forskning – Nya Dagbladet

Dataspel ger små plus för minnet

Markus Andersson — Fri, 18 Sep 2026 06:02:59 +0000

De som spelar videospel klarar vissa tanketester något bättre. När forskarna själva styrde spelandet var förändringarna minst – och då förbättrades bara minnet tydligt. Forskare från Shanghai Normal University gick igenom 133 studier med 14 245 deltagare, publicerade från januari 2005 till augusti 2025. En del följde hur mycket människor spelade till vardags. Andra jämförde personer som redan spelade med personer som inte gjorde det. En tredje grupp var försök där forskarna lät deltagarna spela under en bestämd tid. Den nya genomgången visar också små kopplingar till intelligens och förmågan att orientera sig. Kön, ålder, hälsa, speltyp, försökens längd eller kultur gav inga tydliga skillnader. Sambanden var starkare när spelare jämfördes med personer som inte spelade, och svagare när forskarna själva styrde spelandet. Forskarna säger att spelande kan ha betydelse, men inte att materialet bevisar någon stark och allmän förbättring av tankeförmågan.

Spelarna kan redan ha varit snabbare

Att den som spelar mycket också lyckas något bättre på vissa test betyder inte att spelen skapade skillnaden. Människor med snabbt fokus eller god orienteringsförmåga kan lika gärna söka sig till spelen. Hemmiljö, utbildning och hälsa kan påverka både vanorna och testresultaten. När forskarna styrde spelandet blev resultaten mindre. Minnet stack ut, medan övriga förmågor gav svagare eller osäkrare utslag. Studierna hade olika upplägg, byggde ibland på deltagarnas egna uppgifter och saknade ofta långtidsuppföljning.

Träning ger ofta smala färdigheter

Invändningen är inte ny. En stor genomgång i Psychological Bulletin från 2018 fann små eller obefintliga förbättringar och inget stöd för att spelträning stärker tankeförmågan brett. Deltagarna blev ofta bättre på det de hade tränat – och på närliggande uppgifter – men inte på tänkandet i stort. En svenskledd barnstudie från 2022 följde amerikanska 9–10-åringar under två år. De som spelade mer än andra ökade mer i intelligens. Karolinska Institutet beskrev skillnaden som omkring 2,5 IQ-poäng. Barnen lottades inte till mer eller mindre spelande, så studien visar ett samband – inte att spelen orsakade ökningen.

Mannen trodde att han räddat en tamkatt – det var en okänd vildkattsart

Emil Fjellstedt — Fri, 18 Sep 2026 05:21:22 +0000

Forskare har namngivit en ny vildkatt i Bolivias molnskog: Leopardus tilcayo. Det är första gången på mer än hundra år som en levande kattart får ett nytt vetenskapligt namn. Namnet tilcayo är hämtat från lokalbefolkningens eget ord för den lilla katten, som lever i Yungas – bältet av molnskog på Andernas östsluttning. Katten är mindre än en genomsnittlig tamkatt: omkring 46 centimeter lång och väger cirka 1,4 kilo. Pälsen är ljusbrun med oregelbundet formade rosetter, enligt Paola Nogales-Ascarrunz, en av forskarna bakom beskrivningen. Slutsatsen vilar på genetik. Forskarlaget jämförde 38 hela arvsmassor från katter i släktet Leopardus, flera av dem hämtade ur museisamlingar, och kom fram till att det som hittills kallats tigerkatter i själva verket är fem skilda arter, enligt en studie i Current Biology. Tilcayolinjen skilde sig från de övriga för omkring 1,4 miljoner år sedan. Samtidigt är underlaget om djuret självt magert: två levande individer har undersökts, utöver ett litet antal bilder från kamerafällor. Vad katten äter och hur många som finns kvar i det vilda är i stort sett okänt. Spillningen innehåller rester av små gnagare, och kamerorna antyder att den främst rör sig nattetid. En av de två individerna är en hane på omkring tio år som sedan 2016 lever på djurhemmet Senda Verde. En man hade hittat honom som unge vid en väg och tagit hem honom i tron att det var en tamkatt. Yungas hör till regionens mest hotade ekosystem, pressat av skogsskövling, jordbruk, anlagda bränder och gruvdrift. IUCN räknar i dag tigerkatter som två sårbara arter. Delas de upp i fem blir varje linje mindre – och därmed mer sårbar. Forskarna har lämnat sitt underlag till IUCN inför kommande bedömning. — Även i en så uppmärksammad djurgrupp som kattdjuren finns det fortfarande nya arter att upptäcka, säger Eduardo Eizirik, studiens seniorförfattare.

