film – Nya Dagbladet

”Blue Thunder” – klassisk 80-talsthriller om övervakning

Jan Sundstedt — Sat, 19 Sep 2026 14:00:45 +0000

Vissa filmer behöver inte särskilt många minuter för att påminna oss om varför vi älskar film. En svart helikopter dundrar över Los Angeles, elektroniken blinkar och Roy Scheider sitter bakom spakarna. Plötsligt känns 1980-talet inte bara som en tidsepok, utan som en alldeles egen filmgenre. Välkommen ombord på Blue Thunder... [caption id="attachment_240827" align="alignnone" width="640"] Blue Thunder... Foto: Faksimil.[/caption]

En helikopter med attityd

Regissören John Badham hade redan visat sin känsla för både rytm och underhållning med Saturday Night Fever (1977). Technothrillern WarGames (1983) skulle senare göra honom till ett av de stora namnen inom 1980-talets teknologiska thrillers. Blue Thunder visar att Badham kunde hantera betydligt mer än dansgolv och datorer. Här får han en avancerad polishelikopter, ett par hårdföra piloter, ett Los Angeles som snart visar sig vara betydligt farligare från luften än från marken samt inte minst granitansiktet Roy Scheider att laborera med. Filmen spelades in under hösten 1981 och vintern 1982, men premiären dröjde till 1983. Varför Columbia Pictures valde att vänta är inte helt klarlagt, men fördröjningen gav filmen en intressant plats i 1980-talets filmhistoria. [caption id="attachment_240832" align="alignnone" width="640"] Blue Thunder... Foto: Faksimil.[/caption]

När övervakningen blir ett vapen

Blue Thunder är inte enbart en actionfilm med helikoptrar. Under ytan finns en mörk berättelse om hur avancerad teknik kan förvandla polisarbete till något betydligt mer skrämmande. Helikoptern kan övervaka människor, lyssna på samtal och samla information på ett sätt som får dagens övervakningssamhälle att framstå som mindre science fiction än man kanske önskar. Syftet med Blue Thunder är officiellt ett verktyg för terroristbekämpning, inför kommande Sommar-OS i Los Angeles (1984). Roy Scheider spelar Frank Murphy, en erfaren polishelikopterpilot med Vietnamkriget i bagaget. Murphy är ingen skinande Hollywoodhjälte, utan en trött, hårdnackad och stundtals ganska besvärlig yrkesman. Frank Murphy börjar tidigt ana att Blue Thunder inte bara ska användas för att bekämpa brott. Någon eller några tycks i hemlighet testa ett nytt verktyg för övervakning och kontroll av populasen. Filmens myndigheter och agenter arbetar i lönndom, och ingenting är riktigt vad det verkar vara. När staten får tillgång till teknik som kan se och höra genom väggar, och med kraftfull beväpning slå till från ovan, då är frågan inte längre bara vem som har makten. Frågan blir vem som övervakar övervakarna... [caption id="attachment_240828" align="alignnone" width="640"] Gott om skumma regeringspersoner i... "Blue Thunder". Foto: Faksimil.[/caption]

Roy Scheider styr spakarna

Roy Scheider visar med sin kantiga charm, granithårda ansikte och sitt lätt slitna uttryck att Frank Murphy känns som en människa som har sett alldeles för mycket och helst vill slippa se mer. Efter Hajen (1975) hade Scheider redan bevisat att han kunde bära en stor film, och Blue Thunder ger honom en roll där han får kombinera vardaglig polisrealism med spektakulär action. Resultatet blir en hjälte som aldrig känns särskilt polerad, men desto mer levande. Malcolm McDowell spelar överste F.E. Cochrane, Murphys gamle nemesis från Vietnamkriget. McDowell har en fantastisk förmåga att göra sina rollfigurer både charmiga och obehagliga. Här använder han den förmågan till fullo. Cochrane är en man som ler när han borde vara orolig och talar lugnt när alla andra borde springa. Warren Oates spelar kapten Jack Braddock med sin vanliga pondus. Filmen är dessutom tillägnad Oates, då han hastigt gick bort strax innan filmens premiär Candy Clark spelar Murphys handlingskraftige fru med lika doser värme och självständighet. Alltid lika finurlige Daniel Stern kompletterar rollbesättningen, och bidrar med en nervig energi samt en naturlig nyfikenhet samt humor som passar filmen utmärkt. [caption id="attachment_240829" align="alignnone" width="640"] Roy Scheider som vanligt lysande, här i... "Blue Thunder". Montage. NyD. Foton: Faksimiler.[/caption]

Hisnande helikopterscener

Här kommer vi till filmens verkliga hjärta. Blue Thunder bjuder på helikopteraction som fortfarande imponerar. Flygningarna över centrala Los Angeles känns både farliga och påtagliga, mycket tack vare blandningen av riktiga stuntinsatser och specialeffekter. Kameran följer helikoptrarna genom stadens betonglandskap och ger oss en känsla av att faktiskt sitta med i cockpit. John A. Alonzos fotoarbete gör dessutom staden till en viktig del av upplevelsen. Los Angeles blir en labyrint av motorvägar, skyskrapor och trånga passager. Ovanför alltihop svävar Blue Thunder, som en svart rovfågel med polisradio och automatkanon. Musiken av Arthur B. Rubinstein hör till en av filmens många behållningar. Elektroniska ljud, suggestiva klanger och en ständigt närvarande känsla av teknologisk fara skapar en atmosfär som sitter som gjuten. Ljudbilden låter som framtiden – fast en framtid där staten har för många hemligheter och helikoptrarna alldeles för mycket eldkraft. [caption id="attachment_240834" align="alignnone" width="640"] Ett vapen- och antiterroristtest går inte riktigt som tänkt, i... "Blue Thunder". Foto: Faksimil.[/caption]

En riktig 80-talsstänkare

John Badhams Blue Thunder är en film som vågar vara både dum och smart på samma gång. Den vill ge publiken stora actionsekvenser, men den vill också få oss att fundera över vad som händer när tekniken springer ifrån människans förmåga att kontrollera den. Ibland blir samhällskritiken dock lite övertydlig. Myndigheterna är skumma, skurkarna är skumma och nästan alla som bär kostym verkar ha något att dölja, men det hör till filmens charm. Blue Thunder är inte en dokumentär om statlig övervakning. Det är en actionthriller från 1983, gjord för människor som ville se helikoptrar flyga fort, hjältar trotsa övermakten och skurkar få vad de förtjänar. Vilket gör den med bravur. Blue Thunder är en av de där filmerna som påminner oss om varför 1980-talet var en så härlig tid för actionfilm. Den har en formidabel rollbesättning, en regissör som kan hantverket och en helikopter som stjäl showen från nästan alla andra. Roy Scheider är perfekt som den motvillige hjälten, Malcolm McDowell njuter av sin skurkroll och Arthur B. Rubinsteins musik gör upplevelsen komplett. Filmen är kanske inte lika djup som den ibland tror att den är. Men den är underhållande, spännande och förbaskat snygg. När Blue Thunder lyfter från marken och drar iväg över Los Angeles, då spelar det faktiskt ingen större roll. Då sitter man där och ler. För ibland behöver en film inte vara mer komplicerad än så. Blue Thunder är en utsökt 80-talsstänkare – en film som fortfarande får rotorbladen att snurra. Jan Sundstedt

”Alla presidentens män” – Ett ypperligt porträtt av undersökande journalistik

Jan Sundstedt — Sat, 05 Sep 2026 13:45:39 +0000

Ordet Watergate är i princip synonymt med korruption och maktmissbruk. Termen har blivit ett samlingsnamn för politiska skandaler, kändisfadäser samt inte minst benämningen "konspirationsteori". Trots begreppets popularitet finns det såklart de som inte känner till detaljerna om vad som egentligen hände i Watergate-skandalen. Alla presidentens män är då till god hjälp för den nyfikne som önskar bli ledsagad i ämnet. Filmen är en dramatiserad version och analys av den journalistiska process som ledde till att Washington Post-reportrarna Bob Woodward och Carl Bernstein lyckades koppla samman inbrottet med utbredd korruption och maktmissbruk inom dåvarande amerikanske presidenten Richard Nixons administration.

