Boktips – Nya Dagbladet

Vad händer med klimatet?: Klimatforskaren som vägrar skräckretoriken

Emil Fjellstedt — Fri, 18 Sep 2026 13:39:53 +0000

Klimatdebatten har i åratal drivits framåt av slagord och undergångsretorik. Nu kommer meteorologen Lennart Bengtssons Vad händer med klimatet? i en tredje reviderad och utökad upplaga på Karneval förlag – en bok som enligt förlaget vill flytta samtalet tillbaka till erkända fakta, faktiska osäkerheter och energilösningar som faktiskt går att bygga. Den första upplagan kom 2019 och nominerades till Stora fackbokspriset. Efter en andra upplaga 2022 föreligger boken nu i ett tredje, omarbetat skick med undertiteln En klimatforskares syn på jordens klimat. Enligt förlaget har texten uppdaterats och nyanserats på ett hundratal punkter och kompletterats med efterord och appendix. Omfånget är 264 sidor i flexband med 32 illustrationer av Svante Ström.

Frågorna i stället för slagorden

Upplägget är osentimentalt. Boken tar sig an de frågor som i den offentliga debatten oftast förutsätts redan besvarade: Vad bestämmer jordens klimat? Vad är växthuseffekten? Är det möjligt att förutsäga klimatet? Hur ska jordens energiförsörjning lösas? Kan oönskade globala klimatförändringar motverkas – och vilken roll kan Sverige spela? Det är en frågelista som skiljer sig från kampanjspråkets tidsfrister. Författaren, professor i dynamisk meteorologi och tidigare chef för det europeiska vädercentret ECMWF i Reading, argumenterar för att man först måste förstå systemet: atmosfären, energibalansen och modellernas gränser. Klimatet kan inte observeras, bara bestämmas och beräknas; det vi ser är vädrets variationer. Riktningen kan anas, men inte varje avstickare. En av bokens poänger är att den också tar upp vad forskarna inte vet. Moln är ett sådant exempel: de både värmer och reflekterar solljus, och det är ännu oklart om de sammantaget bidrar till mer eller mindre uppvärmning. Okunskapen används inte som tillhygge mot allt, utan som en karta över var kunskapens gränser går.

Utsläpp, nederbörd och energi

Samtidigt slår boken fast växthusgasernas roll. Uppvärmningen av mänskliga utsläpp är ett problem. Bengtsson bekymrar sig särskilt för nederbörden: mer regn och snö där det redan faller mycket, mindre där det redan är torrt. Både översvämningar och torka kommer att förändra världen, och det är anledning nog att minska utsläppen. Sverige har tidigt haft ett fossilsnålt energisystem genom vattenkraft, kärnkraft och fjärrvärme. Den stora utsläppsminskningen skedde genom kärnkraftsutbyggnaden på 1970- och 80-talet; koldioxidskatt och andra klimatåtgärder har hjälpt till, men inte i närheten lika mycket. Vill Sverige driva på utvecklingen ska landet enligt Bengtsson producera kärnkraftsel för export. Förnybart utvecklas snabbt men är ojämnt, och då är det ofta fossila källor som fyller dalarna. På en avgörande punkt skiljer sig Bengtsson från många klimatskribenter. Han bedömer inte talet om tipping points som trovärdigt – att klimatet skulle riskera att skena i processer som inte går att hejda, till exempel genom metan från tinande tundra.

Ett lösbart problem

Widar Andersson skrev i Folkbladet den 29 juli 2024 att boken är "en befrielse att läsa". Poängen han fäster sig vid är densamma som löper genom boken: växthusgaserna är ett problem som går att hantera, inte ett skäl till undergångsretorik. Temperaturen stiger förhållandevis långsamt, och modern solenergi och kärnkraft kan enligt Bengtssons bedömning inom det närmaste halvseklet ersätta det mesta av den fossila produktionen. Förlaget återger också fysiknobelpristagaren Klaus Hasselmann, som kallar boken "En realistisk och optimistisk bedömning av tillgängliga förändringsalternativ." I den nya upplagan ingår enligt förlaget efterord, appendix och klimatberäkningar. Bengtsson är ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien och har mer än 230 vetenskapliga artiklar bakom sig; enligt Andersson refererar IPCC till hans forskning. Man behöver inte skriva under på Bengtssons tes om mänsklig klimatpåverkan för att ha behållning av boken. Tvärtom är den extra användbar just då. Klimatpaniken vilar ofta på auktoritet, och här talar en forskare som inte kan avfärdas som outsider. Boken kan därför räckas till vänner som gripits av undergångsstämningen – inte som ett krav att byta övertygelse, utan som ett sakligt motgift mot skräcken. Boken finns att köpa direkt hos Karneval förlag.

