https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Thu, 26 Aug 2021 14:06:54 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1.1 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg https://nyadagbladet.se 32 32 https://nyadagbladet.se/kronikor/efter-guds-dod/ https://nyadagbladet.se/kronikor/efter-guds-dod/#comments Thu, 26 Aug 2021 14:02:23 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=105826 Om man säger att alla människor är lika värda, så säger man samtidigt att alla människor är lika värdelösa. Det är med andra ord ett meningslöst påstående. Begreppet värde handlar om att göra distinktioner. Bra, bättre bäst. Dålig, sämre sämst. Att människor är lika mycket värda, det är ett ganska sällsynt undantag. Dessutom, lika mycket värda, i vems ögon? Att ordna tillvaron hierarkiskt, inbegripet andra människor, det är något som alla gör, utan undantag. I annat fall uppstår kaos. Nå, som norm då? Visserligen är inte alla människor lika mycket värda, men det kanske borde vara så? Lika illa där. Det är en allmängiltig mänsklig strävan att vilja bli bättre än andra, därför att den som uppnått ett mästerskap beundras av sina medmänniskor. Vi är lika angelägna om att få sola oss i våra medmänniskors beundran som vi är rädda för deras förakt. Begäret att överglänsa andra syns i stora avgörande skeenden som krig, i älskade aktiviteter som sport och sex, liksom naturligtvis i driften att bli rik. Detta begär är inte bara grunden för erövring och imperialism, det är också villkoret för skapandet, vare sig det är frågan om stora symfonier, målningar, romaner, etiska regler eller politiska system. Det sägs ibland att rättssamhället behandlar alla lika. Det är naturligtvis inte sant. Är det någonstans man blir bedömd så är det ju i en domstol. Vi är inte lika inför lagen. I så fall skulle väl alla få samma straff, oberoende av ålder och oberoende av vad de gjort sig skyldiga till. Hur man än vänder och vrider på ”allas-lika-värde-dogmen” så blir det fel. Vi är inte lika mycket värda och Gud förbjude att vi någonsin blir det. Utifrån ovanstående inte särskilt avancerade reflektioner kan väl ingen människa i hela landet tro på dogmen om det lika värdet? Jodå, säkert en majoritet av medborgarna gör det! Jag misstänker att en allmän uppfattning är, att människan är ett förnuftigt djur, som riskerar att fångas in av religiösa och andra föreställningar – till exempel att alla människor är lika mycket värda. Kanske det är en uppfattning som man bör vända bakfram: Människan är ett religiöst djur, som emellanåt låter sig styras av sitt förnuft. När jag prövar den tanken, blir jag på något egendomligt sätt mindre frustrerad över vår tids stora vansinne. Varifrån har vi då fått vår tids fixering vid människors lika värde? Friedrich Hegel, en tidig 1800-talsfilosof som folk i gemen inte vet så mycket om, men som via Marx haft ett mycket stort inflytande på vår tids tänkande, skulle ha svarat att det är ett arv från kristendomen. Det hade också efterföljaren Friedrich Nietzsche sagt, även om de i övrigt inte var filosofiskt särskilt samstämda. Kristendomen var folkmajoritetens religiösa seger över den romerska eliten, en religion som gjorde de forna slavarna inte bara till sina egna utan också – på lite sikt – till samhällets herrar. Den nya religionens kanske viktigaste budskap var att de underordnade, de svaga, är lika mycket värda som de starka. Inför Gud är vi alla lika, ja det är till och med så, att det kan vara en nackdel att tillhöra samhällets grädda, eftersom det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. Jesu bergspredikan inleds med att enkla och ödmjuka människor prisas och där hittar man också den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem.” Kristendomen ympar in skuldkänslor och dåligt samvete hos dem som har makten och de som är rika. För både Hegel och Nietzsche var kristendomen den förbittrade slavens segervapen mot sina herrar, den ideologi som gjorde slaven jämlik. Under 1800-talets sista fjärdedel utropade Nietzsche som bekant att ”Gud är död”, men han sa aldrig vem eller vad som dödade Gud. Svaret är att det var vetenskapen. Det som hände i Frankrike, med start under den andra hälften av 1700-talet var, att de dominerande filosoferna ifrågasatte gudsstaten. Såväl Kant som Voltaire tvivlade på att det