CBDC – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Sat, 23 May 2026 19:40:11 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1.2 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg CBDC – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se 32 32 Richard Werner: Krig banar väg för digital kontroll https://nyadagbladet.se/utrikes/richard-werner-krig-digital-kontroll/ Sat, 23 May 2026 14:10:00 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=231245 Den tyske ekonomen Richard Werner hävdar att krig, finanskriser och digitala centralbankspengar ingår i en bredare rörelse mot centraliserad kontroll. I en längre intervju med Tucker Carlson varnar han för att kommande kriser kan användas för att pressa fram ett nytt digitalt penningsystem.

Werner är professor i bank- och finansfrågor och har länge profilerat sig som kritiker av centralbankernas makt. Han är bland annat känd för att ha myntat uttrycket ”quantitative easing” på 1990-talet och för sin forskning om hur banker skapar krediter.

I intervjun, som kretsar kring krigspropaganda, banker, Iran, Kina och digitala valutor, lägger Werner fram en långtgående maktanalys. Kärnan i resonemanget är att den som kontrollerar kreditgivningen också kontrollerar ekonomins riktning – och därmed i förlängningen samhällsutvecklingen.

Varnar för krigspropaganda

Samtalet börjar i historien. Carlson tar upp sänkningen av passagerarfartyget Lusitania 1915 och beskriver den som ett exempel på hur opinionen kring krig kan formas genom starka berättelser om fienden. Werner utvecklar resonemanget och hävdar att händelsen bidrog till att skapa en tyskfientlig opinion i USA inför landets inträde i första världskriget.

Enligt Werner visar sådana historiska exempel hur svårt det är för vanliga människor att föreställa sig att mäktiga aktörer medvetet skulle kunna driva fram krig.

— Vanliga människor vill inte ha krig i något land. De flesta människor är goda, sade Werner i intervjun.

Han påstår att falska förevändningar återkommande har använts för att få länder att gå in i större konflikter. I intervjun kopplar han denna historiska modell till dagens konflikter och varnar för att en enda välplacerad händelse, förstärkt av medier och propaganda, kan räcka för att förändra opinionen.

— Bara en ondskefull och framgångsrik falsk flagg-operation, förstärkt med falsk information i medierna, är tyvärr fortfarande tillräckligt, sade han.

Iran och Venezuela i Kinas skugga

Werner beskriver de senaste konflikterna kring Iran och Venezuela som delar av ett större geopolitiskt mönster. Enligt hans analys handlar det inte enbart om enskilda regimer eller specifika regionala konflikter, utan om resurser, strategiska handelsvägar och maktbalansen gentemot Kina.

Han pekar särskilt på Kinas infrastruktursatsningar och ekonomiska expansion som en parallell till tidigare epoker där stormakter försökt bryta eller kontrollera handelsförbindelser. I intervjun återkommer han flera gånger till hur konflikter, sanktioner och regimskiften kan fungera som verktyg för att hindra konkurrerande maktblock från att växa sig för starka.

Påståendena är långtgående och bygger i stor utsträckning på Werners egen historiska och ekonomiska tolkning. Intervjuns kärna är inte en enskild prognos, utan hans bredare tes: att krig och kriser ofta ger beslutsfattare möjligheter att införa åtgärder som annars hade mött starkare motstånd.

”Den som tillhandahåller pengar har makt”

Mot slutet av samtalet flyttar Werner fokus från geopolitik till bankväsendet. Han menar att makten över kreditgivningen är en av de mest avgörande politiska maktfrågorna, eftersom nya pengar i praktiken skapas genom bankernas utlåning.

— Den som tillhandahåller pengar har makt att välja vem som får dem, hur mycket de får och för vilka ändamål, sade Werner.

Av det skälet försvarar han små lokala banker och kritiserar den långvariga trenden mot större banker, färre institut och mer centraliserad finansmakt. När lokala banker försvinner, menar han, flyttas besluten om kredit och investeringar längre bort från lokalsamhällen och företagare.

Werner hävdar att detta i praktiken slår mot medelklassen och den produktiva ekonomin. En decentraliserad bankstruktur skulle enligt honom sprida makten över kreditgivningen och göra ekonomin mindre sårbar för politiskt styrda bubblor och kriser.

