folktro – Nya Dagbladet

Rötmånaden – mer än en gammal skröna

Redaktionen — Mon, 03 Aug 2026 07:02:33 +0000

Rötmånaden är här – tiden då maten surnar snabbare, bananflugorna invaderar köket och gamla råd plötsligt känns högst relevanta. Även om få längre oroar sig på allvar, finns det gott om tips att ta till för att klara sig genom värmen.

Artikeln publicerades ursprungligen den 25 juli 2025.

Rötmånaden karaktäriseras av att det är den tiden på året då vädret är som varmast och fuktigast, vilket innebär större risk för maten att bli dålig även att man blir sjuk. Ordet kommer från fornsvenskans röta som betyder "få att ruttna" och infaller traditionellt mellan 22–24 juli och 22–24 augusti varje år. Ibland kallas den även för "hunddagarna" eftersom solen står i närheten av Hundstjärnan (Sirius) vid periodens början, enligt Institutet för språk och folkminnen.

Kunde bli fördärvade

Även om det idag ofta inte innebär någon panik för svenskarna att det är rötmånad, är det något som hängt med i vårt ordförråd och ofta påpekas varje år, speciellt av den äldre generationen, vilket inte är särskilt märkligt med tanke på hur viktig den tidigare var i det svenska samhället. Bakterier sprids som bäst under den här tiden, maten blir snabbt försämrad och sjukdomar sprids mer. I folktron trodde man också att om en människa föddes under den här tiden kunde den bli klen eller ”till och med fördärvad”. Kalvar troddes kunna bli vanskapta och föl otämjbara under den här månaden. Vid den här tiden undvek man ofta slakt eftersom köttet blev dåligt snabbt. Svenskar undvek också att bada samt att syssla med exempelvis åderlåtning, en historisk medicinsk metod som innebär att man tappade blod från en patient för att bota eller förebygga sjukdomar, eftersom sår läkte dåligt. Eftersom märkliga och osannolika saker ofta sades inträffa under rötmånaden, började man kalla otroliga eller överdrivna berättelser för ”rötmånadshistorier” – alltså historier som man har svårt att tro på.

Tips under rötmånaden

Även om man idag har både kyl och frys, samt mer kunskaper inom allt från medicin till mathantering, kan det vara bra att tänka till lite extra under den här perioden för att undvika sjukdomar och dålig mat, enligt Livsmedelsverket.

Håll maten kall från affären till hemmet, särskilt om man bor en bit bort. Kylväska med kylklampar är bra.
Tvätta händerna både före och efter matlagning, särskilt om man hanterat rått kött eller kyckling.
Håll varm mat varm och kall mat kall.
Låt inte kylvaror stå framme mer än två timmar i sträck.
Ha kallt i kylen, +4 är lagom.

Den ökända plågan som heter bananflugor är också extra ivriga under rötmånaden. För att undvika att de frodas kan man lägga in sin frukt i kylen, särskilt bananer lockar dessa små irritationsmoment. Vidare kan man klippa ner blommor och växter inomhus, sådana som drar till sig flugor. Håll även rent, särskilt i köket. Bananflugor kan lägga ägg i avloppen, därför kan man hälla kokande vatten i avloppet för att minska bestånden.

Hamnskiftare – den nordiska varulven

Redaktionen — Sun, 11 Jan 2026 07:39:01 +0000

Har du sett någon utan skugga eller med nednötta tänder? Håll dig undan – det kan vara en hamnskiftare som förvandlas till djur om natten. I nordisk folktro vävs dessa väsen ofta ihop med mansulven, eller varulven, som skrämde vettet ur allmogen. Glöm Hollywoods fullmånehybrider – den nordiska varianten är vildare, mer olycksbådande och framför allt mer skrämmande. Inom den nordiska folktron är en hamnskiftare en person som helt enkelt kan byta skepnad. Ordet hamn, eller det fornnordiska "hamr", betyder "skepnad" eller "gestalt". Ofta handlade det om att man förvandlade sig till någon form av rovdjur.

Finns i flera kulturer

Att människor kunde förvandla sig till djur är inte unikt för Norden, utan förekommer i många olika länder – och är dessutom en väldigt gammal tro. I Gilgamesheposet, som tillkom någon gång under 2100–2000 f.Kr. och har kallats för världens äldsta litterära verk, finns berättelser om hur människor kunde förvandlas till vilda djur. Även i de isländska sagorna finns berättelser om människor som kunde förvandla sig till vargar eller björnar. I Norden har ett av de tidigaste exemplen på hamnskiftare hittats i Völsungasagan, som troligen är nedtecknad omkring år 1275. I den nämns det att hjälten Sigmund och hans son Sinfjötli förvandlas till vargar efter att ha klätt sig i förtrollade vargskinn. Inom asatron fanns även hamnskiftare. Gudinnan Freja hade exempelvis en falkhamn, som innebar att hon kunde förvandla sig till en falk när hon ville. Oden ska också ha besuttit förmågan att byta skepnad. I den finska och karelska mytologin hade man också gudinnan Mielikki, som var skogens och jaktens beskyddarinna. Hon kopplades starkt till björnen, som ansågs som helig. Även Mielikki, samt hennes make Tapio som ansågs vara skogens konung, kunde hamnskifta. [caption id="attachment_218380" align="alignnone" width="1170"] Hamnbjörn var vanligare i norr. Foto: Andy Holmes/Unsplash[/caption]

Björn och varg

I norra delarna av Sverige var det vanligast att en hamnskiftare förvandlade sig till björn, samtidigt som det var hundar som var vanligast i södra Sverige. I de västra delarna var föreställningar om vargar mest påtagliga. Ofta var det de djur som vanligt förekom i området som människor då kunde förvandla sig till, enligt ISOF. I Norge var det liknande föreställningar som i Sverige, men man trodde även att trollen var hamnskiftare. Det finns också enstaka fall där personer ska ha förvandlats till andra djur som exempelvis grävling, gris eller huggorm. I Sverige finns också olika dialektala begrepp som fähusbjörn, knivskedsbjörn, lappbjörn, mankuse och vittvarg – samt även hamnvarg och hamnbjörn.

Varulven

Att förvandla sig till en varg är troligen den allra vanligaste föreställningen inom nordisk folktro när man talar om hamnskiftare – särskilt i Danmark, men även i övriga Norden. Ofta kallade man det för varulv, vilket översätts till "manulv", som dessa hamnskiftare också kallades i Sverige – men det betyder inte nödvändigtvis varg utan användes ibland för andra djur också. Men varulven i Norden är inte som i Hollywoods filmatiska skräckvärld. Hollywoodvarulven kopplas ofta ihop med fullmånen, det vill säga att det är under fullmånens ljus som människan ofrivilligt förvandlas och blir till en blodtörstig best. Den nordiska varulven behöver inte en fullmåne för att förvandlas, utan det fanns andra sätt. I nordisk folktro fanns det olika sätt att bli en hamnskiftare eller varulv. Det sades ofta att trollkunniga eller shamaner, som var en vanlig tro i Finland, kunde hamnskifta. Men en vanlig människa kunde också få förmågan – genom att själv välja att bli förtrollad eller få en förbannelse över sig.

Kopplas till shamanism

Medan det i de flesta nordiska länder oftast handlade om en slags förbannelse, var det något helt annat i Finland där hamnskifte är mer kopplat till shamanism, andlighet och ligger närmare samisk folktro. Där var hamnskifte en förmåga som gjorde att man kunde resa mellan världar och påverka naturen, samt även skydda sig eller hämnas. Shamanernas roll som medlare mellan världar, med hjälp av hamnskifte i form av djurskepnader och andliga resor, är central och skiljer sig från den mer folkliga nordiska tolkningen som ofta framhäver förbannelsens aspekt i övriga nordiska länder. Befann man sig däremot i Sverige och Norge kunde man klä sig i vargskinn eller smörja sig med en magisk salva för att själv välja att bli varulv. Det finns också berättelser kring att man kunde dricka vattnet som samlats i en vargs fotspår. Men ofta handlade det om en förbannelse som någon annan lagt på en. Det berättades om att personer som var varulvar ofta var väldigt aggressiva och de som valde att bli det var hämndlystna. [caption id="attachment_218382" align="alignnone" width="1170"] Drack man vattnet från ett vargspår kunde man bli en varulv. Foto: iStock/Stanislav Okulov[/caption]

Gravida måste akta sig

Ett annat sätt att råka bli en varulv kunde ske när en gravid kvinna försökte lindra sina förlossningssmärtor. Ett sätt att lindra smärtor ska vara genom ett trolldomsknep: Kvinnan kunde krypa under en märr, föda barnet på en plats där en märr vältrat sig eller krypa genom en uppspänd fosterhinna från ett föl. Hästar ansågs ha lätt för att föda och därför var tanken att kvinnan skulle få märrens egenskaper när hon själv födde. Men detta kom inte utan konsekvenser – om kvinnan födde en flicka blev barnet en mara och födde hon en pojke blev han en varulv. Ett nyfött barn kunde också bli en varulv endast genom att en katt stirrat på dess krubba, eller att katten gått under en likkista och sedan under moderns säng. Fasan för gravida kvinnor stannade inte där. När det väl fanns en varulv i bygden ville den nämligen äta hjärtat från ofullgångna foster, eftersom det kunde bryta förbannelsen. Andra sätt att häva förbannelsen kunde vara att kasta mat eller visa medlidande med personen som blivit en varulv, eller säga deras dopnamn högt, enligt Kulturminnet. Blev man överfallen av en varulv kunde det hjälpa att kasta ett klädesplagg mot den. På så vis kunde man hinna fly undan när den rev sönder plagget. Varulven sades också ogilla lukten av stormhatt. Likt Hollywood-varulven pratas det ofta om att man behövde skjuta varulven med silver, gärna en vigselring. Det gick också att skjuta den med något som välsignats av kyrkan. Om en trollkunnig människa lagt en varulvsförbannelse på någon var det också en vanlig företeelse att den trollkunnige gav varulven ett magiskt skydd genom att verbalt uppräkna en lång lista över vapen, föremål eller ämnen som inte kunde skada den – till exempel svärd, pilbågar, kulor eller eld. Skyddet blev dock bara så starkt som trollkarlen hann eller orkade formulera det, och eftersom listan aldrig kunde vara helt fullständig glömdes alltid något bort. Det glömda föremålet eller vapnet blev då varulvens svaghet, en akilleshäl som gjorde det möjligt att såra eller döda den trots skyddet.

