fåglar – Nya Dagbladet

Pilgrimsfalken minskar kraftigt i Sverige

Emil Fjellstedt — Thu, 20 Aug 2026 04:53:57 +0000

Den svenska pilgrimsfalken, länge en av naturvårdens tydligaste framgångshistorier, har på kort tid gått in i en ny nedgång. Ornitologer slår nu larm om tomma boplatser där arten tidigare häckat. Vid förra sekelskiftet fanns det sannolikt tusentals häckande par i Sverige. Under 1900-talets senare del slog miljögifter hårt mot arten och pilgrimsfalken var nära att försvinna från landet. Efter naturvårdsinsatser och ett långvarigt arbete för att minska miljögifterna vände utvecklingen. För några år sedan uppskattades den svenska stammen till omkring 650 häckande par, men nu syns åter tomma boplatser på flera håll. Ornitologen Berth-Ove Lindström i Norrbotten har bevakat rovfågeln sedan 1980-talet och är aktiv i Pilgrimsfalk Sverige, en arbetsgrupp inom BirdLife Sverige som arbetar med arten. Lindström uppskattar att antalet häckande par har minskat med cirka 40 procent de senaste åren. — Jag känner en sorg. Man kommer till berg där det häckat pilgrimsfalk i 10–12 år och nu är det tomt igen, säger Berth-Ove Lindström till Sveriges Radio.

Fågelinfluensan pekas ut som trolig orsak

Pilgrimsfalk Sverige bedömer att fågelinfluensan sannolikt ligger bakom den snabba nedgången. Falken lever främst av andra fåglar, bland annat duvor, och kan därför riskera att smittas när den tar ett infekterat byte. Arten kan också vara särskilt utsatt eftersom den är en flyttfågel och rör sig över stora områden där smittan förekommer. Bryan Watts, chef för William & Mary’s Center for Conservation Biology i USA, beskriver samma oro för utvecklingen. — Vårt hopp står till att vår population av pilgrimsfalkar kan utveckla lite immunitet och att de kan härda ut.

Uppmaningen: Sluta mata fåglar

Emil Fjellstedt — Fri, 17 Apr 2026 07:26:43 +0000

Ett stort utbrott av blåmessjuka pågår just nu över hela Sverige. BirdLife Sverige uppmanar nu allmänheten att tillfälligt sluta mata småfåglar för att bromsa smittspridningen. Sedan februari har antalet rapporter om sjuka och döda blåmesar ökat markant över hela landet – och under onsdagsmorgonen kom ett 40-tal rapporter om döda fåglar, från Västerbotten i norr till Skåne i söder. Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, har bekräftat blåmessjuka som dödsorsak hos flera fåglar. Bakterien som orsakar sjukdomen heter Suttonella ornithocola och angriper luftvägarna, vilket leder till lunginflammation – ofta med snabbt förlopp. — Vi brukar få spridda rapporter om sjuka småfåglar inom vår viltsjukdomsövervakning, men det här ser vi som en uttalad trend med fler sjuka blåmesar än vanligt, säger Karin Olofsson-Sannö, biträdande statsveterinär och viltpatolog på SVA. Dödligheten är hög, även om en del fåglar överlever. Förutom blåmesar kan även andra småfåglar som talgoxar, svartmesar och stjärtmesar drabbas.

Smittspridning via luften

Sjukdomen sprids via inandning av bakterien. Vid obduktion syns typiska förändringar i lungorna med blödningar, inflammation och död vävnad. Symtomen är ofta diffusa: fåglarna kan verka apatiska, burrar upp fjädrarna, uppträder oskyggt eller får andningssvårigheter. I vissa fall hittas de döda utan förvarning. Sjukdomen upptäcktes i Storbritannien 1996 och beskrevs vetenskapligt 2005. Sedan dess har återkommande utbrott skett i Europa, ofta under vårmånaderna mars till maj. Ett större utbrott inträffade i Tyskland 2020 – samma år som Sverige också drabbades av ökad smittspridning.