CBDC beskrivs som digital kontroll

Den skarpaste varningen riktar Werner mot digitala centralbankspengar, ofta kallade CBDC. Han avfärdar argumentet att centralbankernas digitala valutor framför allt handlar om teknisk modernisering.

— De lanseras som CBDC, centralbankers digitala valutor. Jag kallar det centralbankernas digitala kontroll, sade han.

Enligt Werner är det inte den digitala formen som är ny. Pengar på bankkonton är redan till stor del digitala. Enligt honom är ordet ”central” det avgörande. Om pengarna blir programmerbara och tillståndsbaserade kan användningen i teorin begränsas efter plats, tid, person eller ändamål.

— Vi är på väg mot digitala kontrollsystem där vi inte längre har kontroll över våra likvida tillgångar, varnade Werner.

Han kopplar utvecklingen till kriser, inflation och krigslägen. I ett sådant politiskt klimat kan befolkningar enligt honom lättare pressas att acceptera lösningar som annars skulle uppfattas som ett hot mot friheten.

— Det förverkligar en totalitär diktators dröm, sade Werner om ett fullt ut programmerbart penningsystem.

Intervjun avslutas med en bredare varning för centraliserad makt. Werners poäng är att den ekonomiska friheten inte främst avgörs av tekniska betalningslösningar, utan av vem som ytterst kontrollerar kredit, pengar och rätten att använda dem.

Se hela intervjun här

]]> USA:s senat förbjuder CBDC – 84-6 i historisk omröstning mot digital centralbanksvaluta https://nyadagbladet.se/utrikes/usa-senat-forbjuder-cbdc-84-6/ Tue, 03 Mar 2026 12:48:05 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=223087 USA:s senat röstade den 2 mars 2026 med 84 röster mot 6 för att förbjuda Federal Reserve från att skapa en digital centralbanksvaluta, CBDC. Förbudet bakades strategiskt in i en bostadspolitisk lag och gäller till slutet av 2030 – ett tydligt blocköverskridande ställningstagande mot statlig kontroll över digitala pengar. Omröstningen skedde inom ramen för lagen "21st Century ROAD to Housing Act" – en bostadspolitisk reform som vid sidan om CBDC-förbudet även innehåller åtgärder för ökat bostadsutbud, begränsningar för institutionella köpare av enfamiljshus samt program för överkomliga boendekostnader. Lagtexten är tydlig: Federal Reserve och dess distriktsbanker får inte utfärda eller skapa en digital centralbanksvaluta, eller någon digital tillgång som i allt väsentligt liknar en sådan – vare sig direkt eller indirekt via finansinstitut eller mellanhänder. Förbudet är tidsbegränsat till 2031, men signalerar en stark politisk vilja att hålla Federal Reserve borta från digital valutautgivning. Att föra in CBDC-förbudet i en bostadslag – snarare än i kryptospecifik lagstiftning – är strategiskt anmärkningsvärt. Det tyder på att lagstiftarna velat säkra brett stöd genom att koppla frågan till bostadspolitik, ett ämne med bredare förankring hos väljarna. Vita huset har klargjort att presidentens rådgivare rekommenderar undertecknande om lagen presenteras i sin nuvarande form, rapporterar Yahoo News/Semafor. Den republikanske kongressmannen Tom Emmer från Minnesota, en av de ledande rösterna mot CBDC i USA, motiverade beslutet: — President Trump känner till detta och en av hans första presidentorder var att förbjuda den federala regeringen att någonsin skapa en CBDC. Nu måste vi lagstifta om det, sade Emmer.