Så kände man igen en hamnskiftare

Kännetecken för varulvar kunde vara sammanväxta ögonbryn, att personen saknade skugga eller hade nednötta tänder. Ett sätt att se att det faktiskt var en hamnskiftare, och inte en vanlig varg, ska ha varit att den sprang på tre ben. Detta eftersom det ena benet blev till svans i förvandlingen. Även om hårighet kunde vara ett tecken, kunde avsaknad av exempelvis skägg också vara ett tecken på att någon var varulv. Var man trött under dagtid kunde man också bli anklagad, för det var ett tecken på att man varit uppe hela natten som hamnskiftare. Som sagt är fullmåne inte vanligt inom den nordiska mytologin, men man hade andra tider att förhålla sig till. I vissa fall handlade det om vissa veckodagar, en speciell månad, sju års tid eller under jul. I vissa fall var det varje kväll, eller vid midnatt. Tron på hamnskiftare och mansulvar i Norden dog ut efter 1800-talet och idag har den nordiska varulven som bekant fått ge plats åt den månstyrda Hollywoodvarulven i populärkulturen. Men i liten skala lever den kvar i framför allt nordisk fantasylitteratur, filmer och serier. Och på så vis får den nordiska folktrons berättande stanna kvar i samhället, men förstås med mer fokus på diktandet än verkliga upplevelser från förr – men på sitt eget vis får den nordiska varulven leva kvar.

Gårdstomten – Nordiska folktrons skyddsväsen

Redaktionen — Wed, 24 Dec 2025 08:02:11 +0000

Gårdstomten har haft en framträdande roll i svensk folktro som ett av de viktigaste skyddsväsendena. Hans betydelse var så stor att man inte bara gav honom mat utan också bäddade en halmsäng åt honom. En nöjd tomte förde med sig "tomtebolycka" till gården, medan en missnöjd nisse kunde orsaka olycka.

Artikeln publicerades ursprungligen den 24 december 2024.

Inom nordisk folktro är gårdstomten ett av de mest kända väsendena och ett som svenskarna haft en särskilt nära relation till. Det berättades ofta om olika väsen, men just tomtar var en vanlig företeelse och något som många trodde starkt på. Vid Institutet för språk och folkminnen (ISOF) finns idag över tusen arkivberättelser om tomtegubbar. "Min mor hade sett tomtegubbar. Det var hon så säker på. Hon gick på en väg. Då såg hon en liten, liten gubbe med en röd mössa springa framför sig. När de kom till en avtagsväg, så sprang han den vägen", berättade Adolf Johansson, född 1883, upptecknat av Ragnar Nilsson i IFGH 4786, s. 4, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg. Ordet tomte härstammar från ordet tomt och användes tidigare i formen "tomt-gubbe", som så småningom utvecklades till tomtegubbe, enligt Kulturminnet. Väsendet är också känt under andra namn, såsom gårdstomte, hustomte, tomtevätte, tomtrået, tomtenisse eller tomtebisse. [caption id="attachment_196326" align="alignnone" width="640"] Julkort av konstnären Jenny Nyström.[/caption]

Gårdens väsen

Ordet "bisse" betyder anförare, vise eller högsta hönset. På många sätt kan man säga att tomtegubben hade en sådan roll på gården. Han vakade över gården och hjälpte till med vardagliga sysslor som att sikta mjöl, sopa, slå hö, bära halm och sköta djuren. Han beskrivs ofta som själva gårdens väsen. Enligt vissa berättelser var han den förste mannen som odlade upp gården och som inte kunde få ro efter döden, utan fortsatte vaka över "sin" gård. Gårdstomten är nära besläktad med vätten, ett underjordiskt väsen som enligt folktron ofta hade sin boning under människors hus. Om man hittade sin häst med flätad man på morgonen var det ett tecken på att tomten varit i stallet. Tomten älskade både hästar och att fläta deras manar. Hästen, som var tomtens favoritdjur, fick man aldrig missköta eftersom det kunde leda till allvarliga konsekvenser.

Lättretligt väsen

Tomten skapade trygghet i det dagliga arbetet, och när han var nöjd gick det också bra för gården. Men han var också lättretlig och tolererade inte slarv. Om ladugården inte hölls ren kunde man riskera en örfil eller en spark i rumpan. Det var viktigt att inte utföra arbete på gården nattetid, eftersom det var tomtens arbetstid. Om man störde honom kunde han hämnas genom att orsaka oväsen nästa natt. "De tyckte inte om att man bullrade sedan det hade blivit mörkt på kvällen. Om man gjorde det så "gick det efter" d.v.s. det bullrade precis likadant, men det syntes inte till att något blev gjort. Jag hörde det själv mer än en gång. Jag såg dem också en gång", berättade Ingeborg Nilsson West, född 1836, upptecknat av Olle Lindskog i IFGH 964, s. 11-12, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg. Tomten ansågs också vara konservativ och hade en aversion mot jordbruksmaskiner och större förändringar. Det sades att om man införde för många moderniteter kunde tomten lämna gården, vilket sågs som mycket olycksbådande. Om han blev arg kunde han exempelvis slå ihjäl en ko eller på andra sätt sabotera arbetet på gården, enligt ISOF. En gårds framgång eller motgång förklarades ofta med en nöjd eller missnöjd tomte.

Gårdstomten krävde belöning

Det var viktigt att belöna tomten, och det var vanligt att man bäddade en halmsäng åt honom i ladugården. Att ge honom tobak, som han sägs ha uppskattat, var också en populär gest. Till jul ställde man traditionellt ut en skål med risgrynsgröt, vilket har gett upphov till termen "tomtegröt". Det var avgörande att gröten innehöll smör, vilket framgår av följande berättelse: "Tomten den skulle di ge mjölk och gröt julafta. Det skulle vara smör i gröten. Det var på ett ställe härute där di hade en tomte. Den blev satte till gröt julafta. Men när han kom var där inget smör. Smöret låg under gröten, men det såg inte tomten. Han blev så rasande, så han gick ut i lagårn och slog ihjäl den bästa kon di hade", har Viola Gustafsson upptecknat 1927, i IFGH 937, s. 40-41, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg. Tomten tillskrevs ofta magiska krafter och ansågs kunna rädda en gård från nöd, exempelvis genom att öka sädesproduktionen. Han kunde också varna för faror som brand eller sjukdom hos djuren. En nöjd och glad tomte symboliserade trygghet och välmående för gården, vilket gav upphov till uttrycket ”tomtebolycka”. En välkänd sägen berättar om tomten som drar på ett halmstrå. Han pustar och stönar av ansträngning, vilket får bonden att håna honom för att kämpa så hårt med ett så litet lass. Tomten blir då arg och svarar att om han pustar tillbaka lika mycket som bonden gjort åt honom, så kommer bonden inte längre ha något att skryta om. I själva verket har tomten burit långt mer än vad bonden förstått, och efter händelsen slutar bonden som utfattig. [caption id="attachment_196324" align="alignnone" width="640"] Tomtar. Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Bok 3 - Kapitel 22 - Om andarnas tjänst. - Utgivningsår 1555.[/caption]

Vanlig i smedjan

Gårdstomten höll inte bara till på gårdar. Det finns också berättelser om skogstomtar, som exempelvis kunde väcka kolarna om milan började brinna om natten. En berättelse från Axel Lind, född 1884, upptecknad av Olle Lindskog 1927, beskriver också hur smederna var särskilt skrockfulla och trodde starkt på tomtar. "Farbror brukade tala om, att om en smed försökte ta kol i en annan binge än sin egen, så var tomtegubben genast framme och gav honom en rungande örfil", går att läsa i IFGH 961, s. 5-9, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg. Tron på gårdstomten har en oklar ålder, men enligt Nordiska museet kan den spåras tillbaka till åtminstone 700–800-talet. I skrift omnämns han exempelvis av Heliga Birgitta, som på 1300-talet kritiserade sedvänjan att ställa ut gröt till tomten, något hon såg som ogudaktigt. Även den svenske prästen Olaus Magnus nämner tomtar i sin bok Historia om de nordiska folken, där han också illustrerar dem.

