Erika Stensson – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Wed, 15 Apr 2026 04:09:18 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1.2 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg Erika Stensson – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se 32 32 ”70-talisterna bär 90-talets förbannelse” https://nyadagbladet.se/debatt/70-talisterna-bar-90-talets-forbannelse/ Tue, 14 Apr 2026 16:13:24 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=227556 Det medicinska experimentet Under samma period som tryggheten raserades, introducerades SSRI-preparaten på bred front i Sverige. Det blev en kollektiv medicinsk lösning på en kris som egentligen var strukturell och ekonomisk. För 70-talisterna, som mitt i sin mest fertila ålder tvingades hantera en enorm framtidsångest, blev dessa preparat den tysta följeslagaren. Det pratas dock sällan om de demografiska sidoeffekterna: hur minskad libido och hormonell påverkan i kombination med ekonomisk stress ytterligare försvårade familjebildningen för en hel årgång. Det var en tid då vi dämpade symtomen av ett trasigt samhälle, samtidigt som de biologiska fönstren sakta stängdes.

En historisk orättvisa i elfte timmen

Just denna vecka kom nyheten att regeringen satsar hundratals miljoner för att fördubbla antalet IVF-försök från tre till sex. Det är en nödvändig korrigering för ett samhälle med sjunkande födelsetal, men det blottar också en historisk orättvisa. För oss 70-talister är detta nämligen den sista fakturan för 90-talskrisen. Vi var generationen som gjorde allt enligt boken. Vi väntade med att bygga privatliv tills vi hade skapat den stabilitet samhället krävde av oss. Att många i min generation blev ofrivilligt barnlösa – eller stannade vid ett barn – var inget "val", det var en direkt konsekvens av att vi navigerade ett Sverige i kris. Att systemet nu görs om, precis när dörren stängts för oss, visar hur 70-talisterna konsekvent fått anpassa sina liv efter systemets brister, utan att systemet någonsin anpassat sig efter oss.

Från ungdomsarbetslösheten till åldersdiskriminering

Det är provocerande att se hur man idag pratar om ungas otrygghet som något helt unikt. Sanningen är att vi var först med att uppleva den raserade tryggheten, men vi möttes av en oförstående föräldrageneration som själva ridit på guldåldern. Den skammen bär många än idag som ett personligt misslyckande. Nu, när vi når vår erfarenhetsmässiga kulmen, devalveras vi igen. Det finns en absurditet i att vara 50-plussare idag. Å ena sidan höjs pensionsåldern, å andra sidan börjar åldersdiskrimineringen redan vid 40. Den osynliggöring vi upplevde under 90-talskrisen muterar nu till en ny form av utanförskap där unga HR-specialister avfärdar decennier av yrkesliv som ”legacy”. Vi är inte en generation av offer, vi är den generation som bar kostnaden för att Sverige skulle resa sig igen. Vår barnlöshet är inte ett personligt misslyckande; det är ett kvitto på ett löfte om trygghet som aldrig infriades. Det är dags att vi slutar be om ursäkt och börjar synliggöra vår historia!   Erika Stensson]]> ”Termiternas slut” är en tröttsam upprepning https://nyadagbladet.se/kultur/termiternas-slut-ar-en-trottsam-upprepning/ https://nyadagbladet.se/kultur/termiternas-slut-ar-en-trottsam-upprepning/#respond Wed, 03 Apr 2024 10:45:54 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=177111 Jag har varit på konsthallen, det är för den oinvigde ett av flera konstmuseum i Malmö som finansieras av statliga och kommunala medel, där inträdet alltid är fritt. Just nu visas Leif Holmstrands ”Termiternas slut”. Det är en konstutställning som säger sig bygga på Holmstrands ”fascination för skräckfilm och burlesk populärkultur”. Han arbetar bland annat med traditionellt handarbete som virkning och stickning men tecknar samt gör collage och uppträder med performance i utställningen också . Om Holmstrand kan man läsa i Wikipedia: ”Leif Olof Holmstrand, född 18 april 1972 i Mariannelund i Hässleby församling i Jönköpings län, är en svensk författare och konstnär. Han debuterade 2002 som poet och har bland annat tidigare varit verksam under pseudonymen Anna-Maria Ytterbom.” Ja, utställningen handlar förutom om den queera kroppen och genusupplösningen också om destruktivitet, ämnen som tycks förutsätta varandra . Jag blir så outsägligt matt för det som möter en som besökare är nämligen ett kompakt mörker av inpackade bylten av lump, möbler och barnvagnar samt berg av skrot och sopor blandat med mörka anteckningar om jagets förintelse. Utställningen blir därmed ett enda vältrande i mörker och psykisk sjukdom och det gör mig illamående. Det är också tröttsamt med alla dessa konstnärer som traskar runt i samma fotspår årtionde efter årtionde. Och den här upprepningen av queer och genus som efter mer än tjugo år fortfarande lanseras av konstvärlden som något banbrytande nytt, vad handlar det egentligen om?! Det är så ensidigt och allt annat än konstruktivt. Jo, jag vet att konstnärer ofta vill utforska gränslandet mellan det normativa och det galna men de sista årtiondena har modern konst mest handlat om freaks och psykisk ohälsa som att det är det enda angelägna ämnet. Kom med nått nytt. Jag vill inte längre betala för allt detta dysfunktionella ältande ( om så genom skattepengar) av en perverterad mänsklighet som strävar efter att gå under.   Erika Stensson]]> https://nyadagbladet.se/kultur/termiternas-slut-ar-en-trottsam-upprepning/feed/ 0