George Orwell – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Wed, 08 Oct 2025 06:48:08 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg George Orwell – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se 32 32 Ny utgåva av ”1984” ges ut – går inte att läsa https://nyadagbladet.se/kultur/ny-utgava-av-1984-ges-ut-gar-inte-att-lasa/ Wed, 08 Oct 2025 06:48:08 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=214593 En oläslig utgåva av George Orwells "1984" har getts ut av Dawit-Isaak biblioteket i Malmö. Tanken är att boken ska väcka tankar kring censur under "Banned Books Week". Böcker har alltid förbjudits eller censurerats för allmänheten på något vis, och det är en företeelse som sker idag i många länder. Även om man idag vanligtvis inte bränner böcker på bål så kan böcker i viss mån begränsas genom att delar av dem censureras, att vissa skolor väljer att inte ta in boken eller så kan försäljningen helt enkelt förbjudas. Banned Books Week går av stapeln nu mellan 6–12 oktober och i år är temat "Censorship Is So 1984". Just George Orwells böcker har ofta hamnat i fokus för censuren, särskilt den dystopiska samhällsromanen "1984". Därför har nu Dawit-Isaak biblioteket i Malmö, som är med och koordinerar Banned Books Week Sverige, valt att ge ut en specialutgåva av boken. Boken går dock inte att läsa, utan den är inbunden på båda sidor och går inte att öppna. — Det är för att väcka den känslan hur absurt det är när rätten till att läsa det man vill försvinner, säger bibliotekschef Jasmina Dizdarevic Cordero till skattefinansierade SR. Banned Books Week Coalition är ett globalt nätverk med organisationer som syftar till att sprida kunskap om förbjuden litteratur världen över. Banned Books Week Sverige startade 2023, men i exempelvis USA har evenemanget pågått sedan 1982. Boken har tryckts i 20 exemplar, ett av de kommer att ställas ut under veckan på Brooklyn Public Library i New York City. Malmöbor kommer även att kunna ta del av den vid Dawit-Isaak biblioteket. Under veckan går det även att ta del av en utställning av böcker som är eller varit förbjudna någonstans i världen.]]> Diplomatins död är livsfarlig för oss alla https://nyadagbladet.se/ledare/diplomatins-dod-ar-livsfarlig-for-oss-alla/ Sat, 12 Apr 2025 11:51:50 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=203836 Krig är fred, fred är krig Idag är situationen en helt annan. Om det någon gång är på sin plats att parafrasera George Orwells 1984 är det i bemärkelsen av att fred har blivit krig och att krig har blivit fred. Något djupt störande har skett med det offentliga rummet i Sverige och Europa i samband med Ukrainakriget. I princip alla konventionella rum och offentliga forum av röster skriker efter ökad eskalering och fientlighet mot Ryssland. Kriget är på väg, och vi måste göra oss redo för det med alla medel – är budskapet som ska hamras in. [caption id="attachment_203843" align="alignnone" width="640"] Kriget kommer när som helst - eller så är det redan här, hävdar vänsterpopulistiska Schibsted-tidningen Aftonbladet bland annat.[/caption] De alltmer lätträknade röster som fortfarande vågar ifrågasätta syftet med hetsen, och istället betonar vikten av diplomati och samtal, blir ofta inte bara misstänkliggjorda utan även direkt angripna för att karaktärsmördas. Insinuationerna går i regel ut på att den som inte vill se ett europeiskt storkrig måste vara någon form av rysk agent – eller åtminstone en nyttig idiot som går Putins ärenden, och som borde sättas under noggrann övervakning. Diskursen har förvridits så till den grad att viljan till krig utmålas som det självklara, och den som har fräckheten att förespråka diplomati och samtal med Ryssland eller Iran, troligen snart även Kina, helt enkelt måste vara åtminstone lite ondskefull.

