Europa – Nya Dagbladet

Rutte: Kriget mot Iran kunde ha varit omöjligt utan Europas baser

Emil Fjellstedt — Fri, 25 Sep 2026 08:44:54 +0000

Utan Europa hade USA:s och Israels krig mot Iran kanske inte varit möjligt. Det sade Natos generalsekreterare Mark Rutte under tisdagen. Han går därmed längre än i somras, då Italien kallade ett liknande uttalande felaktigt och Nato självt tonade ned det till logistik. Rutte deltog i ett samtal i Des Moines, Iowa, som arrangerades av Chicago Council on Global Affairs. Frågan gällde vad USA har att vinna på Nato. Hans svar var att alliansen och dess allierade är en stor plattform för maktprojektion. Han byggde vidare på ett exempel som USA:s Natoambassadör Matthew Whitaker redan hade tagit upp: starterna från europeiska baser till stöd för Epic Fury, den amerikansk-israeliska operationen mot Iran som inleddes den 28 februari. — 5 000 plan som lyft från europeiska baser till stöd för Epic Fury sedan den 28 februari i år. 5 000. Och det var räknat till mitten av april. Sedan dess förmodligen många fler, men det här är siffrorna jag har från Ankaratoppmötet. 5 000 uppdrag, avgörande. Man kan hävda att det hade varit omöjligt att genomföra Epic Fury utan Europa som plattform för amerikansk maktprojektion, sade Rutte. Rutte talade först om 5 000 plan men preciserade sedan själv att det rör sig om 5 000 uppdrag. Siffran gäller alltså starter från europeiska baser fram till mitten av april, inte antalet flygplan.

NATO Chief Mark Rutte has confirmed that the entire NATO was involved in the war on Iran:

“5,000 aircraft took off from Europe to support Operation Epic Fury”

Despite many European countries denying this
— Megatron (@Megatron_ron) September 23, 2026

I juni hette det logistik

Tonläget är ett annat än i juni. Då sade Rutte i Fox News att land efter land hade ställt baser till förfogande och att mellan 4 000 och 5 000 plan lyft från europeiska baser för att stödja Epic Fury. Enligt Politico, som rapporterade om uttalandet, nämnde han också 500 amerikanska militärplan från baser i Italien. Italiens försvarsminister Guido Crosetto kallade budskapet "helt felaktigt". Italien hade enligt honom bara tillåtit logistiska och tekniska flygningar i enlighet med det bilaterala avtalet med USA, inte kinetisk verksamhet. Natos talesperson Allison Hart förklarade då att generalsekreteraren hade syftat på logistiskt och tekniskt stöd. I Des Moines talade Rutte inte om logistik. Han kallade starterna avgörande och beskrev Europa som den plattform utan vilken Epic Fury enligt hans bedömning kunde ha varit omöjligt att genomföra. Retoriken om en splittring mellan EU och USA om kriget framstår därmed som ytlig: Rutte beskriver starterna från europeiska baser som avgörande för Epic Fury, medan Italiens invändning i somras var att landet bara hade tillåtit avtalsenliga logistiska och tekniska flygningar, inte kinetisk verksamhet.

Saudiarabien ställer in oljelaster till Europa

Emil Fjellstedt — Wed, 16 Sep 2026 09:03:20 +0000

Saudiarabien har meddelat europeiska kunder att en del av de råoljelaster som skulle lastas i september ställs in, och lastningen i Yanbu vid Röda havet har avbrutits. Beskedet kom under tisdagen, fyra dagar efter att kungadömet stängde den öst-västliga oljeledningen – och polska statskontrollerade Orlen, som bytte bort rysk olja mot saudisk, letar nu ersättningslaster. Uppgifterna kommer från handels- och sjöfartskällor, skriver Reuters. Statliga Saudi Aramco har avböjt att kommentera. Hur många laster till Europa som faller bort, och hur länge lastningen i Yanbu ligger nere, har Reuters inte kunnat fastställa. Bakgrunden är drönarangreppen mot den öst-västliga ledningen, som Saudiarabien stängde under fredagen som försiktighetsåtgärd, enligt energiministeriet. Utrikesministeriet uppger att ledningen träffades av flera drönare från Irak i Riyadh- och Medinaområdena. Riyadh lägger skulden på irakisk milis. Ingen grupp har tagit på sig ansvaret.

Den sista vägen ut från oljefälten

Ledningen går cirka 1 200 kilometer från de östra oljefälten till Yanbu vid Röda havet. De senaste sex månaderna har den varit huvudvägen för saudisk export, sedan Hormuzsundet i praktiken stängts av kriget. Enligt Reuters har den flyttat 4–5 miljoner fat per dag, omkring 4–5 procent av världens utbud. Med ledningen stängd och Yanbu stoppat är båda de saudiska exportvägar som Europa har haft att räkna med ur funktion samtidigt.

Polen bytte leverantör – och får nu leta

Aramco blev Orlens största leverantör 2022 och står i dag för omkring 40 procent av bolagets olja, sedan Polen skurit ned beroendet av rysk råolja. Enligt fem branschkällor söker bolaget nu ersättningslaster från Nordsjön och mer avlägsna marknader. Leveranserna till raffinaderierna fortgår tills vidare utan avbrott, enligt Orlen. Brent stängde under tisdagen på 108,75 dollar fatet. På den fysiska europamarknaden låg dated Brent kring 122 dollar.