Fred i Ukraina: Jacques Baud granskar vägarna som kunde ha lett till fred

Emil Fjellstedt — Tue, 11 Aug 2026 15:30:20 +0000

I sin nya bok följer den schweiziske säkerhetsexperten och tidigare Nato-rådgivaren Jacques Baud de fredsinitiativ som kantat Ukrainakriget – från Minskavtalen till förhandlingarna i Istanbul våren 2022. Resultatet är en koncentrerad genomgång av de tillfällen då en uppgörelse enligt författaren låg närmare än vad dagens låsta konflikt ger sken av. Efter år av död, förstörelse och växande motsättningar framstår en förhandlingsfred ofta som avlägsen. I Fred i Ukraina vänder Jacques Baud på frågan. I stället för att börja med varför fred skulle vara omöjlig undersöker han vilka initiativ som faktiskt har tagits, vad parterna försökte uppnå och varför försöken inte ledde till ett varaktigt slut på striderna. Boken är 288 sidor lång och innehåller 35 illustrationer. Den svenska utgåvan har översatts av Stefan Lindgren och ges ut av Karneval förlag. Framställningen är inriktad på själva förhandlingsspåret: dokumenten, parternas positioner och de politiska vägval som formade utvecklingen.

Fredsförsöken före och efter invasionen

En central del gäller Minskavtalen, som skulle lägga grunden för en lösning på konflikten i Donbass. Det andra avtalet slöts 2015 och fick stöd genom FN:s säkerhetsråds resolution 2202. Baud följer hur överenskommelsen hanterades och varför dess bestämmelser aldrig genomfördes fullt ut. Därefter riktas blicken mot samtalen mellan Ukraina och Ryssland i Istanbul under mars och april 2022. Enligt förlagets presentation menar Baud att parterna då nådde längre än vad som senare ofta har framgått i den offentliga debatten. Boken behandlar förslagen som låg på bordet och utvecklingen som gjorde att processen bröt samman. Tyngdpunkten ligger alltså inte på ännu en militär skildring av fronten. Fred i Ukraina samlar i stället de diplomatiska försöken och placerar dem i kronologiskt sammanhang. För läsaren ger det en möjlighet att följa hur villkoren för en uppgörelse förändrades – och hur handlingsutrymmet krympte i takt med att kriget fortsatte.

Att förstå motparten som villkor för fred

Bauds utgångspunkt är att en fredsprocess måste byggas på kunskap om båda huvudaktörernas mål och hotbilder. Det betyder inte att deras ståndpunkter behöver godtas, men att de måste förstås om förhandlingar ska kunna leda någonstans. Författaren beskriver själv bokens syfte som att ge läsaren verktyg för att förstå hur Ukrainas och Rysslands positioner har utvecklats över tid. Där finns också bokens mest angelägna fråga: vad händer när möjligheten att försöka förstå motparten i sig börjar betraktas som ett ställningstagande för den? Det perspektivet gör boken relevant även utanför den dagsaktuella rapporteringen. Krigets militära förlopp förändras snabbt, men de diplomatiska misslyckandena fortsätter att prägla vad som över huvud taget uppfattas som politiskt möjligt.

En säkerhetsexperts blick på förhandlingsspåret

Jacques Baud är tidigare överste i den schweiziska armén och har arbetat med underrättelse- och säkerhetsfrågor. Enligt förlagets presentation har han också varit Natorådgivare åt Ukraina i arbetet med att bygga upp landets väpnade styrkor och haft uppdrag med anknytning till Donbass. Han har tidigare skrivit flera böcker om Ukrainakriget. Den bakgrunden präglar ämnesvalet: fokus ligger på aktörernas uttalade mål, avtalens innehåll och vad som skedde mellan de diplomatiska hållpunkterna. Fred i Ukraina riktar sig därmed till den som vill förstå kriget genom de förhandlingar som prövades – inte bara genom de offensiver som genomfördes. Boken finns att köpa direkt hos Karneval förlag.