Osynlig för de flesta

Gårdstomten är ett väsen som oftast håller sig osynligt men sägs ibland visa sig för vissa. Om man var "synal" eller synsk kunde man få en skymt av tomten, men det var avgörande att visa honom respekt. Vanligtvis visste man att en tomte fanns på gården inte genom att se honom, utan genom att märka spåren av hans arbete. Tomten beskrivs ofta som en liten, äldre man med storleken varierande från någon decimeter till ungefär lika stor som ett barn. "I Restebacken såg far en tomtegubbe. Han var så liten som en tre års gammal onge. Men han var så kvick som en katt", berättade Maja Kajsa Johansson, född år 1868, upptecknat av Ragnar Nilsson i IFGH 3018, s. 6, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg Tomten beskrivs ibland som ett väsen med ett öga, men oftare som en figur med två gröna ögon som lyser i mörkret. Han har ofta vitt eller grått skägg och hår och bär vanligtvis gråa kläder med en grå eller röd luva. Det hände att man gav honom nya kläder som en vänlig gest, men det var viktigt att de inte var för påkostade, eftersom han då kunde anse sig vara för "fin" för att arbeta. Tomten ansågs vara otroligt stark och påstods kunna lyfta en hel häst. Han kunde också vara busig och gömma föremål eller liknande. Än idag används uttrycket att "hustomten varit i farten" när något gått förlorat, även om det mest sker på skämt. Det finns också berättelser om hur gårdstomten roade sig genom att kasta ner saker i skorstenen. Till skillnad från andra väsen som ofta levde i familjer beskrivs tomten vanligtvis som ensamlevande. Det finns dock berättelser som nämner både tomtegummor och tomtebarn. Tomten bodde ofta i gårdens stall eller ladugård, men kunde också hålla till i kvarnen, smedjan, bränneriet, gruvan, på ett skepp eller till och med inne i huset.

Tomtar och julen

I Sverige och Norden finns det två olika tomtar: gårdstomten och jultomten. Den traditionella röda jultomten har sitt ursprung i legender om den givmilde S:t Nicolaus, som senare blev känd som Santa Claus. Enligt Kulturminnet började han bli populär i Sverige under 1860-talet. Santa Claus är känd i många länder, men i Sverige har han fått influenser från gårdstomten. Därför brukar man säga att den svenska jultomten är en blandning av gårdstomten och Santa Claus. [caption id="attachment_196300" align="alignnone" width="333"] Illustration inspirerad av dikten "Tomten". Illustration: Jenny Nyström/Ny Illustrerad Tidning[/caption] Det är framför allt två personer som har format den svenska bilden av jultomten: författaren Viktor Rydberg och konstnären Jenny Nyström. År 1871 publicerade Rydberg julsagan Lille Viggs äventyr på julafton, en berättelse som inte direkt handlar om jultomten eller tomtar, men om en julklappsutdelande vätte. Nyström illustrerade sagan, och vätten kom att bli en förebild för den svenska jultomten. Rydberg ska även ha gett Nyström detaljerade instruktioner om hur denna vätte skulle gestaltas, och tillsammans bidrog de till att knyta den gamla hustomten till julen. Nyström fortsatte därefter att utveckla tomtebilden i Sverige, bland annat genom att måla tusentals julvykort och illustrera Rydbergs berömda dikt Tomten, som inleds:

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård djupt under midnattstimma. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken.

Det är oklart vem som myntade just ordet "jultomte", men Jenny Nyström fortsatte att hämta mycket inspiration från folktrons gårdstomte. På så sätt har den moderna svenska jultomten rotat sig i julfirandet, enligt Nordiska museet. En sak som skiljer den svenska jultomten från andra är att han sällan förknippas med renar. I svensk tradition färdas tomten istället med hästar, bockar eller grisar. Oftast föreställs han ändå som ensam, gående genom snön med en säck på ryggen.

Gårdstomten idag

Trots att samhället idag är alltmer sekulariserat, och tron på väsen och det övernaturliga minskat, lever folktron fortfarande kvar i vårt kollektiva medvetande. Många av de gamla myterna och föreställningarna har anpassats och överlevt genom tidens gång, ofta i nya former, men de bär på ett djupt rotat behov av att förstå världen genom det mystiska och oförklarliga. I en tid när den fysiska världen förklaras genom vetenskap, fortsätter den övernaturliga världen att fascinera oss och ge utrymme för berättelser och traditioner. Intresset för folktro är inte bara en kvarleva från det förflutna. Den lever vidare i dagens populärkultur, där gårdstomtar och andra väsen får nytt liv i böcker, filmer och serier. Även moderna medier, som poddar, berättar ofta om nya skymtar av övernaturliga fenomen. Det är också intressant att notera hur traditioner från andra kulturer, som amerikanska "Nissedörrar", börjar få fäste i Sverige, vilket visar på den universella och tidlösa karaktären av vår dragning till dessa mytiska väsen. Trots att dessa nissar skiljer sig från den svenska gårdstomten, finns det en gemensam kärlek till hyss och humor – egenskaper som gör att dessa figurer fortsätter att fascinera. Frågan om varför folktron består, trots att vi lever i en mer rationell och teknologisk värld, är inte enkel. Kanske är det ett sätt att hålla fast vid något äldre, en länk till det förflutna och en tid då världen kändes mer mystisk och osäker. Eller så är det helt enkelt en inneboende mänsklig dragning till det oförklarliga, ett behov av att tro på något mer än det vi kan se och mäta. Oavsett förklaring kommer figurer som tomtegubbar, gårdstomtar och andra väsen förmodligen att fortsätta vara en del av vår gemensamma kulturella identitet, och en påminnelse om att det kan finnas mer i världen än vi förstår.

Bland böcker och troll – så firar Island jul

Redaktionen — Tue, 23 Dec 2025 06:39:58 +0000

Jul på Island – vad kan vara mer idylliskt än mörkret, snön och norrskenet? Men även om den isländska julen liknar övriga Norden skiljer den sig mycket på många plan. När mörkret drar sig djupare över dalarna vaknar nämligen trollen i bergen till liv. Kring jul tassar en efter en ner till bebyggelsen, samtidigt som islänningarna tänder sina ljus som får snön att glittra utanför fönstret. Skymtar man en figur utanför fönstret kan det vara bra att hålla koll på sin mat, annars finns det risk att den blir stulen. Kom också ihåg att lämna en sko på fönsterbrädet så kanske trollen lämnar en gåva – om man varit snäll förstås. Gleðileg jól! I december tänds ljusen på den vulkaniska ön och sprider värme under årets mörkaste tid för alla nordbor. Adventsljusen tänds, liksom i Sverige, de fyra söndagarna innan jul – och faktiskt finns det en hel del traditioner som liknar övriga nordiska länder. Lilla julafton, 23 december, ett begrepp som först myntades i Skåne, är också något som islänningarna brukar ha. Det kallas Þorláksmessa där man firar helgonet Sankt Thorlak. Då äter man ofta fermenterad rocka (kæst skata), som är en traditionell rätt för att markera slutet på fastan inför julen. Precis som i övriga Norden firar även islänningarna sin jul den 24 december och familjen är i fokus. En julgran har man oftast, och pynt i alla dess former. Till skillnad från i Sverige, där man ofta firar större delen av dagen, börjar julfirandet kring 18-tiden på Island. Till middag serveras det hangikjöt, rökt lammkött, tillsammans med vit potatissås (uppstúfur eller béchamelsås), gröna ärtor, rödkål och potatis. Ibland serveras också köttet på flatkaka eller rúgbrauð, ett isländskt rågbröd. En annan populär rätt är laufabrauð, ett tunt, krispigt bröd med intrikata utskurna mönster, som ofta bakas hemma inför jul. Köttsoppa med lamm och rotfrukter är också vanligt, samt ibland även sill och fjällripa. Sedan ska maten sköljas ner med en jólaöl, som är en isländsk alkoholfri blandning av apelsinläsk och malt.

Böcker är en viktig del av julen

Jólabókaflóð översätts till "julfloden av böcker" och är en tradition på Island som började under andra världskriget. Under kriget var det mycket ransoneringar och det gjorde julklappsköpen svårare, men papper var en av de få varor som inte var ransonerade och därför lättillgängliga och prisvärda. Böcker blev därför en populär gåva att ge vid jul. [caption id="attachment_216860" align="alignnone" width="1170"] Foto: Andreea Radu/Unsplash[/caption] Denna tradition fortsatte även efter krigets slut och är än idag en viktig del av islänningarnas firande. Inför jul brukar alla hushåll få hem en katalog med nyutgivna böcker att välja ut som julklappar. På julaftonskvällen brukar man öppna bokjulklapparna och sedan läsa tillsammans, gärna med en kopp varm choklad till.

Julen och folktron

Trollkvinnan Grýla är en skrämmande figur i den isländska folktron. Hon sägs bo i bergen kring lavaområdet Dimmuborgir med sin late make Leppalúði. Trollparet anses vara onda och särskilt Grýla beskrivs som en riktig elaking – hon har nämligen den otrevliga ovanan att äta olydiga barn till jul. Maken beskrivs ofta som för lat för att orka vara ondsint, och gillar att stanna hemma. [caption id="attachment_216810" align="alignnone" width="1170"] Grýla and Leppaluði vid en parad på Island 2017. Foto: Andrii Gladii[/caption] Enligt folktron samlade trollpackan upp olydiga barn i en stor säck kring jul och tog med sig dem hem och lagade en gryta. Snälla barn var hon dock inte intresserad av. Det var en uppfostringsmetod där föräldrar använde skrämseltaktik för att få barnen att lyda. Medan barn i andra kulturer riskerade att hamna på jultomtens "stygga lista" och få kol i julstrumpan, hotades isländska barn med betydligt värre konsekvenser. Grýla var inte en vacker syn, hon hade flera huvuden och ögon både bak och fram. Vidare bekläddes hennes haka av skägg och huvudet av gethorn, även hovar och svans hade hon. I modernare tid har hennes utseende dock förändrats och hon är inte lika skräckinjagande, exempelvis har hon numera endast ett huvud. Men fager är inget ord att beskriva trollpackan med.