Tucker Carlson: ”Israels mål har alltid varit att förstöra Europa”

Emil Fjellstedt — Wed, 05 Aug 2026 16:42:38 +0000

Tucker Carlson hävdar att kaoset efter Mellanösterns krig inte är ett misslyckande utan ett strategiskt resultat som försvagar Israels regionala motståndare – och samtidigt slår mot Europa genom migration, energikriser och politisk söndring. Uttalandet kommer från hans stora monolog om Irankriget i mars, men har fått förnyad spridning när konflikten åter har trappats upp. I ett videoklipp, som nu sprids på X, säger den amerikanske medieprofilen att Israels mål i Iran varken är att avsluta kärnenergiprogrammet eller att åstadkomma ett ordnat maktskifte. Målet är istället, enligt Carlson, ett långvarigt tillstånd av kaos där varje möjlig rival hålls upptagen av interna och etniska konflikter. Klippet är inte nyinspelat. Det är hämtat ur den mer än 100 minuter långa monologen ”Tucker Carlson Responds to Israel’s War on Iran”, som publicerades på Carlsons officiella kanal den 2 mars 2026, två dagar efter att USA och Israel inledde kriget mot Iran. Nya Dagbladet refererade då programmets övergripande tes om att kriget drevs av israeliska snarare än amerikanska intressen. I hela programmet utgår Carlson från fyra frågor: varför kriget började, vad syftet är, vart utvecklingen leder och hur USA bör agera. Uttalandet om Europa kommer i den andra delen, där han försöker ringa in vad han anser vara Israels strategiska mål. Han ägnar därefter större delen av programmet åt krigets följder för Iran, gulfstaterna, energimarknaden och USA:s ställning. Carlsons genomgående tes är att kriget ska förstås som ett försök att skapa israelisk dominans i regionen, inte som ett avgränsat anfall mot Irans kärnenergiprogram. Han avslutar med att uppmana USA att utropa seger, lämna kriget och säga till Israels regering att den inte bestämmer över amerikansk utrikespolitik.

”Det verkliga målet är kaos”

Carlson räknar upp Syrien, Libyen, Irak och Somalia som exempel på stater som efter krig eller utländsk inblandning har lämnats splittrade och försvagade. — Det verkliga målet är kaos, dysfunktion och ett öppet sår som består i generationer. Det verkliga målet är förstörelse för förstörelsens egen skull, säger han. Resonemanget är att ett land som förbrukar sina krafter på inbördeskrig inte kan motsätta sig en grannmakts militära eller territoriella ambitioner. — Varje möjlig rival till din makt är så upptagen av stam- och etniska konflikter i sitt eget land att den inte har någon möjlighet att göra motstånd mot din territoriella expansion, säger Carlson. [caption id="attachment_232208" align="alignnone" width="640"] Donald Trump och Benjamin Netanyahu i Vita huset i februari 2025. Foto: Dan Scavino/White House/Public domain.[/caption] Därifrån drar han sin slutsats om Europa. Krig som slår sönder stater driver stora befolkningsrörelser norrut, samtidigt som Europas energiförsörjning och ekonomi utsätts för nya chocker. — Migrationskriser i Europa förstör Europa ytterligare. Det har alltid varit ett israeliskt mål: att förstöra Europa, säger Carlson.

Stod fast när Bloomberg pressade honom

Påståendet var inte en enstaka formulering som Carlson senare tog avstånd från. I en intervju med Mishal Husain, som Bloomberg publicerade den 17 juli, återkom hon till uttalandet och frågade om han verkligen menade att Israels mål var att förstöra Europa. — Netanyahu menar det. Han har sagt det, svarade Carlson. När Husain frågade var Israels premiärminister hade sagt något sådant hänvisade Carlson till ”Rom” och tolkade det som en beteckning för det kristna Europa. Hänvisningen tycks avse ett uttalande som publicerades i november 2025, där Benjamin Netanyahu berättar att han läser historikern Barry Strauss bok Jews vs. Rome. På frågan varför han valt den svarar Netanyahu: ”Vi förlorade den gången. Jag tror att vi måste vinna nästa”. Netanyahu säger inte uttryckligen att dagens Europa är fienden. Carlson tolkar däremot uttalandet som en modern politisk markering och frågar varför ett krig mot Rom år 70 efter Kristus annars skulle vara relevant för en nutida regeringschef.