Vaccinernas historia: Tre sekel av medicinska löften under kritisk granskning

Markus Andersson — Mon, 03 Aug 2026 12:09:09 +0000

Vacciner brukar beskrivas som en av den moderna medicinens största framgångar. I den nya boken Vaccinernas historia går John Leake och Peter McCullough tillbaka till den första stora smittkoppsympningen i Boston 1721 och granskar de antaganden som sedan dess har format synen på massvaccinering. Den svenska utgåvan bär undertiteln Fakta och myter om en 300-årig folkhälsoåtgärd. På 196 sidor följer författarna utvecklingen från tidiga och riskfyllda försök med variolation – ympning med material från smittkoppor – via Edward Jenners kokoppsmetod till dagens mRNA-vacciner. Resultatet är inte tänkt som en traditionell framgångssaga, utan som en kritisk undersökning av hur medicinska beslut, politiska ambitioner och föreställningar om framsteg har vävts samman. Bokens historiska båge börjar i en tid då smittkoppor hörde till mänsklighetens dödligaste sjukdomar, vilket WHO beskriver i sin historik. Den tidiga ympningen innebar betydligt mindre risk än sjukdomen, men kunde själv orsaka svår sjukdom och bidra till nya utbrott. När Jenner 1796 visade att kokoppor kunde ge skydd mot smittkoppor inleddes den utveckling som så småningom ledde till moderna vaccinationsprogram.

Från smittkoppor till mRNA-vacciner

Leake och McCullough ifrågasätter samtidigt den vanliga föreställningen att vacciner ensamma eller huvudsakligen förklarar 1900-talets förbättrade folkhälsa. De framhåller även bättre kost, rent vatten, sanitet och högre boendestandard som avgörande orsaker till sjunkande dödlighet. Boken avfärdar dock inte alla vacciner: enligt förlagets presentation är författarnas utgångspunkt att nyttan kan överstiga riskerna för vissa människor och vissa vacciner, medan förhållandet i andra fall kan vara det motsatta. Just smittkopporna visar hur laddad diskussionen är. Världshälsoorganisationen och amerikanska CDC beskriver vaccinering som avgörande för att sjukdomen kunde utrotas globalt 1980. Bokens projekt är bredare och mer ifrågasättande: den vill undersöka vilka slutsatser som rimligen kan dras från enskilda framgångar och om samma förtroende automatiskt bör omfatta alla produkter, sjukdomar och patientgrupper.

Risk, nytta och frågan om hur säkerhet mäts

En central del ägnas åt hur vacciners säkerhet undersöks. Författarna efterlyser oberoende forskning, större insyn och en öppnare diskussion om möjliga skador. De är särskilt kritiska till hur avvikande bedömningar hanterades under covid-19-pandemin och menar att censur och social stämpling bidrog till att försvaga tilliten till både myndigheter och medicinska institutioner. Här står bokens perspektiv i tydlig spänning till den officiella bedömningen. WHO framhåller att vacciner prövas i flera kliniska faser och därefter övervakas fortlöpande, medan rapporter om en händelse efter vaccinering inte i sig visar att vaccinet orsakade den. Samtidigt kan även sällsynta biverkningar få betydelse när mycket stora befolkningsgrupper behandlas. För läsaren blir detta en påminnelse om vikten av att skilja mellan registrerade misstankar, statistiska samband och säkerställda orsakssamband.

En uppmaning att pröva grundantagandena

John Leake har tidigare skrivit dokumentära kriminalhistorier, medan Peter McCullough är internläkare, kardiolog och epidemiolog med en omfattande vetenskaplig publicering. Tillsammans gav de 2022 ut Modet att behandla covid-19, om läkare som utmanade den etablerade pandemivården. Den nya boken fortsätter på samma spår, men med ett betydligt längre historiskt perspektiv. Vaccinernas historia är därför främst en bok för den som vill följa ett kritiskt resonemang, granska dess källor och jämföra slutsatserna med den etablerade folkhälsovetenskapen. Författarnas uttalade förhoppning är att bidra till en mindre dogmatisk och mer nyanserad diskussion om vaccineringens risker och nytta. Oavsett var läsaren står i sak är frågan om hur medicinska åtgärder ska prövas, följas upp och debatteras för viktig för att reduceras till slagord. Boken finns att köpa direkt hos Karneval förlag.