En sko i fönstret

På Island har man inte den traditionella jultomten, eller Santa Claus, som i många andra länder. Man har heller inte en nordisk variant av jultomten, som i Sverige, utan islänningar har en helt egen tradition som är baserad på folktron. Inte en, två eller ens tre – utan Island har hela tretton "tomtar", eller snarare beskrivs de som julpojkar, eller "jólasveinar". Dessa är troll och barn till Grýla och Leppalúði. Varje kväll från den 12 december och fram till julafton kliver en ny jólasveinn ner från bergen. Barnen lägger en sko på fönsterbrädan, och under natten fyller tomten den med en liten gåva – om barnet skött sig. Har de varit bråkiga får de istället en rutten potatis. Samtliga tretton tomtar har unika personligheter och är döpta efter sina respektive busstreck, enligt Arctic Portal. [caption id="attachment_216961" align="alignnone" width="1170"] Illustration av Skyrgámur och Bjúgnakrækir. Foto: arctic_portal/Instagram[/caption] Exempelvis inleds traditionen med att Stekkjastaur, som kan översättas till Fårfålla-Clod, kommer ner från berget den 12 december. Han är känd för att jäklas med fåren på gården. Några dagar senare, den 15 december anländer Þvörusleikir, vars namn översätts till Sked-slickaren – för att han gillar helt enkelt att stjäla träskedar för att slicka på i hopp om att smaka något sött. Jólasveinar har ofta en gemensam nämnare och det är mat. De gillar helt enkelt att äta och det är ofta det de gör när de besöker ens hem om natten. Exempelvis kommer Skyrgámur natten till den 19 december och har fått sitt namn för sin förkärlek till skyr, som är en isländsk yoghurt. Natten efter kommer Bjúgnakrækir, som översätts till Korvstjälaren, som mer än gärna stjäl korvar som ligger på rökning. Efter alla jólasveinar anlänt på julafton kommer de en efter en att vandra tillbaka till berget ända fram till trettondagen den 6 januari. Ofta brukar man fira detta genom att ha olika eld- och ljusfestivaler i delar av landet.

Den fruktade julkatten

Det var inte bara barnen som hade det kämpigt på Island kring jul. Grýla hade nämligen också en något storväxt katt, Jólakötturinn, som var lite väl förtjust i människor. Denna jättekatt slukade alla människor som inte hade fått några nya kläder att bära till julafton. Hotet om att bli uppäten av julkatten användes traditionellt som ett sätt att få bönder att slutföra arbetet med ullen innan jul, eftersom de som gjorde det blev belönade med nya kläder medan de som inte deltog kunde riskera att bli uppätna av katten. Islänningarna trodde helt enkelt på att den bästa motivationen var det underliggande hotet om ond, bråd död. Om inte det fungerar, vad ska annars göra det? I vissa berättelser beskrivs julkatten som ett olydigt väsen som bara kan hanteras av den minsta julsvennen, Stúfur, som rider på katten över landsbygden. [caption id="attachment_216989" align="alignnone" width="1170"] Julgran på Island. Illustration av julkatten. Montage. Foto: iStock/sumos, LeksaArt/CC by 3.0[/caption]

Lång tradition på Island

Berättelserna om Grýla, julkatten och jólasveinar har en lång tradition inom den isländska folktron. Bland annat nämns Grýla i den till Snorre Sturlassons Edda bifogade namntulorna från 1200-talet. Trollpackan förekommer också i två strofer i den del av verket Sturlungasagan som kallas Íslendinga saga, vilka kan dateras till åren 1221 respektive 1228. Men de mest framträdande referenserna till både Grýla och hennes tretton barn, samt kopplingar till julen, dateras först till 1600-talet. Det äldsta bevarade verket som kopplar Grýla till julen är ett diktverk från cirka 1638–1644, kallat Grýlukvæði. Berättelser om julkatten blev mest påtagligt under 1800-talet, men etablerades mer i folkmedvetandet genom poeten Jóhannes úr Kötlums dikt "Jólakötturinn" från 1932.

Folktron hänger kvar

Kort sagt har berättelserna om jólasveinar och Grýla har förändrats väldigt mycket sedan 1600-talet. Det som förr var mörka berättelser för att hålla barnen och befolkningen i schack har idag blivit älskvärda traditioner på Island, som firas med glädje och stolthet. [caption id="attachment_216804" align="alignnone" width="640"] Staty av Grýla vid Keflavíks flygplats, där barn uppmanas hoppa i grytan. Foto: Andrii Gladii/CC BY-SA 4.0[/caption] Ofta syns Grýla och hennes jólasveinar i form av statyer eller illustrationer, särskilt kring barnevenemang under julen. Diverse konst och andra framställningar av trollen används flitigt i julskyltningen, och det är inte ovanligt att teaterföreställningar och sagostunder hålls i landets bibliotek och museer med folktron i fokus. Det är också tradition att skapa små dockor eller dekorationer hemma som föreställer trollfamiljen, ofta i samband med att barnen lär sig om deras berättelser. Isländska barn lägger fortfarande traditionellt ut en sko på fönsterbrädan varje natt från och med den 12 december fram till julafton. Under natten placerar familjemedlemmar en liten gåva eller godis i skon. Till skillnad från jultomten skriver barnen vanligen ingen önskelista till jólasveinar – traditionen handlar snarare om att vara snäll för att sedan få symboliska gåvor. På själva julafton får dock även isländska barn uppleva det traditionella julklappsöppnandet med familjen efter julmiddagen, där julklapparna vanligen ligger under julgranen – en tradition som förenar den unika isländska folktron med det moderna julfirandet.

Skogsrået – de svenska skogarnas drottning

Redaktionen — Sat, 27 Sep 2025 15:10:09 +0000

Olika väsen som bodde i skogen, eller på gården, berättades det mycket om förr bland svenskarna. Berättarkulturen, som började mattas av efter 1800-talet, innehåller mängder med historier med vittnesmål om magi, väsen och trolldom – och där finns även en betydande del av det kära skogsrået. När man inom folktron kallar något för rå, eller rådare, innebär det att just det väsendet rådde över den platsen. Skogsrå innebär alltså ett väsen som råder över skogen, men det finns också bergsrå, sjörå och gruvrå. Dessa är ofta porträtterade som kvinnor, eller kvinnoväsen. Det finns också exempelvis gårdsrå och skeppsrå, men dessa är manliga och liknar ofta gårdstomten i utseende. Beroende på vilken del av Sverige man är i kallar man skogsrået vid olika namn. Några exempel är skogsnuvan, huldran, råndan, skogsfrun och skogstippan. Smeknamn som Talle-Maja, Grankotte-Kari, Trasåsa-frun, Ysäters-Kajsa och Lanna-frökna förekommer också på lokal nivå. Gemensamt är att väsendet rådde över skogen och djuren i den. Skogsrået är som bekant ett kvinnligt väsen, men det finns också äldre berättelser om manliga skogsrån och särskilt i Norrland kunde skogsrået ofta vara en man. Även inom samekulturen är det ett manligt väsen. Däremot är den kvinnliga versionen den som är mest framträdande i folktron, men utseendet kan variera beroende på vart i landet hon bor. [caption id="attachment_213324" align="alignnone" width="640"] Det mystiska skogsrået som med sin skönhet lockar män vilse i den djupa skogen. Målning: Theodor Kittelsen[/caption]

Skönheten döljer fasa

I södra Sverige är hon som oftast en vacker kvinna med långt hår, men vänder hon ryggen till finns där en ihålig, murken trädstam. Hennes rygg beskrivs inte alltid exakt så, men karaktäristiskt handlar det ofta om att hon har just en ful rygg på något vis, samtidigt som hon är fager framtill. Men det finns också berättelser om hur hon är en ful, äldre kvinna med hängande bröst. Ofta har hon just stora bröst, som hon kan slänga över axlarna när hon springer. Skogsrået kan bära en klänning, men ibland är hon också naken. "Skogsråa var framme ō visade sig ibland. Far såg henne en gång. Då var hon klädd både i slöja ō krona. Det bådade lycka, att få se henne så klädd", berättade Mor Jansson, född 1843, upptecknat av Ingrid Larsson i IFGH 973, s. 51-53, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg. I Närke, Värmland och Dalarna försvinner den ihåliga trädstammen och ersätts istället med en svans. Ibland är det en kosvans, en rävsvans samt även hästsvans förekommer. I Dalarna kan det också hända att hon har grönt hår. Ofta kan hon ändra skepnad och historier kring hur hon går från en vacker ung kvinna, till en gammal och ful, är inte ovanliga. Hon ska även kunna ta formen av ett träd eller en sten, ibland även andra djur. Oftast anses skogsrået vara ett ensamt väsen, men det förekommer också berättelser och vittnesmål där det finns fler och att det kan liknas vid ett släkte snarare än en ensam varelse, något som nämns i Gunnar Granbergs avhandling Skogsrået i yngre nordisk folktradition, som kom ut 1935. "Anders far, Börje, såg tre skogsrå, när han en gång var i skogen, och skulle hämta bränsle. Han talade till en av dem, och då skrattade de så försmädligt åt honom", berättade Anders Börjesson, född 1838, upptecknat av Oscar Broberg i IFGH 862, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg. [caption id="attachment_212503" align="alignnone" width="640"] John Bauers målning "Skogsrå". Skogens drottning har ibland en rävsvans. Montage. Konstnär: John Bauer, Gunnar Creutz[/caption]