Artikeln publicerades ursprungligen i Nya Dagbladet den 5 augusti 2023

Watergate

Då filmen som sagt är baserad på verkliga händelser beskrivs här Watergate-skandalen i komprimerade ordalag. Som brukligt när det gäller filmer baserade på verkliga händelser finns en viss dramatisering av händelseförloppet i slutprodukten men inget som spårar ur eller tar sig för stora artistiska friheter. Skandalen var en konsekvens av Nixon-administrationens ansträngningar att mörklägga sin inblandning i inbrottet i Demokraternas nationella kommittés högkvarter den 17 juni 1972. Högkvarteret var vid tidpunkten inhyst i Watergate-komplexet i Washington, D.C. Ett amatörmässigt inbrott av mer eller mindre fem stycken klåpare, då samtliga greps på platsen. Kopplingen mellan inbrottet och administrationen framhävdes av medierna och i synnerhet av tidningen The Washington Post. Framför allt var det journalisterna Carl Bernstein, i filmen gestaltad av Dustin Hoffman, och Bob Woodward, spelad av Robert Redford, som var de drivande bakom rapporteringen. Woodward och Bernstein insamlade med stort tålamod under närmare två år graverande information som visade att inbrottet och försöken att dölja det ledde djupt in i katakomberna inom justitiedepartementet, FBI, CIA och hela vägen till Ovala rummet i Vita huset. Det visade sig snart genom vittnesmål och annan bevisning att USA:s dåvarande president Richard Nixon hade godkänt ett beslut att dölja sin administrations inblandning i inbrottet. Undersökningen avslöjade även att det fanns ett röstaktiverat avlyssningssystem i Ovala rummet. Något som 1974 ledde till att Nixon, istället för att låta sig ställas inför riksrätt, avgick. [caption id="attachment_156193" align="alignnone" width="640"] Ett misslyckat inbrott av fem klåpare inleder "Alla presidentens män". Foto: Imdb, Warner Brothers.[/caption]

Enastående realism

Det här är inte en film som gör det lätt för tittaren. Filmen inleds med att vi placeras i händelserna kring inbrottet utan någon förklaring som exempelvis en textvägg, vilket bidrar till filmens oerhörda realism. Vad som först verkar vara en isolerad händelse utvecklas snabbt till något mer olycksbådande. Även om det för några kan vara en nackdel att filmen kräver sin fulla uppmärksamhet är det också en infallsvinkel som förtjänar lovord. Skildringen av Woodwards och Bernsteins kamp att få fram information känns verklighetstrogen och får publiken att, tillsammans med våra journalisthjältar, känna sig närvarande i utredningen. En utredning som inom kort blir alltmer riskfylld. Det dröjer inte länge innan den obligatoriska paranoian infinner sig hos duon. Något det snart visar sig att man har fog för... [caption id="attachment_156203" align="alignnone" width="640"] Hotbilden mot journalisterna tilltar. Foto: Imdb, Warner Brothers.[/caption]

Tidsödande arbete

Ofta får Woodward eller Bernstein information som de inte kan publicera med trovärdighet på grund av att källorna måste förbli anonyma. Istället för att varje pusselbit tydligt, och med många filmers enklare mått mätt leder dem mot en slutsats, tillbringas en stor del av tiden med att gå igenom högar av dokument. Det gedigna arbetet är tidsödande och svårnavigerat, i syfte att hitta de pusselbitar av relevanta detaljer tidningen behöver för att bitarna ska falla på plats. Alla presidentens män glamoriserar inte journalistik utan behandlar yrket med respekt. Istället för att vara pepprad av actionsekvenser täcker större delen av filmen allt det icke-glamorösa arbete som man lägger ner för att nå sanningen. Oändliga telefonsamtal och sömnlösa nätter ägnas åt att finkamma igenom anställningsbevis, kassakvitton, telefonlistor och vittnesutsagor. Ett mödosamt arbete men också ett uppfriskande prov på gammal hederlig journalistik. Filmen hanterar det sävliga tempot på ett utomordentligt skickligt sätt och lägger fokus på framgångspunkterna i utredningen. Alla presidentens män kastar förmodligen inte ljus på hela Watergate-utredningen då det hade krävts betydligt mer än filmens 138 minuter. Det vi får uppleva kan emellertid på goda grunder anses väl avvägt. [caption id="attachment_156197" align="alignnone" width="640"] Bernstein, Woodward och ledarstaben. Foto: imdb, Warner Brothers.[/caption]

Oscarsbelönad "konspirationsteori"

Alla presidentens män var en av 1976 års mest hyllade och uppmärksammade filmer. Vid Oscarsgalan 1977 kammade den hem fyra statyetter och nominerades till ytterligare fyra, inklusive Bästa film och Bästa regi. Med all rätt, då filmen är ett klanderfritt prov på artistisk frihet, fri från nutidens cancelleringskultur, dogmer och agendor. Manuset är välskrivet och tajt på ett sätt som leder tittaren tålmodigt in i handlingen. Personerna bakom historien porträtteras på trovärdigt sätt med en känsla av värdighet. Alan J. Pakula behandlar källmaterialet med sin karakteristiska känsla för den lilla människan och spretar aldrig iväg från målet - att berätta en historisk händelse på autentiskt maner. Skådespelarna är givet rollistan klanderfria. Redford och Hoffman är utmärkta i sina respektive kostymer. De är helt enkelt Woodward och Bernstein. Birollsinnehavarna sticker ut än mer. Framför allt Hal Holbrook och Jason Robards - två personliga favoriter. Sistnämnde erhöll ytterst välförtjänt en Oscar för Bästa manliga biroll. Verklighetens konspirationer och mysterier löses inte så snyggt eller hastigt som många andra filmer vill få oss att tro. Detta gäller inte minst Watergate-skandalen. Uppfriskande då att Alla presidentens män vågar ta en smalare och mer riskfylld väg.

Mer aktuell än någonsin

Filmen visar och belyser även något som är högst aktuellt idag. Strax efter att Washington Post och andra medier börjat nysta i affären dröjde det inte länge innan den som ens insinuerade att något skumt var i görningen kallades "konspirationsteoretiker" och "foliehattar". Känns detta igen? Intressant då att notera att den förmenta konspirationsteorin ett par år senare visade sig vara allt annat än teori. Något att begrunda för den som har låtit sig förledas att tro att konspirationer inte existerar. Alla presidentens män visar vad sann undersökande journalistik kan vara utan den enkelhet eller glamour som Hollywood ofta ger sådana berättelser. Det är också en film som torde vara obligatorisk för den som söker sig till yrket som sådant och strävar efter att titulera sig journalist. Journalister som ifrågasätter rådande narrativ och inte med hull och hår sväljer vad politiker och makthavare ber oss att svälja. Journalister med mod, tåga och tålamod och som är villiga att gräva till jordens ände för att uppdaga sanningen. Jan Sundstedt

”Scarface” – omdebatterad, oemotståndlig och oöverträffad

Jan Sundstedt — Sat, 22 Aug 2026 14:23:31 +0000

Antonio Montana! And you, what do you call yourself? Med de orden inleder Antonio 'Tony' Montana (Al Pacino) sin ökända resa in i den kokainstinna världen som var Miami, Florida, på 1980-talet. Givetvis tillsammans med obligatoriska hawaiiskjortor, 850-dollarskostymer, motorsågar och pumpande discostinn musik.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 22 juni 2024

Filmen är delvis en nyinspelning av Howard Hawks klassiska film med samma namn från 1932. Originalfilmen – som även den kretsade kring en gangsters uppgång och fall – utspelade sig under förbudstiden och fokuserade på den fiktive italiensk-amerikanske gangstern Tony Camonte. Oliver Stone och Brian De Palma uppdaterade historien till att spegla 1980-talets kokainhandel i Miami och bytte ut Camonte mot kubanske Montana (efter Oliver Stones beundran för NFL-quarterback Joe Montana). Manuset är som sagt författat av prisbelönte regissören/manusförfattaren Oliver Stone (Conan Barbaren (manus); Plutonen; Född Den Fjärde Juli; JFK; Snowden), och han införde ett mörkare och mer samtida perspektiv på berättelsen. Stones manus tar avstamp i teman som girighet, makt och korruption, och Tony Montana blir arketypen för en något skruvad version av den amerikanska drömmens uppgång och förfall. Ursprungligen var det tänkt att Sidney Lumet (Kullen, 1965; Serpico, 1973 och En satans eftermiddag, 1975) skulle regissera men han hoppade av projektet efter att ha insett hur våldsam filmen skulle komma att bli, varpå Brian De Palma (Carrie, 1976; De Omutbara, 1987 och Carlito's Way, 1993) klev ombord och satte sin prägel på filmen med sin stilistiska och smått vågade regi. [caption id="attachment_183076" align="alignnone" width="640"] Brian De Palma visar Al Pacino hur det ska se ut i nästa scen i "Scarface". Foto: Imdb[/caption]