Det nya matriarkatet: En kartläggning av feminiseringen inom staten

Markus Andersson — Sat, 06 Jun 2026 11:30:00 +0000

Är jämställdhetspolitiken blind för kvinnlig makt? I boken riktar författarna blicken mot staten själv – och hävdar att departement och myndigheter i dag präglas av en omfattande kvinnlig dominans.

I Det nya matriarkatet fortsätter Catharina Grönqvist Olsson och Erik J. Olsson den kartläggning av det offentliga Sverige som de inledde med Den mjuka staten 2024. Den här gången ligger fokus ännu tydligare på staten: departementen, myndigheterna och de institutioner som formar samhällskultur, politik och offentlig förvaltning.

Bokens kärna är enkel men kontroversiell. Om Sveriges jämställdhetspolitiska mål är att kvinnor och män ska ha samma makt att påverka samhället och sina egna liv, hur ser det då ut i statens egna verksamheter? Författarnas svar är att makten inte längre kan beskrivas med den invanda bilden av en mansdominerad stat. Tvärtom menar de att stora delar av staten i dag har blivit kvinnodominerade.

Myndigheterna som prövosten

Enligt Karnevals presentation av boken hävdar författarna att kvinnor är i majoritet bland de anställda på nästan 80 procent av myndigheterna. De pekar också ut Jämställdhetsmyndigheten som en av de mest ojämställda myndigheterna, räknat efter könsfördelning. Därmed vänder boken på ett välbekant perspektiv: jämställdhetsproblemet lokaliseras inte främst till kvarvarande mansdominans, utan till att statliga verksamheter med stark kvinnlig övervikt sällan behandlas som ett problem.

Denna asymmetri gör boken till ett särskilt intressant bidrag i samhällsdebatten. Författarna menar att jämställdhetsintegrering fortfarande ofta riktas mot mansdominerade miljöer, med krav på större kvinnlig representation, medan motsvarande krav på kvinnodominerade myndigheter att rekrytera fler män inte ställs på samma sätt. Resultatet blir, enligt deras analys, att den kvinnliga dominansen inom staten snarare förstärks än balanseras.

Från departement till totalförsvar

Det nya matriarkatet nöjer sig inte med att redovisa könsfördelning i myndigheter. Boken tar också upp vilka följder författarna menar att utvecklingen får för samhällskultur och politik i stort. Särskilt behandlas områden som totalförsvar, polis och rättsväsende – sektorer där staten inte bara administrerar utan också upprätthåller ordning, säkerhet och rättsliga principer.

Boken är därmed aktuell i en tid då frågor om försvarsförmåga, brottsbekämpning, myndighetsstyrning och offentlig sektors effektivitet står högt på dagordningen. Författarnas tes är inte bara att könsfördelningen har förändrats, utan att förändringen också påverkar hur staten tänker, prioriterar och agerar. Läsaren behöver inte dela varje slutsats för att se varför frågan har sprängkraft.

Föregångaren Den mjuka staten väckte uppmärksamhet i svensk offentlighet. Enligt förlagets återgivning skrev Erik Jersenius i Dagens Nyheter att bokens hypotes öppnade för ett fält som diskuteras för lite och för onyanserat. Svenska Dagbladets Lena Andersson beskrev den som välargumenterad och väl underbyggd av vetenskap och logik.

Erik J. Olsson är professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet och har i sin senare forskning bland annat intresserat sig för jämställdhet, offentlig styrning och akademisk frihet. Catharina Grönqvist Olsson har mångårig erfarenhet av offentlig sektor med inriktning på artificiell intelligens, digitalisering samt arkiv- och informationshantering. Tillsammans skriver de från en position där statistik, förvaltningskunskap och idédebatt möts.

Det nya matriarkatet är därför särskilt relevant för läsare som vill följa den svenska jämställdhetsdebattens mindre bekväma sidor. Boken ställer en fråga som ofta hamnar i skymundan: om jämställdhet mäts som balans mellan könen, varför uppmärksammas då obalans åt ena hållet mer än obalans åt det andra?