Rapportera sjuka eller döda fåglar

SVA uppmanar allmänheten att rapportera sjuka och döda fåglar på rapporteravilt.sva.se. På så sätt får myndigheten ett större underlag att analysera. BirdLife Sverige uppmanar samtidigt alla som har fågelbord att tillfälligt sluta mata småfåglarna. Smittan sprids lättare när fåglar samlas i grupper vid exempelvis fågelbord. Fågelmatning är viktigast under vintern, då naturlig föda är knapp. Under vår och sommar finns det gott om mat i naturen. — Så här års klarar sig fåglarna på den mat de hittar i naturen, skriver BirdLife i ett pressmeddelande. Blåmessjuka smittar inte människor.

Idag firas Tranans dag – tusentals tranor markerar vårens ankomst

Jan Sundstedt — Wed, 25 Mar 2026 09:00:15 +0000

Idag, den 25 mars, firas Tranans dag. Det är en gammal folklig tradition med rötter i sydöstra Småland, på Öland och i Blekinge – och ett av vårens tydligaste tecken. Dagen sammanfaller med Marie bebådelsedag – även kallad vårfrudagen – och är en av årets fyra räppadagar som i det gamla agrarsamhället markerade övergångar i jordbruksåret. När vårfrudagen var inne skulle vinterarbetet vara avklarat och vårarbetet ta vid. Kvällen dessförinnan kallas traditionsenligt "tranaftonen". Traditionen är starkast förankrad i sydöstra Sverige men levde även i Värmland och Dalsland, där barnen brukade gå runt och lämna tranbrev – handritade brev med tranmotiv – inför vårfrudagen. Till traditionen hör också ett gammalt ordstäv: "tranan bär ljus i säng." Man menade att tranan anlände till Sverige just tranaftonens kväll och förde med sig tillräckligt med ljus för att man skulle kunna se att gå till sängs. Från och med tranans dag skulle man inte längre tända lampor för att arbeta inomhus – dygnets ljusa timmar skulle utnyttjas fullt ut. Det var ett sätt att markera att nätterna nu var tillräckligt korta att sommartiden äntligen hade börjat.

Tranorna har återvänt

I år har tranorna återvänt i normal takt. Vårens första trana observerades vid Hornborgasjön i Västra Götaland redan den 27 februari, och runt den 20 mars hade antalet vid sjön stigit till omkring 6 300 fåglar. Hornborgasjön är en grund slättsjö mellan Skara och Falköping som under 1800- och 1900-talen sänktes kraftigt för att vinna jordbruksmark, men som sedan restaurerades i ett av Sveriges största naturvårdsprojekt under 1990-talet. Idag är sjön ett Natura 2000-område och en av Nordeuropas viktigaste rastplatser för flyttfåglar. Toppen väntas under sista veckan i mars eller första veckan i april, då platsen traditionellt samlar uppemot 30 000 tranor under säsongstoppen. Varje år sprids drygt 120 ton korn ut längs sjöns stränder för att ge fåglarna näring på resan norrut.

Gillar att dansa

Tranan är Sveriges högsta fågelart och en av landets mest ikoniska fåglar. Fåglarna lever i livslånga par och är kända för sin dans – en spektakulär uppvisning där de hoppar, slår ut vingarna och kastar pinnar och grässtrån i luften. Dansen fyller flera funktioner: den stärker parbandet, fungerar som frieritual hos unga fåglar och verkar ibland utföras av ren glädje, utan någon uppenbar anledning alls. Den röda "mössan" på huvudet, som i själva verket är bar hud, kan variera i storlek beroende på individen. Den som vill uppleva tranflytten med egna ögon har goda chanser i Skåne, sydöstra Småland och på Öland under de närmaste dagarna. Hornborgasjön är dock den enskilt bästa platsen i landet, och en påminnelse om att den folkliga traditionen den 25 mars grundar sig i något som faktiskt syns på himlen.

Uppsalaforskare upptäcker ny fågelart i Japan

Markus Andersson — Mon, 23 Mar 2026 06:14:37 +0000

Forskare från bland annat Uppsala universitet har identifierat en helt ny fågelart i Japan – tokarasångaren. Arten har i decennier förväxlats med den nära besläktade izusångaren, men DNA-analyser och sång avslöjar att det rör sig om två skilda arter. Izusångaren (Phylloscopus ijimae) är en sällsynt flyttfågel med ett av världens minsta utbredningsområden: ögrupperna Izuöarna söder om Tokyo och Tokaraöarna, ungefär 100 mil sydväst om huvudstaden. Fågeln har länge betraktats som en enda art, men redan för ett decennium sedan visade DNA-analyser att populationerna på de två ögrupperna är markant skilda. Resultaten har publicerats i den vetenskapliga tidskriften PNAS Nexus.