Skogsrået i Norden

I Danmark har man inte ett ensamt väsen som kallas skogsrå, men liknande företeelser kring något man kallar för "ellefolk", enligt Granbergs avhandling. Till skillnad från stora delar av de svenska berättelserna är detta alltså tydligt ett folkslag och det fanns både "ellemanden" och "ellepigerne". Likheter finns dock i de erotiska slagen, att både männen och kvinnorna närmar sig människan och förför, eller antastar, både kvinnor och män. Ellekvinnor har dock oftast liknande utseende som det svenska skogsrået, där de framtill är en vacker, ung kvinna men baktill är de fula. I Norge finns ett väsen som det svenska skogsrået, ofta kallas hon där huldran, men även benämningen "skogsrå" finns nedtecknat, lånat från svenskan. Ofta har huldran större kopplingar till de underjordiska, det vill säga väsen som bor under jorden, men framkommer och liknar det svenska skogsrået till stor del. Hon förekommer ofta i samband med det norska fäbodlivet, och uppges ha varit ett viktigt inslag där. Även det av "manlig erotik färgade fantasilivet ", som Granberg kallar det, förekommer i Norge – troligen även mer än i Sverige. I de svenska delarna av Finland förekommer skogsrået på liknande vis som i Sverige, men benämns ofta skogsjungfru. I Finland finns även gudinnan Mielikki, som är skogens beskyddare och därför kan jämföras med skogsrået. Olika former av skogsrå förekommer också i andra länder, som exempelvis Indonesien, där det liknar det svenska skogsrået i utseende och förförandet av män. I slavisk mytologi finns även skogens beskyddare Lesjy, som dock är ett manligt väsen. [caption id="attachment_212505" align="aligncenter" width="333"] En mer modern tolkning av skogsrået. Konstnär: Sabina Nilsson[/caption] Ibland berättas det också om att skogsrået hade en man, som hade olika namn beroende på berättaren, men ofta kunde han heta Hulte eller Jonte. Han beskrivs dock som en slags bifigur och berättelserna om honom är betydligt färre än om skogsrået.

Viktig för jägare

Skogsrået är – liksom de flesta andra nordiska väsen – inom folktron både ett farligt väsen, men kan också vara hjälpsamt om hon vill. Främst handlar det om hur snäll man är mot henne. Bryt inga kvistar och skräm inga djur i skogen, för då kan hon bli arg. Det brukade sägas att om man offrade något till skogsrået kunde man få jaktlycka eller få hjälp att få tillbaka ett bortsprunget djur. Offergåvan var oftast mynt som man antingen slängde över vänstra axeln eller lade på en stubbe i skogen. Det var också viktigt för jägare att vara rena när de skulle ut och jaga, då skogsrået inte gillar att man jagar djur när man är smutsig. Särskilt bland jägare var skogsrået en återkommande tes, en vanlig berättelse är exempelvis att om hon träffade på två jägare i skogen kunde hon ge den ena jaktlycka genom att smeka geväret, men gav sedan den andra olycka genom att titta in i gevärspipan. Däremot var det oerhört viktigt att inte råka skjuta skogsråets älgar, hennes egna riddjur, något som tas upp i historien nedan. "Han var den styvaste skytten i Skarshult. Ingen visste som han djurens vägar och tillhåll i skogen. Och djuren kunde han locka fram på gårdsplanen, om det behövdes. Det fattades aldrig kött hos Elias. Men en dag råkade han skjuta på en älg, som var sadlad. Det var skogaråas älg, och det blev naturligtvis bom. Sen jagade han aldrig mer. Men en kväll gick han ut till en hölada i skogen och sköt sig", något som Olle Forshed skriver om i sin analys Skogsrået en utrotningshotad art. [caption id="attachment_213326" align="aligncenter" width="640"] Om hon behagade kunde det nyckfulla skogsrået skänka jaktlycka. Målning: Hermanus Koekkoek[/caption] Hon förekommer också ofta i samband med kolmilor, vilka enkelt uttryckt är anordningar för att framställa kol, en verksamhet som bedrevs förr i tiden. Kolarens huvudsakliga uppgift var att övervaka och vårda kolningsprocessen i kolmilan. Arbetet var tungt, riskfyllt och ensamt, och kolaren bodde ofta i en enkel kolarkoja i närheten under långa perioder ute i skogen. En av arbetsuppgifterna var att se till att milan inte slocknade eller ännu värre – brann upp. Brann milan upp var hela årets arbete borta, vilket innebar en stor ekonomisk förlust. Det kunde också leda till bränder i skogarna. Skogsrået sägs ha varit snäll nog att väcka kolaren om milan är på väg att brinna upp, eller om en olycka var på väg att hända.

Farlig förförerska

Anledningen till att man tror att skogsrået är så starkt förknippat med berättelser om just kolminor är på grund av ensamheten som männen upplevde. Det gäller också andra ensamyrken i skogen som exempelvis tjärbrännare eller skogshuggare. "Av längtan efter kvinnligt sällskap, och ur deras fantasi och drömmar, skapades föreställningar om skogsrået", skriver ISOF. Många är de berättelser kring just det erotiska i samband med skogsrået, om hur hon har förfört män i skog och mark, och en gemensam utgång är att det ofta blir konsekvenser. Hon beskrivs som kärlekskrank och vill gärna ha närhet från männen. Det är viktigt att aldrig ge henne ens namn, då hon då kommer få makt över mannen och han tvingas springa till skogs så fort skogsrået kallar på honom. Det var heller inte ovanligt med berättelser kring hur skogsrået lockat eller lurat mannen att bilda familj med henne, och om det väl hänt var det svårt att ta sig ur situationen. Hon ska ibland också kunna förvandla sig och anta formen av en mans hustru eller trolovade. "En dräng låg i skogen och kolade, så en kväll får han besök av, som han trodde, sin fästmö. Då han och 'fästmön' sällskapat i kojan en längre stund, skulle hon gå hem, men då drängen såg henne gå ut i dörren, såg han till sin häpnad, att hon hade svans. Han förstod då, att det var 'skogsråa'. Sedan hade hon honom i sitt våld", är en av de berättelser som tas upp i Granbergs avhandling. [caption id="attachment_213305" align="aligncenter" width="640"] "Skogsrået besöker en kolare i skogen". Xylografi: Per Daniel Holm[/caption] Det var länge olagligt att ha sexuellt umgänge med skogsrået och det fick också lagliga konsekvenser. Ända fram till 1700-talet kunde man bli dömd till döden om man haft umgänge med henne. I Vättle härad, Västergötland 1691 dömdes exempelvis en 22-årig till döden genom halshuggning för att ha haft "olovlig beblandelse" med ett skogsrå, något Forshed tar upp i sin analys. Det sades ofta att den man som haft sex med skogsrået blev inbunden och fåordig, för att hans själ hade stannat hos henne. Men det sades också att mannen kunde få enorm jaktlycka om han var med skogsrået, men om han var henne otrogen drabbades han istället av eländiga olyckor.

Vänd plaggen ut och in

Skogsrået kan också få för sig att lura ut en i skogen så att man går vilse. Även här är kanske främst män drabbade, men det kunde också hända kvinnor och barn. Hon kan förtrolla en med sin sång eller sitt skratt, eller med sin blotta närvaro och då leda ut en på villovägar. Det sades ofta att hon kunde förvända synen på folk så de exempelvis inte hittade sina djur eller gick vilse. Det sades att om man vände kläderna ut och in, eller bak och fram, kunde man skydda sig mot hennes våld. Tibast och vänderot ska också kunna användas för att skydda sig. Hade man hamnat i hennes våld var man enligt många berättelser fast och den enda utvägen var att lyckas döda henne. Det finns många sägner om hur man lyckas döda henne, vilket var mycket svårt. Det framkommer ibland att det gick att skjuta henne, men ofta behövde man använda sig av en silverkula för att det skulle fungera. [caption id="attachment_213329" align="aligncenter" width="640"] Vargar var i många berättelser skogsråets fiender. Målning: Alfred Wierusz-Kowalski[/caption]

Vargens gap

Ett av de mest framstående sätten att döda skogsrået är med hjälp av vargarna. Vargar har olika betydelse i skogsråets historia, där de i vissa fall är hennes hundar men i de flesta fall hennes fiender. Det finns flertalet historier där hon blir jagad och sedan uppäten av vargar. Det berättas ofta om att det är just vargar man ska använda för att lura henne och då även lyckas döda väsendet. En berömd historia, som berättats i otaliga versioner i den svenska folktron, är "Tasse ta fot". "Någon hade gått och lagt sig i ladan. Förföljd av vargar kom skogsråa och hoppade upp i la(d)gluggen, där vargarna inte kunde komma åt henne. Hon satt med ryggen inåt ladan och benen hängande ned på ytterväg- gen. För att retas med vargarna, sade hon upprepade gånger: "Tasse, tasse, ta fot!" Mannen steg upp och knuffade ned henne till vargarna, sägande: "Tasse, tasse, ta alltihop! Och så åt vargarna upp skogsrån", berättade Gustava Nilsson, född 1846, upptecknat av Karl Rencke i IFGH 711, s. 22, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg. Det finns också en känd berättelse om en kolare som träffade ett vackert fruntimmer i skogen vid sin milan. De älskade om natten och hon bad honom lova att alltid slå yxan tre gånger mot ett träd när han återvände till henne, annars skulle de bli olyckliga. Varje sommar kom han tillbaka efter vintern hemma hos familjen, slog med yxan och kvinnan kom. Hon blev gravid och födde barn år efter år. En sommar glömde han slå med yxan. Då uppträdde istället en gammal, ful kvinna med krokig näsa - han insåg till sin förskräckelse att det var skogsrået. Desperat gick han till prästen som rådde honom att vänta till vintern, ta skogsrået och alla barnen i en släde ut på sjön, och när vargarna kom skulle han hoppa på hästen, sparka loss släden och rida hem utan att titta tillbaka. Han följde rådet och lämnade dem åt vargarna. Skogsrået och alla barnen blev uppätna och mannen var fri. [caption id="attachment_212504" align="aligncenter" width="333"] I många sägner har skogsrået ofta en ihålig eller urholkad rygg. Konstnär: Gunnar Creutz[/caption]