Karneval beskriver boken som en kartläggning av feminiseringen inom staten. Det är en laddad formulering, men också en tydlig inbjudan till diskussion om makt, representation och statens egen självförståelse. Därmed är boken intressant för den som vill förstå en växande konfliktlinje i svensk samhällsdebatt.

Sionismen avkodad i 101 citat: En ideologi ställs mot sina egna ord

Emil Fjellstedt — Mon, 18 May 2026 16:38:45 +0000

Sionismens historia är inte bara en fråga om Mellanösternpolitik, utan också om hur religion, nationalism och kolonial makt har flätats samman. I Sionismen avkodad i 101 citat låter historikern Yakov M. Rabkin ideologins egna formuleringar, kritiker och offer teckna en översiktlig karta över en av vår tids mest laddade politiska rörelser. Boken är till formatet kort, men ämnet hör till samtidens mest omstridda. På 88 sidor samlar den kanadensiske historikern 101 citat som enligt förlagets presentation ska belysa sionismens ursprung, utveckling och konsekvenser. Greppet är enkelt: i stället för en lång akademisk framställning bygger boken på röster från skilda tider och läger – grundare, försvarare, motståndare och människor som påverkats av rörelsens konsekvenser i praktiken. Rabkin är professor i historia vid Université de Montréal och har länge studerat förhållandet mellan sionism, judendom och staten Israel. Hans tidigare bok Israel i Palestina, som också getts ut på svenska av Karneval, driver tesen att den sionistiska kolonisationen står i konflikt med judendomens grundläggande värden. Sionismen avkodad i 101 citat kan läsas som en mer koncentrerad fortsättning på samma idéhistoriska projekt.

Kampen om ordens innebörd

Boken är högaktuell i ett läge där kriget i Gaza, Israels ockupationspolitik och anklagelser om antisemitism ständigt präglar den internationella debatten. Rabkin menar att begreppet sionism ofta döljer mer än det klargör. Vissa framställer sionismen som en naturlig fortsättning på judisk historia. För andra är den ett kolonialt och imperialistiskt projekt, eller rentav ett brott med judisk religiös tradition. Just därför blir citatformen effektiv. Enligt förlaget har Rabkin delat in materialet i kategorier som ursprung, föregångare, varningar, byggare, krigare, offer, politiker, understödjare och kritiker. Läsaren får därmed följa hur idén om ett judiskt nationalhem formulerades, hur den knöts till europeisk nationalism och hur den mötte motstånd även bland judar.

Judendom, nationalism och kolonialism

Rabkins mest kontroversiella tes är hans skarpa särskiljning mellan sionism och judendom. I förlagets presentation återges ekonomen Jeffrey Sachs omdöme att Rabkin är en vägvisare mot insikten att sionism inte är judendom, utan på många sätt står i motsats till judisk tradition och tro. Historikern Ilan Pappe beskriver boken som "den skarpaste och mest koncisa utmaning som sionistisk propaganda och israelisk diplomati någonsin kommer att möta". Omdömena tydliggör bokens karaktär. Boken är ingen neutral handbok i modern israelisk historia, utan en polemisk introduktion till en sionismkritisk hållning. För den som redan följer debatten om Israel och Palestina utgör boken ett komprimerat källmaterial. För den som är mindre insatt kan den fungera som en ingång till en fråga där begreppen ofta används som politiska vapen.

Kortfattat om en långdragen konflikt

Rabkins akademiska tyngd gör formatet särskilt intressant. Han har varit gästprofessor vid universitet i bland annat Frankrike, Israel, Sydafrika, Ukraina och USA, och hans bok om judiskt motstånd mot sionismen har översatts till 14 språk. Samtidigt är Sionismen avkodad i 101 citat inte upplagd som en tung fackbok, utan som en snabb men laddad genomgång av centrala formuleringar och motsättningar. Boken lämpar sig för läsare som vill förstå varför diskussionen om sionism inte kan reduceras till en konflikt mellan judar och palestinier, eller mellan Israel och dess yttre fiender. Hos Rabkin blir sionismen i stället en modern politisk ideologi som måste förstås i relation till nationalism, religion, kolonialism och makt. För den som vill få syn på ideologins egna ord – och på det motstånd som funnits mot den från början – är Rabkins nya bok ett kärnfullt och angeläget boktips. Den finns att köpa direkt hos Karneval förlag.