OpenAI: Vår AI har löst ett av matematikens sju millennieproblem

Redaktionen — Thu, 10 Sep 2026 17:42:00 +0000

OpenAI uppger sig ha löst ett av matematikens sju millennieproblem. Enligt bolaget visade omkring 10 000 samtidiga AI-agenter under 88 timmar att lösningarna till Navier–Stokes ekvationer kan bryta samman i ändlig tid – ett arbete som drevs av en intern modell som bolaget beskriver som betydligt kraftfullare än den nyligen släppta GPT-6 Astra.

Bolaget redovisar både en analytisk bevistext och en formalisering i beviskontrollspråket Lean. Enligt redovisningen fastställer resultatet alternativ C – och även D – i Clay-institutets officiella formulering av problemet: sammanbrott för släta lösningar dels i hela rummet, dels i en modell där rummet upprepar sig periodiskt i alla riktningar. Båda alternativen är giltiga vägar till problemets lösning. Den som visar att ekvationerna kan haverera har svarat på frågan lika mycket som den som visar att de aldrig gör det.

Navier–Stokes ekvationer är Newtons andra lag skriven för vätskor och gaser, och de behandlar strömningen som ett sammanhängande medium i stället för att följa varje molekyl. De används för flygplansvingar, väderprognoser och blodflöde. Den öppna frågan i nittio år har varit om denna beskrivning kan bryta samman: kan hastigheterna växa över alla gränser under ändlig tid, trots att viskositeten hela tiden vill jämna ut rörelsen?

Svaret i OpenAI:s bevis är ja. Konstruktionen är en virvel som spiralar inåt och samtidigt sträcks ut som spagetti. Den centrala delen krymper och snabbas upp, men energin i vätskan förblir ändlig. Den yttre kraft som verkar på vätskan beskrivs som slät, det vill säga en kraft som varierar mjukt och jämnt utan hopp eller oändliga toppar – ingen oändlig kraft har alltså lagts in för hand. Termerna för acceleration, tryckgradient, rörelsemängd och viskositet måste enligt bolaget bli mycket stora och ändå ta ut varandra med hög precision.

We’re sharing a solution to the Navier-Stokes Millennium Prize Problem, one of the deepest problems at the frontier of mathematics.
— OpenAI (@OpenAI) September 8, 2026

Inte turbulensens gåta – men modellens gräns

Det som avgörs är en matematisk fråga om ekvationernas giltighet, inte turbulensen som fysikaliskt fenomen. Om en singularitet kan uppstå betyder det att just den matematiska beskrivningen slutar gälla i den punkten. Beviset gäller alltså en matematisk modell av strömmande vätskor och gaser – det säger inte hur man löser praktiska turbulensproblem i vingprofiler, väderprognoser eller blodflöde.

Vägen dit gick via ett enklare problem. Bolaget uppger att man sedan den 28 augusti tränar en ny intern modell, och att arbetet mot millennieproblemen startade den 1 september efter rykten om att två av dem lösts. Skilda grupper av agenter fick olika varianter av problemformuleringen: A och B, som skulle ge ett bevis, C och D, som skulle ge ett motbevis. Först föll Euler-ekvationerna, gränsfallet utan viskositet, där knappt hundra agenter under cirka 50 timmar motbevisade regularitet i den version där ingen yttre kraft alls verkar på vätskan. Därefter riktades resurserna mot Navier–Stokes.

Lösningen kom lördagen den 5 september, 88 timmar efter start. Formaliseringen och verifieringen i Lean tog enligt bolaget ytterligare 17 timmar med GPT-6 Astra. Bara för Navier–Stokes skickade agenterna 2,7 miljoner meddelanden och förbrukade omkring 130 miljarder utdata-tokens – ett mått på hur mycket text systemet producerade under arbetet.

