Buddhism – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Tue, 03 Feb 2026 10:20:35 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg Buddhism – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se 32 32 ”När är vi verkligen döda?” https://nyadagbladet.se/insandare/nar-ar-vi-verkligen-doda/ Tue, 03 Feb 2026 10:20:35 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=220748 För att förstå hur någonting är behöver vi veta hur det är. Livet har sin gång och ständigt får vi ta emot nya överraskningar. Exempelvis: När anses man vara död? Enligt Socialstyrelsens författningssamling (SOS FS 2005:10, se 3:e kapitlet, §1–2) ska fastställandet av en människas död göras vid klinisk undersökning där alla följande kriterier ska vara uppfyllda: ingen palpabel puls, inga hörbara hjärtljud, ingen spontanandning och ljusstela, ofta vidgade pupiller. I västerländsk medicinsk och juridisk tradition inträder döden vid det irreversibla upphörandet av alla hjärnfunktioner (hjärndöd) eller när hjärtat och andningen permanent slutat fungera. Fastställandet sker kliniskt genom frånvaro av puls, hjärtljud och spontanandning. Dödsprocessen innebär ofta att kroppen prioriterar blod till inre organ innan vitala funktioner stängs av. Utanför den västerländska medicinska och juridiska dödsförklaringen finns det en tibetansk buddhistisk syn på dödsförklaringen kallad Tukdam. Tukdam är ett tibetanskt buddhistiskt fenomen där högt realiserade meditatörer eller munkar anses fortsätta meditera efter sin kliniska död. Trots att de är döda enligt biomedicinska kriterier kan kroppen förbli upprätt, varm och fri från förruttnelse i dagar eller veckor. Fenomenet utforskas vetenskapligt som ett tillstånd mellan liv och död. Amerikanska forskare studerar fenomenet för att förstå hur kroppen kan förbli "fräsch" under en så lång tid efter döden. Tukdam ses som ett bevis på en medveten och kontrollerad dödsprocess, snarare än bara ett biologiskt avslut. Dokumentären "Tukdam: Between Worlds" (2022) undersöker detta fenomen närmare, där gränsen mellan liv och död ifrågasätts. Vad beträffar fenomenet Tukdam skapar det ett antal frågor till exempel gällande organdonation. Organdonation innebär att organ tas från en avliden person efter att döden har inträtt. Förutsättningen är att personen har gett sitt tillstånd. Innan donation blir aktuell måste ansvarig läkare ha fattat ett så kallat brytpunktsbeslut, vilket innebär att fortsatt livsuppehållande behandling inte längre är meningsfull och att patienten kommer att avlida. Döden fastställs genom en noggrann undersökning som visar att hjärnans samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort, samt att hjärtat har slutat slå och cirkulationen upphört. Respiratorn fortsätter hålla organen syresatta fram till operationen. Uttagsoperationen måste ske snabbt, oftast inom tre timmar efter att den livsuppehållande behandlingen avbrutits. Tukdam ses som ett bevis på en medveten och kontrollerad dödsprocess, snarare än bara ett biologiskt avslut och menar att dödsprocessen kan pågå i flera dagar ända upp till någon vecka. Vad innebär då besluten angående dödsprocessen, liv och död, om vi utgår från Socialstyrelsens, västerländska medicinska och juridiska traditionen och organdonationen där uttagsoperationen måste ske snabbt, oftast inom tre timmar?   Krister Lind]]> Den tibetanska dödsboken https://nyadagbladet.se/kultur/den-tibetanska-dodsboken/ https://nyadagbladet.se/kultur/den-tibetanska-dodsboken/#comments Fri, 12 Sep 2025 15:23:48 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=122089 Orginaltexterna till Bardo Thodol skrevs troligen någon gång under 700-talet, upptäcktes på 1300-talet, och översattes till engelska på 1900-talet av den amerikanske forskaren och antropologen Walter Evans-Wentz (1878–1965). Översättningen blev den engelska standardversion som de flesta idag känner till som The Tibetan Book of the Dead och är den som andra författare brukar hänvisa till. Evans-Wentz popularisering av verket, bland annat genom att relatera till psykologiforskaren Carl Gustav Jung (1875–1961), har etablerat boken inte bara som ett stöd inför döden utan också som en slags guide för att förstå och förändra medvetandet. Många uppger att de upplever att texterna kan hjälpa att frigöra sig från missuppfattningar som håller en bunden till upprepade cykler av självdestruktivt eller självbegränsande beteende, vilket dock inte var det ursprungliga syftet med Bardo Thodol.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet 6 maj 2022.
