digital centralbanksvaluta – Nya Dagbladet

Basel och den osynliga finansmakten

Osignerad — Sat, 03 Jan 2026 09:43:28 +0000

De flesta har hört talas om Federal Reserve. Färre reflekterar över att den amerikanska centralbanken skapades 1913 – inte i ett offentligt parlament, utan bakom stängda dörrar på en avskild ö utanför Georgias kust: Jekyll Island. Där satt en handfull privata bankirer och lade grunden till ett system där pengar skulle skapas som skuld, och där ränta tas på kapital som inte existerar i fysisk form. Detta är en historia om makt, men också om myt: föreställningen att centralbanker är tekniska, neutrala och ”oberoende” aktörer. Än färre känner till att dessa centralbanker i sin tur samordnas av en ännu mäktigare och mer sluten organisation: Bank for International Settlements (BIS) i Basel, Schweiz. Om nationella centralbanker ofta beskrivs som oberoende av politiken är BIS den plats där deras chefer möts – inte som representanter för folkvalda regeringar, utan som kollegor i en professionell, teknokratisk krets. Här koordineras, standardiseras och dras riktlinjerna för hur det globala finansiella systemet ska fungera. I praktiken påverkar dessa möten hur räntor sätts, hur banker regleras, hur skulder hanteras och hur kriser styrs – med andra ord: hela nervsystemet i den globala ekonomin. I dag samlar BIS omkring 60 av världens mest inflytelserika centralbanker. Besluten som formas inom detta nätverk påverkar inte bara marknaderna, utan även bostadspriser, jobbtillgång, pensioner och inflation för miljarder människor. Samtidigt sker detta med extremt låg synlighet, och under en juridisk ordning som ger banken en unikt privilegierad ställning bortom både nationell och internationell insyn. Den här artikeln handlar om hur BIS uppstod, hur banken överlevde skandaler och krig, hur den utvecklades till en global maktpunkt i finansvärlden – och varför dess roll blir allt mer central i en tid präglad av skuldkriser, geopolitisk splittring och den pågående digitaliseringen av pengar.

Från nationella centralbanker till global samordning

När centralbanker etablerades under tidigt 1900-tal motiverades de med behovet av stabilitet: att dämpa finanspanik, hantera inflation, säkra banksystemet och stå ”oberoende” från kortsiktig partipolitik. Det var en reaktion på 1800-talets ofta kaotiska bankkriser och valutasammanbrott. Men när handeln, kapitalflödena och bankernas internationella verksamhet växte exponentiellt under mellankrigstiden, uppstod ett nytt problem: nationella beslut fick globala konsekvenser. En räntehöjning i USA kunde utlösa kapitalflykt från Latinamerika. En bankkris i Wien kunde sprida panik till Berlin och Paris. Valutakurser blev alltmer sammanlänkade, och betalningssystem började bero av varandra. Centralbanker insåg att deras autonomi blev både styrka och sårbarhet – om de inte samordnade sig. De behövde ett forum där de kunde samordna krishantering vid systemhot, dela information om systemrisker, enas om gemensamma standarder för kapitaltäckning, likviditet och tillsyn, och agera gemensamt när marknaderna skakades av panik. Ur detta behov föddes BIS – inte som en folkvald institution, inte som en del av FN eller något annat internationellt politiskt ramverk. Den blev i stället ett teknokratiskt nav, byggt för diskretion, kontinuitet och professionell samverkan mellan centralbanker. En institution med enormt inflytande – men med medvetet låg synlighet.

BIS föds ur krigsskadestånd – men får en större roll

BIS grundades formellt 1930, i samband med den så kallade Young-planen, som skulle omforma Tysklands krigsskadebetalningar efter första världskriget. Bankens första uppdrag var konkret och administrativt: att underlätta betalningarna och fungera som en mellanledare mellan Tyskland och de allierade makterna. Men redan inom några år kollapsade det ekonomiska underlaget för dessa avtal. Stora depressionen slog till med full kraft, och 1932 suspenderades alla reparationer vid Lausanne-konferensen. BIS stod plötsligt utan sitt ursprungliga mandat. Ändå lades banken inte ned. Ledningen valde i stället att omdefiniera bankens existensberättigande. Man såg möjligheten att bli mer än ett tillfälligt betalningsorgan – att bli en permanent mötesplats för centralbanker, en plats där man kunde träffas, utbyta synpunkter och planera utan press från medier, parlament eller allmänheten. Det var en medveten strategisk vändpunkt. För att modellen skulle fungera på lång sikt krävdes en särskild konstruktion – inte bara administrativ, utan juridisk, politisk och symbolisk.