Människan i styrhytten

Bolagets egen beskrivning gör inte gällande att modellen löste problemet på egen hand. Forskarna valde problemvarianter, matade den framgångsrika gruppen med Euler-resultatet, bytte till en nyare modellversion under arbetet och lät kodverktyget Codex sammanställa de mest användbara insikterna mellan grupperna. Den grupp som fann lösningen styrdes på det sättet.

Parallellt hade matematikprofessorn Tristan Buckmaster vid NYU och Levent Alpöge, anställd på Anthropic, drivit ett eget program vidare från Diego Córdoba och Luis Martínez-Zoroa och nått sammanbrott med slät yttre kraft för porösa medier, Boussinesq och tredimensionell Euler. I ett publicerat uttalande beskriver Buckmaster hur han under samtal med OpenAI den 6 september fick höra att ett internt system löst Navier–Stokes med yttre kraft, och hur han erbjöds att själv skriva en artikel om resultatet. Enligt hans redogörelse uppgav OpenAI-forskaren Sebastien Bubeck två gånger att Alpöge borde tas bort från författarskapet. Buckmaster tackade nej och betonar samtidigt att han inte sett beviset och inte anklagar någon för något.

OpenAI säger att man erbjöd samtidig publicering och insyn i sina prompter, erkänner de bådas prioritet på Euler med yttre kraft och uppger att varken forskare eller agenter sett deras arbete före det publika släppet. Ingen specifik användardata ska ha hämtats. Bolaget skriver samtidigt att det inte kan utesluta att avidentifierad data från de bådas användning av produkterna bidragit till att förbättra modellerna. Bubeck avvisade vid en pressträff att företaget använt deras arbete.

Lean-filerna ligger publikt på Github, och enligt OpenAI är beviskedjan därmed maskinellt verifierad. Det är inte samma sak som att matematikersamfundet godkänt resultatet. Clay-institutets regler kräver publicering i en godkänd vetenskaplig publiceringskanal, minst två års väntan och allmän acceptans i den globala matematikvärlden – och institutet tar inte emot direkta inlämningar. OpenAI uppger att man inte avser att göra anspråk på miljonprisbeloppet.

Delfiner fångar fisk med snäckskal – kalven följer efter

Emil Fjellstedt — Wed, 02 Sep 2026 05:21:21 +0000

Flasknosdelfiner utanför Australiens östkust har filmats när de lyfter stora snäckskal ur vattnet för att komma åt fisk som gömt sig inuti. När en kalv kort därpå tog upp samma skal som sin mor fick forskarna en ovanlig inblick i hur jaktsättet kan föras vidare.

Forskare vid University of the Sunshine Coast dokumenterade två sådana händelser i Great Sandy Marine Park utanför Hervey Bay under 2025. Observationerna, som omfattade tre indopacifiska flasknosdelfiner, är de första publicerade beläggen för beteendet på Australiens östkust, enligt en studie i tidskriften Marine Mammal Science.

Jaktsättet kallas på engelska för shelling. Delfinen för in nosen i öppningen på ett stort tomt snäckskal, lyfter det till vattenytan och vinklar eller skakar skalet för att få ut fisken. Forskarna betraktar skalet som ett redskap eftersom delfinen måste hitta, hantera och använda det på ett särskilt sätt.

Den mest uppmärksammade observationen gjordes den 1 oktober 2025. En vuxen hona lyfte ett skal med en fisk inuti. Fisken tog sig ut, varpå delfinen släppte skalet och satte efter den. Tre minuter senare kom hennes kalv upp med samma skal och höll det på motsvarande sätt. Kalven slog även skalet mot vattenytan, tappade det och plockade upp det igen. Det gick däremot inte att avgöra om någon av delfinerna fick tag på fisken.

https://www.youtube.com/watch?v=cBfe5sSqm1c

Filmen visar kalven när den hanterar snäckskalet. Video: University of the Sunshine Coast/The Conversation.

Kan ha lärts på flera sätt

Att kalven använde skalet strax efter modern är förenligt med att beteendet kan läras från mor till unge. Forskarna betonar samtidigt att underlaget är mycket litet och inte räcker för att slå fast hur inlärningen går till. Observationen omfattar bara en mor och hennes kalv.