Kryptisk art avslöjad

Analyser baserade på hela arvsmassan bekräftade att fåglarna på Tokaraöarna tillhör en helt egen art. Sångerna skilde sig dessutom markant åt – men utseendet är identiskt, ett fenomen som kallas kryptisk artbildning. Bakom studien står forskare från Uppsala och Göteborgs universitet tillsammans med kollegor vid två japanska institutioner. — Den nya arten är kryptisk, vilket innebär att den utseendemässigt inte skiljer sig från izusångaren. Det är DNA-analyser och skillnader i sång som visar att det rör sig om en egen art, säger Per Alström, professor vid Uppsala universitet. Tokarasångaren (Phylloscopus tokaraensis) beskrivs nu som ny för vetenskapen. Senast en ny fågelart konstaterades i Japan var 1981, då okinawarallen dokumenterades för första gången.

Rekommenderas klassas som sårbar

Båda arternas populationer är mycket små. Tokaraöarnas tolv öar är sammantaget mindre än Fårö, och tokarasångaren har bara iakttagits på fem av dem. Den låga genetiska variationen gör arterna känsliga för miljöförändringar och sjukdomar. Izusångaren klassas redan som sårbar av Internationella naturvårdsunionen (IUCN). Eftersom tokarasångaren är minst lika sällsynt rekommenderar forskarteamet att båda arterna övervakas och klassificeras som sårbara. — Genetiska metoder är avgörande för att avslöja dold biologisk mångfald i en tid av global biodiversitetskris, säger Per Alström.

Vem hoar i mörkret? Möt Sveriges ugglor

Redaktionen — Sat, 21 Mar 2026 07:21:53 +0000

Från den pyttelilla sparvugglan till den mäktiga berguven – Sverige är hem åt en hel familj ugglor. Under vårvintern är de som mest högljudda, och mörkret fylls av läten som inte liknar något annat. Möt arterna som hoar, viskar och skriker i den svenska natten. Det finns få naturupplevelser som kan mäta sig med att stå i en mörk skog och plötsligt höra ett ugglerop eka mellan träden. Spöklikt? Kanske. Men framför allt vackert – och just nu, under vårvintern, är ugglorna som mest högljudda. De ropar för att markera revir och locka partners, och det betyder att du har bästa chansen att höra dem. Allt du behöver är ett par öron och lite tålamod, rapporterar Land.se.

Kattuggla (Strix aluco) – den som bor närmast dig

[caption id="attachment_224907" align="alignnone" width="1170"] Foto: Andrey Gulivanov/CC BY 2.0[/caption] Detta är Sveriges vanligaste uggla och den som troligen redan bor i ditt kvarter. Kattugglan gillar bebyggelse och finns upp till mellersta Dalarna och Gästrikland. Den är nattaktiv, men sitter gärna i en gran tätt mot stammen om dagarna. Favoritmaten är smågnagare och fåglar, enligt Vildriket. Lätet är det klassiska – ett långdraget, klagande "hoooouh" som pausar, ger ett kortare svar på sig självt och avslutar med ett nytt djupt "hoooouh". Hörs på upp till två kilometers avstånd. Kattugglan är det vanligaste "hoandet" som vi människor hör.

Sparvuggla (Glaucidium passerinum) – lillebror i gänget

[caption id="attachment_224909" align="alignnone" width="1170"] Foto: Tomas Broucek/CC BY 4.0[/caption] Detta är Sveriges, och även Europas, minsta uggla, knappt större än en stare. Dess latinska namn betyder ordagrant: uggla liten som en sparv. Sex till sju mjuka "hjuk" i skymningen är allt du får – och de hörs knappt femhundra meter. Trots sin ringa storlek bor den i skogar från norra Skåne hela vägen till Lappland. Detta är en tuff liten rovfågel som ofta både anfaller och dödar fåglar som är större än sig själv, enligt Fågeln.se.