Miami, 1980

Filmen inleds med att kubanske "flyktingen" Tony Montana (Al Pacino) anländer till Miami i samband med 1980 års storskaliga massmigration från kubanska hamnstaden Mariel (känd som 'The Mariel Boatlift'). Efter att först ha genomgått en tuff förhörsprocess hamnar Tony och hans bästa vän Manolo ‘Manny’ Ribera (Steven Bauer) i ett hårt bevakat flyktingläger. Detta då de misstänks (helt korrekt) vara kubanska kriminella. Duon får dock inom kort en chans att lämna lägret, förutsatt att man utför ett uppdrag för en lokal knarkbaron. Uppdraget: Mörda en före detta högt uppsatt kubansk regeringstjänsteman, något kommunisthataren Montana gladeligen genomför med brutal effektivitet. Efter att ha sluppit ut från lägret och erhållit sitt ‘Green Card’, börjar Tony och Manny arbeta på en sjaskig kubansk grillbar. Det dröjer dock inte länge innan de blir introducerade till den undre världen genom Omar Suarez (F. Murray Abraham), en av den mäktige droghandlaren Frank Lopez (Robert Loggia) närmaste män. Det första uppdraget under Lopez är en mindre kokainaffär med colombianska leverantörer, men allt går fruktansvärt snett och en milt sagt våldsam konfrontation tar vid. Tony och Manny undkommer med nöd och näppe med livet i behåll och levererar både kokain och köpepengar till uppdragsgivaren Lopez. Tony's skicklighet och hänsynslöshet fångar Franks uppmärksamhet och han erbjuder Tony en plats i sin organisation, vilket markerar början på Tony Montanas klättring uppför Miamis brottshierarki... [caption id="attachment_183078" align="alignnone" width="640"] Tony Montana får problem med 'Hector' (Al Israel) i inledningen av "Scarface". Foto: faksimil[/caption]

Filmmagi i De Palma-stil

Brian De Palmas regi, Oliver Stones manus, parat med Al Pacinos sanslöst fascinerande och överdrivna tagning av rollen som Tony Montana, är de tre främsta nycklarna till vad som gör Scarface till en film långt utöver det vanliga. Det visuella är stilistiskt vågat och nästintill surrealistiskt, vilket resulterar i en film som ofta känns lika mycket som en satir över den amerikanska drömmen som en seriös gangsterfilm. Scarface kan vara den film där De Palma tagit ut svängarna som mest, sett till filmens ton. Det finns en ytterst medveten "cheesiness" i filmen (något De Palma ofta betonat och försvarat). Alltifrån det bombastiska 80-talssoundtracket till de färgstarka karaktärerna och deras överdrivna levnadssätt. Ytligheten tjänar emellertid ett syfte och bidrar starkt till att understryka filmens tematik om girighetens och maktens korrumperande kraft. I en tid där yta ofta verkar ha gått före substans, är Scarface en skarp kommentar om samhällets och individens mörkaste sidor. Det kan inte nog understrykas hur viktigt Oliver Stones manus är för det slutgiltiga resultatet. Skarpsynt, bitande och pepprat med klassisk dialog som pendlar mellan humor och drama. Många av replikerna har kommit att bli en del av popkulturell folklore, och Tony Montanas "The World Is Yours"-mantra ekar som en påminnelse om hans gränslösa ambitioner och ofrånkomliga fall. För att skapa en så korrekt bild som möjligt tillbringade Stone mycket tid både i Florida och Karibien, för att intervjua människor på båda sidor av lagen. — Det blev "hårigt" emellanåt, vilket gav mig [och manuset] all den här färgen som man ser i filmen. Jag ville göra en cigarrdoftande, sexig, soldränkt och tropisk tredje världen-gangsterfilm i Miami, har Oliver Stone kommenterat researchprocessen. [caption id="attachment_183169" align="alignnone" width="640"] Tony Montana (Al Pacino) lever Det ljuva livet i grälla färger i "Scarface". Foto: Imdb[/caption]

Al Pacinos främsta roll?

Al Pacinos porträtt av Tony Montana har erhållit både ris och ros. Personligen faller min röst på det senare lägret. Pacino gör kanske sin karriärs främsta prestation, förutsatt att man köper den Oscarsbelönade skådespelarens ambition med karaktären, och gasar här på för allt vad tygen håller. Tony Montana är överdriven, bombastisk, humoristisk och livsfarlig, samt, trots allt, emellanåt sympatisk. En delikat balansgång som få skådespelare bemästrar. Med en noggrant utforskad accent och ett kroppsspråk som utstrålar både charm och fara, skapar Pacino en karaktär som är lika delar fascinerande som avskräckande. Det borde, givet karaktären, inte finnas mycket sympatiskt med Montana, men Pacinos magnetiska närvaro gör det omöjligt att slita blicken från honom. Hans förvandling från simpel flykting till maktfullkomlig drogbaron är både skrämmande och fängslande, och det är svårt att tänka sig någon annan i denna roll (Robert De Niro var andravalet). Gällande övrig rollbesättning har De Palma träffat mitt i prick. Samtliga förkroppsligar sin karaktär med sådan precision att det är svårt att föreställa sig någon annan i rollerna. Varje skådespelare i den förträffliga ensemblen bidrar skickligt till filmens intensiva dynamik och hjälper till att skapa ett oförglömligt epos om makt, ambition och fördärv. Steven Bauer gör en enastående prestation som Manny Ribera, Tonys lojala och charmiga vän. Michelle Pfeiffer är hypnotiserande som Elvira, Tonys kalla och avståndstagande kärleksintresse. Robert Loggia lyser som den erfarne och pragmatiske drogbaronen Frank Lopez, vars värld lockar Montana. Mary Elizabeth Mastrantonio, som Gina Montana, förmedlar en ömsint och stark närvaro, och hennes karaktärs utveckling från oskyldig syster till en kvinna som kämpar för sin egen väg är gripande och tragisk. [caption id="attachment_183170" align="alignnone" width="640"] En hämndlysten Tony Montana (Al Pacino) i "Scarface". Foto: faksimil[/caption]

Inget för klenmagade

Filmen innehåller ett flertal oerhört minnesvärda scener som etsat sig fast i filmhistorien. Från den brutala motorsågscenen i filmens inledning, via Tonys första möte med den mäktige Alejandro Sosa, till filmens världsberömda slutscen. Listan är oändlig. Varje scen är noggrant konstruerad för att maximera spänning och drama. Brian De Palmas användning av starkt våld är grafiskt men aldrig omotiverat, och våldet tjänar alltid till att driva berättelsen framåt och fördjupa vår förståelse av karaktärerna och deras värld. Medan filmen möttes av blandade recensioner vid sin premiär, har den sedan dess uppnått kultstatus och blivit något av en milstolpe inom genren gangsterfilmer. Tony Montanas resa har som sådan på många sätt fått definiera 80-talets excesser och girighet. Och excesser är det gott om i Scarface. Många stora gangsterfilmer har underströmmar av mänskligt drama och så även Scarface. Man bör dock inte förvänta sig en känslosam berättelse om skuld och hopplöshet, som till exempel Francis Coppolas Gudfadern och dess två uppföljare. Snarare är detta en berättelse om grym girighet. Den mörka sidan av den mytomspunna "amerikanska drömmen" - en våldsam sådan.

Moroder, Spielberg och Saddam Hussein

Discomaestro Giorgio Moroders musik lyfter filmens intensitet och puls till ytterligare nivåer. Den unika ljudbilden fångar filmens essens perfekt och förhöjer varje scen med en unik rytm. Moroder skrev även flera låtar specifikt för filmen, som exempelvis pulserande "Push it to the Limit" med Paul Engemann. Scarface cementerade ytterligare Giorgio Moroders status som en mästare på att skapa minnesvärd elektronisk filmmusik. Kuriosa: Saddam Hussein var ett stort fan av filmen och valde att döpa sitt internationella företag för penningtvätt efter Tony Montana. Företaget, Montana Management, användes för att tvätta pengar från Husseins olika företag. Ytterligare kuriosa: Vännerna Brian De Palma och Steven Spielberg hade för vana att besöka varandras inspelningsplatser ända sedan mitten på 70-talet, och Spielberg var på plats när scenen där Montanas herrgård attackeras spelades in. De Palma fick enligt legenden kaffefeeling och bad vännen Spielberg regissera några scener, vilket han gladeligen också gjorde. Med andra ord har Steven Spielberg en fraktion av ett lillfinger med i skapandet av Scarface - kul.

Trollbindande

I samband med premiären fanns det gott om kritiker som anmärkte på filmens "överdrivna" stil och "brist på subtilitet" som negativa aspekter. Men det är just denna överdrivenhet som gör filmen så unik och minnesvärd. Det är en film som inte ber om ursäkt för sin storhet eller sina ambitioner, och i detta avseende är Scarface en sann återspegling av sin huvudkaraktär. Valfri fysisk version av finner man förslagsvis här, och den som strömmar kan kika in på denna plats. Observera att filmen inte backar för grafiskt våld i utvalda scener. Jag må ha upprepat detta en aning men det kan understrykas än en gång. Scarface är definitivt inte för vem som helst. Tittaren rekommenderas att gå in Tony Montanas trollbindande och våldsamma värld med öppet sinnelag. Den som förväntar sig en gangsterfilm med ett signum likt Gudfadern eller Maffiabröder kan dock tänkas bli en smula besviken. Scarface är en unik film med en unik estetik och ton som inte liknar något annat. Hur realistisk filmen är, är öppet för diskussion, men som tidsdokument över 1980-talets måttlösa dekadens är den oöverträffad. Det är dessutom en sjuhelsikes resa olikt allt annat. Så... Say hello to my little friend!! Jan Sundstedt

To Live and Die in L.A.