Bardo Thodol betyder ungefär ”frigörelse genom att höra under det mellanliggande tillståndet” och skrevs för att läsas till den avlidnes ande i mellantillståndet ("bardo") i det skede då själen lämnar kroppen och inför den process där denna antingen återföds i en annan form eller befrias från cykeln av återfödelse och död ("samsara"). Enligt den tibetanska buddhistiska filosofin konfronteras den dödes medvetande bland annat med de gärningar man gjort i livet, vilka persofinieras i form av antingen ilskna eller fridfulla andar. Dessa andar anses i regel uppfattas som skrämmande för själen och därför läser en lama (tibetansk buddhistmunk) skriften högt invid den dödes kropp, dels för att hjälpa denne att förstå vad det är den stöter på, dels för att förståelsen möjliggör en mer harmonisk övergång från det mellanliggande tillståndet till en ny form av liv. Texterna, hur man än tolkar dem, utgår mycket tydligt från att det finns ett konkret liv efter detta. Skrifterna används idag på vissa håll också som ett terapeutiskt verktyg inom sjukvården med patienter som inte har långt kvar att leva, för att ge dem stöd inför de rädslor som döden väcker hos dem.

Upptäcktes i Väst först på 1900-talet

Enligt legenden uppstod Bardo Thodol på 700-talet när den så kallade "Lotusgurun" Padmasambhava bjöds in till Tibet av kejsaren Trisong Detsen (år 755 – 797), som krävde hans hjälp för att befria landet från de mörka andar man ansåg stod ivägen för en bredare acceptans av den buddhistiska läran. Padmasambhava förvandlade enligt detta dessa andar från själviska och rädda hinder till väktare av den kosmiska lagen - Dharma. Bland de första som anammade en buddhistiskt inspirerad livsfilosofin var Yeshe Tsogyal i mitten av 800-talet, som antingen var fru eller gemål till Trisong Detsen. Hon kan ha varit en tidig anhängare av gudinnan Tara, en av de främsta i Padmasambhavas mer esoteriska buddhism än den moderna motsvarigheten. Tsogyal, ofta kallad den tibetanska buddhismens moder, studerade plikttroget med Padmasambhava och hjälpte gurun att skriva texterna som de sedan gömde på olika platser för att hittas senare av dem som skulle avslöja dem när det väl behövdes. På 1300-talet upptäcktes texterna av Karma Lingpa, som i traditionen anses vara en reinkarnation av en av Padmasambhavas lärjungar. Lingpa upptäckte flera texter, inte bara Bardo Thodol, som bland annat noterats av forskaren Bryan J. Cuevas. Dessa texter lärdes muntligen ut av mästare till lärjungar på 1400-talet och förmedlades sedan mellan eleverna på samma sätt. Cuevas noterar hur "överföring av religiös kunskap, oavsett om det är i form av texter eller direkt muntlig undervisning, faktiskt var en ganska flytande process i Tibet" vid denna tid, och även tidigare. Texterna trycktes först på 1700-talet då de började cirkulera mer. År 1919 reste den brittiske officeren major W. L. Campbell, stationerad i Sikkim, Indien, runt i Tibet och köpte ett antal av dessa tryckta skrifter. Campbell hade ett intresse för tibetansk buddhism och efter sin återkomst till Sikkim delade han dem med Dr Walter Evans-Wentz, en antropolog i regionen som studerade de religiösa och andliga aspekterna av kulturen i Tibet. Evans-Wentz hade mycket dåliga kunskaper i språket och tog därför hjälp av Lama Kazi Dawa Samdup (1868 – 1922) som var rektor och lärare vid en lokal skola. Dawa Samdup hade redan ett imponerande rykte som översättare eftersom han hade arbetat med den berömda reseskribenten och spiritualisten Alexandra David-Neel med att översätta tibetanska till engelska. Han gick med på att hjälpa Evans-Wentz med skrifterna, och de träffades för att översätta och tolka texterna fram till Dawa Samdups död 1922. Vid denna tidpunkt var det bara Bardo Thodols begravningstext som till största delen översattes. Evans-Wentz fyllde i de saknade delarna med sin egen tolkning och publicerade skrifterna 1927 under titeln The Tibetan Book of the Dead för att associera till titeln The Egyptian Book of the Dead, som publicerades på engelska 1867 genom British Museum.