En bank bortom politiken – med immunitet och exterritorialitet

BIS är inte som andra internationella organisationer. Internationella valutafonden och Världsbanken är knutna till regeringar, finansieras av medlemsstater och måste rapportera till politiska organ. BIS är i grunden en privat bank, ägd av sina medlemscentralbanker, och konstruerad för att stå så långt borta från offentlig och demokratisk kontroll som möjligt. Redan i bankens stadgar från 1930 lades grunden för detta ovanliga privilegiesystem. Genom internationella avtal – först med Schweiz, senare med andra stater – fick BIS full juridisk immunitet, skyddade arkiv, befrielse från beskattning och skydd mot ingripanden från polis, tull och andra myndigheter. Bankens huvudbyggnad i Basel har i praktiken exterritorial status och fungerar som en suverän enklav mitt i en demokrati. I praktiken innebär detta att BIS kan fungera som en skyddad zon för global finansförvaltning. Kritiker har beskrivit banken som ett slags stat utan medborgare, där enorma kapitalrörelser och avgörande policybeslut hanteras utan de kontrollmekanismer som normalt gäller i en rättsstat. Denna konstruktion var ingen tillfällighet. Ledande centralbankirer som Montagu Norman vid Bank of England och Hjalmar Schacht vid Reichsbank delade en djup misstro mot politiker, som de uppfattade som kortsiktiga och benägna att offra ekonomisk stabilitet för valmässiga vinster. Enligt deras världsbild skulle penningpolitik hanteras av teknokrater – utbildade, erfarna och oberoende av folkliga krav. BIS blev den institutionella manifestationen av denna idé: att pengar och kredit ska styras i en professionell, sluten sfär, bortom folkets röst.

The Tower of Basel – banken som ”inte kunde dö”

Den undersökande journalisten och historikern Adam LeBor har i sin bok Tower of Basel (2013) kartlagt bankens historia genom omfattande arkivstudier, intervjuer och dokumentanalys. Hans genomgående tematiska tråd är fascinerande: hur BIS gång på gång överlevde händelser som borde ha lett till dess försvinnande – och varje gång kom ut starkare. LeBor visar att centralbanker aldrig varit helt ”opolitiska”, trots sina självprofilerade teknokratiska ideal. Tvärtom: penningpolitik, krig, geopolitik och ekonomisk makt har länge varit sammanflätade. Centralbankers beslut avgör inte bara räntor – de avgör vilka stater som får låna till rimliga villkor, vilka valutor som överlever spekulationer, vilka banker som räddas vid kriser – och vilka samhällen som slutligen får bära kostnaderna. [caption id="attachment_219179" align="alignnone" width="333"] Bank for International Settlements i Basel, Schweiz. Foto: Taxiarchos228[/caption] En central del av LeBors analys är hur BIS aktivt byggde sin egen immunitet som en skyddsmur – mot insyn, men också mot ansvarsutkrävande. Sekretessen är inte en bieffekt; den är en medveten designprincip för att möjliggöra fritt utbyte av känslig information – men också för att dölja beslut som kan vara kontroversiella eller moraliskt tvetydiga.