goda samhället skapats av Gud och att människans moraliska dygder var självklara. Istället lyfte de fram det mänskliga förnuftet; de var rationalister. De var också empiriste, vilket betyder att det är de mänskliga erfarenheterna som är kunskapens fundament. Hundra år senare kan man säga att vetenskapen hade besegrat religionen som samhällsbärande paradigm. Den sekulära människan begrep verkligheten bättre, vilket bland annat visades av att det moderna samhällets fantastiska framsteg inte bygger på religion utan på vetenskap. Därmed blir människan en bland många slags invånare på en obetydlig planet som cirklar kring en medelstor stjärna i utkanten av en galax, som i sin tur är en av miljarder galaxer. Vad som är centrum i detta universum är svårt att säga, men det är knappast människan. Om det sedan är skalbaggar eller människor som har herraväldet över världen är vetenskapligt irrelevant. Livet, som i människors ögon är det mest värdefulla, är med vetenskapen som måttstock i själva verket värdelöst. Vetenskapen är par definition totalt amoralisk. Nietzsche anammade föreställningen om världen och människans obetydlighet, på det sätt som visades av de framväxande naturvetenskaperna. Det centrala vetenskapliga axiom som vi fick till skänks av upplysningstiden – att verkligheten är det objektivas exklusiva domän – var, och är fortfarande, en förödande utmaning för alla religioner. Att slippa religionens tvångströja, det borde ha varit en befrielse. Den brittisk-amerikanske författaren Christopher Hitchens, som dog för ett drygt decennium sedan, liknade det kristna himmelriket vid Nordkorea, där medborgarna tvingas att dyrka en totalitär ledargestalt. Gud, den ständige övervakaren, är folkmordisk, homofobisk, sexistisk och till och med en sadomasochist, eftersom han tvingar oss att älska honom, trots att vi fruktar honom. Så reagerade emellertid inte Nietzsche. Tvärtom var Guds död en skrämmande insikt, eftersom han förstod att det skulle utlösa ett kaos. Religionens viktigaste uppgift är att likrikta den kollektiva moralen. Medborgarna i ett samhälle måste vara överens om vad som är rätt och fel, ont och gott, viktigt och oviktigt. Finns det ingen gemensam moral, faller samhället sönder i individer, klaner, etniska minoriteter, sekter och andra konkurrerande konstellationer. I en TED-föreläsning använder den amerikanske socialpsykologen och moralfilosofen Jonathan Haidt en metafor där han beskriver förnuftet som ett hus, det egna huset där vi är synnerligen förtrogna med alla rum, alla vrår och skrymslen. Men så upptäcker vi att det finns en trappa upp till något högre och okänt. Tar vi den trappan upp, lämnar vi förnuftets hus och blir del av något större. Individen med sina skarpa gränser mot omvärlden löses upp. Vi överskrider förnuftet och når en högre och religiös dimension. Vi blir del av ”det sakrala”. Moralen tillhör inte förnuftets region utan det sakrala. Moral är en meningsprovins där individens intressen är underordnade kollektivets. En av sociologins fäder, fransmannen Émile Durkheim, myntade uttrycket Homo Duplex för att beskriva dels det profana, som är individens egendom, dels det sakrala eller heliga som är kollektivets tillgång och som får människan att fungera unisont på ett sätt som i sin omfattning är okänt i djurvärlden (exempelvis att bygga nationer). Utan en gemensam moral faller kollektivet samman. Nietzsche förutspådde två möjliga konsekvenser. Det ena var nihilismen och den kollektiva moralens sammanbrott: Om Gud inte existerar så är allting tillåtet. Nihilismen förnekar att det finns någonting som kan kallas för mänskliga värden, vilket också i vår tid är intressant, med tanke på att postmodernismen kan beskrivas som en form av nihilism. Alternativt, befarade Nietzsche, skulle människor anamma rigida och totalitära ideologier. Så gick det ju också. Framför allt kom kommunismen att fylla den rollen. Den framstod som ett rationellt, sammanhängande och moraliskt alternativ till både religion och nihilism. Det var emellertid ingen tröst för Nietzsche. Han förstod att kommunismens konsekvenser skulle bli förödande. Om vi inte i himmelriket fick våra belöningar för en god moral, så måste vi rimligen få dem här på jorden. Den marxistiska socialism som blev kristendomens moraliska substitut, gjorde fyra antaganden:

1. Kapitalismen exploaterar de fattiga. De fattiga förslavas medan de rika blir allt rikare.
2. Socialismen är human och fredlig, eftersom människor är jämlika, samarbetar och delar med sig.
3. Kapitalismen kommer att leda till en revolution. Det är första steget mot det samhälle som kräver av var och en efter förmåga och till var och en efter behov – alltså i grunden kristendomens moral.
4. Socialismen skapar välstånd, eftersom socialistisk produktion är effektivare än kapitalistisk produktion. Så blir det när människor arbetar åt sig själva.

Samtliga dessa antaganden visade sig vara felaktiga. Marknadsekonomins förespråkare, som Ludwig von Mises, Friedrich Hayek och Milton Friedman, förklarade varför toppstyrda socialistiska planekonomier alltid misslyckas. Dessutom, kommunismens praktik slår till och med nazismens, när det gäller antalet miljoner människor som i ideologins namn fått sätta livet till. Alla socialistiska regimer har omformats till diktaturer och börjat mörda människor i en skala som dessförinnan var okänd i människans historia. Man skulle kunna tro att det förnuftiga djur som kallar sig självt för människa gjorde bokslut med kommunismen, på samma sätt som skedde med nazismen. Emellertid, nu sker en transformation som inte borde ha varit möjlig. Kommunismen muterar till postmodernism. Filosofen Stephen R.C. Hicks skriver i sin också till svenska översatta bok Postmodernismens förklaring (Timbro 2014): "Ställda inför den fortsatt blomstrande kapitalismen och den fortsatt brutala och fattiga socialismen, hade de att välja mellan att acceptera bevisen och avvisa sina högt skattade ideal, eller att hålla fast vid idealen och angripa hela idén om att bevis och logik skulle spela någon som helst roll. /…/ Konfronterade med hårda bevis och skoningslös logik replikerade vänstern: Det där är bara logik och bevis; logik och bevis är subjektiva; ni kan egentligen inte belägga något; känslor överträffar logiken och vår känsla säger socialism (s. 104-05)." Det finns inte en enda postmodernist som är opolitisk eller politiskt står till höger. Samtliga befinner sig inte bara till vänster, utan långt ut på vänsterkanten: Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-Francois Lyotard, Jacques Lacan, Stanley Fish, Richard Rortry och Catharine MacKinnon, för att nämna några av de stora namnen. Det kanske allra största namnet, Fredric Jameson, gav ord åt den sjuka som nu plågar ett samhälle där allt, till och med fotbollen, är politiskt. Det var just det han sa: I sista hand är allt politiskt, vilket ska uttolkas som att alla påståenden om objektivitet och rationalitet döljer en förtryckande politisk agenda. För postmodernisten kan inte språket vara kognitivt, eftersom det inte beskriver verkligheten utan i sig utgör verkligheten. Den nya kritiken mot kapitalismen blev, att den inte tillgodosåg människans behov av jämlikhet. Särskilt tydligt blev det för kvinnor och etniska minoriteter, så småningom kompletterade med religiösa och sexuella minoriteter. Sökte man sig bakåt i historien kunde man se hur illa det kunde gå: kapitalismens slavhandel. Kapitalismen må vara bättre på att skapa välstånd än socialismen men det sker till ett alltför högt pris: rasism och förtryck av minoriteterna. Dessutom, kapitalismen skapar endimensionella människor, fångade i den materiella konsumtionens totalitära värld. För att avsluta med Nietzsches oro för att efter Guds död väntade nihilismen, så står postmodernismen närmare nihilismen än någon annan tidigare intellektuell rörelse. Den tidigare citerade Hicks får sista ordet: "I den moderna världen har vänsterteorier varit en av de främsta grogrunderna för förstörelse och