I sin kommentar beskriver Kent inte bara enskilda besvikelser, utan ett bredare mönster där centrala löften till den så kallade MAGA-rörelsen enligt honom har tunnats ut, skjutits upp eller ersatts av beslut som går i motsatt riktning. Därmed sätter han fingret på en växande spricka mellan Trumps maktapparat och delar av de väljare som såg honom som ett uppror mot etablissemanget.

Kents utspel tar sin utgångspunkt i en enkel men laddad fråga: vad har hänt med Donald Trump? För Kent är frågan inte retorisk. Han menar att svaren måste sökas i vilka intressen som numera påverkar presidentens beslut, och att amerikaner behöver lägga känslorna åt sidan för att förstå vem som i praktiken utformar politiken i Washington.

Det som gör kritiken särskilt känslig är avsändaren. Kent är inte en liberal kommentator, demokratisk oppositionspolitiker eller traditionell Trumpkritiker. Han har länge förknippats med America First-lägret, har en tung militär bakgrund och har själv haft en central roll i Trumpadministrationens säkerhetsapparat.

Han radar upp fyra områden där han anser att kursändringarna är tydliga: kriget mot Iran, hanteringen av Epstein-filerna, MAHA-rörelsen och löftena om massutvisningar. Var för sig är frågorna laddade. Tillsammans bildar de, enligt Kent, ett mönster som pekar mot en större fråga om makt, lojalitet och kontroll.

En kritik inifrån Trumpvärlden

Washington State Standard rapporterade i februari 2025 att Trump hade nominerat Kent till chef för National Counterterrorism Center. Han beskrevs då som tidigare elitsoldat och CIA-officer med lång erfarenhet av terrorbekämpning. Senare samma år godkändes han av senaten.

Utnämningen gjorde Kent till en ovanligt tung representant för den del av MAGA-rörelsen som förenar militär erfarenhet med skepsis mot nya amerikanska krig. Han hade själv tjänstgjort i flera konfliktområden och hans politiska profil byggde i hög grad på löftet om att USA inte skulle låta sig dras in i nya Mellanösternkrig utan tydlig nytta för det amerikanska folket.

I mars i år avgick Kent i protest mot Trumpadministrationens politik gentemot Iran. NBC News rapporterade då att Kent ansåg att Iran inte utgjorde något omedelbart hot mot USA och att kriget inte låg i det amerikanska folkets intresse. Avgången blev därför mer än en personalförändring. Den innebar en offentlig brytning mellan en framträdande Trumpallierad och presidentens nya utrikespolitiska linje.

Vita huset avvisade hans kritik och framhöll att Trump hade stöd för sin bedömning av hotbilden. Men för Kent har Iranfrågan fortsatt att fungera som det tydligaste exemplet på hur presidenten enligt honom dragits bort från den linje som många väljare uppfattade som central i Trumps politiska projekt: att sätta USA:s egna medborgare före allianser, lobbyintressen och utrikespolitiska äventyr.

Iranfrågan blev brytpunkten

I sin nya kommentar placerar Kent Iran bredvid flera andra frågor. Detta är en central del av hans argumentation. Han framställer inte kriget som ett isolerat beslut, utan som en del av en serie omsvängningar där Trump enligt kritikerna gått från tydliga vallöften till en mer traditionell maktpolitik.

Flera amerikanska medier har beskrivit Kents avgång som ett tecken på en intern spricka inom MAGA-lägret. Kritiken mot Iranpolitiken kom inte bara från Trumps vanliga motståndare, utan även från personer och röster som tidigare stått nära presidentens egen rörelse.

Den sortens invändning är svårare för Trumplägret att avfärda än kritik från demokrater eller etablerade medier. Kent talar som någon som själv varit en del av projektet, som försvarat det och som nu menar att det har kapats eller omformats. Det ger hans analys en annan tyngd inom den egna opinionen, även om många Trumpanhängare fortfarande ser presidenten som den ende som kan utmana Washington.

Hans formulering om att amerikaner måste fråga sig vem som egentligen styr landet riktar sig därför inte bara mot Trump personligen. Den riktar sig mot de nätverk av rådgivare, myndigheter, donatorer, lobbygrupper och säkerhetspolitiska intressen som MAGA-rörelsen länge har beskrivit som den djupa maktstruktur presidenten skulle bryta med.