BIS under andra världskriget – kontinuitet före moral

Ett av de mest kontroversiella kapitlen i BIS historia utspelar sig under andra världskriget, en tid då världen var delad i total krigföring, etnisk utrotning och ideologisk splittring. Och ändå fortsatte BIS att fungera. LeBor dokumenterar hur banken höll styrelsemöten även under krigets mest intensiva faser, fortsatte sina finansiella operationer utan avbrott, hanterade transaktioner där nazityska guldreserver och tillgångar figurerade – inklusive guld från ockuperade länder och möjligen från koncentrationslägeroffer – och upprätthöll ett strikt ”professionellt” förhållningssätt där juridisk neutralitet ställdes högre än moralisk bedömning. Försvarare har i efterhand hävdat att BIS bara var en teknisk infrastruktur, ett slags ”betalningskanal” som behövdes för att undvika total systemkollaps. Man ville bevara en miniminivå av finansiell samverkan även mellan fiender, för framtida återuppbyggnad. Kritiker menar att neutraliteten blev en form av medskyldighet. Genom att låta tyska tillgångar cirkulera och acceptera naziregimens transaktioner legitimerade BIS i praktiken regimens ekonomiska makt och möjliggjorde fortsatt finansiering av kriget. Efter kriget var kritiken så stark att det vid Bretton Woods-konferensen 1944 fattades ett formellt beslut: BIS skulle avvecklas ”så snart som möjligt”. Men trots den politiska viljan fanns ett starkt, tyst men bestämt motstånd från centralbankskåren. De behövde BIS som mötesplats, arkiv och garant för kontinuitet. Den politiska viljan bröts av den teknokratiska nödvändigheten, vilket säger något avgörande om BIS verkliga position: även när världens ledare ville begrava banken, fanns det en maktstruktur som höll den vid liv – en struktur som inte står till svars inför väljare.

Efterkrigstiden – från skandal till maktcentrum

Efter kriget inledde BIS en långsam, men bestämd, återuppbyggnad av sin legitimitet. Genom att positionera sig som en neutral samarbetsplattform för europeisk återuppbyggnad lyckades banken gradvis återvinna förtroende – inte från allmänheten, utan från finansministrar och centralbankschefer. Under de följande decennierna stärktes BIS roll på tre avgörande områden. För det första blev banken en diskret mötesplats, en klubb där centralbankschefer träffades regelbundet, ofta i hemlighet och under Chatham House-regler, vilket innebar att inga citat eller protokoll spreds. Här byggdes förtroende och här formades gemensam policy i embryo. För det andra utvecklade BIS standarder som alla banker och stater i praktiken måste följa. Det mest kända exemplet är Baselkommittén för banktillsyn, bildad 1974 efter kollapsen av den tyska banken Herstatt. Kommittén, som inte ens har formell rättslig status, har producerat Basel I 1988, Basel II 2004 och Basel III 2010, regler som definierar hur mycket kapital banker måste ha för att motstå kriser. Även om dessa regler inte är lagar i traditionell mening fungerar de som de facto-lagar. Banker och stater som avviker riskerar finansiell isolering, sämre kreditbetyg, högre lånekostnader och förlust av internationellt förtroende. Att vägra Basel är att utsätta sig för marknadens straff. För det tredje fungerar BIS som koordinator vid kriser. När systemet skakas blir banken en oersättlig plattform där centralbanker kan dela information, organisera swap-avtal och koordinera räddningsinsatser utan att behöva informera sina regeringar i förväg. Exempelvis under Latinamerikakrisen på 1980-talet, asiatkrisen 1997 och särskilt finanskrisen 2008 fungerade BIS som ett slags ”kommandocentral”. Det är här BIS får sin moderna, djupt strukturella makt: inte genom att utöva direkt politisk kontroll, utan genom att sätta standarder som hela systemet anpassar sig till – ofta utan att allmänheten ens är medveten om att valet fanns.