Pärluggla (Aegolius funereus) – den snabba ramsaren

[caption id="attachment_224913" align="alignnone" width="1170"] Foto: Christoph Moning/ CC BY 4.0[/caption] Näst minst bland de svenska ugglorna, men med ett läte som kompenserar: en snabb, tydlig ramsa av "på-på-på-på-på" som hörs hela tre kilometer bort. Lever i samma skogar som sparvugglan men har minskat kraftigt på senare år – men är dock fortfarande livskraftig i Sverige, enligt WWF. Pärlugglan är en strikt nattuggla och är därför svår att upptäcka.

Berguv (Bubo bubo) – flygande lejon

[caption id="attachment_224931" align="alignnone" width="1170"] Foto: Imran Shah/CC BY 2.0[/caption] Världens och därmed även Sveriges största uggla. Nordens svar på ett flygande rovdjur. Den kan bli mellan 60–75 cm lång, 59–73 cm hög och ha ett vingspann på 138-170 cm. Hos berguven är det monogami som gäller, åtminstone tills döden skiljer uggleparet åt - då kan ugglan para sig med någon annan. Berguven finns i hela Sverige men är ovanlig överallt. Gillar kust och skärgård och gör sig hörd med ett djupt, tvåstavigt "oo-hå" – på fyra kilometers avstånd bär bara första stavelsen. Imponerande nog.

Hornuggla (Asio otus) – den tålmodiga

[caption id="attachment_224918" align="alignnone" width="1170"] Foto: Marton Berntsen/CC BY-SA 4.0[/caption] Hornugglan nöjer sig med ett enda djupt och kort "oh" – och upprepar det var andra till tredje sekund. Tålmodigt. Ungarna kan under försommaren låta ”pzeei” eller ”pzieeh”, enligt Natursidan. Hörs på max en kilometer. Finns i hela landet utom fjällen och nordligaste Norrland.

Slaguggla (Strix uralensis) – trollhunden

[caption id="attachment_224919" align="alignnone" width="1170"] Foto: Andrey Gulivanov/ CC BY 2.0[/caption] Med det säreget rytmiska "vo-hå... voho åvo-ho" – nästan som en musikalisk fras – sticker slagugglan ut. Dess läte kan ofta förväxlas med en hund och därför har ugglan fått smeknamnet trollhunden, enligt Vildriket. Lever i skog från Värmland och Uppland norrut, men har de senaste åren ökat i söder samtidigt som den minskat i norr.

Hökuggla (Surnia ulula) – den som inte låter som en uggla

[caption id="attachment_224920" align="alignnone" width="1170"] Foto: BramtK/CC BY 3.0[/caption] Hökugglan verkar ha missat den klassiska ugglemallen helt. En lång, bubblande drill är vad du får. Bor i norra Värmland och norrut men kan vintertid dyka upp längre söderut – till förvirring bland fågelskådare med bestämda uppfattningar om hur en uggla borde låta. Dessutom väljer hökugglan att jaga på dagarna till skillnad från de flesta andra ugglor.

Jorduggla (Asio flammeus) – den enda flyttfågeln

[caption id="attachment_224921" align="alignnone" width="1170"] Foto: Stephan Sprinz/CC BY-SA 4.0[/caption] Ropar med djupa "po-po-po-po" under skymningsflykt över myrar och ängsmarker i norra halvan av Sverige. Jordugglan flyttar söderut över vintern och är inte tillbaka i Sverige förrän i april – den tycker inte om att stressa. Jordugglan är en nomad som ofta förflyttar sig tusentals kilometer för att leta lämplig häckningsplats. I en forskningsstudie, där man försökt reda ut hur arten lever sitt liv, konstaterar forskarna att en sammanfattning för jordugglans liv kan vara "res långt, föröka sig hårt, dö ung" - något som Natursidan skrivit om.

Lappuggla (Strix nebulosa) – den dova norrlänningen

[caption id="attachment_224922" align="alignnone" width="1170"] Foto: Kameron Perensovich/CC BY-SA 2.0[/caption] Lappugglan är en av Sveriges största ugglor. En norrländsk specialitet med dov, pumpande "bvo bvo bvo" som knappt hörs fyrahundra meter bort. Anspråkslös i lätet, mäktig i utseendet. Har på sistone spridit sig söderut till norra Svealand. Den är en mästare på att flyga ljudlöst och kan därmed överraska sina byten.