nihilism. Från franska revolutionens skräckvälde via Lenin, Stalin, Mao och Pol Pot till terrorismens uppgång på 1960- och 1970-talen, har den yttersta vänstern uppvisat dels en återkommande beredvillighet att med våld uppnå politiska mål, dels extrem frustration och vrede när detta har misslyckats. Vänstern har också inkluderat många medresenärer som saknat politisk makt men tillhör samma politiska och psykologiska universum. Herbert Marcuse, med sin uttryckliga uppmaning att med filosofins hjälp åstadkomma ”det absoluta tillintetgörandet av det sunda förnuftets värld”, är bara en sentida och ovanligt explicit röst (s. 203)."   Karl-Olov Arnstberg   Artikeln har tidigare publicerats Invandring & Mörkläggning]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/efter-guds-dod/feed/ 20 https://nyadagbladet.se/kronikor/megalothymia-individens-overtrafflighet/ https://nyadagbladet.se/kronikor/megalothymia-individens-overtrafflighet/#respond Mon, 02 Jul 2018 14:14:42 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=51823 I flera bloggtexter har jag kritiserat dogmen om alla människors lika värde. Det är inte så svårt, eftersom påståendet är absurt och ungefär lika trovärdigt som jungfrufödsel eller paradiserbjudandet om 72 jungfrur till självmordsbombare och andra muslimska martyrer (vad får kvinnorna, 72 brunstiga ungkarlar?). Det är därutöver en dogm som är oförskämd – jag hittar inget bättre ord – eftersom anhängarna självklart anser sig vara av en bättre sort, vilket de visar genom att kalla oss, som påpekar kejsarens nakenhet, för nazister, rasister, populister och … ja … jag ska inte tjata om allt det där, men jag kan lugnt säga att jag känner mig moraliskt överlägen dessa förnumstigt moraliserande skitstövlar och intellektuella dvärgar. Uj så fula ord!! Då är jag väl inte bättre än de är? Jo det är jag visst, för jag har aldrig låtit en dogm, i varje fall inte en så uppenbart orimlig, ta kontrollen över mitt förstånd. Det finns många människor som är mindre värda än jag, liksom det finns de som är mer värda – såväl i mina egna som i andras ögon. Som omväxling till att kritisera dogmens normativa orimlighet kan man naturligtvis angripa den biologiskt. Vi kan till exempel ta "underdogmen" om rasism, som anses vara något klandervärt. Tyvärr visar det sig att våra gener inte bara är själviska utan också rasistiska! Om man visar bilder på ansikten under en tiondels sekund, uppfattar försökspersonerna hudfärg snabbare än de lägger märke till anletsdrag. Men inte bara det utan människor som får se neutrala ansikten med annan hudfärg uppfattar dem som argare än neutrala ansikten med samma hudfärg. Biologen Robert M. Sapolsky har skrivit en tjock bok som är översatt till svenska (Varför vi beter oss som vi gör, Natur & Kultur 2017). Eftersom han politiskt betecknar sig själv som vänsterliberal gillar han inte att behöva konstatera följande: "Vår känslighet för hudfärg framgår också på annat sätt. Om försökspersoner får se en video där en persons hand blir stucken av en nål får de en 'isomorfisk sensimotorisk' respons – händerna spänns av medkänsla. Både vita och svarta reagerar svagare om den stuckna handen har en annan hudfärg; ju mer outtalad rasism, desto större avtrubbning. Bland försökspersoner, både svarta och vita, sker en större aktivering i (emotionella) mediala PFC vid tanken på en motgång för en medlem av den egna gruppen än om det skulle gälla någon de ser som tillhörande en annan grupp." Nå, biologi och genetik rubbar inte antirasisterna. Vetenskap är inte en tillräckligt hög stege för att klättra över de barrikader som skyddar deras "fake reality". Antirasisterna anser nämligen att rasismen inte