Jan Sundstedt — Sat, 25 Jul 2026 15:15:51 +0000

Actionfilmer och thrillers på temat tjuv och polis tillhör filmbranschens mest använda och utslitna genrer. Filmer med handlingen baserad i den undre världen upphör tydligen aldrig att attrahera åskådaren. Variationen och i vissa fall upprepningarna tycks oändliga. Det har producerats åtskilliga och ett flertal har med tiden blivit klassiker. William Friedkins To Live and Die in L.A är en av dessa. Filmen är ett mångfacetterat, vibrerande och actionfyllt mästerverk till käftsmäll. Som grädde på moset innehåller den biljakternas biljakt — oaktat Bullitt, The Italian Job och James Bond — denna slår det mesta.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 12 juni 2021

Friedkin slår tillbaka

William Friedkin har ett nära band till crime noir-genren efter att 1971 regisserat legendariska och femfaldigt Oscarsbelönade The French Connection — inklusive en statyett för Bästa Regi. Som om den framgången inte var nog regisserar karln ett par år senare den marginellt kända filmen Exorcisten (1973), för vilken han nominerades med ännu en Oscar. Efter dessa fullträffar följer en period där framgångarna rent monetärt uteblir. I mitten av 80-talet slår William Friedkin emellertid tillbaka med en storstilad comeback i och med filmatiseringen av To Live and Die in L.A. Löst baserad på en roman av före detta U.S. Secret Service-agenten Gerald Petievich. Detta chef‑d'oeuvre är en exceptionellt underhållande men våldsam historia. Vi bjuds en mörk och smått dystopisk resa i Änglarnas Stad och dess mer tvivelaktiga platser och ljusskygga existenser. [caption id="attachment_102831" align="alignnone" width="640"] Änglarnas stad, Los Angeles... "To Live and Die in L.A."[/caption]

Falskmynteri

Filmen utspelas mot bakgrund av tillverkning och handeln med falska sedlar. Med andra ord falskmynteri. Handlingen kretsar kring en mästare inom detta suspekta gebit - den intelligente och livsfarlige Rick Masters. Masters skumraskaffärer är under lupp av myndigheterna och agenten som leder undersökningen är filmens protagonist, Richard Chance. Chance spelas med briljans av William Petersen. Petersen är för den bredare publiken kanske mest känd för sin roll som Gilbert 'Gil' Grissom från en miljon avsnitt av CSI: Crime Scene Investigation. Chance är likt Masters våldsbenägen och smått psykotisk. Det som skiljer parterna åt åt är att Chance är på andra sidan om lagen. Ytterligare bränsle till Chance besatthet av Masters är det faktum att Masters tidigt i filmen mördar Chance mångåriga kollega Jim Hart. Utöver filmens huvudhandling får vi härmed en klassisk McGuffin i form av hämndmotiv. Chance är beredd att göra vad som helst - lagligt som olagligt - i jakten på Masters. Till sin hjälp har Richard Chance kollegan John Vukovich samt sin älskarinna tillika informatör Ruth. Vukovich är en från början mer lagtexttrogen agent än Chance men som under resans gång sakta men säkert förvandlas. Ruth är en sympatisk karaktär som sådan men som villkorligt frigiven är hon i beroendeställning gentemot Chance. [caption id="attachment_102833" align="alignnone" width="640"] William Petersen och John Pankow skiner i "To Live and Die in L.A."[/caption]

Brännhet sol och glödhet action

Precis som i fallet med Exorcisten och The French Connection snickrar William Friedkin här ihop var scen och bildruta till fulländning. När karl lägger den sidan till är han en mästare på att krama ut en unik känsla och ton ur materialet. Manuset är tight och välskrivet där inget lämnas åt slumpen. Författat på ett sätt att vi som åskådare bjuds balansgång mellan vem som är god/ond. Bildkompositionen är magisk och fotot bländande. Aldrig har färgen orange på vita duken synts mer brännhet. Tillsammans med Roman Polanskis magnifika Chinatown (1974), kan jag inte erinra mig många andra filmer där Los Angeles framställs lika tryckande, kvalmig och farlig. Stadens soluppgång brännhet och skymningen förebådande. Staden i sig är som ett eget väsen. Utan musik ingen film. Musiken här komponerad och framförd av 80-talslegenderna Wang Chung. Ett udda och spännande val. Det var Friedkin själv som ville ha med bandet och han tog personligen kontakt med den brittiska duon. Den oefterlikniga ljudbilden driver filmen framåt på ett medryckande sätt och förstärker det visuella till fulländning — 80-talsstuk i dess mest renodlade form och således magiskt. Kuriosa: William Friedkin var tydlig med att han inte ville ha en komposition med titeln To Live and Die in L.A. i filmen. Detta föranledde Wang Chung att... skriva en låt med titeln To Live and Die in L.A. En komposition Friedkin för övrigt blev stormförtjust i. [caption id="attachment_102834" align="alignnone" width="640"] Biljakt av yppersta klass i "To Live and Die in L.A."[/caption]

Biljakternas biljakt

På det hela taget är To Live and Die in L.A. en film som är rollbesatt intill perfektion. Huvudrollsinnehavarna Petersen, Dafoe och Pankow är bländande. Favoriten John Turturro syns här i en tidig roll och fick något av ett genombrott. Andra hedersomnämnanden går till Debra Feuer, som Masters älskarinna och medbrottsling Bianca, samt Dean Stockwell som Masters korrupte advokat. Låt oss nu våga tala om biljakter... Den förnämsta, mest dramatiska och fullständigt vansinniga biljakten i filmhistorien. En sekvens som aldrig tycks ta slut, utan att för den sakens skull bli vare sig monoton och klichéartad. Just när man som åskådare tror att jakten är över så kommer en ny scen...och en till...och ännu en. Under William Friedkins fasta händer vävs sekvensen ihop till en film i filmen. Det är hisnande scener kombinerat med intensiv dramaturgi. Det är ingen biljakt för sakens skull utan en nödvändig ingrediens för handlingen. Givetvis inspelad på riktigt (våga vägra CGI) med verkliga människor av kött och blod. Det är 15 minuters häradståg på Los Angeles gator -actionmagi Har du inte sett detta mästerstycke är tiden nu mogen. Du vet inte vad du gått miste om och jag kan med gott samvete försäkra en högtidsstund. Valfri fysisk version av filmen finns att införskaffa via denna hemsida samtidigt som streamingentusiasten kan försöka här (i skrivande stund är TLADILA dock svår att finna på streaming). Jan Sundstedt

”Hajen” – storkäftad klassiker med mod och morske män

Jan Sundstedt — Sun, 12 Jul 2026 14:47:53 +0000

Steven Spielbergs beslut att ta sig an författaren Peter Benchleys något oväntade kioskvältare "Jaws", gav vid tidpunkten den numera världsberömde regissören med stor sannolikhet upphov till ett flertal tankar. Projektet var långt ifrån riskfritt, men skulle snart visa sig bli ett avgörande ögonblick i filmhistorien och etablera Spielberg som en visionär filmskapare. Att filmen skulle bli dåtidens största publiksuccé var det nog ingen som trodde, eller att inspelningen skulle bli en mardröm utan like.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 28 oktober 2022.

Boken – förlagan

Romanen "Jaws" växte fram ur författaren Peter Benchleys fascination för hajar i allmänhet och hajattacker i synnerhet. Den episod som Benchley ofta nämnt som ögonöppnare är den om hajfiskaren Frank Mundus dramatiska upplevelse år 1964. Mundus fångade då en vithaj på över (ej formellt vägd) två ton, i Montauk, Long Island, utanför New York. Fram till 1971 hade Benchley försörjt sig i huvudsak som frilansjournalist samt under en kortare period som talskrivare åt dåvarande president Lyndon B. Johnson. Han gjorde vid tidpunkten ett enligt honom själv "sista försök att försörja mig som författare". Via sin agent lät han föreslå två idéer till hugade bokförlag och publicister. Ett förslag gällde en "mördarhaj som terroriserade ett litet semester- och fiskesamhälle". Bokförlaget Doubleday nappade på idén och gav Peter Benchley ettusen dollar i förskott för ett utkast. Ett utkast som kom att bli romanen Jaws. Den inbundna utgåvan höll sig på bästsäljarlistan i 44 veckor och den efterföljande pocketboken sålde året därpå miljontals exemplar. Recensionerna var blandade. Många kritiker menade att prosa och karaktärisering saknades men de flesta var överens om romanens effektiva spänning. Två nyckelpersoner som fått upp ögonen för romanen redan innan publicering var producenterna Richard D. Zanuck och David Brown. Duon var snabbt framme och nöp filmrättigheterna till boken för 175 000 dollar. Nu gällde det att finna en kompetent och våghalsig regissör... [caption id="attachment_135209" align="alignnone" width="333"] Romanen Jaws - pocketbok 1975.[/caption]