Epstein, MAHA och löften som prövas

Epstein-filerna har länge varit en symbolfråga för väljare som krävt ökad insyn i maktens korridorer. För många inom högern handlar frågan inte bara om en enskild brottsutredning, utan om misstanken att inflytelserika nätverk skyddas från verklig granskning. När Kent nämner Epstein-filerna placerar han därför frågan i ett större sammanhang av förtroende för staten och rättsväsendet.

Förväntningen bland många Trumpväljare har varit att en ny administration skulle offentliggöra mer, pressa fram ansvar och visa att mäktiga personer inte står över lagen. Om den processen uppfattas som långsam, begränsad eller tillrättalagd förstärks den misstro som Trump själv länge byggt politiskt kapital på. Den spänningen försöker Kent fånga.

MAHA, "Make America Healthy Again", är på samma sätt mer än en slagkraftig paroll. Rörelsen förknippas med kritik mot läkemedelsindustrin, livsmedelsindustrin och myndigheternas agerande under pandemin. För anhängarna handlar det om att bryta med en hälsopolitik där stora bolag och reglerande myndigheter anses stå för nära varandra.

När Kent lyfter fram MAHA-rörelsen antyder han att även denna del av Trumps löftespaket riskerar att urvattnas. Det gör frågan explosiv, eftersom den rör en väljarkoalition som inte bara efterfrågar symboliska markeringar utan även konkreta uppgörelser med institutioner som länge anklagats för att skydda egna intressen.

Även migrationspolitiken lyfts fram. Massutvisningar var ett av Trumps tydligaste vallöften och en central del av budskapet till väljare som menade att tidigare administrationer förlorat kontrollen över gränsen. Kent antyder att genomförandet inte motsvarar retoriken, och att skillnaden mellan kampanjtal och faktisk politik blivit för stor.

Frågan om vem som styr

Kents analys binder samman utrikespolitik, rättsskandaler, hälsopolitik och migration genom en gemensam nämnare: misstron mot att presidenten ensam styr den kurs som väljarna röstat fram. Därför blir frågan om vem som styr Washington artikelns kärna. Den handlar inte bara om att Trump har ändrat uppfattning, utan om huruvida han pressas, bromsas eller leds av krafter utanför den öppna politiska debatten.

För presidentens försvarare är ett sådant resonemang farligt. Det riskerar att splittra en rörelse som byggt mycket av sin styrka på personlig lojalitet till Trump. Om kritiken får fäste kan den förvandla missnöje över enskilda sakfrågor till en mer grundläggande fråga om huruvida Trumps andra mandatperiod verkligen innebär ett brott med etablissemanget.

För Kents sympatisörer är det tvärtom just den frågan som måste ställas. De menar att lojalitet mot ett politiskt projekt inte kan betyda tystnad när projektets kärnlöften överges. I den tolkningen är Kents utspel inte ett avhopp från MAGA-rörelsen, utan ett försök att påminna den om vad den sade sig vara.

Debatten visar därmed hur den amerikanska högern pressas mellan två lojaliteter: lojaliteten till Trump som person och lojaliteten till de idéer som bar fram hans rörelse. Så länge dessa sammanfaller är konflikten hanterbar. När de uppfattas glida isär uppstår den typ av spricka som Kent nu pekar på.

Kents fråga träffar därför en öm punkt. Om Trump fortfarande är den som leder sin egen revolution, då kan omsvängningarna beskrivas som taktiska beslut i ett svårt politiskt läge. Om han däremot har fångats in av de intressen han en gång lovade att bekämpa, blir samma beslut något helt annat: ett tecken på att makten i Washington består även när ansiktena på valaffischerna byts ut.

Se hela Joe Kents kommentar:

What happened to President Trump?

From the Iran war to the Epstein files, to MAHA & mass deportations- what explains all of the reversals?

It is critical that we look past the emotions & ask the hard questions, because the answers will tell us who truly runs our nation. pic.twitter.com/GdsrM5N1Pz

— Joe Kent (@joekent16jan19) June 5, 2026