Den dysfunktionella demokratin: När folkstyret blev en tom ritual

Emil Fjellstedt — Fri, 24 Apr 2026 13:42:15 +0000

Sverige toppar återkommande internationella mätningar över världens bästa demokratier. Samtidigt vittnar ett folkdjupt missnöje om att någonting är fundamentalt fel. I sin nya bok Den dysfunktionella demokratin kartlägger etnologen Karl-Olov Arnstberg sprickorna i det demokratiska systemet – och argumenterar för att makten i själva verket har flyttat från folket till en liten elit. Sverige får betyget som en av världens bästa demokratier i princip varje internationell ranking. Democracy Index, Reportrar utan gränser, Transparency International – listorna radas upp och Sverige placerar sig återkommande i toppen. Samtidigt växer de sociala och ekonomiska problemen, oavsett vilket parti som sitter vid makten. Brottsligheten eskalerar, sjukvården krisar, och förtroendet för politiker sjunker. Någonting tycks inte stämma.

Demokratin som sekulär religion

Det är denna motsättning Karl-Olov Arnstberg undersöker i Den dysfunktionella demokratin (Karneval förlag, 2026). Med utgångspunkt i aktuell forskning och debatt frågar han sig om den moderna demokratin – precis som marxismen – kombinerar en förförisk retorik med en djupt problematisk praktik. På det tyder, resonerar Arnstberg, att medan begreppet demokrati har en entydigt positiv klang står demokratins utövare – politikerna – sällan särskilt högt i kurs hos väljarna. Förklaringen, menar han, är att den liberala demokratin i västvärlden har blivit något av en sekulär religion: ett system som hyllas reflexmässigt men sällan granskas kritiskt. "Genom att göra anspråk på att vara den enda legitima regimen förhindrar demokratibegreppet en förutsättningslös debatt om hur samhället får ett bra fungerande styre", skriver Arnstberg i förordet.

När makten flyttade från folket

Arnstberg – pensionerad professor i etnologi vid Stockholms universitet – har en lång karriär bakom sig som obekväm samhällskritiker. Med böcker som Invandring och mörkläggning (2013), PK-samhället (2017), Godhetstyranniet (2020) och The Sweden Syndrome (2025) har han konsekvent ifrågasatt etablerade sanningar. Den dysfunktionella demokratin kan ses som en sammanfattande fördjupning av den kritik han byggt upp under decennier. Kärnan i hans argument är enkel men obekväm: väljarnas enda politiska handling i Sverige är att vart fjärde år peta ner sina röstsedlar i en låda – och det spelar allt mindre roll vilket parti de lägger sin röst på. Partierna har konvergerat ideologiskt, politikerna har mer gemensamt med varandra än med sina väljare, och över besluten väger lobbyister, intressegrupper och aktivister med betydligt större inflytande än medborgarna. "Makten har flyttat bort från folket och ägs numera av en liten elit", skriver Arnstberg.

Ett högaktuellt ämne

Frågan om demokratins tillstånd är mer aktuell än någonsin. Internationellt talar forskare om en pågående democratic backsliding – en tillbakagång för demokratin – som nu även drabbar västvärlden. Göteborgs universitet rapporterade 2025 om en nedgång i USA som beskrivs som "utan motstycke i historien". Tankesmedjan CEPA varnar för att demokratiförfallet i Europa sprider sig "som skadlig kod". I Sverige utmanas det mediala narrativet om att landet är en mönsterdemokrati av en växande klyfta mellan folkets upplevelser och politikernas självbild. När socialministern talar om att Sverige ska agera "mer kraftfullt" vid nästa pandemi – med lärdomar från covid-19 – samtidigt som medborgarna upplevt hur fri- och rättigheter inskränkts utan folkligt stöd, blir frågan om folkstyre inte bara akademisk. Den blir konkret. Arnstbergs bok kommer i ett läge där allt fler svenskar – oavsett politisk färg – ifrågasätter om systemet faktiskt fungerar. Att debatten ofta möts med fördömanden snarare än sakliga svar gör bara bokens bidrag mer angeläget.

Ett tyranni med bättre marknadsföring?