Europa rör sig i motsatt riktning

Medan USA nu lagstiftar mot CBDC rör sig Europa i rakt motsatt riktning. Europeiska centralbanken (ECB) avslutade sin förberedande fas i oktober 2025 och planerar att lansera den digitala euron 2029 – med möjlighet till pilottester från 2027. I Sverige avvaktar Riksbanken ECB:s beslut om e-kronan. Något bindande beslut om ett eventuellt införande har ännu inte fattats, men utredningsarbetet pågår. Kritiker av CBDC-projekt pekar på riskerna med statlig kontroll över medborgarnas ekonomiska transaktioner – bland annat möjligheten att programmera pengar med begränsningar för vilka varor de kan köpas med, eller att frysa enskilda personers tillgångar utan domstolsbeslut. Demokraten Maxine Waters från Kalifornien har tidigare varnat för att ett amerikanskt CBDC-förbud skulle göra landet till det enda i världen som förbjuder forskning om digitala centralbanksvalutor – ett argument som CoinDesk och andra medier noterat i debatten.]]> Indien lanserar öronmärkta digitala rupier – programmerbara pengar som enbart kan användas till mat https://nyadagbladet.se/it-overvakning/indien-cbdc-programmerbara-digitala-rupier-mat/ Mon, 02 Mar 2026 20:44:04 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=223044 Indien har lanserat en pilot där digitala rupier öronmärks för livsmedelsköp – programmerbara pengar som automatiskt begränsar vad de kan användas till. Piloten berör ett av världens största matdistributionssystem med över 800 miljoner mottagare och väcker omedelbart den farhåga som integritetskritiker länge varnat för: staten som avgör vad medborgarna får köpa. Piloten, som startade i delstaten Gujarat den 15 februari 2026 och planeras att utökas till Puducherry, genomförs inom ramen för det statliga matsubventionsprogrammet Pradhan Mantri Garib Kalyan Anna Yojana. Reserve Bank of India (RBI) utfärdar digitala rupier (e₹) direkt till förmånstagare – men pengarna är programmerade att enbart kunna användas i godkända livsmedelsbutiker. Systemet eliminerar biometrisk autentisering och ersätter den med QR-koder och kupongkoder. Det skapar samtidigt en fullständig realtidsspårning av varje transaktion.

Programmerbara pengar – statens dröm, medborgarens mardröm

Begreppet "programmerbara pengar" beskriver en valuta där utgivaren på förhand kodar in begränsningar för hur, när och till vad pengarna får användas. I Indiens fall: enbart mat. Men principen är densamma oavsett syfte. Den amerikanske kongressledamoten Tom Emmer, som lagt fram lagstiftning mot CBDC i USA, har formulerat kritiken tydligt: — En CBDC är statligt kontrollerade programmerbara pengar som, om de designas utan integritetsskydd för kontanter, kan ge regeringen ensidig behörighet att övervaka medborgarnas transaktioner och begränsa politiskt impopulär aktivitet, uppger Emmer. Tankesmedjan Centre for International Governance Innovation (CIGI) har i en analys resonerat att om programmerbara pengar introduceras utan integritetsskydd, skulle en CBDC inte längre vara bara en digital valuta – utan ett digitalt finansiellt dataekosystem som väcker djupgående oro för statlig makt och övervakning, var det än implementeras.

Nigeria visade vägen – men inte den Indien vill ta

Erfarenheterna från andra länders CBDC-piloter är nedslående. Nigeria lanserade sin digitala valuta eNaira i oktober 2021 med stora ambitioner. Adoptionsgraden stannade på 0,5 procent trots påtvingade rabatter och sänkta krav – ett praktiskt fiasko som illustrerar svårigheten att tvinga fram digital valuta uppifrån. Kina driver världens hittills största CBDC-pilot med den digitala yuanen e-CNY i 23 städer. Systemet har redan testats med programmeringsfunktioner för specifika användningsområden, och analytiker vid bland annat Atlantic Council dokumenterar hur tekniken möjliggör en form av finansiell övervakning utan motstycke.