Vansinnig retorik

Blott ordet ”fred” har på ett bisarrt sätt kommit att associeras med våld och underkastelse – precis som i Orwells dystopiska berättelse. När enstaka europeiska ledare som Viktor Orbán eller representanter för tyska AfD har mage att förespråka alternativ till fortsatt krig och eskalering, utmålas de som direkt livshotande fiender mot Europa. Detsamma har gällt de svenska fredsrösterna som, förvisso kraftigt försvagade, ännu finns kvar i periferin. Dessa avfärdas slentrianmässigt som landsförrädare eller "Putinkramare", utan att någon riktigt lyckas förklara varför deras hållning väcker ett sådant primalt raseri. – Det är faktiskt fascinerande hur provocerande det är att förespråka fredliga lösningar, nedrustning och icke-våld. Det har varit så i århundraden, att när det blir en så militariserad debatt så är det röster för fred som ansätts väldigt hårt, konstaterar bland andra Svenska Freds ordförande Agnes Hellström. – Det borde ju vara tvärtom, för vi har ju alltid stått upp för freden och för de fredliga lösningarna. Men det hänger väldigt tätt samman med att det blir en svartvit bild och militära lösningar som propageras. Då blir det så här, konstaterar hon. [caption id="attachment_203844" align="alignnone" width="640"] Även statstelevisionen är med på noterna. Foto: faksimil/SVT[/caption]

Dystopin blev verklighet

I 1984 förekommer också ”Två minuter av hat”, en daglig ritual där medborgarna i Oceanien samlas för att titta på propagandafilmer som framställer ”kontrarevolutionären” Emmanuel Goldstein som statens värsta fiende – den ultimate förrädaren och hotet mot allt invånarna förväntas hålla kärt. Deltagarna uppmuntras under ritualen att uttrycka sitt hat mot Goldstein och andra fiender till staten, och ritualen avslutas med att deltagarna hyllar ”Storebror” – den mystiske ledaren för Oceaniens regim. Syftet med de två minuterna av hat beskrivs som att kanalisera medborgarnas frustration och negativa känslor, bort från den egna regimen – för att istället rikta dem mot påstådda yttre fiender. På så vis förstärker regimen sin kontroll över medborgarna genom att skapa en känsla av gemenskap och samhörighet – och samtidigt dämpas risken för självständigt tänkande, regimkritik och uppror. Ljud- och bildeffekter används för att piska upp hatstämningen och en stark kollektiv känsla av aggressiv hysteri. I boken kunde ritualen se olika ut på olika dagar – men det var alltid riktat mot statens fiende, ”kontrarevolutionären” Emmanuel Goldstein. ”Det hemska med tvåminutershatet var inte att man var tvungen att spela en roll, utan tvärtom att det var omöjligt att undvika att delta. Inom trettio sekunder var det alltid onödigt att låtsas. En ohygglig extas av rädsla och hämndlystnad, en önskan att döda, tortera, slå in ansikten med en slägga, tycktes flöda genom hela gruppen av människor som en elektrisk ström och förvandlade en till och med mot ens vilja till en grimaserande, skrikande galning”, tänker bokens protagonist och fortsätter: ” ... och ändå var den ilska man kände en abstrakt, oriktad känsla som kunde växla från ett objekt till ett annat som lågan från en blåslampa”.

Hjärnorna ska marineras – i hat

Låter det måhända bekant? I dagens läge är det svenska politiker, lobbyister och mediemoguler som manipulerar och uppmanar svenskarna att spy ut sitt hat mot de senaste årens Goldstein – Ryssland och Putin, nyligen föregånget av kritiker mot covidpolitiken. Den som inte har insett att ryssarna är ”orcher” och våra demoniska arvfiender kan kort sagt betraktas som landsförrädare. Idrottsmän, kulturutövare och företag som inte bojkottar Ryssland tillräckligt intensivt kan snabbt räkna med drev och att det dyker upp systemlojala journalister som avkräver dem försvarstal. [caption id="attachment_203841" align="alignnone" width="640"] Massmedia drar slentrianmässigt igång drev mot den som inte är tillräckligt rättrogen. Foto: faksimil/Expressen[/caption] I tv-sofforna sitter dästa och Natomärkta imbeciller till experter, likt Natolobbyisten Patrik Oksanen, som slår fast att ”Rysslands hemliga krig mot Sverige har börjat” – och så fortsätter det, dag ut och dag in. Folkets hjärnor ska marineras i krigspropagandan. Bristen på sansade röster i debatten, och dominansen av samma aggressiva domedagsretorik, är närmast total oavsett vilken etablissemangsmedia man tar del av eller vilken riksdagspolitiker man lyssnar på.

