ECB – Nya Dagbladet

Nya EU-regler flyttar bankmakten – och formar vilka banker invånarna kan använda

Emil Fjellstedt — Wed, 26 Aug 2026 09:24:45 +0000

EU:s nya bankdirektiv CRD VI ger medlemsstaterna mindre utrymme att själva avgöra hur banker från länder utanför unionen får arbeta på deras marknader. Samtidigt byggs den europeiska tillsynsapparaten vidare med gemensamma regler, rapportering och kontroll från EU-organ. Det är inte ett fullständigt maktövertagande från Bryssel. Riktningen är däremot tydlig: banktillsynen flyttas steg för steg från nationellt handlingsutrymme till ett gemensamt europeiskt system. Från den 11 januari 2027 ska EU-länderna enligt CRD VI kräva att berörda banker och företag från tredjeländer etablerar en auktoriserad filial om de vill börja eller fortsätta erbjuda vissa kärntjänster i landet. Det gäller bland annat insättningar, krediter och garantier. Direktivet riktas formellt till medlemsstaterna. Men formuleringen är bindande: de nationella myndigheterna ska inte längre fritt avgöra om en tredjelandsbank får sälja sådana tjänster direkt över gränsen. De ska tillämpa en EU-bestämda tröskel om lokal etablering och tillstånd.

Nationella myndigheter blir verkställare

Det är en viktig skillnad mellan att ha nationell tillsyn och att ha nationell beslutanderätt. Finansinspektioner och nationella centralbanker kommer även fortsättningsvis att handlägga en stor del av tillsynen. Men CRD VI sätter ramarna för vad de måste kräva av banker utanför EU, vilka undantag som finns och hur gränsöverskridande verksamhet ska klassificeras. Artikel 21c kräver en filial och auktorisation i den relevanta medlemsstaten. Undantag finns när kunden själv tar kontakt med banken, för transaktioner mellan banker och inom en företagsgrupp samt för viss investeringsverksamhet. Men den nationella tillsynsmyndigheten kan inte välja bort huvudregeln av politiska eller konkurrensmässiga skäl. Den blir i stället den lokala myndighet som genomför en gemensamt beslutad europeisk marknadstillträdespolitik. Det innebär att ett land som vill behålla en friare modell för exempelvis schweiziska, brittiska eller amerikanska bankers tjänster till lokala kunder får betydligt mindre spelrum. För banken blir alternativen i huvudsak att etablera en filial, använda ett EU-dotterbolag eller avstå från delar av marknaden.

En växande europeisk tillsynsstruktur

CRD VI ska ses i ett större sammanhang. EU:s bankunion bygger redan på en integrerad arkitektur där Europeiska centralbanken, ECB, och nationella tillsynsmyndigheter arbetar under gemensamma regler. Enligt EU-rådet övervakar ECB nationella myndigheters tillsyn av mindre banker och har direkt tillsyn över de betydande bankerna i euroområdet. ECB:s egen beskrivning är tydlig: mindre banker granskas direkt av nationella myndigheter, men under ECB:s överinseende; betydande banker står under ECB:s direkta tillsyn. ECB har också en exklusiv roll när banklicenser beviljas i de länder som deltar i den gemensamma tillsynsmekanismen. Den Europeiska bankmyndigheten, EBA, har samtidigt uppgiften att utveckla och säkra ett enhetligt regelverk. I juli 2025 rapporterade EBA att den inte såg skäl att rekommendera ändringar i artikel 21c, trots att myndigheten konstaterade att effekterna av förbudet mot direkt tillhandahållande av tjänster från tredjeländer är svåra att mäta. Upplysningen förtjänar att tas på allvar. EU inför en struktur som kan påverka konkurrens, tillgång till kredit och utbudet av internationella banktjänster, samtidigt som den egna bankmyndigheten säger att effekten är svår att kvantifiera. När osäkerheten är stor är den rimliga följdfrågan varför tröskeln för marknadstillträde ändå höjs på unionsnivå.

Mer kontroll, men inte ett totalt övertagande

Det vore fel att påstå att medlemsstaterna har förlorat all kontroll över sina banker. Nationella tillsynsmyndigheter sköter fortsatt många dagliga uppgifter och har en särskild roll för bland annat mindre banker och tredjelandsfilialer. CRD VI är dessutom ett direktiv, vilket innebär att reglerna genomförs genom nationell lag. Men det nationella genomförandet sker inom en allt tätare EU-ram. EU avgör de centrala kraven, ECB kan utöva direkt tillsyn eller överinseende, och EBA formar det gemensamma regelverket och rapporteringssystemet. Den nationella nivån blir därför i högre grad en genomförandeled i en överstatlig konstruktion än en självständig regulator med full frihet att utforma marknadstillträdet.

Vem betalar för den nya gränsen?

Förespråkarna lyfter finansiell stabilitet och ett jämnare regelverk. Målen är reella, särskilt efter bankkriserna i euroområdet. Men varje ny tillståndströskel har också en kostnad: en utländsk bank som inte vill bygga lokal organisation och möta nya krav kan lämna marknaden. Då minskar antalet alternativ för hushåll, företag och investerare – även när det inte finns någon misstanke om oegentligheter. CRD VI förbjuder inte privatpersoner att äga konton i andra länder. Men reglerna ger EU:s institutioner större makt över villkoren som avgör vilka banker som får erbjuda vissa tjänster till invånare inom unionen. EU kommer inte att utse en enskild kunds bank, men kan genom filialkrav och gemensamma auktorisationsramar stänga ute banker som inte accepterar den europeiska modellen. För en kund vars bank väljer att lämna marknaden blir den praktiska följden ändå densamma: färre val, högre trösklar och mindre nationellt inflytande över den egna bankmarknaden.