Olycksbringande pratmakare

Förutom sin ridälg har skogsrået andra djur till hands. Särskilt är lavskrikan förknippad med henne och man brukade säga att den var utskickad av henne för att spana. På flertal håll ansågs kråkfågeln bringa otur och dess latinska namn (Perisoreus infaustus) betyder just "olycksbringande pratmakare". Lavskrikan är känd för att vara orädd för människor. Om en jägare gick ut i skogen och såg eller hörde en lavskrika kunde han lika gärna gå hem igen. Han visste att fågeln var ute och spanade åt skogrået så att hon kunde varna alla djur i skogen. På vissa platser hade hon även egna kor och getter som man ibland kunde höra henne kalla på. "Dä ä befängt mä denne skogsråa som vôre te förr i vala. Ho för- villa månge mäncher här i skogera. Mi mormors farmor tala om att ho' både hörde å såg'a. Ho' skulle gå ätter kora en afta å kom så näre dom att ho tydlit hörde bjälla, men dä va' som alldeles omöjlit te å få reda på dom. Å te slute feck ho' höre skogråa locke på kora, ho' änne som sjön: "Majros, Linros å Kosätta, gulle söte, gulle mö- te, lull, lull, lull". Dette hände sej ve Kneckterud", berättade Maria Möller född 1841, upptecknat av Ragnar Nilsson i IFGH 1015, s. 25, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.

Odens jakt

Den vilda jakten, som i svensk folktro ofta kallas för Odens jakt, är en sägen från den svenska folktron. Den är dock också ett brett europeiskt fenomen, som förekommer i olika kulturella variationer beroende på land. I Sverige berättas det ofta om ett följe av övernaturliga varelser, ledd av Oden själv, som jagar skogsrået under höstens och vinterns mörka kvällar. I sägnen fångar Oden till slut skogsrået och rider vidare med hennes kropp över hästryggen. Jakten sägs ha varit så högljudd att den fyllde skogar med hundskall, vinande ljud och skott, och folk trodde att den kunde rida rakt igenom nya byggnader om de låg i dess väg. I grunden har troligen dessa sägner ett naturmystiskt ursprung och var ett sätt för att förklara olika naturfenomen som skrämde, såsom vindens ljud i träden och flyttfågelstressen. [caption id="attachment_213301" align="aligncenter" width="640"] 1800-talsgestalning av Odens vilda jakt. Målning: Peter Nicolai Arbo (1831-1892)[/caption]

Skogsrået idag

Idag lever berättelserna om skogens drottning främst vidare i böcker, filmer och serier, ofta med nordisk symbolik kopplad till henne. Ofta kan man se att det finns drag av skogsrå i de berättelser om folktro och väsen, även om hon inte alltid nämns specifikt. Vi ser henne inte längre bland träden, men det är tydligt att skogsrået, liksom andra väsen, är viktig att fortsätta berätta om, fast nu i mer fiktiv form än tidigare. Vittnesmålen och berättelserna om skogsrået har avtagit under 1900-talet, men hon lever kvar som en stark symbol för särskilt de svenska skogarna. Och som en påminnelse om vad som kan dölja sig bakom trädens barkar. Möjligen är det så att, om nu skogsrå är ett folkslag, att de blivit färre och kanske till och med utrotade, då många är berättelserna kring hur dessa skogskvinnor dör. Kanske ska man tänka på hur Anders Olsson Berg, född 1843, upptecknat av Ragnar Nilsson i IFGH 1152, s. 3, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg, själv spekulerade kring skogsråets och tidernas förändring i sin enkelhet under sitt liv: "Dä va månge sôm råka ut för skogsråa, men nu har jag inte hört det på länge. Allt tocke däre ha försvônne nu, men i min barndom ä dä allt säkert att dä fanns te."

Vulkanen där folktron möter naturens vidunder

Osignerad — Sat, 07 Jun 2025 06:35:33 +0000

Ett av naturens verkliga vidunder är den isländska vulkanen Snæfellsjökull. Mest känd är den från Jules Vernes roman "Resan till Jordens medelpunkt", men även i modern tid är den ett mycket uppskattat besöksmål. Den isländska folktron betonar samtidigt vikten av att besökare måste ha respekt för det dolda folket som bor där, annars kan det gå mycket illa. Halvön Snæfellsnes på västra Island är kantad av glimmande glaciärer, vattenfall och höga klippor. Små pittoreska byar utgör befolkningen på halvön som lokalt ofta brukar kallas för "Island i miniatyr". Även från Reykjaviks mumlande storstadsbrus kan man skymta den glaciärtäckta vulkanen Snæfellsjökull. Toppen mäter 1 446 meter över havet och är den centrala delen av nationalparken som upprättades kring området år 2001. I nationalparken finns en svindlande och ovanlig variation av natur med bland annat mossklädda lavafält och småstensstränder. Den 700 000 år gamla vulkanen anses vara aktiv, trots att den inte haft utbrott på omkring 1 800 år.

Till Jordens medelpunkt

Mest känd har platsen möjligen blivit i litteraturen. 1864 släppte den franske författaren Jules Verne äventyrsromanen "Resan till Jordens medelpunkt", eller "Voyage au centre de la Terre", där den tyske professorn Lidenbrock hittar gamla isländska dokument som beskriver hur man tar sig till jordens medelpunkt. Tillsammans med sin brorson Axel och guiden Hans reser de till just Snæfellsjökull, där resan till jordens medelpunkt börjar. Boken räknas som en klassiker och en av de mest populära äventyrsböckerna genom tiderna. [caption id="attachment_206589" align="alignnone" width="640"] Gatklettur. Foto: iStock/Irina Danilova[/caption]

Höga toppar och djupa grottor

Tyvärr finns ingen väg till Jordens medelpunkt i vulkanen (vad man vet...). Det går däremot alldeles utmärkt att vandra till toppen. Det ska ta ungefär åtta timmar fram och tillbaka. I fiskebyn Hellnar finns information kring vandringsleden upp på toppen och även ett stort antal andra leder man kan följa kring den enastående naturen. Kombinationen av vulkanisk terräng, glaciärpåverkan och närheten till havet skapar ett unikt ekosystem som hyser en mängd olika livsformer. På vandringslederna kan man därför stöta på sälar, lunnefåglar eller fjällrävar. Det är heller inte ovanligt att se delfiner och späckhuggare i havet. Vulkanklimatet är hårt, särskilt nära vulkanen, men visar också på naturens otroliga anpassningsförmåga. Närmare vulkanen dominerar därför mossor och lavar, som tål mer kyla. På lägre höjder växer arktiska vildblommor, som exempelvis islandstimjan och blå havslavendel. I området finns också ett antal vackra vattenfall som sätter ton på landskapet. Ett exempel är vattenfallet Svöðufoss, som ligger i närheten av glaciären. Det är tio meter och har tack vare de omkringliggande glaciärerna ett rikt vattenflöde året om. Vid Djúpalónssandur stiger man in i ett riktigt lavalandskap. Där finns olika stenformationer som skapats av lavan för länge sedan. Följer man Nautastígur, tjurens stig, kommer man bland annat till den udda stenen Gatklettur, som har ett stort hål i sig, och genom hålet kan man se vulkanen i bakgrunden. I området finns även ett gäng laguner där det finns färskt vatten och tar man sig ner på Black Lava Pearl Beach får man se ett myller av svarta, släta stenar. Dessa kallas Djúpalónsperlur, vilket översätts till pärlor från Djúpalón. Lavastenarna har blivit släta efter att ha blivit polerade av havet. I närheten av vulkanen finns även lavagrottan Vatnshellir. Den 200 meter långa grottan formades för omkring 8 000 år sedan av ett utbrott. Där inne kan man lära sig om både Islands geologi och vad det är för troll som lurar där nere. På den djupaste punkten kan man få uppleva vad totalt mörker innebär när lamporna släcks ner.