Den kanske mest provocerande frågan i boken formuleras rakt ut: Tänk om det system som vi hyllar som mänsklighetens största politiska bedrift bara är ett tyranni med bättre marknadsföring? Det är en fråga som kanske inte ger behagliga svar – men som förtjänar att ställas. Som Arnstberg påpekar citeras Winston Churchills berömda omdöme om att demokratin är "den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra" i nästan varenda hyllning av systemet. Det är ett uttalande som knappast uppmuntrar till kritisk analys. Den dysfunktionella demokratin är en bok som utmanar läsaren att se bortom den demokratiska självbelåtenheten och ställa de obekväma frågorna: Sållar demokratin verkligen fram de bästa ledarna? Skapar demokratiska styresskick stabila och trygga samhällen? Och – inte minst – vad kostar kalaset för medborgarna? Boken finns att köpa direkt hos Karneval förlag.

Covidkuppen: När militären tog över folkhälsan

Emil Fjellstedt — Wed, 18 Mar 2026 15:33:08 +0000

Den 13 mars 2020 skedde något som gick obemärkt förbi i bruset av nyheter om smittspridning och nedstängningar: USA:s nationella säkerhetsråd (NSC) tog formellt kommandot över hela covidresponsen och förvandlade det som borde ha varit en folkhälsokris till en militär operation. Vad innebär det – och varför vet de flesta fortfarande ingenting om det? Det är den frågan den amerikanske journalisten Debbie Lerman ägnar sin bok Covidkuppen åt. Boken, utgiven på Karneval förlag, beskrivs av förlaget som "den utan tvekan viktigaste boken som skrivits om den konstellation av globala händelser som vi lärt oss kalla covidpandemin. Covidkuppen tar itu med de försummade frågorna om varför: vem som låg bakom, vad motiven var och vilka maktmedel som användes?"

Dokumentet som förändrade allt

Lermans analys tar sin utgångspunkt i ett enskilt dokument: "PanCAP Adapted U.S. Government Covid-19 Response", daterat den 13 mars 2020. Dokumentet innebar att ansvaret för pandemins hantering formellt övergick från Centers for Disease Control and Prevention (CDC) och sedvanliga folkhälsomyndigheter till NSC – USA:s nationella säkerhetsråd. FEMA, Federal Emergency Management Agency, kopplades in som ledande federal myndighet. Det är en avgörande distinktion. Folkhälsomyndigheter arbetar utifrån etablerade protokoll för smittskydd, frivillig isolering, riskbedömning och transparens gentemot allmänheten. Säkerhetsstrukturer fungerar enligt helt andra logiker – sekretess, central kommandokedja, snabb och enhetlig implementering av direktiv, och en grundläggande misstro mot öppen debatt. Lerman visar hur dessa biologiska försvarsprotokoll, ursprungligen utformade för scenariot med biologiska vapen, tillämpades rakt av på en pandemi – med långtgående konsekvenser för hur åtgärder utformades, kommunicerades och genomdrevs.

Biologiskt försvar i stället för folkhälsopolitik

En central poäng i Covidkuppen är att de åtgärder som kom att definiera pandemiresponsen – nedstängningar, vaccinmandat, enhetlig global koordination – inte primärt utgick från epidemiologisk evidens utan från en försvarslogik. Lerman dokumenterar hur beslutsprocesserna under 2020 och framåt konsekvent kringgick de institutioner och den expertkår som normalt bär ansvaret för folkhälsofrågor. Det handlar inte bara om vem som fattade besluten utan också om hur de fattades – och vilka argument som tilläts höras. Lerman visar att kritiska röster inom den medicinska professionen tystades med en effektivitet som kräver förklaring. Hennes slutsats är att detta inte var en tillfällighet eller ett resultat av panik, utan ett uttryck för en systematisk kapning av folkhälsopolitiken av den nationella säkerhetsstaten.