När teknokrati ersätter politik - demokratins glapp

Det är frestande att tro att demokrati främst avgörs i vallokalerna, i parlamenten och i debatterna. Men i praktiken avgörs mycket av samhällets riktning på en annan nivå: genom kreditvillkor, räntor, penningmängd och bankregler. När dessa beslut systematiskt flyttas från folkvalda organ till teknokratiska nätverk utan insyn uppstår ett glapp mellan makt och ansvar. Politiska beslut om bostadsbyggande kan bli meningslösa om räntorna sätts så högt att ingen kan ta lån. Arbetsmarknadspolitik undergrävs om penningpolitiken skapar lågkonjunktur för att bekämpa inflation, trots att arbetslösheten är det akuta problemet. Välfärdsutgifters hållbarhet avgörs inte bara av skatteintäkter, utan av hur mycket staten måste betala i ränta på sin skuld – en fråga som i stigande grad hanteras av centralbanker, inte finansministrar. BIS blir då inte bara en mötesplats – den blir ett nav i en global teknokratisk ordning. Ett litet antal icke-folkvalda personer, knutna till institutioner utan demokratisk grund eller insyn, får oproportionerligt inflytande över miljarder människors ekonomiska liv. Deras beslut sätter priset på pengar, avgör tillgången till kredit, bestämmer vilka banker som överlever kriser och vilka som offras, och påverkar därmed bostadsmarknad, löner, arbetslöshet, inflation och staters handlingsutrymme. På den nivån är det inte längre en teknisk detalj – det är samhällsstyrning. När denna styrning sker via institutioner och forum som i praktiken är skyddade från insyn, politisk prövning och ansvarsutkrävande, skapas en maktordning där kontrollen flyttas uppåt och bort från medborgarna. Demokratin reduceras till att hantera konsekvenserna av beslut som redan fattats någon annanstans – i rum där ingen behöver stå till svars i efterhand. Det är just därför konstruktionen är problemet: den gör den ekonomiska makten både enorm och i praktiken oåtkomlig. Den byter ut offentlig konflikt, öppen argumentation och politisk kompromiss mot intern samordning, expertkonsensus och slutna riktlinjer. Resultatet blir en ekonomi som allt mer fungerar som en zon där demokratin inte når – inte för att den förbjuds, utan för att den kringgås.

Från BIS till euron - Europas monetära framtid formas i Basel

Ett av de tydligaste exemplen på BIS roll som ”osynlig infrastruktur” är utvecklingen av det europeiska valutasamarbetet och till slut euron. Redan på 1960- och 70-talen samlades centralbanker i Basel för att diskutera fasta växelkurser mellan europeiska valutor, stabilitetsmekanismer vid valutaspekulation, gemensamma krav på kapital och likviditet, samt former för centralbankssamverkan över nationsgränser. Det europeiska monetära systemet (EMS), startat 1979, fungerade som ett slags testlaboratorium. Här kunde man experimentera med växelkurssamarbete utan att behöva driva igenom det i nationella parlament. När kriser kom – som valutakrisen 1992, då spekulanter som George Soros bröt det brittiska pundets växelkurstak – användes krisen som argument för djupare integration. Om systemet var så sårbart, sa man, behövdes en gemensam valuta. Nästa steg blev Europeiska monetära institutet 1994, vilket sedan utvecklades till Europeiska centralbanken (ECB) – en institution med starka paralleller till BIS-modellen: oberoende från regeringar, beslut fattas av teknokrater, möten hålls stängda och transparens är begränsad. När euron infördes på 1990-talet framstod den som ett politiskt projekt, men grundidéerna, strukturerna och normerna hade förhandlats och formats långt tidigare – i mötesrummen i Basel. För den som ville se fanns en kontinuitet från BIS:s teknokratiska kultur till ECB:s oberoende design. Skillnaden var bara att ECB numera hade direkt makt över hundratals miljoner människors vardagsekonomi, medan BIS fortfarande verkade i skuggorna.

Kriser som katalysator – när centralbankerna växer

Ett återkommande mönster i BIS historia är hur kriser fungerar som katalysatorer för maktutvidgning. När systemet hotas – av bankkollaps, kreditstopp eller valutapanik – uppstår ett starkt argument: beslut måste fattas snabbt. Politiska processer upplevs som långsamma, ideologiskt laddade och splittrade. Centralbanker kan däremot agera direkt, tekniskt och i samordning. LeBor beskriver detta inte som en sammansvärjning, utan som ett strukturellt mönster: centralbankers samarbete fördjupas när nationella politiska system försvagas eller tappar trovärdighet. Detta mönster upprepas i modern tid. Under finanskrisen 2008 ledde räddningspaket, kvantitativa lindringar och centralbankernas obegränsade obligationsköp till snabba beslut utan parlamentarisk godkännande. Under pandemin 2020 följde ännu större ingripanden, med direkt stöd till företag, kreditgarantier och koordinerade räntesänkningar – återigen utan regeringars föregående beslut. Geopolitisk splittring, energikris och inflation har ytterligare ökat pressen på centralbanker att agera som stöttepelare genom att höja räntor, stärka valutor och trygga betalningssystem i en tid av osäkerhet. Oavsett kris återkommer samma logik: centralbankerna kliver fram, samarbetet intensifieras och mandatet växer. När krisen passerat rullas maktförskjutningen sällan tillbaka. Räddningsmekanismerna blir permanenta, och undantagstillståndet blir normalt.