En studie från 2020 av delfiner i Shark Bay på Australiens västkust pekade i stället på att skalfisket framför allt spreds mellan delfiner som umgicks med varandra, alltså även utanför relationen mellan mor och unge. De nya bilderna från Queensland antyder att jakttekniken kan spridas på mer än ett sätt.

Det innebär dock inte att beteendet är nytt i området. Efter forskarnas observationer hittades fotografier från turistbåtar som visar delfiner med snäckskal i samma del av Hervey Bay redan 2013 och 2019. Beteendet kan ha förbisetts eftersom det är ovanligt, varar kort tid och området tidigare har undersökts i begränsad omfattning.

Populationerna i Hervey Bay och Shark Bay befinner sig på varsin sida av Australien. Forskarna bedömer därför att delfinerna kan ha utvecklat samma redskapsanvändning oberoende av varandra, men även den frågan kräver fler observationer.

— Våra filmer ger de första möjliga beläggen för social överföring från mor till unge, där avkomman lär sig ett beteende genom att observera sin mor, säger studiens huvudförfattare Alexis Levengood i universitetets forskningsnyhet.

Forskargruppen vill nu undersöka hur vanligt skalfisket är och om det ska betraktas som en specialiserad jaktstrategi. Fler observationer behövs också för att avgöra vilken roll mödrar, jämnåriga delfiner och självständig problemlösning spelar när tekniken sprids.

Så avslöjar doften att regnet är på väg

Jan Sundstedt — Fri, 28 Aug 2026 06:45:40 +0000

Det går faktiskt att känna doften av regn innan de första dropparna faller. Näsan uppfattar då antingen ozon som förs ner av ovädrets fallvindar eller doftämnen som blåser in från ett område där regnet redan har börjat. Det handlar alltså inte om att luktsinnet förutsäger vädret. Förklaringen är i stället att luft och doftämnen kan röra sig snabbare än själva regnskuren. Två lukter är särskilt förknippade med ett annalkande oväder: den skarpa doften av ozon och den jordiga doft som brukar kallas petrichor.

Ovädrets luft kan nå fram först

Inför ett åskregn kan kraftiga fallvindar föra ner ozonrik luft från högre delar av atmosfären. Ozon har en skarp, något sötaktig lukt och kan därför märkas innan nederbörden når marken, förklarar atmosfärskemisten Louisa Emmons vid National Center for Atmospheric Research för Scientific American. Doften kan även komma från regn som redan faller längre bort. När dropparna träffar torr jord, växter, asfalt eller sten frigörs ämnen som följer med vinden framför skuren. Den som står i vindriktningen kan därför känna lukten innan det börjar regna på den egna platsen.

Marken skickar upp doftämnen

Den jordiga regndoften fick namnet petrichor av forskarna Isabel Joy Bear och Richard Thomas i en Nature-studie 1964. Den består av ämnen som samlats på torra mineral- och lerytor och frigörs när ytan blir våt. En viktig beståndsdel är geosmin, ett ämne som produceras av jordbakterier i släktet Streptomyces. Tillsammans med bland annat växtoljor bidrar det till lukten av våt jord. MIT-forskare har visat hur doften kommer upp i luften. När en regndroppe träffar en porös yta fångas små luftbubblor i droppen. Bubblorna stiger och spricker, varpå mikroskopiska aerosoler med ämnen från marken kastas ut. Försöken visade att lätt och måttligt regn bildar fler sådana aerosoler än ett kraftigt skyfall. — Det intressanta är att de inte diskuterade mekanismen för hur doften kommer ut i luften. En hypotes är att den kommer från den mekanism som vi har upptäckt, säger MIT-forskaren Cullen Buie i universitetets forskningsnyhet. Det är därför näsan ibland hinner före regnet. Den känner inte dropparna som är på väg, utan de kemiska spår som ovädrets vindar bär med sig – ozon från högre luftlager och petrichor från mark som redan har blivit våt.