Tornuggla (Tyto alba) och fjälluggla (Bubo scandiacus) – de försvinnande

[caption id="attachment_224923" align="alignnone" width="640"] Tornuggla och fjälluggla. Montage. Foto: Caroline Legg, GT1976/CC BY-SA 4.0[/caption] Dessa två delar samma öde: ingendera häckar längre regelbundet i Sverige. Tornugglan – med sitt gurglande, skräckinjagande skrik – hade sin senaste kända häckning 2003 och dyker bara upp sporadiskt i sydligt jordbrukslandskap. Fjällugglan håller till på fjällhedar ovanför trädgränsen och låter med ett djupt "gåh" som hörs tre kilometer bort, men de flesta år sker ingen häckning alls. Att stöta på någon av dem är numera något alldeles särskilt.

Studie: Bekämpningsmedel i svenska fåglars blod

Jan Sundstedt — Thu, 11 Dec 2025 09:26:43 +0000

Svenska jordbruksfåglar bär på spår av bekämpningsmedel i blodet, även i områden där användningen är relativt låg. Det visar en ny studie från Sveriges lantbruksuniversitet. Forskarna har utvecklat en metod för att analysera kemikalier i mycket små blodprover. De undersökte prover från 40 sånglärksungar och fem gulsparvsungar i Kvismaren i Närke samt från vuxna ortolansparvar på hyggen i Västerbotten. I proverna analyserades upp till 104 olika bekämpningsmedel, inklusive ämnen mot svamp, ogräs och insekter. Resultaten visar att hälften av ungarna hade mätbara halter av minst ett bekämpningsmedel – i vissa fall upp till sju olika ämnen samtidigt. I de vuxna ortolansparvarnas blod påträffades spår av insektsmedlet klorpyrifos, som är förbjudet i både Sverige och EU. — Ortolansparven flyttar långt, ända till Sahelområdet i Afrika. Därför är det inte förvånande att de utsätts för ämnen som inte längre används här, säger Sönke Eggers vid SLU:s institution för ekologi i ett pressmeddelande.

Kan påverka ungarnas överlevnad

Halterna som uppmättes var låga, men att fåglarna utsätts för flera ämnen samtidigt kan öka risken för negativa hälsoeffekter. Forskarna har inte undersökt om fåglarna påverkats, men andra studier visar att vissa bekämpningsmedel kan försämra tillväxt, orienteringsförmåga och ungarnas överlevnad. Fåglarna kan få i sig bekämpningsmedel genom att äta insekter från behandlade grödor, men också via vindavdrift eller äldre rester som finns kvar i miljön. Många jordbruksfåglar minskar i antal, inte minst ortolansparven, vilket gör det angeläget att följa exponeringen över tid. Den nya metoden har potential att användas i framtida forskning, riskbedömning och övervakning, enligt forskarna.

75-åriga albatrossen kan bli fågelmor igen

Redaktionen — Thu, 27 Nov 2025 12:59:53 +0000

Laysanalbatrossen Wisdom har återvänt till Midwayöarna i Stilla havet. Den 75-åriga fågeln kan slå sitt eget rekord som världens äldsta fågelmor om årets häckning lyckas. Wisdom ringmärktes första gången 1956 efter att hon lagt ett ägg. Eftersom laysanalbatrosser inte häckar före fem års ålder var hon redan då minst fem år gammal. Nu är hon tillbaka på platsen där legenden om Wisdom en gång startade - på Midwayöarna i nordvästra Hawaiiökedjan. Enligt personalen på naturreservatet Midway Atoll i centrala Stilla havet anlände hon något tidigare än vanligt i år, medan hennes partner från förra säsongen ännu inte dykt upp.

Moments I waited a decade & a half to experience…to spend time w/the oldest known wild bird in the world—Wisdom, the Laysan Albatross! To see her, at least 72yo, resuming pair bond activities pic.twitter.com/ScDNmExAbh
— Fabulous Nature (@fazalorkzai30) November 24, 2025

I fjol lade hon ett ägg för första gången på fyra år. Om det blir några ägg i år vet man inte, men skulle så vara fallet slår hon sitt eget rekord som den äldsta fågelmodern i världen. Under sin livstid beräknas Wisdom ha producerat mellan 50 och 60 ägg, varav uppskattningsvis 30 ungar har blivit flygfärdiga.