BIS i den digitala eran – från bankstandarder till programmerbara pengar

Under de senaste åren har BIS fått en allt mer central roll i utvecklingen av digitala valutor. Genom sitt så kallade Innovation Hub samordnar banken projekt där centralbanker världen över testar och utvecklar digitala centralbankspengar, ofta kallade CBDC. Officiellt beskrivs satsningarna som ett sätt att modernisera betalningssystemen, göra transaktioner snabbare, säkrare och mer effektiva. Men utvecklingen väcker också frågor om makt, kontroll och individens ekonomiska frihet. Till skillnad från kontanter är digitala centralbankspengar fullt spårbara och programmerbara. Det innebär att varje transaktion kan registreras, analyseras och i vissa fall begränsas. Pengar kan förses med regler för var de får användas, hur länge de är giltiga eller vem som har rätt att ta emot dem.

"In cash we don't know who is using a $100 bill today. We don't know who is using a 1000 peso bill today. A key difference with #CBDC is the Central Bank will have absolute control ... and we will have the technology to enforce that." Augustin Carstens - BIS pic.twitter.com/lOuItTJGjo
— Resist CBDC (@Resist_CBDC) December 28, 2025

Detta markerar ett historiskt skifte. För första gången får stater, via sina centralbanker, teknisk möjlighet att utöva direkt kontroll över hur pengar används på individnivå. BIS spelar en nyckelroll genom att samordna standarder, tekniska lösningar och regelverk för hur framtidens digitala valutor ska fungera. Målet är interoperabilitet, så att olika länders system kan samverka sömlöst. I praktiken fungerar BIS som arkitekt för ett nytt globalt finansiellt ramverk. När betalningssystemen blir digitala och centraliserade flyttas kontrollen från medborgare och marknader till teknokratiska institutioner. Det som tidigare var ekonomisk frihet blir villkorad tillgång och beroende av regler som beslutas långt bort från offentlig insyn. Förespråkare menar att digitala valutor kan motverka penningtvätt, skatteflykt och ekonomisk brottslighet, men samma system kan användas för övervakning, politisk styrning och social kontroll. BIS blir navet där framtidens globala penningsystem formas, och beslut som fattas i slutna mötesrum i Basel påverkar vardagen för miljarder människor utan deras medverkan.

En institution som kräver granskning

I dag framstår Bank for International Settlements som en institution vars inflytande vida överstiger dess synlighet. Beslut som påverkar räntor, bankregler, krishantering och framtidens digitala pengar diskuteras i nätverk där offentlig insyn och ansvarsutkrävande är obefintliga. Samtidigt är BIS medvetet konstruerad för att stå utanför de offentliga och demokratiska mekanismer som annars omgärdar statlig makt. Möten hålls bakom stängda dörrar. Dokument skyddas av immunitet. Och den politiska diskussionen om bankens roll är ofta lika frånvarande som den är viktig - trots att konsekvenserna i praktiken märks i allt från din bolåneränta och din pension till frågan om du får betala med kontanter. När institutioner som styr pengar, kredit och ekonomisk stabilitet gör det bortom offentlig insyn, uppstår ett glapp. Ett glapp mellan makt och demokrati. Och detta glapp tenderar att växa - i kriser, ja - men framför allt i den digitala övergången, där pengarnas natur själv omdefinieras. Det är en utmaning som inte kan lämnas till teknokrater ensamma. Den kräver granskande journalistik, kritisk historiebehandling, akademisk forskning - och framför allt: en seriös, öppen offentlig debatt. För om vi inte diskuterar vem som styr pengarna, kommer vi att vakna upp i en värld där vi inte längre styr någonting. Reza Nasouri

