Venezuela och stormakterna – olja, makt och kampen om Latinamerikas framtid

Osignerad — Thu, 18 Dec 2025 17:36:34 +0000

Venezuela har i över två decennier stått i stormens öga. En gång var landet Latinamerikas rikaste, välsignat med världens största oljereserver. I dag är det synonymt med ekonomisk kollaps, politisk isolering och miljoner människor på flykt. Men under ytan finns en mer komplex verklighet. Venezuela är inte bara ett land i kris - det är en frontlinje i en global maktkamp. Sedan Hugo Chávez kom till makten 1999 har landet utmanat den gamla ordningen i västra hemisfären. Det har försvarat idén om social rättvisa och nationell självständighet - och för det har det straffats. Den verkliga konflikten handlar inte bara om ekonomi, utan om inflytande. Om vem som får styra Latinamerika, och på vilka villkor.

Oljans förbannelse: rikedom som blev en sårbarhet

När oljan började flöda i Venezuela i början av 1900-talet förändrades allt. På bara några år gick landet från fattigdom till välstånd. Men den rikedom som byggde nationen blev också dess svaghet. Staten gjorde sig helt beroende av oljepengar, och andra sektorer stagnerade. När oljepriset steg, blomstrade landet. När det föll, rasade allt. Den ekonomiska modellen, kallad petrostat, skapade kortsiktigt välstånd men långsiktigt beroende - inte minst av USA, som länge var Venezuelas största kund och politiska beskyddare. Klyftan mellan de rika eliterna och den fattiga majoriteten växte, och till slut exploderade missnöjet i de blodiga protesterna under El Caracazo 1989. Ur kaoset växte en ung officer vid namn Hugo Chávez, som lovade att ge oljan tillbaka till folket.

USA:s långa hand i Caracas

Sedan 1900-talet har USA betraktat Latinamerika som sin egen bakgård. Venezuela, med sitt strategiska läge och sina enorma oljefält, blev tidigt en del av denna logik. När Chávez tog makten 1999 bröts den ordningen. Han nationaliserade oljeindustrin, finansierade sociala program och utmanade direkt USA:s ekonomiska intressen. Bara tre år senare, 2002, försökte delar av militären avsätta honom i en kupp - med tyst stöd från Washington. Kuppen misslyckades, men visade att stormaktens inflytande aldrig varit långt borta. Därefter bytte USA strategi: från direkta ingripanden till ekonomiskt och mediemässigt tryck. Organisationer som USAID och National Endowment for Democracy började finansiera oppositionella grupper, och Venezuela målades konsekvent ut som en diktatur i internationell press. När Chávez dog 2013 och Nicolás Maduro tog över intensifierades kampanjen. Sanktioner, diplomatisk isolering och försök till regimskifte följde - allt i "demokratins" namn. [caption id="attachment_218765" align="alignnone" width="640"] Hugo Chávez begravningsprocession på Paseo de los Próceres, 2013. Foto: omerta/CC-BY-SA-3.0[/caption]

Chávez och den bolivarianska revolutionen

För många venezuelaner var Hugo Chávez mer än en politiker - han var symbolen för ett land som äntligen rest sig. Hans "bolivarianska revolution" byggde på Simón Bolívars dröm om ett självständigt och enat Latinamerika. Genom massiva sociala program minskade han fattigdomen, ökade läskunnigheten och förbättrade hälsovården. Men framgången vilade på ett bräckligt fundament - oljeinkomsterna. När priserna sjönk började systemet vackla. Samtidigt polariserades landet. Den gamla eliten förlorade sin makt, men korruption och ineffektivitet växte inom statsapparaten. Trots det blev Chávez en ikon för självständighet och motstånd mot USA:s dominans.