Fler flyr propagandan

När propagandamaskineriet väl drar igång med all sin kraft är det inte lätt att stå emot pressen, och till slut riskerar det att bli ett självspelande piano där krig och hat blir lika naturliga tillstånd som diplomati var igår. Samtidigt finns det viktiga ljuspunkter. Förtroendet för etablissemangsmedierna är rekordlågt, och allt färre ser något värde i att överhuvudtaget ta del av den alltmer vulgära propagandan. Vårt hopp står till att svenska folket under ytan fortfarande är fredsälskande, och att fler inser vikten av diplomati än vad som framgår av krigshetsen i det offentliga rummet.   Markus Andersson]]> Helena Ekstrands orwellska språkmoralism för tankarna till DDR https://nyadagbladet.se/kronikor/helena-ekstrands-orwellska-sprakmoralism-for-tankarna-till-ddr/ https://nyadagbladet.se/kronikor/helena-ekstrands-orwellska-sprakmoralism-for-tankarna-till-ddr/#comments Tue, 18 Aug 2020 13:45:56 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=82900 Vissa ord får mig att resa ragg. Normkritik är ett sådant ord. Jag vet att det tillhör PK-världen och att myndigheter gillar att anställa normkritiker som hjälper dem att peta i myndighetens navel istället för att tjänstemännen (förbjudet ord) där utför det jobb, som myndigheten är till för. Men om någon skulle fråga mig vad en normkritiker gör, blir det rätt luddigt. Googlar jag begreppet får jag veta att ”normkritik handlar om att sätta fokus på makt” och att med normkritikens hjälp får man syn på och kan begränsa ”strukturer och normer”. Det ligger rätt nära vad forskare som psykologer, sociologer och etnologer gör. I utbildningen får de lära sig att ta ett steg tillbaka och med disciplinens olika verktyg avtäcka den vardagsverklighet som till största delen är osynlig för aktörerna. Men det finns en viktig skillnad. När jag som etnolog vill frilägga det vardagliga samspelets dolda regelsystem, så gör jag det inte med ambitionen att förändra. Jag vill i första hand veta. Vad som därefter händer – hur den kunskapen används i olika sammanhang – det stör mig inte att jag inte kan kontrollera det. Det är ett förhållningssätt som också gäller för andra akademiska discipliner. Eftersom normkritik i hög utsträckning handlar om språk – hur man ska formulera sig när man är anställd och arbetar för samhället – kan det också vara värt att påminna om att språkforskare ofta får frågan om ett nytt språkligt uttryck är rätt eller fel, och då nogsamt avstår från att fälla sådana omdömen. Språket lever sitt eget liv och att vara en språkpuritan eller språkmoralist, nej det är inte forskarens uppgift. Tvärtom med normkritiker. Själva motivet för deras ”forskning” är att förändra språket – vare sig det nu handlar om att tvätta det från ”rasism” eller från att framställa ”mannen som norm”. En annan skillnad är att det handlar om att rensa språket från ”gamla” ord med bibetydelser som inte längre är acceptabla. Det gäller att anpassa en förgången och ondare tids språkbruk till det som är godkänt i vår egen tid.
Språket lever sitt eget liv och att vara en språkpuritan eller språkmoralist, nej det är inte forskarens uppgift.
  Helena Ekstrand heter en normkritiker på Åklagarmyndighetens kommunikationsavdelning. I en fyra sidor lång skrivelse från den 6 juli i år har hon ställt upp skrivregler för jämlika texter. Hon ger en kort motivering under rubriken ”Bli medveten om dina ordval”: "I vårt samhälle är mannen norm vilket ofta syns i tal och skrift. Många gånger skriver vi texter utan att reflektera över vad orden egentligen innebär och hur texten tas emot. Att vara medveten om sina ordval och vad orden signalerar är det viktigaste verktyget för att uppnå jämlika texter." Man (ett ord som Helena Ekstrand anser att juristerna bör undvika) bör här vara medveten om att jurister visserligen ofta skriver träigt och i formler, men att det, mig veterligt, inte finns någon annan yrkesgrupp som är mer medveten om språkets betydelse. Ett slarvigt eller otydligt språk, både skrivet och muntligt, kan leda till mycket huvudbry i en domstol. Det kan också förstöra en åtalads liv. Det är därför något av ett övergrepp när en normkritiker tar på sig uppgiften att förbättra det juridiska språket och uppfostra jurister. Men det är också troligtvis så att jurister är mycket mottagliga för påpekanden med avseende på språk, eftersom de vet att ett korrekt språkbruk är oerhört viktigt. Som första punkt skriver normkritikern Helena Ekstrand att det