Livet som formare av dödsupplevelsen

Centralt i Bardo Thodol ligger att alla levande ting är sammanlänkade som en konstant cykel av förändring; att alla ting blir till och försvinner enligt sin natur, och att mänskligt lidande uppstår när man försöker upprätthålla permanenta tillstånd i en värld där det föränderliga, inklusive döden, är oundvikligt. Forskaren Fung Kei Cheng utvecklar: ”För buddhister anses livet inte bara vara en process utan, ännu viktigare, en "stor tillblivelseprocess" med en oupphörlig cykel av levande och döende, vilket antyder att individer upplever döden otaliga gånger... Beroende på det individuella svaret på verkligheten, blir möjligt att överskrida lidande och dämpa dödsångest, när en person framgångsrikt söker efter mening med livet och därefter förbereder sig för att dö väl genom att släppa döden.” Enligt den filosofi som boken förmedlar är det en människas svar på verkligheten i livet som formar dennes upplevelser efter döden. I livet efter detta manifesteras både de positiva och de negativa energierna i ens liv som andar som försöker blockera eller öppna ens väg i det mellanliggande tillståndet efter det att kroppen dött. Bardo Thodol läses därför upp för själen för att hjälpa den att förstå vad det är den möter och vad den kan förvänta sig härnäst. När ritualen för läsningen av Bardo Thodol är klar anses den avlidnes familj ha gjort sin plikt när det gäller respekten för denne och kan då fortsätta med sina liv. Även om vissa ritualer bara pågår under tidsspannet av en vecka, eller ibland blott några dagar, tros detta kunna vara till ovärderlig hjälp för den avlidne och också förebygga att dennes ande fastna i ett tillstånd av oro och till och med förfölja de levande med otur, sjukdom eller vedergällning. Delar av filosofin har även porträtterats i en dokumentär från 1994, samproducerad av japanska, franska och kanadensiska producenter med ett rikt filmmaterial från Tibet.   https://www.youtube.com/watch?v=VyPwBIOL7-8  

Vägledning i döden - och i livet

Ritualen med högläsning för att hjälpa den dödes själ är det enda ursprungliga syftet med den ursprungliga tibetanska texten, men när den väl översattes av Dawa Samdup och publicerades av Evans-Wentz fördes dess texter fram i Väst även som en källa till vägledning för de levande. Evans-Wentz tog inspiration av mystikern Helena Blavatskys (1831 – 1891) teosofi som grundades i att det gudomliga och odödliga absoluta finns närvarande hos varje själ och hämtade stora delar av filosofin från buddhismen och särskilt den mer esoteriskt inriktade buddhismen. Tibet, som Blavatsky uttryckte det, betraktades ”ett säte för forntida visdom”. Evans-Wentz tolkning av Bardo Thodol var därför influerad av hans teosofiska övertygelser - inte bara som en begravningsrit utan med ett innehåll som även, som han uppfattade det, kunde hjälpa en att leva ett bättre liv på detta verklighetsplan. I sin inledning till The Tibetan Book of the Dead skriver Evans-Wentz följande på det spåret: ”Det är mycket förnuftigt av Bardo Thodol att klargöra för den döde själens företräde, för det är det enda som livet inte klargör för oss. Vi är så instängda av saker som tränger och förtrycker att vi aldrig får en chans att, mitt i alla dessa "givna" saker, undra av vem de "givs". Det är från denna värld av "givna" ting som den döde frigör sig själv; och syftet med instruktionen (Bardo Thodol) är att hjälpa honom mot denna befrielse. Vi, om vi sätter oss i hans ställe, kommer att få ingen mindre belöning av det, eftersom vi redan från de första styckena lär oss att "givaren" av alla "givna" ting bor inom oss.” Evans-Wentz ingång har lyft fram perspektivet att The Tibetan Book of the Dead således kan