Säg hej till Steven Spielberg

Den vid tidpunkten 27-årige Spielberg hade 1973 regisserat sin första långfilm The Sugarland Express för producenterna Zanuck/Brown. I samband med ett möte på herrarnas kontor noterade den numera världsberömde regissören ett exemplar av den opublicerade romanen. Efter att ha norpat med sig och läst boken fängslades han ögonaböj och noterade bland annat att grundstoryn liknade hans tv-film Duellen (Duel, 1971), genom att båda handlar om "bjässar som urskiljningslöst attackerar människor". Sedan påtänkte regissören John Sturges fått foten med anledning av att han "inte såg skillnad på val och vithaj", föll valet på unge herr Spielberg. Filmen erhöll en initial budget på 3.5 miljoner dollar och ett inspelningsschema på 55 dagar. Inspelningsstart sattes till maj 1974 och förväntades vara färdig i slutet på juni. Nu blev det inte riktigt så... [caption id="attachment_134978" align="alignnone" width="640"] Spielberg och Bruce våndas under inspelningen av "Hajen".[/caption]

Martha's Vineyard

Val av inspelningsplats föll på ön Martha's Vineyard, Massachusetts. David Brown förklarade att produktionen "behövde ett semesterområde som var tillräckligt mycket medelklass så att en aggressiv hajs plötsliga närvaro skulle riskera att förstöra turistverksamheten och därmed mycket av ortens ekonomi". Platsen valdes också med anledning av att omgivande hav har en sandbotten som inte överstiger 11 meters djup, så långt ut som 19 km. Något som gjorde det möjligt att på ett praktiskt sätt arbeta med de mekaniska hajarna samtidigt som man gav skenet av att vara långt ute till havs. Spielberg ville filma så mycket som möjligt av vattensekvenserna ur en badandes perspektiv. För detta ändamål utarbetade filmfotografen Bill Butler nyskapande kamerautrustning. Inklusive en rigg för att hålla kameran stabil oavsett tidvatten samt en snillrik förseglad och sänkbar kameralåda.

Problem och strejkande Bruce

Exempel på problem som fick Steven Spielberg att genomlida panikattacker och mardrömmar - när inspelningen efter 159 dagar äntligen var över: - Den mekaniska hajen Bruce (döpt efter regissörens advokat) krånglade konstant. Vilket mer eller mindre tvingade Spielberg att anamma principen "less is more" för scener som involverade hajen. - Robert Shaw (färgstarke hajfiskaren Quint) var ökänd för sin kärleksfulla relation till alkohol. Han krökade regelbundet och hamnade ofta i öppen konflikt och bråk med främst Richard Dreyfuss (oceanologen Matt Hooper). En oanad konsekvens av männens grälsjuka relation blev att spänningarna mellan Quint och Hooper blev än mer realistiska. - Filma på plats, till havs, visade sig omgående vara oerhört komplicerat. Utöver en strejkande Bruce så vattenfylldes kameror och annan utrustning frekvent. Quints fiskebåt The Orca sjönk titt som tätt och vid ett tillfälle var båtens propeller nära att dekapitera Carl Gottlieb (en av flera manusförfattare till Jaws). En bok jag kan rekommendera är Memories From Martha's Vineyard. Där finns allt den intresserade önskar veta om den problemtyngda inspelningen. [caption id="attachment_135201" align="alignnone" width="640"] Polischef Martin Brody (Roy Scheider) bevittnar en hajattack i "Hajen".[/caption]

Roman vs. film

Filmen innehåller betydande skillnader jämfört med sin litterära förlaga. Spielbergs version är mer en fristående tolkning på egna ben och inte en karbonkopia - tack och lov för det. Tre markanta skillnader: 1. I filmen är karaktärerna överlag sympatiska. Så icke i romanen. Matt Hooper är en oförskämd knöl som hoppar i säng med polischef Brodys fru Ellen. Ellen Brody är i sin tur drivande i denna amorösa utsvävning och en gnällspik modell större. Hennes make polischefen (Martin Brody) är en bitter dysterkvist som gärna tar till nävarna när orden tryter. 2. Borgmästare Vaughn är i filmen ingen ondskefull person med maffiakopplingar. Naiv och ovillig att inse faran, ja, men ingen herr Krabba-liknande figur med profithungriga händer i skuld till yrkeskriminella. En skuld som i sin tur får ödesdigra konsekvenser får ortens invånare. 3. Slutet. Utan att avslöja för mycket, låt mig kortfattat konstatera att filmversionen äger. Vi får tacka försynen och Steven Spielbergs genidrag att helt kasta ointressanta och onödiga sidohandlingar överbord. Istället fokuserar han på en mer linjär och för tittaren mer begriplig äventyrsthriller med inslag av fruktan och terror.

Amity

Handlingen torde för gemene man (såvida en inte sovit under en sten sedan 1975) vara välkänd. Från till synes ingenstans bestämmer sig en gigantisk vithaj för att lägga till de boende i den sömniga badorten Amity, beläget på den amerikanska östkusten, på menyn. Filmens inledande hajattack föranleder stadens polischef Martin Brody att akut vilja stänga ortens badstränder. Något han motarbetas från att göra av stadens giriga kommunfullmäktige, som ser intäkterna från sommarturisterna flyga puts väck. Föga förvånande följer ytterligare dödliga attacker, varpå myndigheterna till sist stänger ner badstränderna. Man bestämmer sig för även att ha ihjäl besten, och hyr en professionell hajjägare vid namn Quint för ändamålet. Tillsammans med oceanografen Matt Hooper och polischef Brody stävar Quint ut på det öppna havet för att försöka oskadliggöra det dödliga hotet... [caption id="attachment_235096" align="alignnone" width="640"] En större båt hade definitivt varit en bra idé för besättningen på Orca, i "Hajen".[/caption]

Braksuccé

Hajen hade premiär i USA den 20 juni 1975 och inledde sitt segertåg med en rekordhelg på 7 miljoner dollar, och på blott tio dagar hade den tjänat in över 21 miljoner dollar. På den vägen fortsatte det, med över 100 inspelade miljoner dollar på endast 59 dagar - oöverträffat för sin tid. Filmen tillbringade sedan 14 veckor i rad som amerikansk listetta och internationella penning- och publiksiffror pekade på samma sak - spikrakt uppåt. Än idag, justerat för inflation, är Hajen fortfarande på topp tio-listan över de mest inkomstbringande filmerna någonsin.

Mandom, mod och morske män

Det krävs ovan nämnda för att ens försöka sig på att göra en film som Hajen. 70-talet var en tid då dessa egenskaper fortfarande existerade i Hollywood. Det märks mer än väl på resultatet. Slutprodukten är en makalös film som levererar på alla tänkbara plan. Spänning, fruktan, äventyr, beslutsamhet samt en och annan, för anspänningens skull, roande scen. Mitt i all nagelbitande dramatik och nervkittlande raffel finns även sensmoral värd att notera. Filmen visar med all önskvärd tydlighet vad politisk endera naivitet eller korruption kan orsaka för skada. I Hajen med oskyldiga dödsoffer som följd. Som motsats får vi dock också prov på vad beslutsamhet, mod, kampvilja, enighet och morske män kan åstadkomma. Med fara för sina egna liv beslutar sig filmens tre musketörer för att konfrontera problemet. Med ruter, tåga och ett ovisst öde tar man sig an uppgiften - utan tillstymmelse till woke och politisk korrekthet.

Dah-dah-dah-dah...

Manuset är prickfritt med en dialog som känns naturlig. Steven Spielberg har kanske aldrig varit bättre än i detta hans genombrott. Fullständigt enastående och i synnerhet om man begrundar vad han fick genomlida. Filmen är fylld till brädden av färgstarka karaktärer som vi önskar veta mer om och lära känna. Från de tre klarast lysande stjärnorna till minsta statistroll. De krånglande specialeffekterna lyckas man till slut få ordning på så pass att vi som åskådare sväljer... historien med hull och hår. Bra jobbat, Bruce! En särskild not av tacksamhet går till kompositören och legenden John Williams. Spielberg har återkommande sagt att "filmen skulle inte ha blivit hälften så uppskattad och framgångsrik, om det inte vore för 'Johnnys' geniala ledmotiv och exceptionella musik". Vän av ordning kan bara instämma. Förslag på hur denna anrika rätt bör serveras, är framför allt den enastående 4K UHD-utgåvan som härförleden tacksamt såg dagens ljus, vilken går att finna via denna länk. Filmen får givetvis mina helhjärtade rekommendationer. Något annat kan inte komma på fråga. Hajen är en ypperligt exempel på en viss typ av film som man inte ser alltför ofta, så passa på och njut innan det är försent. Avslutningsvis vill jag passa på och säga att... Vi kommer att behöva en större båt... Jan Sundstedt

”Jakten på den försvunna skatten” – Spielberg, Lucas och Ford skapar filmhistoria

Jan Sundstedt — Sat, 20 Jun 2026 13:30:46 +0000

I samband med att Piff och Puff-duon Steven Spielberg och George Lucas i maj 1977 semestrade på Hawaii, inför premiären av Lucas intergalaktiska epos Stjärnornas krig, byggde vännerna sandslott och diskuterade framtida filmplaner. Spielberg berättade att han alltid velat regissera en James Bond-film, varpå Lucas replikerade något i stil med "Jag har en bättre idé"...