Gamar samlar arkeologiska fynd

Redaktionen — Tue, 14 Oct 2025 09:27:51 +0000

Forskare har hittat hundratals år gamla mänskliga föremål i gamarnas bon – bland annat skor, armborstpilar och ett spjut. Många fågelarter har som vana att samla på sig diverse konstgjorda saker, som exempelvis plastbitar, snören eller skräp, för att ta med till sitt bo. Ofta handlar det om att bygga bon och att dessa material helt enkelt är lättillgängliga för fåglarna. Lövsalsfåglar (Ptilonorhynchidae), som främst finns i Australien och på Nya Guinea, har även för vana att dekorera sina hem med avancerade metoder för att imponera på honorna. De bygger strukturer och samlar på sig färgglada saker som snäckor, blommor, stenar men också plastsaker. Även större fåglar som örnar, falkar och gamar samlar saker till sina bon, men något som är unikt för många av dessa fågelarter är att samma bo kan återanvändas i generationer om det ligger på en bra plats. På så vis fortsätter fåglar att använda sig av samma bon, och därmed också fylla på dem, under århundraden.

Återanvänds i hundratals år

Lammgamen (Gypaetus barbatus) är en fågelart som lever i bergiga områden i Asien, Afrika och södra Europa, och just detta beteende med att återanvända bon har dokumenterats hos denna art. Den hotade arten bygger ofta bon i klippgrottor, bergsklippor eller på takutsprång, och många av dessa regioner är ofta torra, särskilt i europeiska bergskedjor där arten ofta håller till. Särskilt i grottliknande strukturer kan förhållandena bli idealiska för långsiktigt bevarande, och det har nu forskare undersökt närmare. Forskare i Spanien undersökte tolv övergivna lammgamsbon i ett område i södra Spanien där arten dog ut för 70–130 år sedan. Totalt hittade man 226 föremål som hade tillverkats av människan i bonens lager.

Naturliga museer

Bland annat hittade man en slangbella, skor, en armborstpil, ett spjut, ett dekorerat fårskinn och fragment av en korg som lammgamarna använde som material för att bygga sitt bo. Många av föremålen var gjorda av espartogräs, en traditionell fiberväxt som använts i medelhavsområdet i tusentals år. Det som förvånade forskarna var åldern på föremålen – många av dem var hundratals år gamla. En sko daterades till att vara 675 år gammal och fårskinnet var 650 år gammalt. Korgbiten var yngre och daterades till 150 år gammal. Föremålen var också i förvånansvärt bra skick. "Tack vare lammgamsbonens solida struktur och deras läge i västra Medelhavet – vanligtvis på skyddade platser som grottor och bergsskydd med relativt stabil temperatur och låg luftfuktighet – har de fungerat som naturliga museer och bevarat historiskt material i gott skick", skriver forskarna i studien som publicerats i tidskriften Ecology.

Tidskapslar

Förutom de konstgjorda föremålen fann forskarna också 2 117 ben, 86 hovar, 72 läderrester, 11 hårrester och 43 äggskal. Lammgamar samlar aktivt på sig ben och föremål till sina bon, och dessa fynd ger intressant information om artens diet sedan medeltiden, samt om vilda djurs förekomst och djur-människa-interaktioner i området. Äggskalen möjliggör också fler studier kring miljögifter och bekämpningsmedel och om det kan finnas någon koppling till varför arten dog ut i området. Förhoppningen är också att föremålen kan användas för att ge viktig information kring återintroducering av arten. Studien visar hur gamla bon kan fungera som tidskapslar som bevarar både naturhistorisk och kulturhistorisk information. Fynden ger inte bara insikter om lammgamens förflutna, utan också om människornas liv i dessa bergsområden för hundratals år sedan.

Svenska rödhakar minskar kraftigt

Sofie — Fri, 21 Feb 2025 16:11:48 +0000

Antalet rödhakar har mer än halverats på bara några få år. Samtidigt är antalet ringmärkta fåglar i Sverige det lägsta på 35 år. Ringmärkningscentralen vid Naturhistoriska riksmuseet sammanställde nyligen årets data över ringmärkta fåglar. Under 2024 ringmärktes 226 000 fåglar i Sverige, den lägsta siffran sedan 1990-talet. Året innan låg antalet på 266 000. Lövsångaren, Sveriges vanligaste fågel, har minskat kraftigt de senaste åren. Nu visar siffrorna att även rödhaken har minskat markant. – Rödhaken har historiskt sett haft upp- och nedgångar, så den kanske återhämtar sig och den kan också, till skillnad från lövsångaren, få flera kullar per säsong. Men det ser bekymmersamt ut, säger Thord Fransson, ansvarig för Ringmärkningscentralen på Naturhistoriska riksmuseet i ett pressmeddelande. På fyra år har antalet ringmärkta rödhakar minskat från 30 000 till 13 000.