vara lika värdefull för de levande som för de döda, något som även den tibetanske laman Sogyal Rinpoches instämt i och lyft fram. Klart är att Bardo Thodols texter skrevs för att ge tröst och vägledning till de döda i livet efter detta, och uppmuntrar till att "göra något åt" döden genom att engagera sig i dödsprocessen. Idag kan den också vara ett bidrag till att möta det psykologiska behov Jung nämner av en tro på överlevnaden bortom den kroppsliga döden, som kan hjälpa människor i processen att släppa taget och gå vidare, alldeles oavsett vilken personlig livsåskådning eller filosofi man själv relaterar närmast till.]]> https://nyadagbladet.se/kultur/den-tibetanska-dodsboken/feed/ 5 Thailändska buddistmunkar dödade i tempelattack https://nyadagbladet.se/utrikes/thailandska-buddistmunkar-dodade-i-tempelattack/ https://nyadagbladet.se/utrikes/thailandska-buddistmunkar-dodade-i-tempelattack/#respond Mon, 21 Jan 2019 09:59:22 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=57891 Under fredagen blev två buddistmunkar ihjälskjutna och två andra skadade i en tempelattack i södra Thailand. Vittnen såg svartklädda beväpnade män anlända till templet med motorcyklar. De stormade sedan byggnaden och sköt munkarna på nära håll. Ingen har tagit ansvar för fredagens attack, men troligtvis är det muslimska separatister som ligger bakom. Attacken ägde rum i Narathiwatprovinsen i södra Thailand, på gränsen till Malaysia. Området har länge varit präglat av muslimska terrordåd. De muslimska separatisterna krigar mot den buddistiska thailändska staten. Omkring 7 000 personer, varav de flesta civila, har dödats sedan upproret började 2004. Enligt Human Rights Watch (HRW) har över 23 munkar dödats i attackerna.]]> https://nyadagbladet.se/utrikes/thailandska-buddistmunkar-dodade-i-tempelattack/feed/ 0 Den nya religionen https://nyadagbladet.se/kronikor/den-nya-religionen/ https://nyadagbladet.se/kronikor/den-nya-religionen/#comments Fri, 03 Aug 2018 09:01:34 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=52550 För några år sedan fick jag ett mail från en forskare, som skrev att man kanske ska akta sig för att dra paralleller med historien, men att han ändå inte kunde låta bli att tänka på några rader ur Marguerite Yourcenars efterord till sin roman "Hadrianus minnen". Så här skriver hon, med ett citat från Flaubert: "Eftersom gudarna inte längre fanns och Jesus ännu inte existerade uppkom, mellan Cicero och Marcus Aurelius, ett unikt ögonblick då människan ensam fanns." Och längre fram: "100-talet intresserar mig därför att det för en lång följd av år var de sista fria människornas epok." Den gamla religionen var då stelnad till ritualer och den nya religionen, kristendomen, hade ännu inte tagit över. Vi har nu också levt en period utan religion (eller med en religion som också bara reducerats till ritualer), men den går nu snabbt mot sitt slut. Hos oss i väst blir det islam som tar över och i Östeuropa tycks man gå tillbaka till konservativ kristendom. Jag fastnade för det där citatet därför att det passar samman med mitt eget sätt att tänka. Häromdagen bläddrade jag i några böcker skrivna av den amerikanske sociologen Richard Sennett, som var en av mina husgudar på den tiden min forskning handlade om samhällsplanering. Och plötsligt, där står det! Jag hade strukit för det i en av hans starkaste och märkligaste böcker, "Flesh and Stone" (1994, s. 122). Det som jag säkert inte då reflekterade över och som heller inte forskaren som skrev till mig berörde, är ett tredje alternativ: en ny religion! Islam styr muslimer, kristendomen i Östeuropa var aldrig utrotad och kan därför växa på nytt. Men hur ska människor för vilka religionen är död och begraven