Bland alver och troll

På tal om troll är både Snæfellsnes och Snæfellsjökull kopplade till mycken folktro på Island. Enligt Bård snäfellsasens saga, på isländska Bárðar saga snæfellsáss, var det halvjätten Bárður Snæfellsás som grundade halvön och gav den dess namn. Han beskrivs vara från en kunglig ätt av jättar och troll, men också vara till hälften människa. Bárðars far Kung Dumbar var hälften titan och hälften jätte, som kidnappade människan Mjöll till sin fru. I Norge år 900 föddes sedan Bárðar, som var det äldsta syskonet. Han var en stilig man och fick ofta höra att han liknade sin vackra moder Mjöll. På Island sägs det att den vackraste, vitaste snön fick sitt namn efter hans mors hudfärg – Mjöll. Enligt utsaga använder man fortfarande just ordet "Mjöll" när man beskriver vacker vit snö som faller i stilla väder. [caption id="attachment_206590" align="alignnone" width="640"] Staty av Bárður Snæfellsás. Foto: Theo Crazzolara/CC BY 2.0[/caption] Bárðar bosatte sig på halvön tillsammans med sin fru, sina nio döttrar, sin halvbror Þorkell och hans två söner. Enligt legenden lekte brorsönerna, som hette Rauðfeldr och Sölvi, och döttrarna ofta, men en dag gick allt snett. Båda brorsönerna lekte med dottern Helga då Rauðfeldr knuffade henne hårt. Hon föll mot ett isberg, som drev mot drivisen i den starka vinden. Sedan försvann hon in i dimman. När Bárðar fick höra om händelsen rusade han till sin halvbrors hem och tog båda brorsönerna under armarna, som var elva och tolv år gamla, och därefter kastade han först Rauðfeldr nerför en stor ravin i ett fall som förståeligt nog dödade den unge pojken. Sedan kastade han även Sölvi utför en klippa där pojken dog när hans skalle krossades. Än idag kallas ravinen Rauðfeldsgjá och klippan Sölvahamar. Þorkell sökte nu efter hämnd på sin bror och de slogs, Bárðar bröt sedan benet på sin halvbror som sedan beslutade sig för att lämna Snæfellsnes och människorna för gott. Efter denna familjetragedi försvann Bárðar in i glaciären Snæfellsjökull och blev beskyddare av området. Än idag sägs han bara komma ut för att hjälpa människor i nöd, exempelvis mot troll och annat. Det Bárðar inte visste var att hans dotter Helga faktiskt överlevde och hamnade på Grönland, där hon hade egna äventyr. Senare kom hon tillbaka för att besöka sin far i glaciären. Mycket på halvön är döpt efter Bárðar och hela området är starkt kopplat till den tragiska sagan om hans liv. I fiskebyn Arnarstapi finns en staty av halvjätten. Besöker man fiskebyn är också ett tips att kika in de spektakulära konstverk som finns vid kusten, nämligen basaltklipporna som är skapade helt utav havets kraft. Just basalt är en lavabergart och har skapats när lavan svalnat. Det finns även andra väsen kopplade till platsen. Likt resten av Norden är även Island starkt präglat av folktrons väsen, och det är fortfarande i modern tid en viktig del av kulturen. Dessa väsen är starkt kopplade till naturen och ses ofta som beskyddare av den. Många berättelser handlar om hur de kan påverka människor som besöker platsen, både genom att skydda och varna, men också bestraffa dem som inte visar respekt. Kring och i berget sägs det bo både jättar och troll. Även huldufólk ska det finnas gott om, vilka sägs leva parallellt med människorna och ofta beskrivs som alver. Ofta kallas de "det dolda folket" - just eftersom de för ett vanligt mänskligt öga är osynliga. Till utseendet ska de likna människor, men vara vackrare, längre och slankare. Huldufólk beskrivs som överfysiska men lever samtidigt helt vanliga liv i sin egen sfär, likt människan. Den rödfärgade, gigantiska stenen Söngklettur, som översätts till "den sjungande stenen", vid Djúpalónssandur sägs vara alvernas kyrka. Enligt legenden var det hit som Bárður och hans män först kom, och den fick sitt namn eftersom grottan verkade svara på allt de sa med ett eko. Så länge man kommer ihåg att be alverna om tillåtelse är det helt okej att vistas kring, och gå in i grottan. Respekt betonas starkt inom isländsk folktro, där det varnas för att det kan gå riktigt illa om man inte hyser sådan för de osynliga. Här inne myllrar det av olika inristningar, en del över 500 år gamla. Åtskilliga människor har använt grottan som skydd under tidens gång och har i samband med detta ristat in små meddelanden eller sina initialer. Det är dock förbjudet att rista in nya meddelanden. [caption id="attachment_206595" align="alignnone" width="640"] Foto: Eric Kilby/CC BY-SA 2.0[/caption]

En av de kraftfullaste platserna

Vissa menar att Jorden är uppdelad i sju stora energicentra, eller "chakrapunkter". Inom nyandliga kretsar beskrivs Snæfellsjökull ofta som hjärtchakrat och av denna anledning söker sig åtskilliga spirituella utövare och andra till vulkanen – för att samla kraft, främja läkning, utöva ceremonier eller bara meditera. Stenar likt Djúpalónsperlur är vanliga kring hela kusten och kallas ofta för "orkusteinar", eller kraftstenar, något många brukar samla och ta med sig hem. Vissa menar istället att de är skyddade och inte bör tas från platsen, exempelvis sägs det att det bor huldufólk kring Djúpalónssandur, som beskrivs ovan, och att man därför inte bör ta de svarta stenarna som finns kring platsen. Vissa berättar om hur man tagit hem en sten för att sedan drabbas av olycka. Att ta med sig sina egna kristaller och ladda dem kring vulkanen är också vanligt, då det sägs att energin ska vara extremt kraftfull. Åtskilliga besökare säger sig ha svårt att sova på halvön. Vissa menar att det kan bero på den magnetiska energin som utstrålar från vulkanen. Vulkanen sägs också ha en kraft som får människor att vilja återvända dit igen. [caption id="attachment_206592" align="alignnone" width="640"] Djúpalónsperlur. Foto: Tim Hodson/CC BY 2.0[/caption]

Utomjordingar på besök

På grund av platsens kraftfulla energier är det också åtskilliga som spekulerat kring att det är just till Snæfellsjökull som utomjordingar skulle besöka om de kom till jorden. Det var åtminstone hundratals personer övertygade om under vintern den femte november 1993, då människor från hela världen reste till vulkanen för att bevittna besök från utomjordingar, enligt Reykjavik Grapevine. Enligt utsaga ska telepatiska personer ha haft kontakt med andra planeter och fått just detta specifika datum och plats frammanade i sina huvuden. 500 personer från olika delar av världen blev så pass övertygade att de tog sig dit denna kalla vinterkväll, men det kom inga utomjordingar på besök, som man vet åtminstone. I glad anda sköts istället fyrverkerier upp som symbol för intergalaktisk vänskap. Frågan är dock om smällarna i luften verkligen gav ett särskilt vänligt intryck ...

Skeppsvrak

När man besöker området kring Djúpalónssandur kan man också se järndelar ligga på stranden. Dessa är från den brittiska trålaren Epine GY7 som förliste den 13 mars 1948. Den ödesdigra natten kom en fruktansvärd snöstorm som gjorde att man tappade kontroll över fartyget och många föll överbord. Invånare från närliggande byar lyckades dra ut ett rep till det förlista fartyget och räddade fem män. Däremot överlevde inte 14 av männen ombord och flera av dem är än idag förlorade till havet. Resterna från trålaren har sedan dess legat kvar på stranden som ett minne och är skyddade, vilket innebär att man inte får flytta eller röra dem.

Nordisk folktrovandring – en annorlunda naturupplevelse

Redaktionen — Fri, 14 Mar 2025 15:25:13 +0000

Framför den sprakande elden, med mörkret omringat tätt intill, berättas det historier från förr om att skogarna en gång faktiskt var fylld med annat än djur, tallar och mossa – utan av väsen som den moderna människan skulle betrakta som magiska, och ibland även nervkittlande sådana. I den Bohuslänska skogen kan du följa med på en magisk kvällsvandring av ljus, historier och konst med nordiska väsen i fokus. När fotografen Helen Ljungdahl tillsammans med vildmarksguiden och biologen Hanna Nydegger kom på idén till en nordisk folktrovandring fanns där en tanke att få ut människor i naturen även under Sveriges kalla månader. Hanna har tidigare arbetat som vildmarksguide i de norra delarna av Sverige, där det ofta är lätt att få ut folk på aktiviteter i snön. De såg samtidigt en betydande utmaning att "släpa ut folk i bohuslänskt fulregn och råkyla", men både Hanna och Helen var övertygade att det skulle gå att fylla mörkret med ljus, konst och historier. – Vi har ganska många mörka månader här, varför sitta inom och vänta på de ljusa? Vi får ljusa upp dem själva på olika sätt och naturen som ger så mycket kraft, den finns där, året om, säger Hanna till Nya Dagbladet. Att det blev just fokus på nordiska väsen är ingen slump. Hanna och Helen delar fascinationen kring folktro som florerade i hög grad ännu kring 1800-talet. Det var en tid då förutsättningarna och världsbilden var annorlunda jämfört med idag, och de menar att man genom att försöka sätta sig in i hur situationen var för en bondefamilj på den tiden också bättre kan förstå folktrons sägner. – Sägnerna i den gamla folktron tycker vi ger ytterligare en spännande dimension till att vara ute i naturen, säger de.