är viktigt att använda könsneutrala personbeteckningar och titlar. Hon exemplifierar enligt följande: Exemplen är väl inte så uppseendeväckande, utom kanske att vissa av de föreslagna titlarna inte är helt kongruenta. Forskare är ett bredare begrepp än vetenskapsman. Det finns många som ägnar sig åt forskning utan att vara vetenskapligt utbildade. Och begreppet ”anställd” är ett dåligt ersättningsbegrepp för tjänsteman. Om jag till exempel vill skriva om ”tjänstemannaansvaret” så är det en juridiskt relevant term som inte kan ersättas med den krystade formuleringen ”en anställds ansvar”. Vad som är än värre är något som jag inte tror att Helena Ekstrand har tänkt på, nämligen att för ett rikt språk behövs det synonymer. Jag kan till exempel behöva både ordet polisman och ordet polis, för att använda i olika sammanhang. Mera Helena Ekstrand: "Ord som kvinnlig och manlig ska inte användas framför titlar och dylikt eftersom de skapar och förstärker normer och könsstereotyper. Om du exempelvis skriver manliga sjuksköterskor och kvinnliga svetsare, förstärks uppfattning av att dessa är avvikande." Min invändning är att de är ju avvikande! Följer vi Helena Ekstrand rekommendation så övergår vi från ett språkbruk som är deskriptivt till att vara normativt. Helena Ekstrand anser att språket ska styra verkligheten istället för tvärtom. Samma bakvända förhållningssätt har Helena Ekstrand till genus. Många språk har bara maskulinum och femininum medan svenskan visserligen har fyra genus, även om modern svenska redan i praktiken upphävt skillnaden. Maskulinum och femininum har blivit en ny kategori, reale, och vi har numera endast två grammatiska genus: reale och neutrum. Men Helena Ekstrand vill gå ännu längre. Hon vill bli av med alla språkets historiska referenser, i synnerhet när det handlar om typiskt manliga ändelser. I hennes värld gör den som skriver ”den unge mannen” ett dubbelfel. Det bör heta ”den unga personen”. När vi citerar eller påminner om Orwells begrepp nyspråk så är det ofta för att visa hur begrepp förvanskats i sin relation till verkligheten – exempelvis ”Krig är fred” – men när man läser 1984 så handlar språktvätten mera om just det som Helena Ekstrand aningslöst föreslår, nämligen att förenkla språket, att bara ha ett enda ord för varje fenomen. Det är Sanningsministeriets viktigaste uppgift, att tömma orden på mening, så att ingen ska kunna lära av historien och så att det inte längre går att protestera mot missförhållanden. Orwell visar också hur förödande detta är för det mänskliga tänkandet. Vi skulle kunna travestera Esaias Tegnérs ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” och skriva: ”Det enkelt sagda är det enkelt tänkta”. Orwell ansluter till en filosofisk tradition som också jag är starkt attraherad av, nämligen att språket är tankens enda redskap (Wittgenstein: “Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga”). Till det kan man lägga de franska existentialisternas uppfattning (bland annat Sartres) att tanken skapas när man skriver eller säger något. Det där vet alla proffsskribenter, att det är först när man skriver ner något som man får ordning på sina tankar om det fenomenet. Det skrivna är det tänkta. Eller mer preciserat: Det skrivna är det jag skulle önska att jag hade tänkt, redan innan jag skrev det. Helena Ekstrands avslutande uppmaning är starkt obehagsframkallade. Jag får en direkt bild av både det forna Sovjetunionen och DDR där en oavsiktlig felformulering kunde få ödesdigra konsekvenser. Under rubriken ”Kontrollera din text” skriver hon: "Gör det till en vana att se på den färdiga texten eller presentationen med normkritiska ögon. Behöver du förändra något för att skapa jämlikhet? Är du osäker – ta hjälp av en kollega eller någon som har bra kunskaper om jämlik kommunikation."   