Så har USA och Israel ödelagt 30 iranska universitet i kriget mot en hel civilisation

Emil Fjellstedt — Wed, 08 Apr 2026 11:29:04 +0000

Den 4 april bombarderade amerikanska och israeliska krigsflygplan Laser and Plasma Research Institute vid Shahid Beheshti-universitetet i norra Teheran. Forskningsinstitutet, som bedrev banbrytande forskning inom plasmafysik, låg i ruiner efter anfallet.

Universitetet hade övergått till distansundervisning, vilket innebar att inga studenter dödades – men forskningsutrustningen förstördes helt.

Shahid Beheshti-universitetet konstaterade i ett officiellt uttalande att anfallet "inte bara riktar sig mot akademikers säkerhet och landets vetenskapliga miljö, utan också utgör en direkt attack mot förnuft, forskning och tankefrihet".

[caption id="" align="alignnone" width="640"] En förstörd byggnad vid Shahid Beheshti-universitetet i Teheran efter amerikanska och israeliska bombanfall den 4 april 2026. Foto: Xinhua/Shadati[/caption]

Sharif University – "Irans MIT" i ruinerna

Den 6 april träffades Sharif University of Technology, allmänt betraktat som Irans främsta tekniska universitet och ofta jämfört med MIT i USA, av en bunkerbrytande bomb. Universitetets moské och laboratorier skadades allvarligt. Minst 34 personer dödades i anfallet, varav sex barn.

Irans förste vicepresident Mohammad Reza Aref – själv utbildad vid Stanford University – skrev i ett inlägg: "Bunker-buster-bomben mot Sharif University är en symbol för Trumps vansinne och okunnighet. Han förstår inte att Irans kunskap inte är inbäddad i betong som kan förstöras av bomber".

[caption id="" align="alignnone" width="640"] Skadad byggnad vid Sharif University of Technology efter amerikanska och israeliska bombanfall i Teheran den 7 april 2026. Foto: Xinhua/Shadati[/caption]

Flera professorer vid Shahid Beheshti-universitetet mördades redan under Israels 12-dagarskrig i juni 2025, påminde vetenskapsministern om. Iranska forskare har varit mål i årtionden.

Systematisk förstörelse av akademisk infrastruktur

Iran University of Science and Technology (IUST) i Teheran drabbades i slutet av mars, då ett av dess forskningscentra – som arbetade med att utveckla inhemska satelliter – jämnades med marken. Andra avdelningar skadades.

I Isfahan har universitetet bombats två gånger under kriget, varvid fyra anställda skadats.

Minst 30 iranska universitet har drabbats sedan kriget inleddes den 28 februari, enligt Irans vetenskapsminister Hossein Simaei Saraf. Vid ett besök i ruinerna av Shahid Beheshti-universitetets forskningscenter konstaterade han:

"Att attackera universitet och forskningscentra betyder att man återvänder till stenåldern".

Uttalandet var en direkt hänvisning till Trumps hot att bomba Iran "tillbaka till stenåldern".

Även Pasteur-institutet i centrala Teheran – grundat för över 100 år sedan i samarbete med Institut Pasteur i Paris och numera ett WHO-samarbetscentrum för infektionssjukdomar och vaccinproduktion – har skadats allvarligt.

Världshälsoorganisationen bekräftade att institutet "drabbats av betydande skador och inte längre kan bedriva hälsoarbete".

Ett mönster av attacker mot bildning

Anfallen mot universiteten är inte isolerade. Sedan krigets början har 56 kulturminnesmärken och 55 bibliotek skadats, enligt iranska myndigheter. Irans kulturminister Reza Salehi Amiri beskrev förstörelsen i en intervju med Al Jazeera som en "medveten och avsiktlig attack mot iransk identitet".

Den 136 meter långa B1-bron nära Teheran – byggd av iranska ingenjörer över flera år och på väg att invigas – attackerades den 5 april. Åtta personer dödades och över 90 skadades när bomber träffade området där civila familjer firade naturdagen Sizdah Bedar.

Trump publicerade omedelbart en video av brokollapsen.

BURNING BRIDGES: President Trump shares video allegedly showing a prominent Iranian bridge destroyed by joint U.S.-Israeli strikes in the country:

"The biggest bridge in Iran comes tumbling down, never to be used again— Much more to follow!" pic.twitter.com/XIEodZotos
— Fox News (@FoxNews) April 2, 2026

Bomberna förstörde inte bara byggnader – årtionden av forskning, arkiv och utrustning ligger i ruiner. Den amerikanske presidenten hotade att bomba Iran "tillbaka till stenåldern". De 30 universiteten, de 55 biblioteken och de 56 kulturminnesmärkena visar att hotet redan håller på att förverkligas.