800 miljoner testpersoner

Indiens pilot är anmärkningsvärd i sin skala. Pradhan Mantri Garib Kalyan Anna Yojana når över 800 miljoner mottagare – mer än dubbla EU:s befolkning. Cirkulationen av digitala rupier uppgick i mars 2025 till motsvarande 1,2 miljarder kronor, en ökning med 334 procent på ett år. Att piloten presenteras som en humanitär insats för fattiga mottagare av matsubventioner gör den politiskt svår att kritisera – men förändrar inte den tekniska infrastruktur som byggs upp. En stat som kan begränsa digitala pengar till mat kan i princip begränsa dem till vad som helst. EU:s centralbank ECB har i sin kommunikation kring den digitala euron betonat att integritet är centralt i designen. Huruvida Indiens system lever upp till motsvarande krav framgår inte av myndigheternas pressmeddelanden.]]> Basel och den osynliga finansmakten https://nyadagbladet.se/analys/basel-och-den-osynliga-finansmakten/ Sat, 03 Jan 2026 09:43:28 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=219163 Från nationella centralbanker till global samordning När centralbanker etablerades under tidigt 1900-tal motiverades de med behovet av stabilitet: att dämpa finanspanik, hantera inflation, säkra banksystemet och stå ”oberoende” från kortsiktig partipolitik. Det var en reaktion på 1800-talets ofta kaotiska bankkriser och valutasammanbrott. Men när handeln, kapitalflödena och bankernas internationella verksamhet växte exponentiellt under mellankrigstiden, uppstod ett nytt problem: nationella beslut fick globala konsekvenser. En räntehöjning i USA kunde utlösa kapitalflykt från Latinamerika. En bankkris i Wien kunde sprida panik till Berlin och Paris. Valutakurser blev alltmer sammanlänkade, och betalningssystem började bero av varandra. Centralbanker insåg att deras autonomi blev både styrka och sårbarhet – om de inte samordnade sig. De behövde ett forum där de kunde samordna krishantering vid systemhot, dela information om systemrisker, enas om gemensamma standarder för kapitaltäckning, likviditet och tillsyn, och agera gemensamt när marknaderna skakades av panik. Ur detta behov föddes BIS – inte som en folkvald institution, inte som en del av FN eller något annat internationellt politiskt ramverk. Den blev i stället ett teknokratiskt nav, byggt för diskretion, kontinuitet och professionell samverkan mellan centralbanker. En institution med enormt inflytande – men med medvetet låg synlighet.

BIS föds ur krigsskadestånd – men får en större roll

BIS grundades formellt 1930, i samband med den så kallade Young-planen, som skulle omforma Tysklands krigsskadebetalningar efter första världskriget. Bankens första uppdrag var konkret och administrativt: att underlätta betalningarna och fungera som en mellanledare mellan Tyskland och de allierade makterna. Men redan inom några år kollapsade det ekonomiska underlaget för dessa avtal. Stora depressionen slog till med full kraft, och 1932 suspenderades alla reparationer vid Lausanne-konferensen. BIS stod plötsligt utan sitt ursprungliga mandat. Ändå lades banken inte ned. Ledningen valde i stället att omdefiniera bankens existensberättigande. Man såg möjligheten att bli mer än ett tillfälligt betalningsorgan – att bli en permanent mötesplats för centralbanker, en plats där man kunde träffas, utbyta synpunkter och planera utan press från medier, parlament eller allmänheten. Det var en medveten strategisk vändpunkt. För att modellen skulle fungera på lång sikt krävdes en särskild konstruktion – inte bara administrativ, utan juridisk, politisk och symbolisk.

En bank bortom politiken – med immunitet och exterritorialitet

BIS är inte som andra internationella organisationer. Internationella valutafonden och Världsbanken är knutna till regeringar, finansieras av medlemsstater och måste rapportera till politiska organ. BIS är i grunden en privat bank, ägd av sina medlemscentralbanker, och konstruerad för att stå så långt borta från offentlig och demokratisk kontroll som möjligt. Redan i bankens stadgar från 1930 lades grunden för detta ovanliga privilegiesystem. Genom internationella avtal – först med Schweiz, senare med andra stater – fick BIS full juridisk immunitet, skyddade arkiv, befrielse från beskattning och skydd mot ingripanden från polis, tull och andra myndigheter. Bankens huvudbyggnad i Basel har i praktiken exterritorial status och fungerar som en suverän enklav mitt i en demokrati. I praktiken innebär detta att BIS kan fungera som en skyddad zon för global finansförvaltning. Kritiker har beskrivit banken som ett slags stat utan medborgare, där enorma kapitalrörelser och avgörande policybeslut hanteras utan de kontrollmekanismer som normalt gäller i en rättsstat. Denna konstruktion var ingen tillfällighet. Ledande centralbankirer som Montagu Norman vid Bank of England och Hjalmar Schacht vid Reichsbank delade en djup misstro mot politiker, som de uppfattade som kortsiktiga och benägna att offra ekonomisk stabilitet för valmässiga vinster. Enligt deras världsbild skulle penningpolitik hanteras av teknokrater – utbildade, erfarna och oberoende av folkliga krav. BIS blev den institutionella manifestationen av denna idé: att pengar och kredit ska styras i en professionell, sluten sfär, bortom folkets röst.