Blåvalen återtar gamla vatten

Markus Andersson — Wed, 26 Aug 2026 06:25:51 +0000

Blåvalar och sillvalar registreras allt oftare utanför Namibia och Sydafrikas västkust. Fynden tyder på att två av havens största djur långsamt återtar vatten där de nästan utplånades av 1900-talets industriella valfångst. Forskare har samlat observationer, strandningar och publicerade uppgifter från maj 1964 till mars 2025. Materialet gäller antarktisk blåval och sydlig sillval i sydöstra Atlanten. Studien i African Journal of Marine Science redovisar 12 observationer av blåval, en strandning och fem tidigare publicerade uppgifter. För sillval sammanställdes 76 observationer och sex strandningar. Antalen är fortfarande låga, men fynden har blivit betydligt vanligare. Av de bekräftade uppgifterna som forskarna granskade registrerades 95 procent mellan 2012 och 2025. — Våra resultat ger viktiga belägg för att dessa havets jättar sakta återhämtar sig från 1900-talets förödande kommersiella valfångst, som drev dem till randen av utrotning. Observationerna är fortfarande sällsynta, men de blir vanligare än under tidigare decennier, säger huvudförfattaren Bridget James vid University of Cape Town.

Fler observatörer – och fler valar

Utvecklingen måste ändå tolkas försiktigt. Många uppgifter kommer från fiskeriobservatörer och däggdjursobservatörer på fartyg som bland annat utfört seismiska undersökningar. Mer verksamhet till havs har också gett fler möjligheter att upptäcka valar. Forskarna bedömer samtidigt att ökningen stämmer med en verklig återhämtning. — När populationerna långsamt byggs upp förväntar vi oss att valarna återtar delar av sitt historiska utbredningsområde. Ökningen av observationer och strandningar är förenlig med en gradvis återhämtning, även om mer övervakning till havs också kan bidra, säger medförfattaren Simon Elwen vid Sea Search och Stellenbosch University. Antarktiska blåvalar uppskattas fortfarande bara motsvara omkring tre procent av beståndet före den industriella valfångsten. Populationen beräknas växa med fem till åtta procent per år. Sillvalen har kommit längre. Beståndet uppskattas ha nått minst 30 procent av nivån före valfångsten och växer med omkring fyra till fem procent per år. Mellan 1913 och 1978 dödades enligt studien uppskattningsvis 350 000 blåvalar och 725 000 sillvalar.

Gamla barnkammare tas i bruk igen

Historiska fångstuppgifter pekar på att Benguelaområdet en gång var både födosöksområde och barnkammare. Bland de nya fynden finns också kalvar: i Namibia gällde det en fjärdedel av blåvalsobservationerna och i Sydafrika omkring elva procent. Underlaget är litet, men stärker enligt forskarna bilden av att valarna åter använder delar av sitt tidigare utbredningsområde. Blåvalarna sågs främst från sen vår till höst på södra halvklotet. Sillvalar registrerades under större delen av året. Forskarna efterlyser nu passiv akustisk övervakning och fler utbildade observatörer på fartyg. Det behövs för att avgöra hur valarna rör sig och vilka områden som är viktigast. Återkomsten innebär också nya risker. Fartygskollisioner, fiskeredskap, undervattensbuller, föroreningar och klimatförändringar hotar fortfarande båda arterna. Vattnen utanför Namibia och Sydafrika har tidigare pekats ut som områden med hög kollisionsrisk. — Att de återvänder till sydöstra Atlanten betyder inte att blåvalen och sillvalen är fullt återhämtade. Bestånden har långt kvar till sina historiska nivåer, säger Bridget James.

Måltidernas klockslag kan ha betydelse för livslängden

Jan Sundstedt — Tue, 25 Aug 2026 04:22:16 +0000

Det är inte bara vad vi äter som kan ha betydelse för hälsan. En stor amerikansk studie pekar på att även tiden på dygnet kan hänga samman med hur länge vi lever. Matdebatten handlar oftast om innehållet på tallriken – fett, socker, kalorier och näring. Forskare vid Huazhong University of Science and Technology i Wuhan ville i en studie som publicerats i European Journal of Clinical Nutrition i stället veta om också klockan spelar roll. De följde 31 044 amerikaner från 40 års ålder som deltagit i en nationell hälsoundersökning. Deltagarna följdes i median 8,6 år. Under den tiden avled 7 129 personer. Deltagarna fick uppge när de hade ätit under det senaste dygnet. Forskarna tog sedan hänsyn till skillnader i bland annat ålder, inkomst, rökning, motion, kost och hälsa.