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 27 juli 2024

Spielberg tände ögonaböj på alla cylindrar om arkeologen, professorn och äventyraren Indiana Jones, varpå man inom kort skred till verket. Planen var att göra en film i stil med och i samma ton som 50-talets så kallade "cliffhangers", som på den tiden vevades flitigt i amerikansk tv. De skäggiga herrarna påbörjade raskt manusförfattandet, tillsammans med parhästen Lawrence Kasdan, samt viss input från Philip Kaufman. Spielberg, med sitt öga för detaljer och förmåga att skapa spänning (lex Hajen), och Lucas, med sin talang att väva samman myt och historia, uppfann i och med Jakten på den försvunna skatten en film som är lika mycket en hyllning till gamla serials som det är en nyskapande filmupplevelse. Samarbetet visade sig vara en match made in heaven, något som publiken runt om i världen snabbt blev varse. Harrison Ford, redan världsberömd för sin roll som Han Solo, blev som Indiana Jones en verklig och sedermera legendarisk actionikon. Solo var dock en av flera huvudkaraktärer i Lucas rymdtrilogi, men som "Indy" äger han i princip hela showen. Med sin charm, kvickhet och orädda attityd blir Indiana Jones i Fords tolkning en odödlig karaktär och karlakarl av klassiskt snitt. [caption id="attachment_185191" align="alignnone" width="640"] Snillen spekulerar under inspelningen av "Jakten på den försvunna skatten". Foto: IMDb/Paramount Pictures.[/caption]

Peru, 1936...

Filmen inleder med att "Indy" söker efter en antik gyllene avgudabild i Perus svårgenomträngliga djungler. Han tvingas sin vana trogen undvika både sinnrika dödsfällor och inhemska förrädare på vägen till artefakten ifråga. Jones skrupellöse antagonist René Belloq (Paul Freeman) roffar åt sig statyetten framför näsan på Indy, som med nöd och näppe lyckas undkomma det sydamerikanska äventyret med livhanken i behåll. Väl hemkommen till USA hinner han knappt landa innan han kastas in i ett nytt uppdrag av amerikanska regeringsagenter. Uppdrag: att hitta den mytomspunna Förbundsarken. Kistan som sägs innehålla de ursprungliga Stentavlorna med Guds tio budord. Jones är emellertid inte ensam i sitt sökande då även Hitlertyskland vill lägga vantarna på Förbundsarken. Det tyska sökandet, under ledning av trätobrodern Belloq, är mot bakgrund av tyskarnas förhoppning att dess mytomspunna krafter kan hjälpa Tyskland att segra i ett kommande krig. Jones inleder jakten med att resa till Nepal, för att där leta rätt på sin gamla flamma Marion Ravenwood (Karen Allen), som han tror är i besittning av en viktig ledtråd till arkens gömställe. Därifrån fortsätter paret till Kairo, där man tillsammans med Jones trogne vän Sallah (John Rhys-Davies), gräver efter skatten i den egyptiska öknen, samtidigt som tyskarna och Belloq gör detsamma. Spänningen, med livet som insats, är ständigt närvarande när trion möter förräderi, dödliga fällor och mystiska krafter… [caption id="attachment_185199" align="alignnone" width="640"] Indiana Jones (Harrison Ford) i knipa i "Jakten på den försvunna skatten". Foto: Jan Sundstedt kollektion.[/caption]

Förtrollande filmmagi

Det här är film som på pricken lyckas med sitt primära mål; att under ett par timmar få biobesökaren underhållen, road och kanske glömma vardagen. Något som inte nog kan understrykas. Det senaste (och totalt onödiga) tillskottet i serien har i princip ingenting med originalet från 1981 att göra, utöver att huvudkaraktären har samma namn och spelas av Harrison Ford. Det är så här äventyrsfilm ska göras. Actionsekvenserna är spektakulära och tidlösa, från den ikoniska öppningsscenen, där Indy undviker den ena livsfarliga fällan efter den andra, via den nervkittlande jakten genom Kairos gator till den klimatiska avslutningen med Förbundsarken. Varje scen är noggrant koreograferad och bidrar till filmens outtröttliga tempo. Steven Spielberg kan som få regissörer pussla ihop de mest andlösa sekvenser och scener. Tilläggas kan att Ford gjorde flertalet stunts själv. Manuset av firma Kasdan/Lucas/Kaufman är p-e-r-f-e-k-t! Trion har lyckats fånga den tidstypiska 30-talsandan ända in i själen. Åtminstone som undertecknad uppfattar eran. Kläderna (jo, folk och fä var mer eleganta och stiligare back in the day), fordonen, accessoarerna, färgerna, etcetera, tycks minutiöst kartlagda och således ypperligt porträtterade och gestaltade. Skurkarna, ledda av René Belloq och de tyska Hollywoodnazisterna, är karikatyrer som fungerar perfekt inom filmens värld. Deras överdrivna ondska skapar en tydlig kontrast till Indys moraliska kompass och ger publiken någon att heja och elda på. [caption id="attachment_185224" align="alignnone" width="640"] Aj... Nedrige Gestapoagenten Toth (Ronald Lacey) känner att det kokta fläsket nog är stekt i "Jakten på den försvunna skatten". Foto: IMDb/Paramount Pictures.[/caption]

Ford och Allen magiska

Harrison Ford, vad kan sägas om denne makalöse filmstjärna? Om rollen som Han Solo (med all rätt) är ikonisk, är det som Indiana Jones Ford lyfter till utomjordiska nivåer av lyskraft. Karln var född till att bli filmstjärna (men först lite snickeri på vägen dit). Han lyckas till synes hur ledigt och enkelt som helst med att förmedla en perfekt balans mellan hjältemod och mänsklig bräcklighet, vilket gör Indiana Jones både relaterbar och beundransvärd. Hatten av till herr Ford, men betänk att rollen först gick till "Magnum P.I." himself, Tom Selleck. Inget ont om Tom Selleck, men tack och lov för att Spielberg fick sin vilja fram och lyckades övertala George Lucas att överväga valet av skådespelare. Utöver Ford är det av yttersta vikt att nämna Karen Allen. Hennes dynamik med Harrison Ford är oemotståndlig, och hon ger karaktären en styrka och självständighet som var något ovanlig för kvinnliga roller på den tiden. Det går inte att föreställa sig någon annan Allen i rollen. Dessutom gör John Rhys-Davies som lojale egyptiern Sallah samt Denholm Elliott som den försiktige professorkollegan Marcus Brody minnesvärda insatser som kompletterar filmens karaktärsgalleri. Icke att förglömma är Paul Freeman, vars tolkning av René Belloq förvisso är den av en korrupt och nedrig typ, men samtidigt en sympatisk, charmig och världsvan motståndare. Övriga roller givetvis utomordentligt castade. [caption id="attachment_185229" align="alignnone" width="640"] Marion Ravenwood biter ifrån mot elaking i "Jakten på den försvunna skatten". Foto: IMDb/Paramount Pictures.[/caption]

Kassako blir franchise

När filmen hade premiär 1981, möttes den av en hänförd publik och en samstämmig kritikerhyllning. Med sitt unika sätt att blanda klassiska äventyrskonventioner med modern action satte Jakten på den Försvunna Skatten en ny standard för äventyrsfilmer. Spielberg och Lucas lyckades fånga en känsla av nostalgi samtidigt som de erbjöd något helt nytt och fräscht. Som grädde på moset fick vi en klassisk trilogi, i och med uppföljarna Indiana Jones och de fördömdas tempel samt ypperliga Indiana Jones och det sista korståget. År 2008 kom så en fjärde film i serien (med Spielberg/Lucas/Ford åter), i samband med den något oförtjänt utskällde Indiana Jones och kristalldödskallens rike. Med en budget på omkring 18 miljoner dollar drog filmen in över 390 miljoner dollar världen över, en summa som idag, justerat för inflation, motsvarar över en miljard dollar. Jakten på den försvunna skatten är därmed en av de mest lönsamma produktionerna i filmhistorien, vilket bidragit till filmens status som en av de största klassikerna inom äventyrsgenren.

En film för alla åldrar

Jakten på den försvunna skatten är inte bara en fantastisk film; den är en tidstypisk klassiker som har stått emot tidens tand. Dess påverkan på genren kan inte underskattas. Filmen har inte bara inspirerat till fyra stycken efterföljare, utan också inspirerat till otaliga efterapningar och hyllningar. Med en perfekt kombination av äventyr, humor och spänning står Jakten på den försvunna skatten pall än i dag. Här bjuds på klassiskt matinéäventyr, ren eskapism och en påminnelse om vad film kan vara när hantverk, tempo och berättarglädje sitter där de ska. Det går inte att nog rekommendera detta formidabla äventyrsepos. Valfri fysisk version av detta mästerliga opus finner en förslagsvis här och streamaren kan förslagsvis kika in på denna plats. Jan Sundstedt

En hyllning till en av filmmusikens obestridliga giganter

Jan Sundstedt — Sun, 14 Jun 2026 10:37:41 +0000

I dokumentären Music by John Williams, regisserad av Laurent Bouzereau, belyses en av den orkestrala filmmusikens mest obestridliga giganter, hans mer än 60 år långa karriär, och den personliga resan bakom hans tidlösa verk.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 18 januari 2025.