Forskare om digitala centralbanksvalutor: ”Bra för dem som styr – dåligt för dem som blir styrda”

Isac Boman — Wed, 04 Dec 2024 12:03:09 +0000

Centralbanker världen över har länge sett på kryptovalutor som något som hotar deras dominans och har för att försöka behålla kontrollen över penningsystemet i flera fall valt att börja skissa på egna digitala valutor. Forskare varnar dock för att sådana valutor inte bara riskerar att utnyttjas som ett vapen av politiska ledare utan också riskerar att ”skapa en auktoritär global penningordning”. – Kryptovalutor ses som ett hot då de agerar vid sidan av det etablerade penningsystemet med centralbanker och affärsbanker. Centralbankerna vill genom egna digitala valutor ha kontroll över detta system och fortsätter de längs denna väg riskerar de att tränga undan privata aktörer och minska marknadens makt, ja risken är till och med att affärsbankerna trängs undan, förklarar Thomas Marmefelt, docent vid Åbo Akademi och lektor i nationalekonomi vid Södertörns högskola. Marmefelt ligger bakom rapporten ”Central Bank Digital Currencies and International Crises: Toward an Authoritarian International Monetary Order?” och påpekar att kryptovalutorna är mycket instabila och snabbt kan öka eller sjunka i värde. – Det ledde fram till utvecklingen av det som kallas stablecoins, kryptovalutor knutna till en officiell valuta, uppbackade av tillgångar. – Från centralbankernas sida vill man förhindra att den typen av digital valuta får för stor roll, då stabila kryptovalutor kan leda till att fler människor börja använda dem i stället och därmed går vid sidan av det etablerade penningsystemet, förklarar han.

"Handlar om kontroll"

Det stora skälet till att centralbanker världen över, och även i Sverige, har sett över möjligheterna att själva skapa digitala centralbanksvalutor handlar enligt Marmefelt dels om att man vill få bort kontanterna helt – men framförallt vill man kontrollera penningsystemet. Kina, Nigeria, Jamaica och Bahamas utmålas som ”pionjärer” på området och har redan börjat introducera en nationell digital valuta inom vissa områden. – Ett argument för att införa digitala centralbanksvalutor är kunna skapa ett så kontantfritt samhälle som möjligt. Men Sverige är redan där. Jag ser mer att det handlar om kontroll, säger han. Coronakrisen och kriget i Ukraina har enligt forskaren förstärkt trenden mot en statligt styrd digitaliserad ekonomi och i sin studie belyser han ”hur digitala centralbanksvalutor fungerar som instrument i ekonomisk krigföring men också har potential att skapa en auktoritär global penningordning”. – I öppna samhällen råder balans mellan politiska företag och marknadsföretag, de kompletterar varandra. Men med digitala centralbanksvalutor får man ett politiskt företag som tränger undan marknadsföretag, förtydligar han.

"Statlig toppstyrning"

Marmefelt betonar att etablerandet av en svensk digital centralbanksvaluta i praktiken kommer att innebära att centralbankerna också har full insyn i alla kundernas transaktioner i realtid – och att datan kan samköras med andra digitala övervakningssystem. – Digitala centralbanksvalutor kan bli ett praktiskt redskap för auktoritära politiska ledare, men även för statlig toppstyrning av penningsystemet med demokratiska politiska ledare. – Får vi det här systemet, då blir det bra för dem som styr – men inte för dem som blir styrda, filosoferar han. Nya Dagbladet har tidigare uppmärksammat hur de digitala centralbanksvalutorna med all säkerhet kommer att användas som ett verktyg för social kontroll.