Dagens första måltid stack ut

När forskarna jämförde grupperna framträdde ett tydligt mönster: ju senare den första måltiden intogs, desto högre var dödligheten. Gruppen som åt mellan klockan sju och åtta användes som utgångspunkt. Skillnaden var 10 procent för dem som åt mellan åtta och tio och 19 procent för dem som åt mellan tio och tolv. För dem som väntade till efter klockan tolv var dödligheten 29 procent högre. Även dagens sista måltid verkade spela roll. Lägst risk sågs bland dem som åt mellan klockan 19 och 20. En måltid före klockan 19 var kopplad till 13 procent högre dödlighet, medan en måltid efter midnatt var kopplad till 27 procent högre dödlighet. Forskarna räknade också på den förväntade livslängden från 50 års ålder. En första måltid efter klockan tolv var då kopplad till omkring 2,5 år kortare beräknad livslängd. För den som åt dagens sista måltid efter midnatt var skillnaden omkring 2,4 år.

Sen middag gav osäkrare resultat

En svaghet är att de flesta deltagarna bara fick redovisa ett dygn. Forskarna gjorde därför en extra analys av dem som hade lämnat uppgifter vid två tillfällen. Sambandet med en sen första måltid fanns fortfarande kvar, om än något svagare. Resultatet för måltider efter midnatt blev däremot mer osäkert. Studiens tydligaste resultat gäller därför tiden för dagens första måltid.

Ett samband – inte ett facit

Resultaten visar att måltidstider och livslängd hänger samman, men inte att det ena påverkar det andra. Skillnader i skiftarbete, sömn och hälsa kan också ha påverkat resultatet. Kroppens dygnsrytm kan vara en del av förklaringen, eftersom hormoner och ämnesomsättning förändras under dygnet. Forskarna undersökte dock inte varför sambandet uppstod. Det går därför inte att slå fast vilka tider alla bör äta. Resultaten tyder däremot på att tidpunkten kan ha betydelse – inte bara vad och hur mycket vi äter.

Att förlåta kan hjälpa – men får aldrig tvingas fram

Markus Andersson — Mon, 24 Aug 2026 07:02:12 +0000

Att förlåta andra kopplas till bättre psykiskt och socialt välbefinnande i en ny internationell studie. Men förlåtelse måste vara frivillig och får inte användas för att förringa det som hänt. Studien, som genomfördes under ledning av forskare vid Harvarduniversitetet i USA, omfattade 207 919 deltagare från 23 länder. Forskarna frågade hur ofta deltagarna förlät personer som gjort dem illa. Ungefär ett år senare följde de upp bland annat deltagarnas psykiska hälsa, livsmening, hopp, relationer, sociala stöd, fysiska hälsa och ekonomiska trygghet. De som svarade att de ofta eller alltid förlät andra rapporterade i genomsnitt något bättre välbefinnande. Sambandet var tydligast för psykisk hälsa, känsla av mening, hopp och tillfredsställelse i nära relationer, visar studien som publicerades i npj Mental Health Research. Studiens huvudförfattare Richard Cowden beskriver förlåtelse som ett aktivt sätt att hantera en oförrätt, snarare än som en tillfällig känsla. ”Förlåtelse är en process som innebär att välja att inte söka hämnd, arbeta för att släppa bitterheten och röra sig mot större medkänsla med den som sårat oss”, skriver Cowden i The Conversation. Tre av fyra deltagare uppgav att de ofta eller alltid förlät dem som sårat dem. Andelen varierade kraftigt mellan länderna: från 41 procent i Turkiet till 92 procent i Nigeria. Resultaten skilde sig också mellan olika kulturella och sociala sammanhang. Sverige var det enda nordiska landet i studien. De svenska deltagare som vid den första mätningen uppgav att de ofta eller alltid förlät personer som sårat dem rapporterade ungefär ett år senare bland annat mer optimism och hopp, starkare socialt stöd, större trivsel på bostadsorten och högre tillit i samhället än de som sällan eller aldrig förlät. De rapporterade också något mindre ensamhet.