Dokumentären är inte bara en film om en kompositör, utan ett djupt känslosamt porträtt av en man vars livsverk förändrat hur vi upplever film. John Williams var 45 år när han gjorde musiken till den allra första Stjärnornas krig-filmen. Han var med andra ord i en ålder då många tror att deras bästa tid sedan länge är förbi — John Williams var dock bara på väg att bli varm i kläderna...

En resa genom musikhistorien

Music by John Williams är en hyllning till John Williams otroliga livsverk. Från de första stapplande stegen i musikens värld som jazzpianist i New York, till hans genombrott som filmkompositör i Hollywood, får vi följa en man vars passion för musik format hela filmindustrin. Genom intervjuer med nära samarbetspartners som Steven Spielberg och George Lucas, får vi en inblick i hur hans melodiska geni förädlade verk som Stjärnornas krig, Indiana Jones och Schindlers list. Spielberg beskriver deras samarbete som "Ett av mitt livs största privilegier". [caption id="attachment_197691" align="alignnone" width="640"] Steven Spielberg och John Williams i djupa tankar. Foto: Imdb[/caption] Det är fascinerande att upptäcka hur Williams ofta skapar teman som kopplas till specifika karaktärer, vilket låter publiken intuitivt associera en scen med en viss karaktär – ibland även när denne inte ens är närvarande i själva scenen. Laurent Bouzereau tar oss även bortom filmduken och utforskar Williams karriär som orkesterdirigent och hans bidrag till den klassiska musikscenen. Vi får höra om hans kompositioner för olympiska spel och presidentskap, liksom hans insatser för att förnya intresset för symfonisk musik bland nya generationer.

Ödmjuk och anspråkslös

Trots sitt enorma arv framstår Williams som en ödmjuk och anspråkslös man, något som dokumentären skickligt fångar. Hans djupa kärlek till musiken lyser igenom i varje intervju och varje scen. Bouzereau väver även in mindre kända aspekter av Williams liv, som förlusten av hans första hustru, Barbara Ruick, 1974. Tragedin berörs kort men ärligt, utan att ta fokus från Williams kreativa drivkraft samt känsla för vad som passar en specifik films ton. Det är tydligt att han har en djup intuitiv förståelse för musikens roll i berättandet, trots att han själv öppet medger att film som medium – hur lustigt och märkligt det än må låta – aldrig riktigt fångat hans intresse. [caption id="attachment_197692" align="alignnone" width="640"] John Williams i sitt bästa element - framför en välskolad orkester. Foto. Imdb[/caption]

Mästerlig iscensättning

Dokumentärens estetik fångar John Williams anda på ett nästan magiskt sätt. Scener med orkestrar som spelar hans musik varvas med arkivmaterial och nyskapande animationer som visualiserar hans toner på ett unikt sätt. Bouzereaus val att låta Williams själv berätta om sina kompositioner, kompletterat med intervjuer av musiker och filmproducenter, skapar en upplevelse som är lika informativ som emotionellt gripande. Särskilt kom jag att uppskatta de inslag där mer personliga detaljer träder fram. Exempelvis anekdoten om hur Williams skrattade åt den tillfälliga filmmusiken (på engelska "temp music") i Hajen, innan han raskt ersatte den med sina egna ikoniska toner. Toner som det inte nog kan poängteras bidrog till filmens braksuccé, samt rejält förhöjde filmens äventyrliga stämning. Music by John Williams är inte bara en film om en person, utan ett ode till en hel konstform. John Williams kompositioner har förmågan att förvandla rädslor till hopp, sorg till styrka och fantasi till verklighet. Via dokumentären får vi en djupare uppskattning för hans konstnärliga skicklighet, samt en påminnelse om musikens kraft att beröra och förändra oss.

En hyllning till ett tidlöst arv

På ett personligt plan kan jag inte med ord beskriva hur mycket denne fantastiske mans kompositioner betytt. Från det att jag som 10-åring, fastnaglad i en inte helt oöm biofåtölj på ett fullproppat Rigoletto, översköljdes av de inledande tonerna i ledmotivet till Stjärnornas Krig, var min fascination för film predestinerad. Fast i beundran för den magiska och förtrollande musik som i mångt och mycket format mitt filmälskande liv. Detta är en film som bör ses av alla som någonsin blivit rörda av tonerna från en orkester eller mäktiga melodier på bioduken. John Williams må ha uppnått den modesta åldern 94 år (!!) , men hans arv kommer leva vidare i generationer. Music by John Williams är ett måste för alla som älskar musik, film och mänsklig kreativitet i största allmänhet. Jan Sundstedt

”Jedins återkomst” – ett värdigt avslut på filmhistoriens ultimata rymdsaga

Jan Sundstedt — Sat, 23 May 2026 13:00:43 +0000

Att avsluta en trilogi sägs höra till det svåraste inom kulturvärlden. George Lucas avslutning på originaltrilogin utgör inget undantag, inte minst mot bakgrund av att en viss familjehistoria nu skulle knytas ihop. Samtidigt bör man komma ihåg att Lucas under resans gång lade till detaljer och relationer som knappast framstod som glasklara i den första filmen Stjärnornas krig. Den filmen balanserade dessutom på två ben. Dels skulle berättelsen fungera som en fristående film i händelse av ett kommersiellt misslyckande, och dels behövde handlingen lämna utrymme för ytterligare två filmer – vilket hela tiden utgjorde Lucas ursprungliga vision. Med dessa förutsättningar kan man trots allt hävda att Jedins återkomst lyckas väl med sitt uppsåt. [caption id="attachment_231027" align="alignnone" width="640"] George Lucas inspekterar en modell av Dödsstjärnan II. Foto: Imdb[/caption]

En handling fylld av intriger

Handlingen tar vid en tid efter händelserna i Rymdimperiet slår tillbaka. Han Solo hålls fortfarande fången hos den fruktade gangstern Jabba the Hutt på ökenplaneten Tatooine, medan Luke Skywalker fortsätter sin väg mot att fullt ut bli jediriddare. Samtidigt trappar det kejserliga imperiet upp byggandet av en ny och ännu mäktigare Dödsstjärna. Våra hjältar infiltrerar Jabbas palats i ett försök att rädda Han. Uppdraget utvecklas snabbt till en kedja av dramatik och actionstinna uppgörelser som leder berättelsen vidare mot den slutliga konfrontationen mellan Rebellalliansen och Imperiet. Parallellt tvingas Luke även konfrontera sanningen om Darth Vader och den mörka koppling som binder dem samman. Kampen utvecklas därmed inte enbart till ett krig mellan rebeller och stormtrupper, utan också till en berättelse om familj, försoning och människans förmåga att välja mellan ljus och mörker... [caption id="attachment_231028" align="alignnone" width="640"] Tatooines gangsterkung Jabba the Hutt och dennes rådgivare Bib Fortuna i "Jedins återkomst". Foto: Imdb[/caption]

Imponerande specialeffekter och minnesvärda actionsekvenser

Regissören Richard Marquand (Nålens öga, 1981) saknade möjligen samma visuella nerv och råa energi som Irvin Kershner i den föregående filmen, men Marquands något mjukare ton passar samtidigt berättelsens mer känslosamma riktning.

George Lucas höll dessutom ett ovanligt starkt grepp om produktionen och påverkade stora delar av inspelningen, vilket bidrog till att filmen behöll en välbekant känsla. Anteckningar och dokumentärer från filminspelningen gör gällande att Lucas var mer eller mindre närvarande varje dag.