Basel och den osynliga finansmakten

Osignerad — Sat, 03 Jan 2026 09:43:28 +0000

De flesta har hört talas om Federal Reserve. Färre reflekterar över att den amerikanska centralbanken skapades 1913 – inte i ett offentligt parlament, utan bakom stängda dörrar på en avskild ö utanför Georgias kust: Jekyll Island. Där satt en handfull privata bankirer och lade grunden till ett system där pengar skulle skapas som skuld, och där ränta tas på kapital som inte existerar i fysisk form. Detta är en historia om makt, men också om myt: föreställningen att centralbanker är tekniska, neutrala och ”oberoende” aktörer. Än färre känner till att dessa centralbanker i sin tur samordnas av en ännu mäktigare och mer sluten organisation: Bank for International Settlements (BIS) i Basel, Schweiz. Om nationella centralbanker ofta beskrivs som oberoende av politiken är BIS den plats där deras chefer möts – inte som representanter för folkvalda regeringar, utan som kollegor i en professionell, teknokratisk krets. Här koordineras, standardiseras och dras riktlinjerna för hur det globala finansiella systemet ska fungera. I praktiken påverkar dessa möten hur räntor sätts, hur banker regleras, hur skulder hanteras och hur kriser styrs – med andra ord: hela nervsystemet i den globala ekonomin. I dag samlar BIS omkring 60 av världens mest inflytelserika centralbanker. Besluten som formas inom detta nätverk påverkar inte bara marknaderna, utan även bostadspriser, jobbtillgång, pensioner och inflation för miljarder människor. Samtidigt sker detta med extremt låg synlighet, och under en juridisk ordning som ger banken en unikt privilegierad ställning bortom både nationell och internationell insyn. Den här artikeln handlar om hur BIS uppstod, hur banken överlevde skandaler och krig, hur den utvecklades till en global maktpunkt i finansvärlden – och varför dess roll blir allt mer central i en tid präglad av skuldkriser, geopolitisk splittring och den pågående digitaliseringen av pengar.

Från nationella centralbanker till global samordning

När centralbanker etablerades under tidigt 1900-tal motiverades de med behovet av stabilitet: att dämpa finanspanik, hantera inflation, säkra banksystemet och stå ”oberoende” från kortsiktig partipolitik. Det var en reaktion på 1800-talets ofta kaotiska bankkriser och valutasammanbrott. Men när handeln, kapitalflödena och bankernas internationella verksamhet växte exponentiellt under mellankrigstiden, uppstod ett nytt problem: nationella beslut fick globala konsekvenser. En räntehöjning i USA kunde utlösa kapitalflykt från Latinamerika. En bankkris i Wien kunde sprida panik till Berlin och Paris. Valutakurser blev alltmer sammanlänkade, och betalningssystem började bero av varandra. Centralbanker insåg att deras autonomi blev både styrka och sårbarhet – om de inte samordnade sig. De behövde ett forum där de kunde samordna krishantering vid systemhot, dela information om systemrisker, enas om gemensamma standarder för kapitaltäckning, likviditet och tillsyn, och agera gemensamt när marknaderna skakades av panik. Ur detta behov föddes BIS – inte som en folkvald institution, inte som en del av FN eller något annat internationellt politiskt ramverk. Den blev i stället ett teknokratiskt nav, byggt för diskretion, kontinuitet och professionell samverkan mellan centralbanker. En institution med enormt inflytande – men med medvetet låg synlighet.

BIS föds ur krigsskadestånd – men får en större roll

BIS grundades formellt 1930, i samband med den så kallade Young-planen, som skulle omforma Tysklands krigsskadebetalningar efter första världskriget. Bankens första uppdrag var konkret och administrativt: att underlätta betalningarna och fungera som en mellanledare mellan Tyskland och de allierade makterna. Men redan inom några år kollapsade det ekonomiska underlaget för dessa avtal. Stora depressionen slog till med full kraft, och 1932 suspenderades alla reparationer vid Lausanne-konferensen. BIS stod plötsligt utan sitt ursprungliga mandat. Ändå lades banken inte ned. Ledningen valde i stället att omdefiniera bankens existensberättigande. Man såg möjligheten att bli mer än ett tillfälligt betalningsorgan – att bli en permanent mötesplats för centralbanker, en plats där man kunde träffas, utbyta synpunkter och planera utan press från medier, parlament eller allmänheten. Det var en medveten strategisk vändpunkt. För att modellen skulle fungera på lång sikt krävdes en särskild konstruktion – inte bara administrativ, utan juridisk, politisk och symbolisk.

En bank bortom politiken – med immunitet och exterritorialitet

BIS är inte som andra internationella organisationer. Internationella valutafonden och Världsbanken är knutna till regeringar, finansieras av medlemsstater och måste rapportera till politiska organ. BIS är i grunden en privat bank, ägd av sina medlemscentralbanker, och konstruerad för att stå så långt borta från offentlig och demokratisk kontroll som möjligt. Redan i bankens stadgar från 1930 lades grunden för detta ovanliga privilegiesystem. Genom internationella avtal – först med Schweiz, senare med andra stater – fick BIS full juridisk immunitet, skyddade arkiv, befrielse från beskattning och skydd mot ingripanden från polis, tull och andra myndigheter. Bankens huvudbyggnad i Basel har i praktiken exterritorial status och fungerar som en suverän enklav mitt i en demokrati. I praktiken innebär detta att BIS kan fungera som en skyddad zon för global finansförvaltning. Kritiker har beskrivit banken som ett slags stat utan medborgare, där enorma kapitalrörelser och avgörande policybeslut hanteras utan de kontrollmekanismer som normalt gäller i en rättsstat. Denna konstruktion var ingen tillfällighet. Ledande centralbankirer som Montagu Norman vid Bank of England och Hjalmar Schacht vid Reichsbank delade en djup misstro mot politiker, som de uppfattade som kortsiktiga och benägna att offra ekonomisk stabilitet för valmässiga vinster. Enligt deras världsbild skulle penningpolitik hanteras av teknokrater – utbildade, erfarna och oberoende av folkliga krav. BIS blev den institutionella manifestationen av denna idé: att pengar och kredit ska styras i en professionell, sluten sfär, bortom folkets röst.

