlingar är vanliga, förutom arbeten åt olika kriminella grupper. I Afrika räknar man med att 9,2 miljoner lever som slavar genom påtvingat arbete eller som sexslavar. Detta enligt Global Slavery Index. Så här finns mycket för BLM-rörelsen att göra, om de vill arbeta seriöst.   Hans Myrebro]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/forslavande-och-slavhandel-med-judiska-och-arabiska-fortecken/feed/ 23