En fågelart ökar

Orsaken till minskningen av ringmärkta fåglar är ännu oklar men kan kopplas till klimatförändringar och förändrad födotillgång. Exempelvis påverkas insekter av mildare vintrar, både i antal och livscykel. Det finns en risk att tillgången på insekter har minskat just när fågelungarna är som mest beroende av mat, cirka tre veckor efter kläckning. En art som däremot ökat i antal är gransångaren. På grund av varmare klimat har den spridit sig norrut och finns nu i hela Götaland, efter att tidigare enbart ha funnits på kontinenten. – Fåglarnas antal är ett tecken på att något i vår miljö håller på att förändras, och det är viktigt att vi forskar vidare i vad det är som håller på att hända och varför, säger Fransson.

Forskare lär utrotningshotad fågelart migrera

Sofie — Wed, 28 Aug 2024 08:12:19 +0000

Fågelarten eremitibis har återintroducerats genom återvildningsinsatser under de senaste två decennierna. Men eftersom fåglarna saknar naturlig kunskap om sina migrationsrutter, måste forskare nu aktivt lära dem i vilken riktning de ska migrera. Fågeln är känd för sin svarta och gröna fjäderdräkt, sitt skalliga röda huvud och sin långa böjda näbb. Den var en gång vanlig i Nordafrika, Arabiska halvön och stora delar av Europa. Dessvärre ansågs fåglarna vara en delikatess och sköts frekvent under 1600-talet, vilket ledde till en nära utrotning av arten. En grupp forskare och naturvårdare i Österrike har sedan 2002 återintroducerat arten, vilket nu lett till att populationen gått från nästan noll till 300 individer. Bedriften flyttade arten från klassificeringen ”akut hotad” till ”hotad” och är, enligt forskarna, det första försöket att återinföra en kontinentalt utdöd flyttfågelart. Fåglarna har en naturlig drift att migrera, men de vet inte vilket håll de ska flyga åt, eftersom detta är något de normalt lär sig av äldre fåglar. Forskarnas tidigare återintroduktionsförsök misslyckades till stor del eftersom de flesta av fåglarna försvann strax efter att de släppts ut, utan att ha lärt sig migrationsrutten. Istället för att återvända till lämpliga övervintringsområden som Toscana i Italien, flög de i olika riktningar och dog till slut.

Flyginstruktörer

För att lära fåglarna migrationsrutten har forskarna tagit till nya metoder, nämligen att själva lära dem vilket håll de ska flyga. För att göra det tas kycklingarna bort från sina häckningskolonier när de bara är några dagar gamla. De förs till en voljär som övervakas av fosterföräldrarna i hopp om så kallad ”prägling”, när fåglarna knyter an till dessa människor för att i slutändan lita på dem längs flyttvägen. – Vi matar dem, vi tvättar dem, vi städar deras bon. Vi tar väl hand om dem och ser till att de är friska fåglar, säger Barbara Steininger, som är fostermamma, eller "fågelmamma" till fåglarna, till AP News. Men vi interagerar också med dem. När det sedan är dags för fåglarna att börja lära sig migrationsrutten använder man sig av ett slags ultralätt flygplan som ser ut som en flygande gokart med en jättefläkt på baksidan och en gul fallskärm som håller det uppe. "Fågelföräldrarna" sitter sedan bak på planet med en megafon och uppmuntrar fåglarna att följa med. I år är det den 17:e resan med människoledda migrationsguider. Metoden är inspirerad från naturforskaren Bill Lishman, även kallad ”Father Goose”, som bland annat lärde lärde kanadagäss att flyga med sitt ultralätta plan 1988. Enligt forskarna har metoden fungerat Den första fågeln flyttade självständigt tillbaka till Bayern 2011 från Toscana. Fler har flugit rutten som är uppåt 550 kilometer varje år, och forskarna hoppas att den centraleuropeiska populationen ska uppgå till mer än 350 fåglar år 2028 och bli självförsörjande.