Strategidokumenten bakom resonemanget

Carlsons långtgående slutsats om Europa finns inte formulerad i någon offentlig israelisk doktrin. Däremot finns dokumenterade exempel på strategier där sönderslagna eller kraftigt försvagade grannstater har betraktats som fördelaktiga för Israel. Det mest kända är strategidokumentet A Clean Break från 1996, skrivet av en grupp amerikanska neokonservativa för den tillträdande Netanyahu-regeringen. Där beskrevs avsättandet av Saddam Hussein som ett viktigt israeliskt strategiskt mål, samtidigt som Syrien skulle försvagas och pressas genom regionala allianser och ombud. [caption id="attachment_232964" align="alignnone" width="640"] Rök stiger över Teheran efter israeliska attacker i juni 2025. Foto: Mohammadjavad Alikhani/Mehr News Agency/CC BY 4.0.[/caption] Den linjen har också nutida paralleller. Reuters rapporterade i februari 2025 att Israel försökte övertyga USA om att hålla Syrien ”svagt och decentraliserat”. Kyiv Independent återgav Reuters uppgifter. Strategin skulle enligt källorna motverka Turkiets växande inflytande efter Bashar al-Assads fall. Israels inblandning i Syrien stannade inte vid diplomatiska påtryckningar. Den avgående israeliske försvarschefen Gadi Eisenkot bekräftade 2019 att Israel hade försett syriska rebellgrupper med vapen. Uppgiften gav ytterligare stöd åt tidigare rapporter om ett hemligt program med pengar, vapen och förnödenheter till grupper i södra Syrien. Netanyahu argumenterade själv för samma linje inför USA:s kongress 2002. Enligt det officiella kongressprotokollet sade han att Saddam Hussein utan tvekan måste avlägsnas. Han lovade att ett regimskifte skulle få ”enorma positiva återverkningar” i regionen. Utfallet blev dock ett annat. Irakkriget följdes av statsupplösning, sekteristiskt våld och omfattande flyktingströmmar. Krigen i Syrien och Libyen förstärkte därefter trycket mot Europa. Under 2015 nådde drygt en miljon flyktingar och migranter Europa och närmare 4 000 människor dog under färden, som UNHCR redovisar. De största grupperna kom från Syrien, Afghanistan och Irak – tre länder som präglats av krig, utländsk inblandning och statsupplösning. Den följdkedja Carlson beskriver – krig, statsupplösning och migration mot Europa – är alltså dokumenterad. Den mer långtgående slutsatsen att Europas försvagning är själva slutmålet är hans egen geopolitiska tolkning. EU är samtidigt fortfarande Israels största handelspartner och stod 2025 för 31,7 procent av landets varuhandel, enligt EU-kommissionen.

Ett krig som har spridit sig

Carlsons varning har fått ny aktualitet genom utvecklingen efter monologen. Kriget som USA och Israel inledde den 28 februari har under fem månader dragit in Iran, Libanon, Irak och flera gulfstater. Som Associated Press skriver har striderna kombinerats med attacker mot sjöfarten och störningar i Hormuzsundet, med följder för energi- och råvarupriser långt utanför regionen. Oavsett om man delar Carlsons slutsats om avsikten pekar hans resonemang på ett återkommande mönster: när stater i Mellanöstern slås sönder stannar kostnaderna inte där. De förs vidare genom flyktingströmmar, energibrist, inflation och politiska konflikter – och Europa har gång på gång fått bära en stor del av dem.

Inför fotbolls-VM: Europa och Sydamerika – fotbollens maktcentrum

Jan Sundstedt — Mon, 08 Jun 2026 15:32:29 +0000

Fotbollsvärldens två tungviktarkontinenter har fortfarande mest att försvara när VM nu växer till 48 lag. Europa skickar 16 landslag till turneringen och Sydamerika sex. Tillsammans bär kontinenterna större delen av VM-historien, från Brasiliens fem titlar till Argentinas färska mästarstatus och Europas breda toppskikt. Europas deltagare är Österrike, Belgien, Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Tjeckien, England, Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Norge, Portugal, Skottland, Spanien, Sverige, Schweiz och Turkiet. Sydamerika företräds av Argentina, Brasilien, Colombia, Ecuador, Paraguay och Uruguay. Den kanske största frånvaron är fyrfaldiga världsmästaren Italien, som återigen missar mästerskapet.

Europas bredd

Europas styrka ligger inte bara i de största nationerna. Spanien, Frankrike, England, Tyskland och Portugal kliver in som naturliga titelbud, men även Nederländerna, Kroatien och Belgien har spelare och mästerskapsvana för att störa de största. Spanien har byggt vidare på sitt EM-guld från 2024 och möter Cabo Verde, Saudiarabien och Uruguay i grupp H. Frankrike hamnar i grupp I med Senegal, Irak och Norge. England får en tuff öppning mot Kroatien i grupp L, där även Ghana och Panama väntar. Tyskland går in i grupp E mot Curaçao, Elfenbenskusten och Ecuador. Sverige och Norge ger dessutom den nordiska närvaron extra tyngd. Sveriges grupp rymmer Nederländerna, Japan och Tunisien. Norge får Frankrike, Senegal och Irak. Frankrike–Norge blir en högintressant värdemätare för vårt grannland, och Nederländerna–Sverige i grupp F ger Blågult en chans att omedelbart visa vilken nivå laget når i turneringen. Båda blågula och norska utmaningar kräver full träff direkt, men nordisk fotboll går samtidigt in i mästerskapet med spelare som kan bära stora delar av anfallsspelet. Europas stora frågetecken gäller snarare pressen än kvaliteten. Flera landslag har världsspelare i varje lagdel, men VM-formatet straffar svaga starter. Tre gruppmatcher ger liten marginal för slarv, särskilt när även flera grupptreor går vidare och tabelläget kan förändras snabbt.