bara är moraliskt klandervärd utan också representerar ett totalitärt samhällsskick, vilket är anledningen till att den med alla medel måste bekämpas, också med lögner. Och det är klart, att för en stat som likt Sverige, där den politiska eliten – givetvis utan att fråga medborgarna – skrivit in i grundlagen att landet är mångkulturellt, ter sig antirasismen som nödvändig. Eftersom alla frivilliga gemenskaper (kollektiv) ägnar sig åt att bygga upp det interna kollektiva självförtroendet – i annat fall upplöses de – och detta måste ske genom att man på något sätt framhåller sig som bättre än andra, kommer ett mångkulturellt samhälle i praktiken att bekämpa mångkultur, vilket onekligen är en paradox. Anledningen är, att det annars uppstår konkurrens och konflikter mellan kulturer – inte sällan så allvarliga att de leder till ett inbördeskrig. Det mångkulturella samhället är inte ett ideologiskt vapen för utan mot alla gemenskaper och allra mest gentemot den etniska gemenskap som har majoriteten – för Sveriges del svenskarna. För att det mångkulturella samhället ska kunna existera, så får inga kulturer finnas. Det mångkulturella samhället är nämligen uppdelat i förtryckande (vita patriarkala) kulturer och förtryckta minoritetskulturer. Det som ger den politiska eliten legitimitet är att den står på de förtrycktas sida och bekämpar förtryckarna. Tänk er nu att det samhället har framgång med sin kamp och gör sig av med förtryckarna. Då finns bara de förtryckta kvar, men när de inte längre är förtryckta, vad är de då? Nu befinner vi oss i en fantasi och där är den mångkulturella jämlikheten det givna svaret. Men det är fel, därför att kollektiva identiteter bildas i första hand inte genom att kollektiven prisar sin egen förträfflighet utan genom att de pekar ut andra kollektiv som mindre värda. På socialpsykologiskt fackspråk brukar det heta att "all identitetsbildning är kontrastiv". Alltså måste dessa "många kulturer" upplösa sig själva för att jämlikhet ska uppstå. Det kommer naturligtvis aldrig att ske, men det betyder att det enda möjliga målet för ett mångkulturellt samhälle är det totalitära samhället, där samhällskontraktet är upprättat mellan staten och individen. Till den som till äventyrs tror att det medför att individen får makten kan jag bara säga att det är fel slutsats. Oj, det blev väldigt krångligt men summan av kardemumman är att det inte går att skapa ett mångkulturellt samhälle med mindre än att alla de många kulturerna upplöses. Om detta projekt skulle lyckas, vilket det aldrig kommer att göra, blir det inte ett mångkulturellt utan ett totalitärt samhälle. Hur vi än bär oss åt kommer vi aldrig att uppnå det mångkulturella idealsamhälle som våra politiker enligt grundlagen – och om man får tro dem själva – redan har förverkligat. Det som istället händer, och nu rör vi oss inte längre i fantasins värld, är att Sverige avancerar längs den totalitära axeln. Det mjukt totalitära samhälle vi i dag lever i kan givetvis hårdna och det kommer det också att göra, om vi inte – helst på demokratisk väg – lyckas befria oss från den härskande makteliten. Nu ska jag byta angreppsvinkel och ägna resten av bloggen åt att på filosofisk väg visa på hur skadlig dogmen om alla människors lika värde är. Min vägledare blir ingen mindre än Nietzsche och det kan vara lämpligt att ta avspark i en av de allra flitigast citerade passagerna i "Så talade Zarathustra": Någonstans finnes det ännu folk och hjordar, dock icke hos oss, mina bröder, här finnes det stater. Stat? Vad är det? Välan! Öppna nu öronen, ty nu säger jag eder mitt ord om folkens död. Stat heter det kallaste av alla kalla odjur. Kallt ljuger det även, och