The Tower of Basel – banken som ”inte kunde dö”

Den undersökande journalisten och historikern Adam LeBor har i sin bok Tower of Basel (2013) kartlagt bankens historia genom omfattande arkivstudier, intervjuer och dokumentanalys. Hans genomgående tematiska tråd är fascinerande: hur BIS gång på gång överlevde händelser som borde ha lett till dess försvinnande – och varje gång kom ut starkare. LeBor visar att centralbanker aldrig varit helt ”opolitiska”, trots sina självprofilerade teknokratiska ideal. Tvärtom: penningpolitik, krig, geopolitik och ekonomisk makt har länge varit sammanflätade. Centralbankers beslut avgör inte bara räntor – de avgör vilka stater som får låna till rimliga villkor, vilka valutor som överlever spekulationer, vilka banker som räddas vid kriser – och vilka samhällen som slutligen får bära kostnaderna. [caption id="attachment_219179" align="alignnone" width="333"] Bank for International Settlements i Basel, Schweiz. Foto: Taxiarchos228[/caption] En central del av LeBors analys är hur BIS aktivt byggde sin egen immunitet som en skyddsmur – mot insyn, men också mot ansvarsutkrävande. Sekretessen är inte en bieffekt; den är en medveten designprincip för att möjliggöra fritt utbyte av känslig information – men också för att dölja beslut som kan vara kontroversiella eller moraliskt tvetydiga.

BIS under andra världskriget – kontinuitet före moral

Ett av de mest kontroversiella kapitlen i BIS historia utspelar sig under andra världskriget, en tid då världen var delad i total krigföring, etnisk utrotning och ideologisk splittring. Och ändå fortsatte BIS att fungera. LeBor dokumenterar hur banken höll styrelsemöten även under krigets mest intensiva faser, fortsatte sina finansiella operationer utan avbrott, hanterade transaktioner där nazityska guldreserver och tillgångar figurerade – inklusive guld från ockuperade länder och möjligen från koncentrationslägeroffer – och upprätthöll ett strikt ”professionellt” förhållningssätt där juridisk neutralitet ställdes högre än moralisk bedömning. Försvarare har i efterhand hävdat att BIS bara var en teknisk infrastruktur, ett slags ”betalningskanal” som behövdes för att undvika total systemkollaps. Man ville bevara en miniminivå av finansiell samverkan även mellan fiender, för framtida återuppbyggnad. Kritiker menar att neutraliteten blev en form av medskyldighet. Genom att låta tyska tillgångar cirkulera och acceptera naziregimens transaktioner legitimerade BIS i praktiken regimens ekonomiska makt och möjliggjorde fortsatt finansiering av kriget. Efter kriget var kritiken så stark att det vid Bretton Woods-konferensen 1944 fattades ett formellt beslut: BIS skulle avvecklas ”så snart som möjligt”. Men trots den politiska viljan fanns ett starkt, tyst men bestämt motstånd från centralbankskåren. De behövde BIS som mötesplats, arkiv och garant för kontinuitet. Den politiska viljan bröts av den teknokratiska nödvändigheten, vilket säger något avgörande om BIS verkliga position: även när världens ledare ville begrava banken, fanns det en maktstruktur som höll den vid liv – en struktur som inte står till svars inför väljare.