Förlåtelse måste vara frivillig

Studien mätte människors allmänna benägenhet att förlåta. Den undersökte däremot inte om förlåtelsen skedde frivilligt eller under press. Cowden beskriver förlåtelse som en förmåga som kan utvecklas, men betonar att stöd för den som vill förlåta måste värna självbestämmande, trygghet och rättvisa. ”Människor värjer sig ibland mot förlåtelse eftersom det kan verka som om man uppmanas att ursäkta det som skett, överge rättvisan eller åter öppna dörren till en otrygg relation. Men det är inte vad förlåtelse innebär”, skriver Richard Cowden i The Conversation. Studien ger inget stöd för att människor bör pressas att förlåta. Förlåtelse kan inte heller ersätta ansvar, upprättelse eller skydd mot fortsatta övergrepp. Den som blivit utsatt behöver alltså inte återuppta kontakten eller utsätta sig för en ny risk. Cowden framhåller att förlåtelsen måste få ske på den enskildes egna villkor, när det är tryggt och lämpligt.

Kaffedrickare hade mer muskler

Emil Fjellstedt — Mon, 24 Aug 2026 05:38:36 +0000

Personer som drack mest kaffe hade mindre kroppsfett, mindre fett kring de inre organen och större muskelmassa än personer med låg eller ingen kaffekonsumtion. Det visar en ny finsk studie – men forskarna betonar att resultaten inte bevisar att kaffet orsakade skillnaderna. Studien genomfördes av forskare vid Uleåborgs universitet i Finland och omfattade 2 264 personer som föddes i norra Finland 1966. Gruppen ingår i en långvarig befolkningsstudie som följer deras hälsa över tid. Deltagarna var 46 år när uppgifterna samlades in. Forskarna delade in dem efter självrapporterad konsumtion: inget kaffe, en till två koppar, tre till fyra koppar samt fem eller fler koppar om dagen. Trots att deltagarnas BMI var ungefär detsamma skilde sig kroppssammansättningen mellan grupperna. De som drack mer kaffe hade lägre andel totalt kroppsfett och mindre visceralt fett, samtidigt som deras skelettmuskelmassa var större, visar studien som publicerades i European Journal of Nutrition i juli. Forskarna analyserade också 164 ämnesomsättningsmarkörer samt markörer för blodsocker, insulin och könshormoner. Deltagarna hade fastat och avstått från kaffe och rökning inför provtagningen. Av de 2 264 deltagarna var 2 194 kaffedrickare och bara 70 drack inte kaffe.

Skillnader i insulinmarkörer och hormoner

Högre kaffekonsumtion var hos både män och kvinnor kopplad till lägre halter av grenade aminosyror i blodet. Långvarigt förhöjda nivåer av dessa aminosyror har i tidigare forskning satts i samband med insulinresistens och förhöjd risk för typ 2-diabetes. Bland männen hade högre kaffekonsumtion även samband med en mer gynnsam glukos- och insulinprofil. Samtidigt var hormonbilden mer komplicerad: totalt och biotillgängligt testosteron samt könshormonbindande globulin, SHBG, låg högre, medan fritt testosteron och det fria androgenindexet var något lägre. Hos kvinnorna var sambanden färre och bestod främst av högre SHBG och lägre mått på fria androgener. Huvudförfattaren Luca Verroest vid Uleåborgs universitet säger att hormonmönstret fanns kvar även när forskarna tog hänsyn till BMI och livsstilsfaktorer. — Kaffe dricks av miljontals människor varje dag, men vi vet fortfarande förvånansvärt lite om hur det hänger samman med vår ämnesomsättning och våra hormoner. Det som stack ut i våra resultat var ett tydligt hormonmönster som fanns kvar även när vi tog hänsyn till BMI och livsstilsfaktorer, och flera av sambanden skilde sig mellan män och kvinnor, säger Luca Verroest i universitetets presentation av studien. Uleåborgs universitet framhåller samtidigt att resultaten ännu inte kan användas som grund för nya kostråd.