Sydamerikas spets

Sydamerika (CONMEBOL) kommer förvisso till mästerskapet med färre lag, men med hög historisk tyngd per plats. Argentina försvarar titeln från Qatar 2022 och öppnar grupp J mot Algeriet, innan matcher mot Österrike och Jordanien väntar. Brasilien jagar sin första VM-titel sedan 2002 och börjar mot Marocko i grupp C, följt av Haiti och Skottland. Uruguay får en intressant grupp H med Saudiarabien, Cabo Verde och Spanien. Colombia hamnar i grupp K med Uzbekistan, Kongo-Kinshasa och Portugal. Ecuador möter Elfenbenskusten, Curaçao och Tyskland i grupp E, medan Paraguay spelar i grupp D mot USA, Turkiet och Australien. Argentina och Brasilien bär störst förväntningar, men Sydamerikas spets kan avgöra hur långt kontinenten når. Uruguay har ofta trivts när motståndet underskattar lagets fysiska styrka och tävlingsnerver. Colombia och Ecuador har fart, teknik och tillräcklig kvalitet för att störa större namn. Paraguay får samtidigt ett tidigt prov mot värdnationen USA.

Maktcentrum med pressen på sig

Europa och Sydamerika har vunnit samtliga VM hittills. Mästerskapet 2026 blir därför inte bara en fråga om vilka lag som går längst, utan också om de gamla maktcentrumen kan hålla undan när fler nationer än någonsin får plats på scenen. Favoritskapet ligger kvar hos de klassiska fotbollsländerna. Spanien, Frankrike, Argentina, Brasilien och England lär bära många förhandstips. Portugal, Tyskland, Nederländerna och Uruguay har samtidigt tillräcklig slagkraft för att förändra turneringen med några starka matcher. VM:s nya storlek ger mindre nationer större utrymme, men vägen till guldet går fortfarande genom Europas och Sydamerikas bästa lag. Jan Sundstedt

Eva Vlaardingerbroek vill tvinga EU att pröva återvandring

Markus Andersson — Sat, 30 May 2026 22:44:11 +0000

Eva Vlaardingerbroek vill använda EU:s eget medborgarverktyg för att tvinga fram en politisk prövning av återvandring och stoppad invandring. Med Save Europe Act försöker kampanjen samla en miljon underskrifter och göra det omöjligt för Bryssel att ignorera frågan om den europeiska människans framtid. Vlaardingerbroek presenterade initiativet i ett inlägg på X och skrev att ”tiden för prat är över”. Kampanjen vill samla stöd för ett omedelbart och totalt stopp för invandring samt ett omfattande europeiskt system för återvandring och utvisningar. På kampanjens webbplats beskrivs Save Europe Act som ett föreslaget europeiskt medborgarinitiativ med målet att nå en miljon underskrifter. Kampanjen vill att EU-kommissionen ska ta ställning till krav på säkra gränser, ett stopp för befolkningsutbytet och skydd för Europas nationella och etnokulturella fortlevnad.

Medborgarinitiativ som påtryckningsmedel

Ett europeiskt medborgarinitiativ är ett formellt EU-instrument som gör det möjligt för medborgare att uppmana EU-kommissionen att föreslå ny lagstiftning eller vidta åtgärder inom områden där EU har befogenhet. Enligt EU:s officiella information krävs minst en miljon giltiga stödförklaringar från EU-medborgare, och nationella minimigränser måste uppnås i minst sju medlemsländer. Kommissionen måste därefter behandla initiativet och lämna ett svar, men är enligt EU:s regler inte skyldig att lägga fram något lagförslag. För att ett initiativ ska kunna samla formella stödförklaringar måste det först registreras hos kommissionen. Organisationen bakom Save Europe Act uppger att den nuvarande kampanjen är ett sätt att mobilisera inför en sådan registrering. På kampanjsajtens utgivarsida anges att den förberedande kampanjen stöds tekniskt, organisatoriskt och ekonomiskt av Hermes Medienförderung e.V. i Chemnitz, och att själva medborgarinitiativet ska registreras och hanteras av en grupp organisatörer enligt EU-förordning 2019/788 i ett senare skede.

Fem krav på gränser och återvändande

Kampanjen kräver en kraftig omläggning av Europas migrationspolitik. På kampanjsajten och i materialet om finansiering beskrivs bland annat ett stopp för ny icke-europeisk invandring, skärpta asylregler, starkare gränsskydd, snabbare utvisningar och ett europeiskt system för återvandring. Kampanjen använder begreppet återvandring, eller remigration, för såväl frivilligt återvändande som systematiskt återsändande av migranter som vistas illegalt, har fått avslag på asylansökningar, har begått brott eller beskrivs som en börda för mottagarländerna. Initiativet vill även minska de ekonomiska drivkrafterna för migration som kampanjen kopplar till välfärdssystemen. Vlaardingerbroek och kampanjen framställer frågan som avgörande för Europas framtid, suveränitet och kulturella fortlevnad. Trots det skarpa tonläget bygger initiativet på ett etablerat EU-verktyg som tidigare använts av aktivister i en rad andra sakfrågor.