Karl-Olov Arnstberg]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/helena-ekstrands-orwellska-sprakmoralism-for-tankarna-till-ddr/feed/ 14 Samhällsberättelsens makt https://nyadagbladet.se/kronikor/samhallsberattelsens-makt/ https://nyadagbladet.se/kronikor/samhallsberattelsens-makt/#comments Sat, 08 Oct 2016 04:00:17 +0000 http://nyadagbladet.se/?p=31853 Ordet historia är verkligen passande för att beskriva vårt förflutna. Synen på vår historia avgör nämligen hur vi fortsätter berättelsen – historien – om oss själva in i framtiden. Stora omvälvningar av den dominerande samhällsmakten har därför alltid medfört en omformulering av historieberättelsen, som ett medel för att etablera och dirigera samhällsutvecklingen i en ny riktning. Om någon aspekt av historien demoniseras, är den naturliga konsekvensen att man strävar efter att undvika något liknande i den framtida berättelsen, medan de delar av historien som istället glorifieras skapar en undermedveten strävan att återskapa dess gloria i ny tappning. Ett bevingat uttryck från George Orwells 1984 som sätter fingret på denna dynamik, är att den som kontrollerar nutiden kontrollerar det förflutna, och att den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Det förflutna består av så många olika händelser att det i någon mån alltid är upp till nutiden att sovra bland all information, för att bygga en berättelse på samhällelig och även på en personlig nivå. Positiva delar av ens livshistoria kan tjäna som inspiration, men även skit som hänt i det förflutna kan med rätt perspektiv användas som gödsel för att nära en önskvärd framtid. Urvalet betyder inte att man måste ljuga, även om det förstås finns berättelser som återspeglar verkligheten på mer eller mindre rättvisa sätt. Snarare betyder det att berättelsen är ett aktivt och levande verktyg som ger vägledning och formar framtiden. Vilka fenomen som framhävs som bra eller dåliga, eller vem som framhävs som hjältar eller skurkar, är alltid underställt den dominerande samhällsberättelsen. Kristendomen befäste exempelvis sin ställning i Europa med en berättelse där man civiliserade hedningarna från barbari och häxkonst. Den som höll fast vid hedendomen var således en primitiv barbar som hade potentiellt samröre med djävulen. Hedniska tempel revs och kyrkor byggdes för att hedra denna nya berättelse. Sovjetkommunismen porträtterade istället sitt övertagande i Ryssland med att ha avskaffat religiös villfarelse och ersatt den med objektiv vetenskap, och med att ha befriat människorna från kapitalistiskt förtryck till förmån för social rättvisa. Den som inte gav sitt medtycke till bolsjevikernas revolution var därigenom irrationella bakåtsträvare och potentiella förtryckare. Kyrkor revs och ersattes med Leninstatyer. När Sovjetunionen i sin tur föll, revs med detta många av dessa Leninstatyer för att ge plats åt andra historiska symboler tillhörande ytterligare en annan berättelse. Den nuvarande västerländska berättelsen utgår i mångt och mycket från européernas oförlåtliga arvsynder i form av plundringståg, kolonialism och krigsförbrytelser. För att göra bot för denna arvsynd är den väg som anvisas mot paradiset bortom regnbågens slut, att en gång för alla avskaffa det europeiska arvet i såväl historisk som kulturell och rent bokstavlig biologisk bemärkelse. Samtidigt som denna historieberättelse genomsyrar den nuvarande diskursen i såväl media som i kulturvärlden, håller samtidigt en ny berättelse på att ta form. Denna alternativa berättelse berättar om en ny generation som strävar efter att befria sina hemländer från den korrumperade nomenklatura som förslavat dem under Mammon och maler ner dem i den politiska korrekthetens kvarn. Eftersom vinnaren alltid skriver historien återstår det ännu att se vilken av dessa berättelser som blir framtidens historieskrivning.   Isac Boman]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/samhallsberattelsens-makt/feed/ 2 Orwell och vänstern – Om klasskampen och nyspråket https://nyadagbladet.se/kronikor/orwell-och-vanstern/ https://nyadagbladet.se/kronikor/orwell-och-vanstern/#comments Sat, 30 Jul 2016 04:00:24 +0000 http://nyadagbladet.se/?p=30547 År 1948 skrev Eric Arthur Blair, mer känd som George Orwell, sitt mest kända verk 1984 i en tid när järnridån var slagen genom Europa. Emellertid var det inte bara den sovjetiska bolsjevismens utbredning som bidrog till Orwells dystra framtidssyn. Vad många inte känner till är att namnet för boken inte var en gissning om tidpunkten för när hans dystopi skulle förverkligas så mycket som det var en symbolisk hänvisning till 1884 års grundande av det brittiska Fabian Society. De så kallade fabianerna har varit inflytelserika i det brittiska socialdemokratiska Labourpartiets utveckling och bland många andra haft premiärministrar som Gordon Brown och Tony Blair bland sina medlemmar. Verksamheten har samtidigt varit bredare än ren partipolitik och man låg exempelvis bakom grundandet av det anrika universitetet London School of Economics. Med sköldpaddan som symbol är fabianernas mål att främja den socialistiska utopin genom gradvis reformism och