Maduro-eran: från hopp till kris

När Nicolás Maduro tog över 2013 ärvde han ett system i gungning. Fallande oljepriser och ekonomiskt kaos ledde snabbt till hyperinflation och brist på mat och medicin. USA:s sanktioner, som inleddes 2015, förvärrade läget drastiskt. Banker stängde dörrarna, oljeexporten stoppades och internationella tillgångar frystes. Regeringens kontroll över ekonomin minskade, och miljoner venezuelaner lämnade landet. Samtidigt försökte oppositionen ta makten med stöd från Washington. 2019 utropade sig Juan Guaidó till "tillfällig president", erkänd av väst men utan reell makt. Försöket misslyckades, men lämnade landet ännu mer splittrat. Trots trycket har regeringen överlevt. Delvis tack vare stöd från Kina, Ryssland och Iran - men också tack vare en befolkning som lärt sig leva med knapphet.

Sanktionerna som vapen

De amerikanska sanktionerna mot Venezuela är i dag bland de mest omfattande i världen. Officiellt riktade mot "regimen", men i praktiken mot hela ekonomin. Landets oljeindustri - dess livsnerv - slogs i spillror. När banker, rederier och företag hotades av straffåtgärder upphörde nästan all handel. FN har kallat effekterna för kollektiv bestraffning av civilbefolkningen. Importen av mat och medicin föll dramatiskt, elnätet kollapsade och sjukvården stod utan utrustning. Samtidigt tystades debatten i väst. Få medier ifrågasatte den humanitära kostnaden av sanktionerna. För Washington har detta blivit ett nytt sätt att föra krig - utan vapen, men med samma mål: att knäcka motståndaren ekonomiskt tills den ger efter.

Mediernas roll: berättelsen om ett "misslyckat land"

Västvärldens medier har spelat en avgörande roll i konflikten. I reportage och rubriker framställs Venezuela som ett varnande exempel på socialismens kollaps. Korruption, fattigdom och flykt beskrivs - men sällan nämns att sanktioner, blockad och sabotage bidragit till krisen. Samma dramaturgi återkommer: en ond diktator mot ett hjältemodigt folk. Men verkligheten är mer nyanserad. Oppositionen har fått omfattande stöd från utlandet, och mycket av informationsflödet kontrolleras av utländska PR-nätverk. Samtidigt censurerar statliga medier kritik mot regeringen. Resultatet blir ett informationskrig där fakta ofta böjs till ideologi. I detta krig är ord lika kraftfulla som bomber och bilden av Venezuela har blivit ett vapen i sig.

Den globala frontlinjen: Kina, Ryssland och Iran i Latinamerika

När västvärlden vände ryggen till, öppnades dörren mot öst. Kina blev Venezuelas största långivare, investerade miljarder i infrastruktur och tog emot olja som återbetalning. Ryssland levererade vapen, byggde oljefält och skickade militärrådgivare. Iran hjälpte till att reparera raffinaderier och levererade bränsle när landet stod stilla. Dessa relationer gjorde Venezuela till en ny nod i den multipolära världsordning som växer fram. För första gången på decennier utmanas USA:s dominans i sitt eget närområde. Det pågår ett lågintensivt krig i Karibien - ett krig som inte kallas för krig. Under täckmanteln "bekämpning av narkotikasmuggling" har USA de senaste åren byggt upp en massiv militär närvaro runt Venezuela. Detta inkluderar avancerade övervakningssystem, drönare, specialstyrkor och en växande flottstyrka som patrullerar området dygnet runt.

Massakrerna till havs - små fiskebåtar som bombas till vrak

En av de mest chockerande aspekterna av denna kampanj är de återkommande attackerna mot små venezuelanska fiskebåtar. Över 90 personer har dödats i dessa operationer, enligt offentlig militär kommunikation. Dessa båtar är inte lastfartyg, de är inte beväpnade och de kan inte ens nå USA:s kust. De färdas oftast bara mellan Venezuela och Trinidad och Tobago och klarar max 200 km till havs, medan avståndet till USA är över 2 000 km. Trots detta framställs de som "hotfulla narkotikatransporter". I verkligheten är de vanligaste målen små träbåtar och fiskare som råkar befinna sig på fel plats. Attackbilderna publiceras öppet av amerikanska militärkonton och kablas ut som triumfer i kampen mot droger, trots att offren är civila. Det finns ingen rättssäkerhet, inga gripanden, inga förhör - båtarna bara sprängs.