Sekvenserna i Jabbas palats tillhör fortfarande det mest imponerande som skapats inom praktiska specialeffekter och dockteknik. Jabba the Hutt framstår än i dag som ett tekniskt underverk – en grotesk och samtidigt märkligt levande skapelse vars blotta närvaro dominerar varje scen. Lucasfilms tekniker fyllde dessutom palatset med bisarra varelser, skurkar och prisjägare som gav filmen en smutsig och trovärdig rymdkänsla långt från dagens datorgenererade sterilitet. Actionscenerna håller samtidigt genomgående hög klass. Räddningsaktionen över Sarlaccgropen, jakten genom Endors skogar och den slutliga rymdstriden kring Dödsstjärnan II hör till flera av 1980-talets mest minnesvärda äventyrssekvenser. Kombinationen av modeller, matte paintings och praktiska effekter skapar fortfarande en fysisk tyngd som många moderna storfilmer saknar. [caption id="attachment_231031" align="alignnone" width="640"] "It's a trap! Foto: Faksimil/"Jedins återkomst"[/caption]

Far-son-relationen filmens emotionella kärna

Kemin mellan Mark Hamill, Carrie Fisher och Harrison Ford förblir dessutom en av trilogins största styrkor. Figurerna känns aldrig som konstruerade actionhjältar, utan snarare som gamla vänner publiken lärt känna under resans gång. Samspelet mellan karaktärerna ger även de mest spektakulära scenerna en mänsklig kärna. Fader-son-relationen mellan Luke och Vader ger samtidigt filmen dess emotionella tyngd. George Lucas låter berättelsen kretsa kring skuld, rädsla, förlåtelse och hopp snarare än ren hämnd. Slutuppgörelsen i kejsarens tronrum bygger därför lika mycket på känslor som på ljussvärd och specialeffekter. Bakom Darth Vaders svarta mask döljer sig dessutom en tragisk figur vars inre konflikt successivt tränger igenom den kalla ytan. Luke vägrar acceptera att fadern är bortom räddning, vilket ger berättelsen en mänsklig värme som skiljer Jedins återkomst från många andra storfilmer från samma epok. George Lucas låter ytterst konflikten avgöras genom medkänsla snarare än brutal styrka, och just därför träffar filmens sista akt fortfarande med full kraft. [caption id="attachment_231035" align="alignnone" width="640"] Far och son i en slutgiltig uppgörelse... Foto: Faksimil/"Jedins återkomst"[/caption] John Williams lyfter som vanligt helheten ytterligare ett snäpp. Musikstycken som "Luke and Leia", "The Emperor", "Darth Vader’s Death" och den storslagna finalmusiken förstärker filmens blandning av vemod, äventyr och saga på ett sätt få tonsättare lyckats med inom modern filmhistoria. Musiken till originaltrilogin är enligt min mening den mest enhetliga och förnämsta filmmusiken någonsin. Mottagandet sommaren 1983 präglades visserligen av vissa invändningar kring (främst) ewokerna och filmens emellanåt ljusare ton. Publiken vallfärdade dock till biograferna, och filmen utvecklades snabbt till ännu en monumental framgång för George Lucas och dennes produktionsbolag Lucasfilm. Produktionen kantades även av ett numera klassiskt titelbråk. George Lucas föredrog ursprungligen namnet "Return of the Jedi", men marknadsföringsfolk kring 20th Century Fox ansåg att titeln saknade tillräcklig slagkraft. Filmen presenterades därför under en period som "Revenge of the Jedi", och affischer samt reklammaterial hann tryckas innan Lucas kort före premiären återgick till sitt ursprungliga val. Beslutet visade sig klokt. Hämnd passar trots allt illa in i den jedifilosofi som genomsyrar filmens avslutning. Fyra decennier senare står Jedins återkomst fortfarande kvar som ett varmt, storslaget och känslomässigt tillfredsställande avslut på den kanske mest älskade trilogin i filmhistorien. Oavsett ewoker förblir George Lucas avslutning på tidernas rymdsaga en fröjd för både sinne och själ. — May the Force be with us all. Jan Sundstedt

James Bond-jakten är igång – brittisk skådespelare uppges ha provspelat

Jan Sundstedt — Mon, 18 May 2026 15:30:24 +0000

Amazon MGM Studios har officiellt inlett sökandet efter Daniel Craigs efterträdare. Enligt branschtidningen Variety har den brittiske skådespelaren Tom Francis provspelat för rollen – samtidigt som andra namn fortsätter att cirkulera i ryktesflödet. När Daniel Craig tackade för sig som James Bond i No Time to Die i september 2021 (ursprunglig premiär satt till våren 2020) började spekulationerna om vem som skulle ta över smokingen, Walther PPK-pistolen och den kanske mest ikoniska rollen i modern populärkultur. Efter år av väntan, rykten och strategibyten har nästa fas nu inletts. Amazon MGM Studios har bekräftat att sökandet efter en ny 007 är igång, och enligt Variety pågår arbetet bakom kulisserna med att hitta nästa Bond-skådespelare. Den senaste uppgiften gäller Tom Francis, 26, som enligt Variety nyligen har provspelat för rollen som James Bond. Den brittiske skådespelaren är främst känd från teaterscenen och slog igenom stort i uppsättningen av Sunset Boulevard, där han spelade mot Nicole Scherzinger.

EXCLUSIVE: Tom Francis has auditioned to play James Bond for Amazon MGM.
• The 26-year-old British actor is best known for appearing opposite Nicole Scherzinger in the stage production of “Sunset Boulevard” • Francis is one of many performers jockeying for the part in a… pic.twitter.com/KbTfL2PJgM — Variety (@Variety) May 16, 2026

Francis är för tillfället det enda namn som officiellt kopplats till en provspelning. Hans relativa anonymitet kan säga något om riktningen som Amazon kan tänkas vilja ta med Ian Flemings ikoniska agent. Amazon och produktionen söker inte bara bland de etablerade Hollywoodnamnen som länge dominerat ryktesflödet, utan kan också vilja hitta en ny stjärna i klassisk Bond-stil. Erfarna Nina Gold är bekräftad som ansvarig för rollbesättningen. Hon har tidigare arbetat med bland annat Game of Thrones, The Crown och flera Star Wars-filmer. Gold arbetar med regissören Denis Villeneuve och producenterna Amy Pascal och David Heyman, medan Peaky Blinders-skaparen Steven Knight skriver manuset.

Yngre 007 i sikte?

Tidigare har det förekommit rapporter om att Amazon kan vara intresserat av en yngre Bond än Daniel Craigs tolkning, möjligen en skådespelare under 30 år som kan axla rollen i flera filmer. Samtidigt nämns fortfarande Aaron Taylor-Johnson, Harris Dickinson, Callum Turner, Jacob Elordi och Tom Holland i spekulationerna. Framför allt Holland, Dickinson och Elordi har nämnts som tänkbara kandidater.

Amazon/MGM is reportedly pushing for Jacob Elordi to lead the James Bond (2028) reboot.
He is in “pole position” to be cast as next JAMES BOND, according to multiple sources He’s reportedly met with Denis Villeneuve If cast, he’d be the youngest James Bond ever. pic.twitter.com/gUtDEa571M — Emir Han (@RealEmirHan) May 6, 2026

Aaron Taylor-Johnson har samtidigt länge varit ett av de mest seglivade namnen i Bond-ryktena. Enligt tidigare medieuppgifter i brittiska tabloider ska han ha gjort en hemlig provfilmning vid Pinewood Studios, men uppgifterna har aldrig bekräftats officiellt. Den nya filmen, med arbetsnamnet "Bond 26", blir den första sedan Amazon tog över den kreativa kontrollen av filmserien. Denis Villeneuve leder ett namnkunnigt kreativt team, vilket har höjt förväntningarna hos fansen – men också väckt frågor om hur mycket av det klassiska Bond-receptet som blir kvar. Ett officiellt besked om vem som blir nästa Bond lär dröja. Amazon MGM meddelar att bolaget tills vidare inte kommenterar rollbesättningen. Efter flera år av spekulationer, förseningar och osäkerhet tycks det emellertid som att "Bond 26" nu rör sig framåt. Jakten på nästa James Bond har börjat på riktigt.

Hyrvideobutik gör comeback i Malmö

Jan Sundstedt — Thu, 30 Apr 2026 14:11:37 +0000

I en tid när nästan all film förväntas finnas ett klick bort har en gammal ritual fått nytt liv i Malmö: att gå till en hylla, välja ett fodral och bära hem filmen i handen. Filmuthyrningskaféet Fleurus på Karlskronaplan 11 beskrivs nu som Sveriges enda hyrvideobutik, skriver skattefinansierade SVT. I hyllorna finns omkring 3 000 filmer – DVD, Blu-Ray, VHS och även 4K – med fokus på titlar som ofta saknas hos de stora streamingtjänsterna. Bakom satsningen står paret Paul Kraus och Elise Fritzson, som även driver mikrobiografen Hypnos. För Paul och Elise handlar det inte bara om nostalgi, utan om själva mötet med filmen. – Folk måste lära sig hur man tittar på fysiska medier igen, säger Paul Kraus. [caption id="attachment_229085" align="alignnone" width="640"] Delar av utbudet i Paul Kraus och Elize Fritzsons nyöppnade videobutik Fleurus i Malmö. Foto: Faksimil/SVT[/caption] Uthyrningen kostar några tior per film och bygger på förtroende snarare än förseningsavgifter. Fleurus fungerar som en kombination av kafé, filmuthyrning och en liten motrörelse mot den flyktiga streamingkulturen. – Vi får en endorfinkick av att hitta just den där filmen vi vill se, och den känslan sitter kvar i kroppen när man går fram till kassan och sen hela vägen hem, säger Paul Kraus till SVT. Där algoritmerna sorterar utbudet erbjuder den fysiska mediehyllan något annat. Ett urval att beskåda, känna och kanske även att lukta på. En personlig rekommendation på plats och känslan av att faktiskt få med sig filmen hem. Återstår att se om vi nu får se fler videobutiker i Sverige (undertecknad hoppas förstås).