Efterkrigstiden – från skandal till maktcentrum

Efter kriget inledde BIS en långsam, men bestämd, återuppbyggnad av sin legitimitet. Genom att positionera sig som en neutral samarbetsplattform för europeisk återuppbyggnad lyckades banken gradvis återvinna förtroende – inte från allmänheten, utan från finansministrar och centralbankschefer. Under de följande decennierna stärktes BIS roll på tre avgörande områden. För det första blev banken en diskret mötesplats, en klubb där centralbankschefer träffades regelbundet, ofta i hemlighet och under Chatham House-regler, vilket innebar att inga citat eller protokoll spreds. Här byggdes förtroende och här formades gemensam policy i embryo. För det andra utvecklade BIS standarder som alla banker och stater i praktiken måste följa. Det mest kända exemplet är Baselkommittén för banktillsyn, bildad 1974 efter kollapsen av den tyska banken Herstatt. Kommittén, som inte ens har formell rättslig status, har producerat Basel I 1988, Basel II 2004 och Basel III 2010, regler som definierar hur mycket kapital banker måste ha för att motstå kriser. Även om dessa regler inte är lagar i traditionell mening fungerar de som de facto-lagar. Banker och stater som avviker riskerar finansiell isolering, sämre kreditbetyg, högre lånekostnader och förlust av internationellt förtroende. Att vägra Basel är att utsätta sig för marknadens straff. För det tredje fungerar BIS som koordinator vid kriser. När systemet skakas blir banken en oersättlig plattform där centralbanker kan dela information, organisera swap-avtal och koordinera räddningsinsatser utan att behöva informera sina regeringar i förväg. Exempelvis under Latinamerikakrisen på 1980-talet, asiatkrisen 1997 och särskilt finanskrisen 2008 fungerade BIS som ett slags ”kommandocentral”. Det är här BIS får sin moderna, djupt strukturella makt: inte genom att utöva direkt politisk kontroll, utan genom att sätta standarder som hela systemet anpassar sig till – ofta utan att allmänheten ens är medveten om att valet fanns.

När teknokrati ersätter politik - demokratins glapp

Det är frestande att tro att demokrati främst avgörs i vallokalerna, i parlamenten och i debatterna. Men i praktiken avgörs mycket av samhällets riktning på en annan nivå: genom kreditvillkor, räntor, penningmängd och bankregler. När dessa beslut systematiskt flyttas från folkvalda organ till teknokratiska nätverk utan insyn uppstår ett glapp mellan makt och ansvar. Politiska beslut om bostadsbyggande kan bli meningslösa om räntorna sätts så högt att ingen kan ta lån. Arbetsmarknadspolitik undergrävs om penningpolitiken skapar lågkonjunktur för att bekämpa inflation, trots att arbetslösheten är det akuta problemet. Välfärdsutgifters hållbarhet avgörs inte bara av skatteintäkter, utan av hur mycket staten måste betala i ränta på sin skuld – en fråga som i stigande grad hanteras av centralbanker, inte finansministrar. BIS blir då inte bara en mötesplats – den blir ett nav i en global teknokratisk ordning. Ett litet antal icke-folkvalda personer, knutna till institutioner utan demokratisk grund eller insyn, får oproportionerligt inflytande över miljarder människors ekonomiska liv. Deras beslut sätter priset på pengar, avgör tillgången till kredit, bestämmer vilka banker som överlever kriser och vilka som offras, och påverkar därmed bostadsmarknad, löner, arbetslöshet, inflation och staters handlingsutrymme. På den nivån är det inte längre en teknisk detalj – det är samhällsstyrning. När denna styrning sker via institutioner och forum som i praktiken är skyddade från insyn, politisk prövning och ansvarsutkrävande, skapas en maktordning där kontrollen flyttas uppåt och bort från medborgarna. Demokratin reduceras till att hantera konsekvenserna av beslut som redan fattats någon annanstans – i rum där ingen behöver stå till svars i efterhand. Det är just därför konstruktionen är problemet: den gör den ekonomiska makten både enorm och i praktiken oåtkomlig. Den byter ut offentlig konflikt, öppen argumentation och politisk kompromiss mot intern samordning, expertkonsensus och slutna riktlinjer. Resultatet blir en ekonomi som allt mer fungerar som en zon där demokratin inte når – inte för att den förbjuds, utan för att den kringgås.