När mörkret faller

När mörkret börjat falla inleder man vandringen i Svartedalen med en stund kring lägerelden. Just Svartedalens naturreservat förknippas ofta med mystik med sina djupa barrskogar. Omgiven av den mörka skogen bjuds deltagare på något varmt att dricka samtidigt som det berättas historier med eldens trygga sprakande som bakgrund. Efter det får deltagarna ge sig ut i skogen i mindre grupper för att uppleva ljusinstallationer, dikter och konst. Exakt vad man får uppleva därute i skogen är lite hemligt, men deltagarna kan behöva använda sin kunskap de lär sig under vandringen. Kvällen avslutas vid lägerelden där man fikar tillsammans och deltagarna får hjälpa till att laga fikat över öppen eld, något som brukar vara uppskattat. – Målet är helt enkelt att ge våra gäster en välarrangerad naturupplevelse utöver det vanliga – något annorlunda som ger både kunskap, inspiration och ett annat sätt att se på naturen, förklarar de. [caption id="attachment_202049" align="alignnone" width="640"] Vilka väsen som ingår i vandringen är lite hemligt. Montage. Foto: Helen Ljungdahl[/caption]

Näcken dyker upp

I vandringen fokuseras det på de väsen som ingår i konstutställningarna, där man får ta del av de lokala sägnerna som nedtecknats om dessa. Vilka väsen kan man tänkas få höra om i vandringen? – Vi vill inte avslöja för mycket – en del av magin ligger ju i överraskningen – men vi kan säga så mycket som att några av våra mest klassiska väsen dyker upp, till exempel Näcken. Det viktiga att tänka på innan vandringen är att ha bekväma skor och även klädsel efter väder. Kvällarna kan bli kalla så varma kläder är ett måste. Nordisk folktrovandring finns tillgänglig för företag samt även för familjer eller kompisgrupper under årets mörka period. Nästa tillfälle är den 29 mars, sedan gör man ett uppehåll under sommaren för att sedan fortsätta när höstens mörker är på ingång. När det gäller barn är det lämpligt från sjuårsåldern, men på grund av skogens terräng är det inte lämpligt med barnvagn. Kvällen brukar börja vid 18-tiden och avlutas kring 21. Vandringen beskrivs som perfekt för att exempelvis stärka lagandan i företag eller för att få en energiinjektion i vardagen.

Naturen betyder allt

Nordisk folktrovandring är ett gemensamt projekt för Hanna och Helen. Utöver vandringarna erbjuder Hanna naturupplevelser, föreläsningar och verkstäder i naturens anda via sitt företag Art of Adventures. Hon bygger och formger också fågelholkar till försäljning. – Bygga och skapa saker till mina arrangemang är det bästa jag vet – därav företagsnamnet Art of Adventures - allt jag gör har en touch av fantasi och skapandekraft, säger Hanna. Helen fotograferar främst för företag, men älskar framförallt att fotografera i sagotema – särskilt barn, familjer och gravida. I nuläget planerar hon hantverks- och fotokurser med sagotema i naturen i fokus. Under sommaren ägnar de sig åt separata projekt, men de funderar kring att eventuellt också skapa ett gemensamt sommarprojekt. – Det blir i så fall något lite annorlunda än vår ljusvandring med nordisk folktro-tema, berättar de om sina funderingar.

"När jag mår dåligt vänder jag mig ofta till skogen"

För båda är naturen en otroligt viktig del av livet där det alltid finns återhämtning, tröst och inspiration. Helen beskriver skogen som en trygg plats som ger henne lugn och hjälper henne att landa. – När jag mår dåligt vänder jag mig ofta till skogen. Det är inte den enda platsen där jag kan gråta fritt, men den kan trösta mig på ett annat sätt. Just nu, i sorgen efter min hund, känns den som en trygg plats där jag får andas och bara vara. Skogen är också en plats för mystik och fantasi – tänk en stilla stund i en mossig skog, där både djur och väsen kan finnas. [caption id="attachment_202045" align="alignnone" width="640"] Skogen och nordiska väsen är ett gemensamt intresse för Helen och Hanna. Foto: Ellie Ljungdahl[/caption] För Hanna betyder skogen och naturen i sin helhet allt, en form av kärlek som inte riktigt går att förklara. Hon delar dock med sig av en dikt som hon skrivit om skogen för försöka förmedla det. Hon betonar att hon är medveten om att andra delar av naturen, som havet och fjällen, kan bli sura för att hon väljer just en dikt om skogen – men påpekar att de faktiskt har egna dikter...

Skogens tröst och vila

Skog, kan du trösta mig det gör så ont att vara människa vill lägga mitt värkande hjärta i mossan hänga av min människokappa på en gren vila lite från att vara människa koppla in mitt system i dig till trädens rötter till hyferna till gröna celler dina hemliga invånare snälla låt mig å trä a dem bara en liten stund dela med dem en kopp nyregnat regnvatten prata om grönt och brunt nu ska jag sätta på min människokappa igen lyfta mitt hjärta från mossan tack för vilan.

– Hanna Nydegger

Skogsrået har "girl power"

På frågan vilket som är deras egna favoritväsen är det svårt att välja ett, det finns ju så många att välja mellan. För Hanna blir det dock de bohuslänska drakarna som har "gnistrande eld från sina näsborrar" och "flyger från bergröse till bergröse med en kvast". För Helen är det svårare att välja ett, men hon går gärna tillbaka till sin farmors berättelser om en gårdstomte. – Skogsrået är en favorit – hon utstrålar riktig girl power, ingen sätter sig på henne! Men jag måste ändå säga gårdstomten. Jag älskar tanken på en liten vresig nisse som sköter gården men blir sur om han inte år uppskattning. Min farmor, som var från Tjörn, svor på att hon hade sett en gårdstomte och kunde beskriva honom i detalj. Den berättelsen har levt kvar i mig, och påminner mig alltid om henne, säger Helen.

"Mörker är inte farligt"

Vandringen har fått fina recensioner från alla åldrar. Deltagaren Maria, 42 år, blev exempelvis imponerad över hur "vackert och välkomponerat allt var" och Anita, 65 år, menar att det "är svårt att förmedla hur himla häftigt det var". Även 14-åriga Nilika berömmer och menar att "det här var bättre än Liseberg". Ibland kan det vara svårt att få folk att på förhand greppa vad vandringen går ut på, berättar Helen och Hanna, men intygar att när de väl kommit ut på vandringen så har ingen ångrat att man vågat lämna soffan och skärmarna för att uppleva naturen en stund, i ett nytt ljus. – Mörker är inte farligt, att frysa lite är inte heller farligt. Värmen från en lägereld i ansiktet, att få sitta och lyssna samtidigt som det inre lugnar ner sig - det är fantastiskt!

Loch Ness-odjuret kan ha lämnat skotska höglandet

Sofie — Fri, 03 Mar 2023 16:24:39 +0000

Loch Ness-odjuret har skådats utanför Englands kust, enligt "ett flertal personer" i den brittiska staden Clevedon som tagit nya bilder av det mytomspunna havsmonstret. Det förbryllade invånarna att odjuret var så långt "hemifrån" sjön Loch Ness i Skottland och man undrar om varelsen kan ha simmat vilse. I Skottland ligger Loch Ness, Storbritanniens näst djupaste sjö. Den är ungefär 35 kilometer lång och 227 meter djup, men det är inte just det som varje år lockar turister till det skotska höglandet. Det är istället legenden om det berömda Loch Ness-odjuret som än idag drar in omkring 350 miljoner kronor årligen till traktens näringsliv, enligt Världens Historia. Det var 1933 som George Spicer sände en insändare till tidningen Inverness Courier där han beskrev att han tillsammans med sin fru sett ”det närmaste en drake eller ett förhistoriskt djur som jag sett i hela mitt liv” i sjön Loch Ness. Spicer skrev att den ska ha varit omkring åtta meter lång och haft en lång hals, men saknat synliga lemmar. Efter Spicers insändare började breven frekvent skickas in med nya vittnesmål och snart fick varelsen namnet Loch Ness-odjuret, senare också smeknamnet "Nessie". Redan samma år tog Hugh Gray det första fotografiet av Nessie, vilket var en svartvit suddig bild av något ormliknande, eller stockliknande, i vattnet. Däremot var det bilden som togs året därpå som väckte mest uppmärksamhet. Bilden, som publicerades i Daily Mail, togs troligen av gynekologen Robert Kenneth Wilson och visar något som sticker upp ur vattnet och påminner om en hajfena, men som man menar är Nessies huvud och hals. Efter detta började historier flöda in och flera vittnesmål dokumenterades, där den äldsta berättelsen ska gå tillbaka så långt som till 565 e.Kr. I boken Life of St Columba, som skrevs under 600-talet, beskriver man hur en karaktär i boken simmar över en sjö man kallar för Ness och attackeras av ett sjöodjur. Många menar att det var just Loch Ness-sjön som beskrevs i boken. Sedan 1933 har vittnesmål, foton och senare även videor på vad som uppges vara Nessie, fortsatt in i modern tid. I februari såg ett flertal personer i brittiska staden Clevedon något märkligt i vattnet som fick flera att rusa fram till strandkanten med sina mobiler. En flera meter lång, ormliknande varelse simmade förbi dem i vattnet. Besökare och invånare i staden menade att det liknade Loch Ness-odjuret. – Den rörde sig hela vägen längs havet framför oss medan vi satt där. Min dotter Grace sa att det såg ut som ett havsmonster, berättar Anna Purse för brittiska Somerset Live. Bara formen påminde mig om Nessie. Man känner till att det är ovanligt att se odjuret utanför Loch Ness, men likheten var slående. Människor samlades vid kustkanten och diskuterade vad som kunde ha hänt. Vissa menade att odjuret helt klart var ute på villovägar och troligen simmat vilse eftersom Clevedon ligger en bra bit från skotska höglandet. Purse tillstår att Nessie i själva verket möjligen kan ha varit en bit drivved som ofta flyter förbi i kanalen. – Det såg så ovanligt ut, konstaterar hon. Oavsett vad som är fallet står det klart att legenden om odjuret lever vidare. Idag finns ett officiellt register för alla vittnesmål som dokumenterats. Det är i skrivande stund uppe i 1144 vittnesmål. Det finns också en "Loch Ness Webcam" som ska fånga Nessie på video. Om tron bygger på verklighet, för att locka turister eller möjligen på en stark vilja att lämna en liten glänta till mystik får vara osagt, men att det samlar och engagerar människor än idag, 90 år senare, kan med säkerhet konstateras.