ta sig vidare? Vi kan imitera historien men vi upprepar den aldrig. Det finns åtminstone tre slags frågor som kan ställas om religion. Den första kan kallas för "den vetenskapliga", även om den ställdes också långt före det att vetenskapen var "uppfunnen". Den handlar om religionen som "sanning". Det är det förhållningssätt som Ingemar Hedenius intog, den svenske filosof som 1949 i boken "Tro och vetande" sågade kristendomen jäms med fotknölarna. Det är också den brittiske biologen Richard Dawkins perspektiv i boken "Illusionen om Gud" (2006). Det råder för mig inga som helst tvivel om att Hedenius och Dawkins har rätt. Religioner har inget med vetande att göra. De är sagor. Nästa fråga är varför människor tror på sagor, som de borde ha vuxit ifrån redan i grundskolan. Uppenbarligen är det så att människan behöver tro. Så varför behöver hon det? Svaret kan ges med ett berömt yttrande av den politiske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes: Livet är "nasty, brutish, and short". Eftersom människan vet att jordelivet förr eller senare medför lidande för alla, ett lidande som avslutas med att man dör, vanligen under stora plågor, hänger frågan över oss: vad är det för mening med att leva? En del besvarar den genom att ta livet av sig. Framgång hjälper inte. Den ryske författaren Lev Tolstoj var rik som ett troll och betraktades redan under sin livstid som en av de största författare som funnits (vilket han är). Det hjälpte inte. Han såg religion som en förnekelse av förnuftet, men eftersom förnuftet sade honom att livet var av ondo, förstod han inte varför han skulle leva. I "Tolv livsregler" skriver Jordan Peterson: "I åratal gömde han undan sina vapen för sig själv och undvek att ens ta i ett rep, för att han inte skulle frestas att hänga sig." (2018 s. 161) Genom att tro att detta livet är en prövning, som leder till evigt liv i paradiset, skapas mening. Med andra ord, religion handlar inte om vad vi vet och inte vet utan om en nödvändighet, därför att människodjuret ensamt känner sin egen existens. Andra djur vet inte att de finns och således heller inte varför de lever. De bara gör det. Människan vet att hon finns och vill veta vad det är för mening med det. Annars blir det som sagt svårt att leva. Det tredje svaret är tvådelat. Dess första del handlar om kaos och ordning. Det är svårt att leva utan att se någon mening med sitt liv men det är ännu svårare, för att inte säga omöjligt, att leva i kaos. Kaos betyder att allting som händer är oförutsägbart. Således, religionen skapar ordning av kaos, det är det första delsvaret. Det andra har med kollektivet att göra. Det är viktigt att vi talar om för varandra att ordning råder. Och råder det inte ordning, måste vi övertyga varandra om att vi är på väg att skapa ordning. Därför måste det finnas dogmer, ritualer, symboler och läromedel (bibeln, koranen, vedaböckerna etc.) som skapar ett kollektivt medvetande och med vars hjälp vi kan visa för varandra att vi har samma uppfattning av vad som är ordning. Religionen är en abstraktion som måste göras kollektivt synlig i form av materiella ting, helst fantastiska som exempelvis katedraler, och en gemensamt omfattad moral, det vill säga ordnad i sådant som är ont och sådant som är gott. Religionens viktigaste uppgift är att förvandla kaos till ordning och det gör den genom att relatera inte till vårt förnuft, utan till våra känslor. Individer kan leva både utan Gud och i övertygelsen om att livet är meningslöst, men ingen kan leva i kaos. Mer och mer blir jag övertygad om att det är vilseledande att ställa förnuft och känsla mot varandra. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att känslorna alltid styr, och att frågan istället borde formuleras som i vilken utsträckning och på vilket sätt förnuftet, när det alls är med i leken, styr känslorna. Istället för att vara ett förnuftigt djur som emellanåt gör misstaget att låta känslorna ta överhanden, är människan ett känslostyrt djur som emellanåt reglerar sina känslor med hjälp av förnuftet. Prövar vi att förstå de regler och föreställningar som brukar inordnas under begreppet "Politisk korrekthet" som den nya religionen – lika oförnuftig som sina äldre släktingar – måste vi kunna svara på vad som är fokus för tillbedjan. Det kan knappast vara något materiellt, som hebréernas guldkalv. Det kan inte heller vara någon allsmäktig fader eller annan gud. Det lyckades vetenskapen med, att ta kål på Gud. Ser vi till äldre religioner, så finns det faktiskt en sådan utan gudsbild: Buddhismen, som uppfattar begäret som orsaken till allt lidande på jorden. Människans uppgift är att kämpa mot begäret. Den fullkomliga människan är den som är befriad från sina begär. Han eller hon befinner sig i nirvana, som är ett upplyst lyckotillstånd som är få förunnat att nå. Det behövs således ingen gud. Vad som behövs är att religionen svarar på de två sista frågorna, den om livets mening och hur människan ska skapa ordning i kaos. Där skiljer sig inte buddhismen från de övriga världsreligionerna. Att se PK-ismen som ett slags religion är ganska lätt för många bland oss "dissidenter". Vi talar exempelvis om tillbedjarna som godhetsreligiösa. Logiska resonemang och "sanningar" når dem inte och vi ser hur de straffar de otrogna. Men begreppet "PK-ism" förklarar i sig ingenting. Det är bara en etikett, på samma sätt som "islam" och "kristendom" är det. Var finns PK-ismens fokus? Det kan knappast vara antirasism, som är en kombination av mission och inkvisition. Inte heller kan det vara godhet, eftersom godheten gäller som mål för alla religioner. Tillbedjarna är alltid goda, medan hedningarna och avfällingarna (ännu mer) är onda. Den hypotes jag vill pröva här är att JÄMLIKHETEN är den nya religionen. Den har sina rötter i kristendomen som, vilket bland andra Nietzsche konstaterade, skiljer ut sig genom att vara en slavreligion. Islam är segerherrens religion, det gäller också för gamla testamentet. Jahve, hebréernas gud, förespråkar inte mildhet och försoning och inte att man ska vända andra kinden till. Segrarna och herrarna söker inte jämlikhet, men det gjorde det romerska rikets kristna, som värvade sina tidigaste proselyter bland förlorarna. Deras religion föds och sprids bland romarrikets slavar, de som romarna "under lek och glam" (Seneca) dödade i gladiatorspel på sina amfiteatrar. Det är kristendomen som agerar barnmorska åt Marx´ och Engels kommunistiska manifest, med paradiset i form av ett klasslöst samhälle. Det är samma kristna jordemor som förlöser välfärdssamhället, det samhälle där de svaga försäkras mot att gå under. Förutsättningen är att de starka vill arbeta och dra in de behövliga slantarna förstås. Och kristendomen, nu är vi framme i vår tid, förlöser det postmoderna samhällets offerperspektiv, där patriarkatet, nazisterna och rasisterna måste kämpas ned och tvivlande medborgare sätts i stupstocken på grund av diverse fobier, som islamofobi, homofobi, transfobi, xenofobi, funkofobi och allt vad dessa "de otrognas sjukdomar" kallas. Och som en åklagare konstaterar i ett mejl till mig utvisar vi i princip aldrig folk …oavsett vad personerna har gjort här eller någon annanstans. Dessutom har vi en statsminister som när han får frågan om varför de flesta utländska våldtäktsmän inte utvisas hellre än att ge ett rakt svar hänvisar till kvinnors anställningsvillkor, till hel- och deltidsanställning. Att folk som trots