Från BIS till euron - Europas monetära framtid formas i Basel

Ett av de tydligaste exemplen på BIS roll som ”osynlig infrastruktur” är utvecklingen av det europeiska valutasamarbetet och till slut euron. Redan på 1960- och 70-talen samlades centralbanker i Basel för att diskutera fasta växelkurser mellan europeiska valutor, stabilitetsmekanismer vid valutaspekulation, gemensamma krav på kapital och likviditet, samt former för centralbankssamverkan över nationsgränser. Det europeiska monetära systemet (EMS), startat 1979, fungerade som ett slags testlaboratorium. Här kunde man experimentera med växelkurssamarbete utan att behöva driva igenom det i nationella parlament. När kriser kom – som valutakrisen 1992, då spekulanter som George Soros bröt det brittiska pundets växelkurstak – användes krisen som argument för djupare integration. Om systemet var så sårbart, sa man, behövdes en gemensam valuta. Nästa steg blev Europeiska monetära institutet 1994, vilket sedan utvecklades till Europeiska centralbanken (ECB) – en institution med starka paralleller till BIS-modellen: oberoende från regeringar, beslut fattas av teknokrater, möten hålls stängda och transparens är begränsad. När euron infördes på 1990-talet framstod den som ett politiskt projekt, men grundidéerna, strukturerna och normerna hade förhandlats och formats långt tidigare – i mötesrummen i Basel. För den som ville se fanns en kontinuitet från BIS:s teknokratiska kultur till ECB:s oberoende design. Skillnaden var bara att ECB numera hade direkt makt över hundratals miljoner människors vardagsekonomi, medan BIS fortfarande verkade i skuggorna.

Kriser som katalysator – när centralbankerna växer

Ett återkommande mönster i BIS historia är hur kriser fungerar som katalysatorer för maktutvidgning. När systemet hotas – av bankkollaps, kreditstopp eller valutapanik – uppstår ett starkt argument: beslut måste fattas snabbt. Politiska processer upplevs som långsamma, ideologiskt laddade och splittrade. Centralbanker kan däremot agera direkt, tekniskt och i samordning. LeBor beskriver detta inte som en sammansvärjning, utan som ett strukturellt mönster: centralbankers samarbete fördjupas när nationella politiska system försvagas eller tappar trovärdighet. Detta mönster upprepas i modern tid. Under finanskrisen 2008 ledde räddningspaket, kvantitativa lindringar och centralbankernas obegränsade obligationsköp till snabba beslut utan parlamentarisk godkännande. Under pandemin 2020 följde ännu större ingripanden, med direkt stöd till företag, kreditgarantier och koordinerade räntesänkningar – återigen utan regeringars föregående beslut. Geopolitisk splittring, energikris och inflation har ytterligare ökat pressen på centralbanker att agera som stöttepelare genom att höja räntor, stärka valutor och trygga betalningssystem i en tid av osäkerhet. Oavsett kris återkommer samma logik: centralbankerna kliver fram, samarbetet intensifieras och mandatet växer. När krisen passerat rullas maktförskjutningen sällan tillbaka. Räddningsmekanismerna blir permanenta, och undantagstillståndet blir normalt.

BIS i den digitala eran – från bankstandarder till programmerbara pengar

Under de senaste åren har BIS fått en allt mer central roll i utvecklingen av digitala valutor. Genom sitt så kallade Innovation Hub samordnar banken projekt där centralbanker världen över testar och utvecklar digitala centralbankspengar, ofta kallade CBDC. Officiellt beskrivs satsningarna som ett sätt att modernisera betalningssystemen, göra transaktioner snabbare, säkrare och mer effektiva. Men utvecklingen väcker också frågor om makt, kontroll och individens ekonomiska frihet. Till skillnad från kontanter är digitala centralbankspengar fullt spårbara och programmerbara. Det innebär att varje transaktion kan registreras, analyseras och i vissa fall begränsas. Pengar kan förses med regler för var de får användas, hur länge de är giltiga eller vem som har rätt att ta emot dem. Detta markerar ett historiskt skifte. För första gången får stater, via sina centralbanker, teknisk möjlighet att utöva direkt kontroll över hur pengar används på individnivå. BIS spelar en nyckelroll genom att samordna standarder, tekniska lösningar och regelverk för hur framtidens digitala valutor ska fungera. Målet är interoperabilitet, så att olika länders system kan samverka sömlöst. I praktiken fungerar BIS som arkitekt för ett nytt globalt finansiellt ramverk. När betalningssystemen blir digitala och centraliserade flyttas kontrollen från medborgare och marknader till teknokratiska institutioner. Det som tidigare var ekonomisk frihet blir villkorad tillgång och beroende av regler som beslutas långt bort från offentlig insyn. Förespråkare menar att digitala valutor kan motverka penningtvätt, skatteflykt och ekonomisk brottslighet, men samma system kan användas för övervakning, politisk styrning och social kontroll. BIS blir navet där framtidens globala penningsystem formas, och beslut som fattas i slutna mötesrum i Basel påverkar vardagen för miljarder människor utan deras medverkan.