Det falska narkotikanarrativet – varför det är en lögn

USA motiverar upptrappningen med påståendet att Venezuela är ett nav för narkotikasmuggling. Men enligt FN:s egna data kommer mindre än 5% av all kokaintrafik i Karibien från Venezuela. De verkliga smugglingsvägarna går genom Colombia och Ecuador, samt via banantransporter kopplade till EU- och USA-allierade företagsnätverk. Ecuador - en av USA:s viktigaste allierade i regionen - är i dag den största avsändaren av kokain som når både Europa och USA, ofta i containrar med frukt, via logistikföretag kopplade till landets politiska elit. Dessutom är det huvudsakliga narkotikaproblemet i USA inte kokain, utan fentanyl, som inte produceras eller transporteras via Venezuela överhuvudtaget. Trots detta fortsätter Washington att utmåla Venezuela som roten till USA:s drogkris - ett politiskt vapen som nu används för att legitimera militär aggression.

Varför båtarna bombas - den verkliga strategiska logiken

Det egentliga syftet är geopolitisk kontroll, inte narkotikabekämpning. Genom att påstå att små fiskebåtar utgör en säkerhetsrisk får USA en juridisk och retorisk grund för att militarisera Karibien, placera fartyg, hangarfartyg och stridsflyg nära Venezuelas kust, legitimera framtida militära attacker och skapa ett intryck av "krigsläge". Den amerikanska flottans närvaro har dessutom trappats upp med tunga hangarfartyg, inklusive USS Gerald R. Ford med 80 attackflygplan ombord, stationerad i regionen som en permanent maktdemonstration.

🇺🇸🇻🇪The US obliterates another boat allegedly used for drug smuggling and believed to belong to a Venezuelan drug cartel
Six people who were on the boat died in an instant pic.twitter.com/spKiFR5lFn — Lord Bebo (@MyLordBebo) October 24, 2025

Detta används för att möjliggöra så kallade ”decapitation strikes” (halshuggningsattacker) - riktade attacker mot Venezuelas ledarskap och militära kommandostruktur. Ett slags modern version av kuppstrategi, fast med missiler istället för generaler.

Hybridkriget: från sanktioner till sabotage

Den militära pressen kompletteras av cyberangrepp och infrastruktursabotage. Avhoppade legosoldater har vittnat om att attacker mot Venezuelas elnät - som medier i väst kallade "tekniska misslyckanden" – var koordinerade sabotageoperationer i samarbete mellan CIA och oppositionella grupper inne i landet. Man kan också fundera över varför allt detta sker just nu. Enligt flera läckor inom USA:s statsapparat har ambitionen kristalliserats: Först Venezuela, sedan Kuba, därefter Nicaragua - det som kallats "trojkan av tyranni" i politiska kretsar i Washington. Men Venezuela är först på listan, eftersom landet har världens största oljereserver, har kritiska mineraler som coltan och andra sällsynta jordartsmetaller, är en allierad med Kina, Ryssland och Iran, och är symboliskt viktigt: om detta land faller, faller Latinamerikas vänsterprojekt. Därför sker bombningar av fiskebåtar, militarisering av Karibien och eskalerande hot - det är förspel till en storskalig regimförändringsoperation.

En ny fas: Operation Southern Spear

Den 13 november offentliggjorde USA en ny militär operation i regionen: Operation Southern Spear. Försvarsministern beskrev den som ett uppdrag att "skydda hemlandet", "ta bort narkotikaterrorister från halvklotet" och "stoppa drogerna som dödar vårt folk". Operationen leds av Joint Task Force Southern Spear och U.S. Southern Command (SOUTHCOM). Det som länge skett tyst har nu blivit officiell policy: en aggressiv regional militärdoktrin med Venezuela i centrum. Reza Nasouri

Bolivarianska revolutionen – Nya Dagbladet