kulturkamp snarare än genom väpnad revolution såsom den genomfördes i Sovjetunionen. Således var Orwells verk inte ett porträtt av sovjetkommunismen, utan snarare en bredare hänvisning till vad som i folkmun betecknas som vänstern och dess idéströmningar. Två saker Orwell ansåg känneteckna denna strömning, att döma av 1984, var det så kallade nyspråket och dess strävan att förvrida den naturliga ordningen. Kärleksministeriet tog hand om tortyren, sanningsministeriet om den förljugna propagandan och överflödsministeriet om fördelningen av de torftiga ransonerna. Det engelska socialispartiets sloganer i boken var att frihet är slaveri, krig är fred och att okunnighet ger styrka. Har detta då faktiskt någon relevans om man betraktar vänstern så som den verkar i dag? Om man läser i Karl Marx digra skrifter kan man konstatera att de likt Bibeln innehåller både det ena och det andra av mer och mindre relevans. En av de mer relevanta idéerna som kan tillskrivas Marx är tanken om klasskampen. Marx manade främst av allt arbetarklassen till kamp mot de förtryckande kapitalisterna för att jämna ut de ekonomiska skillnaderna. Arbetarnas kamp mot kapitalet har traditionellt varit en ideologisk grundbult i den kommunistiska och socialdemokratiska gärningen, men i dagens läge har klasskampen breddats långt bortom denna. Icke-européer manas idag till kamp mot de förtryckande européerna, kvinnorna manas till kamp mot de förtryckande männen och HBTQ-rörelsen manas till kamp mot traditionella familjestrukturer. Den gemensamma nämnaren för alla dessa klasskamper är deras sätt att för det första beskriva olika sociala klasser baserat på ekonomiska skillnader, nationalitetskillnader eller könsskillnader, och för det andra ställa dessa klasser i konflikt i syfte att frammana en önskvärd lösning på konflikten såsom exempelvis proletariatets diktatur, de europeiska folkgruppernas marginalisering eller att undergräva kärnfamiljens ställning som samhällets grundfundament. Nyspråk tillämpas enligt Orwellianska principer för att pakettera dessa klasskamper i populistisk förpackning och driva dem i önskad riktning. Antirasism och medmänsklighet används exempelvis som slagord för att få oönskade folkgrupper att acceptera utträngning i sina hemländer på grund av den arvssynd som bokstavligen sitter i deras ondskefulla gener. Den som hävdar varje folkgrupps rätt till biokulturell integritet i ett eget hemland och därigenom långsiktigt söker bevara den internationella mångfalden, som vänstern påstår sig vilja göra, blir paradoxalt nog benämnd som rasist med undertonen att denne hetsar till folkmord. På liknande nyspråksmanér menar sig den radikala feminismen ta strid för kvinnans värdighet samtidigt som den i akt och mening visar ett förakt mot femininitet – åtminstone hos kvinnor. Kvinnors uppgift enligt feminismen är underförstått att bli mer maskulina och männens att bli mer feminina i sitt beteende om de ska bli accepterade och leva lyckliga i alla sina dagar. Dock ska de helst inte leva med varandra, utan tillsammans med en eller flera könlösa eller mångkönade individer i den sköna nya värld som väntar dem. I takt med att klasskampen söker nya konflikter och lösningar kanske vi på sikt får vara en del av kampen mot vår förtryckande identitet som människor. Artificiell intelligens är väl trots allt en minst lika värdefull livsform som människan och ”mänsklighet” är ju sist och slutligen bara en utdaterad social konstruktion som egentligen inte finns på ett objektivt plan, eller hur var det? Så föddes cyborgen – upplösningen av människan till en ny syntes av organiskt och mekaniskt liv. Den som inte vill uppgå i en massa av jämlika cyborgs med sitt betalkort inplanterat i handleden kan eventuellt se fram emot att benämnas av kränkta transhumanister som en teknofobisk och bakåtsträvande fascist som gör skillnad på livsformer. Winston Churchill lär ha sagt att kapitalism kan beskrivas som ojämnt fördelad rikedom, medan kommunism kan beskrivas som jämnt fördelad misär. Sådan jämnt fördelad misär tycks, med det facit som idag finns på hand, vara en generell konsekvens av klasskampens extremaste uttryck även på andra områden än det rent ekonomiska. Mot den bakgrunden är det lättare att förstå varför Orwell med sådant eftertryck varnade inte bara för Sovjetbolsjevismen i öst, utan även för den fabianska sköldpaddan i väst.   Isac Boman]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/orwell-och-vanstern/feed/ 3