The Tower of Basel – banken som ”inte kunde dö”

Den undersökande journalisten och historikern Adam LeBor har i sin bok Tower of Basel (2013) kartlagt bankens historia genom omfattande arkivstudier, intervjuer och dokumentanalys. Hans genomgående tematiska tråd är fascinerande: hur BIS gång på gång överlevde händelser som borde ha lett till dess försvinnande – och varje gång kom ut starkare. LeBor visar att centralbanker aldrig varit helt ”opolitiska”, trots sina självprofilerade teknokratiska ideal. Tvärtom: penningpolitik, krig, geopolitik och ekonomisk makt har länge varit sammanflätade. Centralbankers beslut avgör inte bara räntor – de avgör vilka stater som får låna till rimliga villkor, vilka valutor som överlever spekulationer, vilka banker som räddas vid kriser – och vilka samhällen som slutligen får bära kostnaderna. [caption id="attachment_219179" align="alignnone" width="333"] Bank for International Settlements i Basel, Schweiz. Foto: Taxiarchos228[/caption] En central del av LeBors analys är hur BIS aktivt byggde sin egen immunitet som en skyddsmur – mot insyn, men också mot ansvarsutkrävande. Sekretessen är inte en bieffekt; den är en medveten designprincip för att möjliggöra fritt utbyte av känslig information – men också för att dölja beslut som kan vara kontroversiella eller moraliskt tvetydiga.

BIS under andra världskriget – kontinuitet före moral

Ett av de mest kontroversiella kapitlen i BIS historia utspelar sig under andra världskriget, en tid då världen var delad i total krigföring, etnisk utrotning och ideologisk splittring. Och ändå fortsatte BIS att fungera. LeBor dokumenterar hur banken höll styrelsemöten även under krigets mest intensiva faser, fortsatte sina finansiella operationer utan avbrott, hanterade transaktioner där nazityska guldreserver och tillgångar figurerade – inklusive guld från ockuperade länder och möjligen från koncentrationslägeroffer – och upprätthöll ett strikt ”professionellt” förhållningssätt där juridisk neutralitet ställdes högre än moralisk bedömning. Försvarare har i efterhand hävdat att BIS bara var en teknisk infrastruktur, ett slags ”betalningskanal” som behövdes för att undvika total systemkollaps. Man ville bevara en miniminivå av finansiell samverkan även mellan fiender, för framtida återuppbyggnad. Kritiker menar att neutraliteten blev en form av medskyldighet. Genom att låta tyska tillgångar cirkulera och acceptera naziregimens transaktioner legitimerade BIS i praktiken regimens ekonomiska makt och möjliggjorde fortsatt finansiering av kriget. Efter kriget var kritiken så stark att det vid Bretton Woods-konferensen 1944 fattades ett formellt beslut: BIS skulle avvecklas ”så snart som möjligt”. Men trots den politiska viljan fanns ett starkt, tyst men bestämt motstånd från centralbankskåren. De behövde BIS som mötesplats, arkiv och garant för kontinuitet. Den politiska viljan bröts av den teknokratiska nödvändigheten, vilket säger något avgörande om BIS verkliga position: även när världens ledare ville begrava banken, fanns det en maktstruktur som höll den vid liv – en struktur som inte står till svars inför väljare.

Efterkrigstiden – från skandal till maktcentrum

Efter kriget inledde BIS en långsam, men bestämd, återuppbyggnad av sin legitimitet. Genom att positionera sig som en neutral samarbetsplattform för europeisk återuppbyggnad lyckades banken gradvis återvinna förtroende – inte från allmänheten, utan från finansministrar och centralbankschefer. Under de följande decennierna stärktes BIS roll på tre avgörande områden. För det första blev banken en diskret mötesplats, en klubb där centralbankschefer träffades regelbundet, ofta i hemlighet och under Chatham House-regler, vilket innebar att inga citat eller protokoll spreds. Här byggdes förtroende och här formades gemensam policy i embryo. För det andra utvecklade BIS standarder som alla banker och stater i praktiken måste följa. Det mest kända exemplet är Baselkommittén för banktillsyn, bildad 1974 efter kollapsen av den tyska banken Herstatt. Kommittén, som inte ens har formell rättslig status, har producerat Basel I 1988, Basel II 2004 och Basel III 2010, regler som definierar hur mycket kapital banker måste ha för att motstå kriser. Även om dessa regler inte är lagar i traditionell mening fungerar de som de facto-lagar. Banker och stater som avviker riskerar finansiell isolering, sämre kreditbetyg, högre lånekostnader och förlust av internationellt förtroende. Att vägra Basel är att utsätta sig för marknadens straff. För det tredje fungerar BIS som koordinator vid kriser. När systemet skakas blir banken en oersättlig plattform där centralbanker kan dela information, organisera swap-avtal och koordinera räddningsinsatser utan att behöva informera sina regeringar i förväg. Exempelvis under Latinamerikakrisen på 1980-talet, asiatkrisen 1997 och särskilt finanskrisen 2008 fungerade BIS som ett slags ”kommandocentral”. Det är här BIS får sin moderna, djupt strukturella makt: inte genom att utöva direkt politisk kontroll, utan genom att sätta standarder som hela systemet anpassar sig till – ofta utan att allmänheten ens är medveten om att valet fanns.