It’s two minutes to midnight. The time for talking is over; the time for action is now. That’s why we are presenting the first-ever patriotic European Citizens’ Initiative: the @SaveEuropeAct.
Acknowledging the ethnocultural continuity of Europe’s peoples as crucial for the… pic.twitter.com/tuzKCRECuP — Eva Vlaardingerbroek (@EvaVlaar) May 30, 2026

Migrationen – en stor fråga i EU

Bakgrunden är en migrationsdebatt där flera medlemsländer på senare år har skärpt sin retorik och politik kring asyl, gränser och återvändande. Enligt Eurostat migrerade 4,2 miljoner personer till EU från länder utanför unionen under 2024, samtidigt som 1,6 miljoner personer emigrerade från EU till länder utanför unionen. Eurostat uppger också att nästan tio procent av befolkningen i EU-länderna 2024 var icke-medborgare. Av dessa var 3,1 procent medborgare i ett annat EU-land och 6,4 procent medborgare i ett land utanför EU. Antalet asylsökande har samtidigt minskat från toppnivåerna. Under 2025 registrerades 669 365 förstagångsansökningar om asyl i EU. Enligt Eurostat var det en minskning med 26,6 procent jämfört med 2024. De största grupperna var personer från Venezuela, Afghanistan och Syrien. Även de olagliga gränspassagerna minskade under 2025. Frontex uppgav i januari 2026 att antalet upptäckta olagliga passager vid EU:s yttre gränser minskade med 26 procent till knappt 178 000, den lägsta nivån sedan 2021. Samtidigt varnade myndigheten för att konflikter, smugglarnätverk och snabba ruttförändringar gör läget fortsatt osäkert.

Vill sätta återvandring på dagordningen

Save Europe Act försöker därmed fånga upp en opinion som menar att EU:s nuvarande migrationspolitik inte räcker, trots fallande asyl- och gränspassagesiffror. Kampanjen vill inte bara skärpa kontrollen vid gränserna, utan förändra den migrationspolitiska inriktningen i Europa. Om initiativet når den formella tröskeln skulle EU-kommissionen behöva träffa organisatörerna och ge ett officiellt svar. Den rättsliga effekten är begränsad, men initiativet kan få stor politisk betydelse om kampanjen lyckas samla brett stöd i flera medlemsländer och tvinga EU:s institutioner att ta ställning till återvandring. För kampanjens anhängare är detta själva poängen: att använda EU:s eget demokratiska verktyg för att utmana den migrationspolitiska linje som under lång tid dominerat unionen.

Varför Europa är i fara

Dan Ahlmark — Sat, 23 May 2026 08:03:45 +0000

Vi har just sett en historiskt betydelsefull demonstration i London av människor som ser hur de i sitt eget land i allt högre grad ersätts av invandrare. De flesta politiker bryr sig inte om detta, eftersom de har en annan agenda. Deras mål är att få en så stor andel som möjligt av de nya rösterna, medan de än så länge försöker hålla kvar så många av sina landsmäns röster att de kan behålla makten. Så småningom tror de att de sistnämnda rösterna blir mindre viktiga, eftersom de nya väljarna blir allt fler. Sjutton kulturpersoner formulerade 2017 ett manifest om Europa, som jag tidigare skrivit om i flera artiklar¹. Den deklarationen² förklarar egentligen på ett sätt jag då inte betonade varför våra politiker i många länder beter sig som de gör och därför handlar på ett sätt vi inte förstår. Varför ser de inte att invandringen skapar ett mycket allvarligt läge för den europeiska befolkningen – en situation som kan bli oåterkallelig? Deklarationen inleds med en beskrivning av den europeiska befolkningens situation och går så småningom över i förklaringen till varför politikerna handlar som de gör. Men först förklarar man lågmält Europas roll för oss: ”Europa tillhör oss, och vi tillhör Europa. Dessa länder är vårt hem; vi har inget annat. Det överstiger vår förmåga att förklara anledningarna till vår uppskattning av Europa eller att motivera vår lojalitet … Vardagliga landskap och händelser har en särskild betydelse – för oss, men inte för andra. Ett hem är en plats där saker och ting är bekanta och där vi är känns igen oavsett hur långt vi har vandrat. Detta är det sanna Europa, vår värdefulla och oersättliga civilisation och kultur. Europa är vårt hem”.

Det falska Europa

Men nu hotas detta av ett falskt Europa i form av etablissemangets Europeiska union. Detta för med sig stora konsekvenser. Det allvarligaste är att den ”hotar … att konfiskera vår hembygd”. Det falska Europa berömmer sig för ”att vara vägvisare till ett universellt samhälle som varken är universellt eller ett samhälle. Det falska Europa hotar oss” … ”förblindat av fåfängliga, självberömmande visioner av en utopisk framtid, undertrycker det falska Europa instinktivt alla avvikande åsikter … Det falska Europa är utopiskt och tyranniskt”. Många politiker har ett annat huvudmål för politiken än befolkningen har, och de tror nu att det finns en metod att befria sig från sina väljare, som har andra värderingar och mål: ”Under den senaste generationen har ett ständigt växande segment av vår styrande klass kommit fram till att dess egenintresse ligger i en accelererad globalisering. Dessa personer hoppas att kunna bygga överstatliga institutioner som de sedan kan styra utan att längre kunna hindras av folkens suveränitet”.