denna lögn krälar ur dess mun: "Jag, staten, är folket." Lögn är det! Skapande andar var det, som skapade folken och upphängde en tro och en kärlek över dem; sålunda tjänte de livet. Förintare äro de som gillra upp fällor för många och kalla dem stat; de upphänga ett svärd och hundra begär över dem. Där folk ännu finnes, där förstår man icke staten och hatar honom såsom det onda ögat och synd emot sed och rätt. Det lite ålderdomliga språket gör citatet mer svårbegripligt än det egentligen är. Det Nietzsche gör är att ställa upp staten och folket mot varandra. Han menar att folket är den organiskt framvuxna enheten, medan staten är någonting konstruerat, en ondska som tar herraväldet över folket. Där staten har makten finns inget folk och där folket har makten – vilket enligt Nietzsche är det eftersträvansvärda, finns ingen eller en mycket svag stat. Staten vill göra alla människor lika och på så sätt utrota folken, vilket ju stämmer rätt bra med ovanstående resonemang. Genom att påstå att alla människor är lika mycket värda, så tar staten ifrån människan hennes storhet, individers megalothymia. Den demokratiska staten ställer upp medelmåttan som ideal, en medborgare som nöjer sig med att få sina behov tillfredsställda, men som saknar förmåga att höja sig över sig själv. I sin vid det här laget mer än ett kvartssekel gamla statsvetenskapliga debattbok "Historiens slut och den sista människan" (svensk övers. Norstedts 1992) använder Francis Fukuyama "Gökboet" som en metafor för denna av staten förslavade moderna människa: "Boken berättar om patienterna på ett sinnessjukhus som lever ett liv i pueril andefattighet under överinseende av den tyranniska Stora sköterskan. Romanens hjälte, Mc Murphy, försöker befria dem genom att trotsa sjukhusets regler och till slut ge patienterna frihet. Men han upptäcker under tiden att ingen av patienterna finns där mot sin vilja; till slut är alla rädda för världen utanför och finner sig frivilligt i att vara inspärrade, i ett förhållande av tryggt beroende av Stora sköterskan. Detta var alltså totalitarismens slutgiltiga mål: inte bara att beröva sovjetmänniskan hennes frihet, utan att få henne att frukta friheten och ty sig till tryggheten och bejaka förträffligheten i sina bojor trots avsaknaden av tvång." (s. 47). Fukuyama gör en så bra sammanfattning av Nietzsches rädsla för denna nya människa, att jag avundsjukt önskar att jag själv hade skrivit den: "Nietzsche trodde att ingen verklig förträfflighet, storhet eller ädelhet var möjlig annat än i aristokratiska samhällen. Med andra ord: sann frihet eller skaparkraft kunde endast uppstå ur megalothymia, det vill säga begäret att bli erkänd som förmer än andra. Även om folk var födda jämlika skulle de aldrig satsa allt de hade, om de bara ville bli lika alla andra. Ty begäret att bli erkänd som överlägsen andra är nödvändigt, om man själv ska kunna känna sig överlägsen. Detta begär är inte bara grunden för erövring och imperialism, det är också villkoret för skapande av allt annat som är värt att ha i livet, vare sig det är frågan om stora symfonier, målningar, romaner, etiska regler eller politiska system. Nietzsche framhöll att varje form av verklig förträfflighet ursprungligen måste bottna i missnöje, en jagets klyvning av sig själv och slutligen en kamp mot jaget med allt det lidande som detta för med sig: "man måste fortfarande ha kaos inom sig för att ge liv åt en dansande stjärna." (s. 316).     Karl-Olov Arnstberg, författare och professor i etnologi   Texten har tidigare publicerats på Invandring och mörkläggning]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/megalothymia-individens-overtrafflighet/feed/ 0