När teknokrati ersätter politik - demokratins glapp

Det är frestande att tro att demokrati främst avgörs i vallokalerna, i parlamenten och i debatterna. Men i praktiken avgörs mycket av samhällets riktning på en annan nivå: genom kreditvillkor, räntor, penningmängd och bankregler. När dessa beslut systematiskt flyttas från folkvalda organ till teknokratiska nätverk utan insyn uppstår ett glapp mellan makt och ansvar. Politiska beslut om bostadsbyggande kan bli meningslösa om räntorna sätts så högt att ingen kan ta lån. Arbetsmarknadspolitik undergrävs om penningpolitiken skapar lågkonjunktur för att bekämpa inflation, trots att arbetslösheten är det akuta problemet. Välfärdsutgifters hållbarhet avgörs inte bara av skatteintäkter, utan av hur mycket staten måste betala i ränta på sin skuld – en fråga som i stigande grad hanteras av centralbanker, inte finansministrar. BIS blir då inte bara en mötesplats – den blir ett nav i en global teknokratisk ordning. Ett litet antal icke-folkvalda personer, knutna till institutioner utan demokratisk grund eller insyn, får oproportionerligt inflytande över miljarder människors ekonomiska liv. Deras beslut sätter priset på pengar, avgör tillgången till kredit, bestämmer vilka banker som överlever kriser och vilka som offras, och påverkar därmed bostadsmarknad, löner, arbetslöshet, inflation och staters handlingsutrymme. På den nivån är det inte längre en teknisk detalj – det är samhällsstyrning. När denna styrning sker via institutioner och forum som i praktiken är skyddade från insyn, politisk prövning och ansvarsutkrävande, skapas en maktordning där kontrollen flyttas uppåt och bort från medborgarna. Demokratin reduceras till att hantera konsekvenserna av beslut som redan fattats någon annanstans – i rum där ingen behöver stå till svars i efterhand. Det är just därför konstruktionen är problemet: den gör den ekonomiska makten både enorm och i praktiken oåtkomlig. Den byter ut offentlig konflikt, öppen argumentation och politisk kompromiss mot intern samordning, expertkonsensus och slutna riktlinjer. Resultatet blir en ekonomi som allt mer fungerar som en zon där demokratin inte når – inte för att den förbjuds, utan för att den kringgås.

Från BIS till euron - Europas monetära framtid formas i Basel

Ett av de tydligaste exemplen på BIS roll som ”osynlig infrastruktur” är utvecklingen av det europeiska valutasamarbetet och till slut euron. Redan på 1960- och 70-talen samlades centralbanker i Basel för att diskutera fasta växelkurser mellan europeiska valutor, stabilitetsmekanismer vid valutaspekulation, gemensamma krav på kapital och likviditet, samt former för centralbankssamverkan över nationsgränser. Det europeiska monetära systemet (EMS), startat 1979, fungerade som ett slags testlaboratorium. Här kunde man experimentera med växelkurssamarbete utan att behöva driva igenom det i nationella parlament. När kriser kom – som valutakrisen 1992, då spekulanter som George Soros bröt det brittiska pundets växelkurstak – användes krisen som argument för djupare integration. Om systemet var så sårbart, sa man, behövdes en gemensam valuta. Nästa steg blev Europeiska monetära institutet 1994, vilket sedan utvecklades till Europeiska centralbanken (ECB) – en institution med starka paralleller till BIS-modellen: oberoende från regeringar, beslut fattas av teknokrater, möten hålls stängda och transparens är begränsad. När euron infördes på 1990-talet framstod den som ett politiskt projekt, men grundidéerna, strukturerna och normerna hade förhandlats och formats långt tidigare – i mötesrummen i Basel. För den som ville se fanns en kontinuitet från BIS:s teknokratiska kultur till ECB:s oberoende design. Skillnaden var bara att ECB numera hade direkt makt över hundratals miljoner människors vardagsekonomi, medan BIS fortfarande verkade i skuggorna.

Kriser som katalysator – när centralbankerna växer

Ett återkommande mönster i BIS historia är hur kriser fungerar som katalysatorer för maktutvidgning. När systemet hotas – av bankkollaps, kreditstopp eller valutapanik – uppstår ett starkt argument: beslut måste fattas snabbt. Politiska processer upplevs som långsamma, ideologiskt laddade och splittrade. Centralbanker kan däremot agera direkt, tekniskt och i samordning. LeBor beskriver detta inte som en sammansvärjning, utan som ett strukturellt mönster: centralbankers samarbete fördjupas när nationella politiska system försvagas eller tappar trovärdighet. Detta mönster upprepas i modern tid. Under finanskrisen 2008 ledde räddningspaket, kvantitativa lindringar och centralbankernas obegränsade obligationsköp till snabba beslut utan parlamentarisk godkännande. Under pandemin 2020 följde ännu större ingripanden, med direkt stöd till företag, kreditgarantier och koordinerade räntesänkningar – återigen utan regeringars föregående beslut. Geopolitisk splittring, energikris och inflation har ytterligare ökat pressen på centralbanker att agera som stöttepelare genom att höja räntor, stärka valutor och trygga betalningssystem i en tid av osäkerhet. Oavsett kris återkommer samma logik: centralbankerna kliver fram, samarbetet intensifieras och mandatet växer. När krisen passerat rullas maktförskjutningen sällan tillbaka. Räddningsmekanismerna blir permanenta, och undantagstillståndet blir normalt.