Överstatlig makt och migration

Genom Europeiska unionen, som de redan gett en hel del av makten över sina nationer, bestämmer den styrande byråkratin och professionella politiker i dag i många avseenden över Europas nationer. Men dessa länders suveränitet är ännu inte utplånad, så arbete återstår. Vilken är då den giftiga brygd som driver dessa politiker och hjälper dem att förslava oss? Deklarationen svarar där: ”Vi förlorar vår hemort på jorden på grund av den falska kristendom av universella mänskliga rättigheter som det falska Europas proponenter har konstruerat åt sig”. Det får verkliga konsekvenser, eftersom ”när de självsvåldigt utvecklar internationella människorättslagar monopoliserar EU-institutionernas överstatliga mandariner Europas politiska liv”. Detta får långtgående konsekvenser. En följd är att vi tvingas ta emot immigranter som söker sig hit på grund av vår generositet, för all vår hjälp, för stöd och för att skapa sig ett bättre liv och bilda familjer. Inga krav ställs på assimilering, utan deras egen kultur – den som i grunden fick dem att flytta till oss – skyddas. Och vi hindras egentligen från att överhuvudtaget påverka de regler som används för att åstadkomma detta.

En gränslös värld

Gruppens syn på det europeiska mångkulturella projektet är: ”Det kräver av de europeiska folken en helgonalik självförnekelse. Vi förväntas acceptera vår egen hembygds kolonisering och vår egen kulturs upplösning under det tjugoförsta århundradet för Europas högre äras och härlighets skull – en kollektiv självuppoffringshandling för något slags nytt globalt samhälle av fred och välstånd som därmed påstås skola födas”. Och varför har något sådant skett? Ja, allt går tillbaka till det bakomliggande sättet att tänka och de värderingar det kräver. Gruppen observerar den nya europeiska ideologins egenskaper och karaktär och drar slutsatsen: ”Det falska Europas universalistiska … föreställningar avslöjar att det rör sig om ett religionssubstitut … Detta är det starka opium som förlamar Europa … Vi måste insistera på att religiösa ambitioner skall hållas inom religionens område och inte ha någon roll att spela inom politiken … För att vi skall återfå vår politiska och historiska självbestämmelserätt är det nödvändigt att vi sekulariserar det offentliga livet i Europa. Vi måste avvisa pseudoreligionen” … och ”stoppa … dess utopiska, pseudo-religiösa korståg för en gränslös värld”. Nästa år är det ett decennium sedan deklarationen publicerades. Åren går, och det falska Europa blir allt starkare. När vaknar Europas medborgare? Dan Ahlmark

Referenser: ¹ Parisdeklarationen och det falska Europa – del 1 – Nya Dagbladet. ² Parisdeklarationen – The True Europe.

Teslas system för självkörning rullas ut i Europa

Markus Andersson — Wed, 20 May 2026 20:11:55 +0000

Teslas förarstöd Full Self-Driving (Supervised) har godkänts i Litauen, efter att Nederländerna nyligen blev först ut i Europa. Flera EU-länder står nu på tur när bolaget försöker lansera sin mest omstridda mjukvara på den europeiska marknaden.

Litauen blir det andra europeiska landet där Tesla lanserar Full Self-Driving (Supervised), förkortat FSD, rapporterar TechCrunch. Beskedet kommer samtidigt som Elon Musk försöker profilera Tesla som ett AI- och robotikbolag, snarare än enbart en biltillverkare.

Systemet är trots namnet inte helt självkörande. Tesla beskriver versionen som ”övervakad”, vilket innebär att föraren fortfarande måste hålla uppsikt och vara beredd att ta över. Mjukvaran kan däremot hantera moment som styrning, filbyten och parkering.

Den nederländska myndigheten RDW godkände systemet förra månaden. TechCrunch skriver att myndighetens process också kan få betydelse för andra EU-länder, eftersom nationella myndigheter kan erkänna den nederländska certifieringen.

Tesla Europe meddelade utrullningen i Litauen i ett inlägg på X.

FSD Supervised now rolling out to Teslas in Lithuania 🇱🇹!

Making European roads safer, one by one pic.twitter.com/Uuj0bNG7pP
— Tesla Europe, Middle East & Africa (@teslaeurope) May 20, 2026

Grekland och Belgien pekas ut

Fler länder kan följa efter. Greklands transportdepartement meddelade på onsdagen att ett kommande lagförslag väntas ge klartecken för FSD, enligt Reuters. Enligt TechCrunch väntas även Belgien godkänna systemet, genom ett förfarande som liknar det nederländska.

Utrullningen i Europa har gått långsammare än i USA, där regelverket hittills har gett Tesla större frihet att lansera och uppdatera förarstödet. Utanför Europa finns FSD enligt TechCrunch även i bland annat Australien, Kanada, Kina, Mexiko, Nya Zeeland, Puerto Rico, Sydkorea och USA.

Miljonmål för antal användare i Musks ersättningspaket

För Tesla är FSD också en central del av bolagets affärsmodell. Musk har ett ersättningspaket där ett av målen är 10 miljoner aktiva FSD-abonnemang senast 2035. I samband med kvartalsrapporten i april uppgav Tesla att bolaget hade nära 1,3 miljoner betalande FSD-kunder globalt.

FSD lanserades först som betaversion 2020 och har sedan dess uppdaterats löpande. Tidigare kunde Teslaägare köpa funktionen som ett engångstillval, men i januari meddelade Musk att systemet framöver enbart erbjuds som månadsabonnemang. I USA är priset i nuläget 99 dollar i månaden.