En institution som kräver granskning

I dag framstår Bank for International Settlements som en institution vars inflytande vida överstiger dess synlighet. Beslut som påverkar räntor, bankregler, krishantering och framtidens digitala pengar diskuteras i nätverk där offentlig insyn och ansvarsutkrävande är obefintliga. Samtidigt är BIS medvetet konstruerad för att stå utanför de offentliga och demokratiska mekanismer som annars omgärdar statlig makt. Möten hålls bakom stängda dörrar. Dokument skyddas av immunitet. Och den politiska diskussionen om bankens roll är ofta lika frånvarande som den är viktig - trots att konsekvenserna i praktiken märks i allt från din bolåneränta och din pension till frågan om du får betala med kontanter. När institutioner som styr pengar, kredit och ekonomisk stabilitet gör det bortom offentlig insyn, uppstår ett glapp. Ett glapp mellan makt och demokrati. Och detta glapp tenderar att växa - i kriser, ja - men framför allt i den digitala övergången, där pengarnas natur själv omdefinieras. Det är en utmaning som inte kan lämnas till teknokrater ensamma. Den kräver granskande journalistik, kritisk historiebehandling, akademisk forskning - och framför allt: en seriös, öppen offentlig debatt. För om vi inte diskuterar vem som styr pengarna, kommer vi att vakna upp i en värld där vi inte längre styr någonting.   Reza Nasouri]]> Grönt ljus för digital rubel i Ryssland https://nyadagbladet.se/ekonomi/gront-ljus-for-digital-rubel-i-ryssland/ https://nyadagbladet.se/ekonomi/gront-ljus-for-digital-rubel-i-ryssland/#respond Wed, 26 Jul 2023 04:31:19 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=155492
Rysslands president Vladimir Putin undertecknade nyligen en lag som ger landets centralbank rätt att ge ut en egen digital valuta. Den digitala rubeln kommer att kunna användas för vanliga betalningar, men dess konton hanteras alltså av centralbanken själv snarare än av privata aktörer. Vladimir Putin har undertecknat en ny lag som öppnar för lanseringen av en digital rubel, Rysslands motsvarighet till en centralbanksutgiven digital valuta (CBDC). Lagen ger landets centralbank, CBR, rätten att utfärda en egen digital valuta. Den digitala rubeln, som diskuterats länge inom CBR:s väggar, kommer att användas för betalningar tillsammans med andra metoder, enligt de nya civilrättsliga lagändringarna. Den nya lagen gick igenom sin tredje och sista granskning den 11 juli och har sedan dess väntat på presidentens underskrift. CBR har arbetat med det digitala rubelprojektet sedan 2020, då banken publicerade sin första analytiska rapport i ämnet. Sedan dess har rapporten uppdaterats med feedback från relevanta tillsynsmyndigheter, ryska banker och andra finansiella marknadsaktörer. I februari 2022 påbörjades ett pilotprojekt i samarbete med ett antal ryska banker. Det är rimligt att anta att den digitala rubeln från ryskt håll kommer att ses som ett verktyg för att kringå de omtalade sanktioner som USA och Europa infört mot landet. Det talas även om att systemet kommer att möjliggöra bättre kontroll över hur pengar spenderas av den ryska regeringen inom olika sociala projekt. Införandet av digital centralbanksvaluta, som är på gång världen över, är ett kontroversiellt och omdiskuterat ämne. Den som är intresserad av djupare analys hänvisas till en av Nya Dagbladets tidigare publicerade artiklar i ämnet.
]]> https://nyadagbladet.se/ekonomi/gront-ljus-for-digital-rubel-i-ryssland/feed/ 0