BIS i den digitala eran – från bankstandarder till programmerbara pengar

Under de senaste åren har BIS fått en allt mer central roll i utvecklingen av digitala valutor. Genom sitt så kallade Innovation Hub samordnar banken projekt där centralbanker världen över testar och utvecklar digitala centralbankspengar, ofta kallade CBDC. Officiellt beskrivs satsningarna som ett sätt att modernisera betalningssystemen, göra transaktioner snabbare, säkrare och mer effektiva. Men utvecklingen väcker också frågor om makt, kontroll och individens ekonomiska frihet. Till skillnad från kontanter är digitala centralbankspengar fullt spårbara och programmerbara. Det innebär att varje transaktion kan registreras, analyseras och i vissa fall begränsas. Pengar kan förses med regler för var de får användas, hur länge de är giltiga eller vem som har rätt att ta emot dem.

"In cash we don't know who is using a $100 bill today. We don't know who is using a 1000 peso bill today. A key difference with #CBDC is the Central Bank will have absolute control ... and we will have the technology to enforce that." Augustin Carstens - BIS pic.twitter.com/lOuItTJGjo
— Resist CBDC (@Resist_CBDC) December 28, 2025

Detta markerar ett historiskt skifte. För första gången får stater, via sina centralbanker, teknisk möjlighet att utöva direkt kontroll över hur pengar används på individnivå. BIS spelar en nyckelroll genom att samordna standarder, tekniska lösningar och regelverk för hur framtidens digitala valutor ska fungera. Målet är interoperabilitet, så att olika länders system kan samverka sömlöst. I praktiken fungerar BIS som arkitekt för ett nytt globalt finansiellt ramverk. När betalningssystemen blir digitala och centraliserade flyttas kontrollen från medborgare och marknader till teknokratiska institutioner. Det som tidigare var ekonomisk frihet blir villkorad tillgång och beroende av regler som beslutas långt bort från offentlig insyn. Förespråkare menar att digitala valutor kan motverka penningtvätt, skatteflykt och ekonomisk brottslighet, men samma system kan användas för övervakning, politisk styrning och social kontroll. BIS blir navet där framtidens globala penningsystem formas, och beslut som fattas i slutna mötesrum i Basel påverkar vardagen för miljarder människor utan deras medverkan.

En institution som kräver granskning

I dag framstår Bank for International Settlements som en institution vars inflytande vida överstiger dess synlighet. Beslut som påverkar räntor, bankregler, krishantering och framtidens digitala pengar diskuteras i nätverk där offentlig insyn och ansvarsutkrävande är obefintliga. Samtidigt är BIS medvetet konstruerad för att stå utanför de offentliga och demokratiska mekanismer som annars omgärdar statlig makt. Möten hålls bakom stängda dörrar. Dokument skyddas av immunitet. Och den politiska diskussionen om bankens roll är ofta lika frånvarande som den är viktig - trots att konsekvenserna i praktiken märks i allt från din bolåneränta och din pension till frågan om du får betala med kontanter. När institutioner som styr pengar, kredit och ekonomisk stabilitet gör det bortom offentlig insyn, uppstår ett glapp. Ett glapp mellan makt och demokrati. Och detta glapp tenderar att växa - i kriser, ja - men framför allt i den digitala övergången, där pengarnas natur själv omdefinieras. Det är en utmaning som inte kan lämnas till teknokrater ensamma. Den kräver granskande journalistik, kritisk historiebehandling, akademisk forskning - och framför allt: en seriös, öppen offentlig debatt. För om vi inte diskuterar vem som styr pengarna, kommer vi att vakna upp i en värld där vi inte längre styr någonting. Reza Nasouri

EU kan förbjuda kryptovalutor

Isac Boman — Fri, 18 Sep 2020 15:26:39 +0000

EU:s finansministrar motiverar ett eventuellt kommande förbud av kryptovalutor med att skydda staternas "finansiella självständighet” och att man månar om konsumenterna. Om kryptovalutor inte förbjuds så måste de åtminstone regleras kraftigt, anser ministrarna, som vill att kryptovalutorna ska övervakas av auktoriteter på EU-nivå. De kryptovalutor som inte följer riktlinjerna ska helt enkelt bannlysas. – Alla på mötet var eniga om att om det blir nödvändigt så får vi till och med förbjuda sådana kryptovalutor, bekräftade den tyske finansministern Olaf Scholz, mötets ordförande, vid en presskonferens efter mötet och fick stöd från ECB:s vice ordförande Luis de Guindos. Stablecoins, alltså kryptovalutor som backas av andra och ofta mer traditionella tillgångar som ädelmetaller, oroar EU-ministrarna särskilt mycket och man är rädda för att den typen av valutor kan hota EU:s penningpolitik. – Vi väntar på att kommissionen tar fram starka och tydliga regler för att undvika missbruket av kryptovalutor för terroristaktiviteter och pengatvätt, deklarerade den franske finansministern Bruno Le Maire. ECB:s ordförande Christine Lagarde, tidigare chef för Internationella Valutafonden, menar att man samtidigt ser över möjligheterna att skapa en "digital euro". Det är dock något oklart vad skillnaden skulle vara jämfört med dagens elektroniska valuta.