Den mer avancerade versionen FSD Unsupervised, där bilen kör utan krav på mänsklig övervakning, är däremot inte tillgänglig för vanliga Teslaägare. Enligt TechCrunch används den i en mindre robotaxiflotta i Texas, medan Teslas humanoida robot Optimus massproduceras ännu inte och säljs inte heller till konsumenter.

Bondeprotester, gula västar och Trump – klimatalarmismens kris

Markus Andersson — Sat, 14 Mar 2026 18:55:14 +0000

Den brittiske debattören Brendan O'Neill hävdar att en global folklig revolt pågår mot klimatalarmismen. I ett utdrag publicerat i National Post ur boken "Vibe Shift: The Revolt Against Wokeness, Greenism and Technocracy" målar han upp ett landskap av uppror: från Frankrikes gula västar till europeiska bondeprotester och Trumps återval. Det är inte klimatet som håller på att förändras – det är folkopinionen. Och den förändringen skrämmer eliten som i decennier drivit igenom en kostsam grön agenda utan folkligt mandat. Den 17 november 2018 sammanföll två historiska rörelser. I London lade sex tusen aktivister grunden till Extinction Rebellion – en rörelse av välutbildade stadsbor som fruktade jordens undergång. Samma dag gick 250 000 fransmän ut på gatorna klädda i gula västar, rasande över en dieselskatt och en miljöpolitik som slog hårt mot dem som måste köra bil för att kunna arbeta och leva. O’Neill ser kontrasten som den perfekta illustrationen av ett klasskrig om klimatpolitiken. "Det var blåblodig överhet mot gula västar", skriver han. Extinction Rebellion var ett projekt för dem som har råd att hata industrin. Gula västarna representerade dem som måste leva av den. Medan de förra fruktade "världens slut" kämpade de senare för att klara "månadens slut". “Ni är besatta av tanken om ‘världens slut’, sade de till sina instängda härskare i Paris, medan vi oroar oss för ‘månadens slut’”, konstaterar O’Neill. [caption id="attachment_61566" align="alignnone" width="1170"] Gula västarna demonstrerar i Frankrike mot bränslepriser och miljöpolitik som slog mot arbetarklassen.[/caption]

Traktorer belägrade Europas huvudstäder

Den franska folkresningen var bara förelöparen. Motståndet mot den gröna agendan spred sig snabbt till kontinentens lantbruk. I oktober 2019 körde holländska bönder tusentals traktorer till parlamentet i Haag – “Siege of The Hague” – i protest mot kväveregleringar som hotade att likvidera generationers jordbruk. Restriktionerna, framtvingade av EU:s klimatmål, hade dömt ut lantbrukare som tvingades lägga ned sina gårdar. I januari 2024 belägrade franska bönder Paris i “Siege of Paris”, åter mot dieselskatter och EU-mandat. Samma månad stod Berlin inför sin “Siege of Berlin” när tyska bönder protesterade mot kraftiga nedskärningar i jordbrukssubventioner. Irland planerar att slakta 200 000 kor för att uppfylla EU:s klimatmål. I Polen bär stålverksarbetare plakat med texten “F–k the Green Deal!”. I hela Europa går vanliga människor ut på gatorna mot en politik de aldrig röstat för. O’Neill drar en brännande historisk jämförelse: "Aztekerna offrade människor till Tlaloc, regn- och åskguden. Nutidens Europa offrar människors försörjning åt netto noll, eko-skräckens gud. Olika århundraden, samma vidskepelse." [caption id="attachment_224314" align="alignnone" width="640"] Trump 2024-merchandise med sloganen "Drill baby drill" – ett slagord som sammanfattar revolten mot klimatpolitiken.[/caption]

Trumps seger och det amerikanska upproret

Ressentimentet mot klimatpolitiken nådde sitt hittills tydligaste politiska uttryck i november 2024 då Donald Trump återvaldes till USA:s presidentpost med sloganen "Drill, baby, drill". Det var inte en slump. O’Neill konstaterar att det inte handlade om ett marginellt fenomen: “Det är nu tydligt att miljontals amerikaner rangordnar ‘klimatpolitik’ långt under ‘ekonomiska frågor och andra sociala problem’.” Den klimatpolitik som i ett decennium framställts som den absolut viktigaste ödesfrågan visade sig inte ens toppa väljarnas prioriteringslistor. Ekonomin, jobben och levnadskostnaderna slog alla klimatfrågor. Trumps valseger var inte en anomali utan en del av ett globalt mönster. Net-zero-politiken ifrågasätts nu öppet i europeiska parlament. "The greenlash" – det folkliga motståndet mot den gröna agendan – breder ut sig. "Se den smygande segern för 'månadens slut' över 'världens slut'", skriver O’Neill.

En etablissemangsreligion som kan falla

O’Neill avslutar med att ifrågasätta om End Times-miljörörelsen kan överleva den pågående vibe shiften. Det som eliterna behandlat som en oomkullrunkelig sanning – klimatalarmismen som styrande princip för hela samhällsorganisationen – har visat sig vara sårbar för samma folkliga motreaktion som drabbat alla andra delar av den progressiva agendan. "Det är officiellt: ingen ideologi, inte en enda, är säker för vibe shiften", skriver han. Och kanske mer drastiskt: ”Vår populistiska turbulens är så virvelartad att det till och med är möjligt att etablissemangets religion – Domedagsmiljörörelsen – inte överlever den”. O’Neills bok “Vibe Shift: The Revolt Against Wokeness, Greenism and Technocracy” ges ut 2026.