allt utvisas ändå inte tvingas lämna landet känner vi också till. Bland annat mördade den så kallade IKEA-mördaren i Västerås två svenskar, Akilov fem och i ett fall i Umeå hade mördaren levt i Sverige under 20 år med en utvisningsdom hängande över sig, utan att något hänt. Att rötterna finns i kristendomen och närmare bestämt Jesu lära, förklarar varför bara den västerländska civilisationen är angripen. Lika lite som andra högkulturer kan vi överleva utan religion, därför skapar vi oss en ny sådan. Emellertid, alla religioner är inte livskraftiga. Alla religioner klarar inte att producera mening och skapa ordning ur kaos. Darwinismen är vårt viktigaste vetenskapliga redskap för att förstå djuret människa. Livet är orättvist, det föds både intelligenta och dumma människor och de dumma kan inte göra det som de intelligenta kan. Det föds starka och svaga. Det föds människor som nästan alltid är friska och de som är sjuka mest hela livet, det är också orättvist. Darwinismen konstaterar att människan blivit den hon blivit genom att de starkaste och smartaste överlevt (survival of the fittest). PK-ismen är en religion som går på tvärs mot darwinismen genom att premiera svaghet. Hierarkier och därmed orättvisa, är människans öde. Jämlikhet är ett vapen mot nödvändigheten att avgränsa mänskliga kollektiv och – det här är det mest skrämmande – det är en religion som säger sig vilja skapa en ny ordning men vi ser vad det är den skapar: kaos. Jämlikhet som mål är nämligen inte att sträva mot ordning utan att bejaka kaos. Det är genom att bygga hierarkier som människor skapar ordning. Män och kvinnor, företagare och arbetare, familjer och individer – för att ge några exempel – har olika och kompletterande funktioner. Människan ordnar alltid tillvaron i bra, bättre och bäst, dåligt, sämre, sämst. För att människor ska sluta att skapa ordning, måste makten tvinga dem. Det är tyranniets fundament och vi ser hur det tar form också i Sverige. Jag har tidigare varit inne på att högkulturer rymmer fröet till sin egen undergång. Kristendomen lyfter västerlandet, men den leder också till den nya religion som förgör oss. Och observera, den gör det utan något yttre hot. Vi kan fortfarande lätt besegra alla fiender och frågan är om islam ens skulle försöka erövra Europa, om muslimerna förstod att vi tänkte försvara oss. Vi kan försvara oss mot dem, men vi vill inte. Vi säger att de är våra jämlikar, i full medvetenhet om att de anser sig överlägsna oss och inte alls, när de tagit makten, tänker bejaka den religionsfrihet som de åberopar. Det kan tilläggas att hierarkier behöver kontrolleras och begränsas. Vi bär ännu med oss insikten från nazismen, koncentrationslägren och andra världskriget, om hur illa det kan gå. Men jämlikhet kan aldrig vara målet, det borde vi ha lärt oss av kommunismen och alla miljoner som i jämlikhetens namn fått sätta livet till. Jag skulle kunna skriva en bok om orättvisans biologiska, sociala och metafysiska nödvändighet, ja många böcker, men jag hoppas att myntet har trillat ner. Människan kan inte leva i kaos utan måste skapa ordning och ordning kan inte skapas utan hierarkier. Därför är PK-ismen med sin värdegrundskatekes en undergångens religion, förklädd till godhet. När den misslyckas, det finns inget annat alternativ, då återuppstår tyranniet. Det ser översteprästerna till, om de får bestämma. Vi har redan hunnit ett stycke på väg och antingen står du vid sidan och tittar på. Eller så ingriper du, på det sätt du kan. Ingenting mindre än den västliga civilisationen står på spel.   Karl-Olov Arnstberg Tidigare publicerad på Mörkläggning och invandring]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/den-nya-religionen/feed/ 1