ECB bötfäller italiensk bank

Osignerad — Fri, 15 Sep 2017 18:07:27 +0000

Den italienska banken Banca Popolare di Vicenza bötfälls nu av Europeiska centralbanken, ECB. Orsaken är att bankens kvartalsrapporter varit undermåliga. Banca Popolare di Vicenza var en av två italienska krisbanker som likviderades av den italienska staten tidigare i år. Nu har Europeiska centralbanken bötfällt krisbanken eftersom deras kvartalsrapporter innehållit undermålig och felaktig information, skriver Financial Times. Bötessumman uppgår till 11,2 miljoner euro, motsvarande knappt 107 miljoner kronor. Det är andra gången som Europeiska centralbanken valt att direkt bötfälla en bank. Tidigare i augusti bötfällde man den irländska finansaktören Permanent TSB för att de haft undermåliga finanser.

Tyska professorer och företagsledare stämmer den europeiska centralbanken

Osignerad — Mon, 16 May 2016 14:17:31 +0000

En rad framstående tyska professorer och företagsledare har stämt den Europeiska centralbanken, ECB. Åtalet handlar om huruvida ECB har överträtt sina befogenheter genom att ägna sig åt allt för omfattande köp av statsobligationer och företagsobligationer, rapporterar den tyska tidningen Welt am Sonntag. – ECBs nuvarande penningpolitik är varken nödvändig eller lämplig för att stimulera euroområdets ekonomi, säger initiativtagaren Markus C. Kerber, professor i offentlig finansiering och ekonomisk politik vid TU Berlin, till Welt am Sonntag. Den tyske professorn menar att ECB uppträder som ”suverän diktator” som högst godtyckligt följer sitt föreskrivna mandat – och därmed bryter mot proportionalitetsprincipen som fastställs i artikel 20 i den tyska grundlagen. Protestgruppen menar att tyska skattebetalare riskerar att sitta med obligationer värda 1,74 miljarder euro som i värsta fall kan falla i värde ifall ECB fortsätter att bedriva dagens penningpolitik. De tyska professorerna och företagsledarna hoppas att åtalet ska leda till en fällande dom som förhindrar tyska Bundesbank från att delta i ECB:s program för köp av företagsobligationer som lanseras i juni i år.

Greklands banker håller stängt

Osignerad — Sun, 28 Jun 2015 19:37:29 +0000

Det konkurshotande Greklands premiärminister Alexis Tsipras meddelade under söndagen att bankerna och den grekiska börsen kommer vara stängda under måndagen. Under söndagen meddelande Europeiska Centralbanken, ECB, att man inte kommer öka likviditetsstödet i nödlägen för Grekland, vilket fick grekerna att rusa till bankomater för att ta ut kontanter. Greklands premiärminister Alexis Tsipras har försäkrat att den folkomröstning man planerat hålla nästa söndag kommer att hållas, trots att ECB inte ökar likviditetsstödet. Folkomröstningen handlar om huruvida Grekland ska tvingas genomföra nedskärningar i ekonomin för att kunna betala tillbaka sina lån till Internationella valutafonden, IMF. – Det är nu klart att detta beslut inte har något annat syfte än att utpressa det grekiska folket och förhindra en smidig demokratisk process, sade Tsipras i ett tv-sänt tal på söndagen enligt AP. Senast den 30 juni ska Grekland ha betalat tillbaka en del av sina lån till IMF. Summan som man krävs att betala är 1,5 miljarder euro, motsvarande 14 miljarder kronor. Kommer inte Grekland överrens med sina långivare om en förlägning av lånet kommer Grekland med stor sannolikhet att gå i konkurs.

ECB hotar Ungern för sin suveränitet

Osignerad — Thu, 20 Feb 2014 15:19:16 +0000

Europeiska centralbanken, ECB, är förgrymmade över att Ungerns regering vidtar åtgärder för landets centralbank. ECB anser att den ungerska centralbankslagstiftningen ”undergräver bankens stabilitet”. [caption id="attachment_16526" align="aligncenter" width="450"] Den ungerska centralbankens huvudkontor i Budapest. Foto: Flickr/Kevin Anderson/CC BY-NC-SA 2.0[/caption] Enligt ECB kan inte Ungern välja att avskeda centralbankirer som inte offentliggör sina tillgångsdeklarationer. Därför har man nu tillrättavisat landets regering, rapporterar Wall Street Journal. Det regelverk som ECB satt upp förbjuder länder att avskeda centralbankirer om såvida de inte gjort sig skyldiga till grova brott. Den ungerske premiärministern Victor Orbán har genomfört en rad åtgärder gentemot centralbanken sedan han kom till makten 2010. Flera ansikten inom centralbanksstyrelsen har bytts ut - vilket strider mot regelverket, påpekar ECB. Det ungerska regeringskansliet har inte gått att nås för en kommentar om ECB:s utspel, skriver Wall Street Journal. I juli i somras offentliggjorde Ungerns regering sina planer på att betala tillbaka sina lån till Internationalla valutafonden, IMF. Det skulle innebära att Ungern blir ett av EU:s mest självständiga länder. Sedan 2004 är Ungern medlemmar i EU, men man har ännu inte gett upp sin valuta, forint, för euron.