Europas dystra framtid: Mearsheimers skarpa analys av Ukraina-kriget

Emil Fjellstedt — Fri, 13 Mar 2026 16:38:51 +0000

Medan Ukrainakriget fortsätter att kräva liv och de transatlantiska relationerna vittrar, ger statsvetaren John J. Mearsheimer en analys som utmanar den dominerande bilden: det är Västs eget agerande som lagt grunden för katastrofen. John J. Mearsheimer, professor i statsvetenskap vid University of Chicago och en av den realistiska skolans mest namnkunniga företrädare, ställer i sin nya bok de frågor som västerländska medier och politiker helst undviker: Vad är orsakerna till kriget i Ukraina? Vart är det på väg? Hur kommer det att sluta – och vilka blir konsekvenserna för Europa och den globala maktbalansen?

Väst skapade krisen

Mearsheimers svar på frågan om krigets orsaker är lika enkelt som obehagligt för den som vant sig vid etablerade förklaringsmodeller: NATO:s och EU:s expansion österut efter Sovjetunionens fall var den avgörande faktorn. Ryssland, menar han, reagerade precis som varje stormakt skulle göra när en rival tränger in i dess omedelbara intressesfär. Det är stormaktspolitikens logik – inte Putins personliga egenheter – som är nyckeln till att förstå kriget. Ukraina borde ha förblivit en neutral buffertstat. I stället förvandlades landet, med aktivt västerländskt stöd, till en frontlinje mot Ryssland. Resultatet, skriver Mearsheimer, var förutsägbart för alla som ville se.

Vart är kriget på väg?

Om krigets riktning är Mearsheimer dyster. Han ser inga tecken på en snar lösning och bedömer att konflikten riskerar att dra ut på tiden med fortsatt stort mänskligt lidande som följd. Hans analys pekar mot att varken Ukraina eller Ryssland kommer att uppnå sina maximala mål, men att Ryssland har det strategiska övertaget så länge Väst inte är berett att trappa upp engagemanget radikalt – något som i sin tur riskerar en upptrappning mot kärnvapenkonfrontation. I boken skriver Mearsheimer: "Ukrainskriget har fått katastrofala konsekvenser för Ukraina. Det har gjort Europa till en farligare plats. Det har vållat allvarlig ekonomisk och politisk skada i Europa och svårt sargat de transatlantiska relationerna. Detta väcker oundvikligen frågan: Vem är ansvarig för detta krig?"

Konsekvenserna för Europa

Kriget har, enligt Mearsheimer, redan åstadkommit skador som kommer att ta decennier att läka. Relationerna mellan Europa och Ryssland är förgiftade för överskådlig framtid. Europas ekonomier bär på kostnader som ännu inte fullt ut synliggjorts. Och det transatlantiska samarbetet – länge en grundpelare i europeisk säkerhetspolitik – präglas nu av djup osäkerhet. Donald Trumps tillträde har förstärkt den bilden. Mearsheimer konstaterade i september 2025 att Trump i allt väsentligt gjort sitt för att lämna Ukrainafrågan till Europa och ukrainarna själva. Med pågående fredsförhandlingar där Ryssland kräver att Ukraina förblir neutralt och inte Nato-medlem, ser vi konturerna av ett slut som liknar det Mearsheimer länge förespråkat – men till ett enormt pris.

En röst som inte kan ignoreras

Mearsheimer är ingen okänd röst. Hans YouTube-föreläsning "Why is Ukraine the West's Fault?" har över 30 miljoner visningar. På svenska utkom 2014 "Vems fel är Ukrainakrisen?" på Karneval förlag – en bok som fick förnyad aktualitet när det storskaliga kriget bröt ut 2022. Europas dystra framtid är i många avseenden dess uppföljare: ett försök att summera läget efter tre år av krig. Boken är kompakt – 98 sidor – men varje sida bär på ett perspektiv som utmanar den etablerade bilden. För den som vill förstå kriget bortom de föreställningar som dominerat svensk och europeisk rapportering är det en nödvändig läsning. Boken finns att köpa direkt hos Karneval förlag.

Världens största vapenimport sker nu i Europa

Markus Andersson — Mon, 09 Mar 2026 06:30:50 +0000

De europeiska länderna har mer än tredubblat sin vapenimport under de senaste fem åren och är nu världens största mottagare. Bakom uppgången ligger främst vapenleveranser till Ukraina. Mellan 2021 och 2025 importerade europeiska länder mer än tre gånger så mycket vapen som under perioden 2016 till 2020. Det visar en ny rapport från Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (Sipri), som skattefinansierade danska DR rapporterat om. Den viktigaste förklaringen är de omfattande vapenleveranserna till Ukraina sedan 2022. Men kriget i Ukraina är långtifrån den enda faktorn. — Leveranserna till Ukraina sedan 2022 är den mest uppenbara orsaken, men de flesta andra europeiska länder har också börjat importera betydligt mer vapen för att stärka sin militära kapacitet mot ett upplevt växande hot från Ryssland, säger Mathew George, som leder Sipris program för vapenöverföringar, i ett pressmeddelande. Under perioden 2021–2025 gick 9,7 procent av samtliga vapenleveranser i världen till Ukraina.