Trump lovar blockera digital centralbanksvaluta

Isac Boman — Mon, 22 Jan 2024 17:30:01 +0000

Den sittande presidenten Joe Biden har uttryckt sig positivt om skapandet av en federal digital valuta och vill undersöka huruvida ett sådant system kan införas i USA. Den ledande utmanaren Donald Trump är dock inte nådig i sin kritik och lovar att blockera skapandet av vad han beskriver som ”ett farligt hot mot friheten” och ett exempel på ”regeringens tyranni” mot medborgarna. Det var under ett möte i New Hampshire som Donald Trump lovade att hindra alla försök att införa en ”digital dollar”. – Ikväll ger jag också ett nytt löfte om att skydda amerikaner från regeringens tyranni. Som er president kommer jag aldrig att tillåta skapandet av en digital centralbanksvaluta, förkunnade han. – En sådan valuta skulle ge en federal regering, vår federala regering, den absoluta kontrollen över dina pengar De skulle kunna ta dina pengar. Du skulle inte ens veta att de var borta. Detta skulle vara ett farligt hot mot friheten, varnade han vidare. Enligt de flesta opinionsundersökningar och spelbolag är det mycket sannolikt att Donald Trump kommer att bli republikanernas näste presidentkandidat och besegra utmanaren Nikki Haley.

Totalitär kontroll

Den sittande presidenten, Joe Biden, har vid flera tillfällen efterfrågat nya samtal, forskning och undersökningar om huruvida det är möjligt och lämpligt att införa en digital valuta i USA och den amerikanske centralbankschefen Jerome Powell ska tillsammans med en arbetsgrupp utreda frågan vidare. Powell har pekat på att centralbanken inte kan gå vidare med skapandet av en digital dollar utan att detta först godkänns av kongressen – och många republikanska lagstiftare motsätter sig en sådan, bland annat med hänvisning till att systemet kan missbrukas för att spionera på amerikaner och kontrollera deras beteende. – Vad kommer de att vilja göra här? Om du går och köper för mycket bensin, kommer de inte att tillåta dig att använda detta för att göra en transaktion? Vem vet? Kanske kommer de inte att låta dig köpa ett skjutvapen, har exempelvis guvernören Ron DeSantis sagt i samband med att han tog fram ett lagförslag i syfte att förbjuda det impopulära systemet i Florida. Nya Dagbladet har tidigare skrivit om digital centralbanksvaluta och hur denna i praktiken möjliggör en totalitär kontroll över befolkningen.

Grönt ljus för digital rubel i Ryssland

Redaktionen — Wed, 26 Jul 2023 04:31:19 +0000

Rysslands president Vladimir Putin undertecknade nyligen en lag som ger landets centralbank rätt att ge ut en egen digital valuta. Den digitala rubeln kommer att kunna användas för vanliga betalningar, men dess konton hanteras alltså av centralbanken själv snarare än av privata aktörer. Vladimir Putin har undertecknat en ny lag som öppnar för lanseringen av en digital rubel, Rysslands motsvarighet till en centralbanksutgiven digital valuta (CBDC). Lagen ger landets centralbank, CBR, rätten att utfärda en egen digital valuta. Den digitala rubeln, som diskuterats länge inom CBR:s väggar, kommer att användas för betalningar tillsammans med andra metoder, enligt de nya civilrättsliga lagändringarna. Den nya lagen gick igenom sin tredje och sista granskning den 11 juli och har sedan dess väntat på presidentens underskrift. CBR har arbetat med det digitala rubelprojektet sedan 2020, då banken publicerade sin första analytiska rapport i ämnet. Sedan dess har rapporten uppdaterats med feedback från relevanta tillsynsmyndigheter, ryska banker och andra finansiella marknadsaktörer. I februari 2022 påbörjades ett pilotprojekt i samarbete med ett antal ryska banker. Det är rimligt att anta att den digitala rubeln från ryskt håll kommer att ses som ett verktyg för att kringå de omtalade sanktioner som USA och Europa infört mot landet. Det talas även om att systemet kommer att möjliggöra bättre kontroll över hur pengar spenderas av den ryska regeringen inom olika sociala projekt. Införandet av digital centralbanksvaluta, som är på gång världen över, är ett kontroversiellt och omdiskuterat ämne. Den som är intresserad av djupare analys hänvisas till en av Nya Dagbladets tidigare publicerade artiklar i ämnet.