”Europa skänker bort 5 600 miljarder till bankerna”

Osignerad — Thu, 11 Jul 2013 11:59:09 +0000

En årlig gåva på 5 600 miljarder kronor ifrån skattebetalare skänks årligen till eurozonens banker från Europas politiker. Det har två holländska forskare kommit fram till. Michiel Bijlsma and Remco Mocking presenterar i en artikel på Vox att bankerna i eurozonen får låna till en så låg ränta att man mer eller mindre får 650 miljoner euro per år från politikerna. "Hittills har EU:s banksektor hållit huvudet ovanför vattenytan genom implicita statliga garantier för praktiskt taget alla skulder. /.../ En årlig finansieringsfördel på 0,3 procent av tillgångarna kan kapitaliseras för att motsvara 2 procent av de totala tillgångarna om man antar en diskonteringsränta på 15 procent i proportion till bankernas osäkra vinstutsikter. Med tanke på de totala banktillgångarna på av 33 triljoner euro i eurozonen, talar vi om en implicit garanti på ca 650 miljoner euro", skriver man i artikeln. Att bankerna med de nya Basel III-reglerna endast behöver ha 3 procent i kapital är en av anledningarna till varför bankerna får pengar från staten. Det är någonting som ekonomijournalisten Andreas Cervenka har uppmärksammat i en krönika på SvD Näringsliv. "Litet eget kapital är lika med hög avkastning som är lika med hög bonus och dessutom lika med hög risk vilket i sin tur är samma sak som hög sannolikhet för att staten rycker ut med stora famnen om det går illa", skriver Cervenka. Stora banker som JP Morgan, Bank of America och Citigroup har enligt Andreas Cervenka mellan 7 och 9 procent eget kapital av de totala tillgångarna. Det visar en skillnad mellan bankerna i USA och de i eurozonen vilket Cervenka avslutar syrligt: "Hur går ekonomin i USA? Som av en händelse betydligt bättre än i Europa."

ECB: Europas skuldkris kan tvinga oss starta sedelpressarna

Osignerad — Fri, 01 Feb 2013 12:26:53 +0000

Den Europeiska centralbanken (ECB) säger att man är beredd på att använda sitt mest kraftfulla verktyg för att rädda euron, sedelpressen. ECB godkände en ny plan som gjorde det möjligt för banken att göra obegränsade köp på kämpande euromedlemmars obligationsmarknader. Det var bankens djärvaste åtgärd för att bekämpa Europas finanspolitiska kris, en åtgärd som skulle ha varit otänkbar när problemen uppstod för nästan tre år sedan. Syftet med det hela är att återställa stabiliteten på marknaderna och Spaniens och Italiens statsskulder. Man vill även locka till sig de utländska investerare som dragit sig tillbaka från dessa marknader att återvända. – Vi vill att detta skall uppfattas som en fullt effektiv backspärr, sade ECB: s ordförande Mario Draghi i samband med ECB: s månatliga möte där de även beslutade att lämna sin viktigaste styrränta oförändrad på 0,75%, en rekordlåg nivå . ECB har tillåtits att genomföra en sekundär marknad för köp av obligationer som emitterats av oroliga regeringar inom euroområdet. Det beräknas pågå under ett till tre år. Som villkor för detta så kräver ECB att regeringarna skriver på en överenskommelse om budgetdisciplin. Tjänstemän på Bundesbank har upprepade gånger protesterat mot obligationsmarknaderna och varnar för att centralbanken faktiskt skriver pengar, vilket kan utlösa en förlamande inflation när konjunkturen vänder. Ett annat orosmoment är att skattebetalarna kommer att få betala notan om planen går snett. Tyskland skulle på grund av sin stora andel av ECB:s skulder ha mest att förlora vid en sådan händelse. Än så länge verkar Draghi ha stöd av den tyska regeringen. Både förbundskansler Angela Merkel och finansminister Wolfgang Schäuble har uttryckt stöd för ECB: s ordförande. Men att stödet kan vara kortlivat, om insatsen inte ger snabba resultat. ECB: s nya program som kallas Direkta monetära transaktioner kommer att köpa statsobligationer över en period på ett till tre år. ECB kommer inte att fastställa någon gräns för hur mycket de köper. – Storleken kommer att vara tillräcklig för att nå våra mål, sade Draghi som även betonade att ECB kommer att ställa ett antal villkor innan man köper sådana här obligationer. Länder som exempelvis Spanien måste först söka hjälp från EU:s räddningspaket. De måste då gå med på budgetnedskärningar och andra ekonomiska reformer i samarbete med andra regeringar inom euroområdet och internationella valutafonder. ECB förbehåller sig rätten att dra tillbaka all hjälp om länderna inte kan uppfylla de krav som ställs på dem. Men vissa bedömare varnar för att centralbanken kommer att få det svårt att göra allvar av hoten eftersom att återkalla stödet skulle kunna utlösa panik på marknaden.