Visar samband – inte orsak

Undersökningen är en tvärsnittsstudie, vilket innebär att kaffevanor och kroppsliga markörer mättes vid samma tidpunkt. Den kan därför inte avgöra om kaffet påverkade kroppssammansättningen, om personer med en viss livsstil drack mer kaffe eller om andra faktorer låg bakom båda delarna. Konsumtionen var dessutom självrapporterad, gruppen som inte drack kaffe var liten och samtliga deltagare kom från en relativt enhetlig finsk årskull. Andra levnadsvanor kan också ha påverkat både hur mycket kaffe deltagarna drack och deras kroppssammansättning, konstaterar News Medical i en genomgång av studien. Forskarna går nu vidare med försök för att undersöka om kaffe faktiskt driver förändringarna och vilka av dryckens många bioaktiva ämnen som i så fall är ansvariga. Först därefter kan interventionsstudier på människor visa om sambanden har praktisk betydelse.

Barn och vuxna delade grav – men sällan blodsband

Redaktionen — Fri, 21 Aug 2026 06:54:06 +0000

Barn som begravdes tillsammans med vuxna under sen vikingatid och medeltid var i de flesta undersökta fall inte nära biologiska släktingar. En ny studie från Stockholms universitet utmanar därmed en vanlig arkeologisk tolkning och pekar på att sociala och religiösa principer ofta avgjorde vilka som fick dela grav. Forskarna analyserade DNA från 142 personer som begravts i Sigtuna, Västerhus i Jämtland och Fjälkinge i Skåne. Materialet omfattade 68 barn och ungdomar samt 74 vuxna från 27 enkelgravar och 50 gemensamma gravar, enligt den vetenskapliga studien i tidskriften Science Advances. När arkeologer har funnit en vuxen och ett barn i samma grav har de ofta tolkat dem som förälder och barn eller som andra nära anhöriga. DNA-resultaten visar att den förklaringen sällan stämde i det undersökta materialet, även på kyrkogårdar där många begravda faktiskt var besläktade med varandra. — Vi utgår ofta från att en vuxen och ett barn i samma grav är förälder och barn, eller åtminstone nära anhöriga. Men i de flesta fall vi undersökt stämde inte det, säger Maja Krzewińska vid Centrum för paleogenetik, som ledde studien, i ett pressmeddelande.

Barn följde vuxnas begravningsmönster

Det genetiska materialet gav också forskarna möjlighet att fastställa det biologiska könet hos barn som var för unga för att könsbestämmas utifrån skelettet. Därmed kunde de undersöka om barnens placering på kyrkogårdarna följde samma mönster som de vuxnas. Resultaten visar att både pojkar och de flesta flickor begravdes enligt principer som liknade de vuxnas. I Västerhus, där män och kvinnor vanligen placerades på olika sidor av kyrkogården, följde även barnen samma könsuppdelade mönster. — Barnen verkar inte ha behandlats som en särskild kategori. I döden följde de samma sociala och religiösa principer som vuxna män och kvinnor, säger Anders Götherström, professor i molekylär arkeologi och ledare för projektet där studien genomfördes. Forskarna drar slutsatsen att könsroller tycks ha etablerats tidigt, men framhåller samtidigt att begravningssederna rymde viss flexibilitet. Resultaten pekar också på att större släktnätverk kan ha varit betydelsefulla för hur de tidiga kristna samhällena organiserades. Ett ovanligt tydligt släktmönster hittades kring en ung kvinna på kyrkogården i Västerhus, känd som Lady 56. Genom DNA kunde hon knytas till fem nära släktingar på samma kyrkogård: sina föräldrar, sin bror och sina två döttrar. De hade dock begravts på olika delar av området och inte tillsammans med henne. DNA-studien förändrar därmed bilden av medeltidens gemensamma gravar. Att människor vilade sida vid sida behöver inte betyda att de tillhörde samma kärnfamilj. I stället framträder ett samhälle där tro, kön och social gemenskap kunde väga tyngre än biologiskt släktskap när de döda fick sin plats, skriver Stockholms universitet.