En grävande journalists metodiska arbete

Debbie Lerman är medarbetare vid Brownstone Institute och publicerar regelbundet på Substack, där hennes analyser av pandemins institutionella dimensioner har nått en bred publik. Covidkuppen är frukten av ett metodiskt grävande arbete baserat på offentliga dokument, myndighetskommunikation och en noggrann analys av de beslutskedjor som formade pandemiresponsen. Lerman är inte primärt intresserad av att ifrågasätta virologin eller vaccinernas effekt – hennes fråga är en annan och mer grundläggande: varför togs makten över folkhälsan? Vad var motiven bakom den institutionella omstrukturering som ägde rum i det fördolda? Och vilka maktmedel användes för att hålla denna omstrukturering borta från offentlig granskning? Det är frågor som de flesta etablerade medier fortfarande vägrar att ens formulera. Lermans bok gör det – metodiskt, välunderbyggt och med den typ av analytisk skärpa som god grävande journalistik kräver. Boken finns att köpa direkt hos Karneval förlag.

Europas dystra framtid: Mearsheimers skarpa analys av Ukraina-kriget

Emil Fjellstedt — Fri, 13 Mar 2026 16:38:51 +0000

Medan Ukrainakriget fortsätter att kräva liv och de transatlantiska relationerna vittrar, ger statsvetaren John J. Mearsheimer en analys som utmanar den dominerande bilden: det är Västs eget agerande som lagt grunden för katastrofen. John J. Mearsheimer, professor i statsvetenskap vid University of Chicago och en av den realistiska skolans mest namnkunniga företrädare, ställer i sin nya bok de frågor som västerländska medier och politiker helst undviker: Vad är orsakerna till kriget i Ukraina? Vart är det på väg? Hur kommer det att sluta – och vilka blir konsekvenserna för Europa och den globala maktbalansen?

Väst skapade krisen

Mearsheimers svar på frågan om krigets orsaker är lika enkelt som obehagligt för den som vant sig vid etablerade förklaringsmodeller: NATO:s och EU:s expansion österut efter Sovjetunionens fall var den avgörande faktorn. Ryssland, menar han, reagerade precis som varje stormakt skulle göra när en rival tränger in i dess omedelbara intressesfär. Det är stormaktspolitikens logik – inte Putins personliga egenheter – som är nyckeln till att förstå kriget. Ukraina borde ha förblivit en neutral buffertstat. I stället förvandlades landet, med aktivt västerländskt stöd, till en frontlinje mot Ryssland. Resultatet, skriver Mearsheimer, var förutsägbart för alla som ville se.

Vart är kriget på väg?

Om krigets riktning är Mearsheimer dyster. Han ser inga tecken på en snar lösning och bedömer att konflikten riskerar att dra ut på tiden med fortsatt stort mänskligt lidande som följd. Hans analys pekar mot att varken Ukraina eller Ryssland kommer att uppnå sina maximala mål, men att Ryssland har det strategiska övertaget så länge Väst inte är berett att trappa upp engagemanget radikalt – något som i sin tur riskerar en upptrappning mot kärnvapenkonfrontation. I boken skriver Mearsheimer: "Ukrainskriget har fått katastrofala konsekvenser för Ukraina. Det har gjort Europa till en farligare plats. Det har vållat allvarlig ekonomisk och politisk skada i Europa och svårt sargat de transatlantiska relationerna. Detta väcker oundvikligen frågan: Vem är ansvarig för detta krig?"

Konsekvenserna för Europa

Kriget har, enligt Mearsheimer, redan åstadkommit skador som kommer att ta decennier att läka. Relationerna mellan Europa och Ryssland är förgiftade för överskådlig framtid. Europas ekonomier bär på kostnader som ännu inte fullt ut synliggjorts. Och det transatlantiska samarbetet – länge en grundpelare i europeisk säkerhetspolitik – präglas nu av djup osäkerhet. Donald Trumps tillträde har förstärkt den bilden. Mearsheimer konstaterade i september 2025 att Trump i allt väsentligt gjort sitt för att lämna Ukrainafrågan till Europa och ukrainarna själva. Med pågående fredsförhandlingar där Ryssland kräver att Ukraina förblir neutralt och inte Nato-medlem, ser vi konturerna av ett slut som liknar det Mearsheimer länge förespråkat – men till ett enormt pris.

En röst som inte kan ignoreras

Mearsheimer är ingen okänd röst. Hans YouTube-föreläsning "Why is Ukraine the West's Fault?" har över 30 miljoner visningar. På svenska utkom 2014 "Vems fel är Ukrainakrisen?" på Karneval förlag – en bok som fick förnyad aktualitet när det storskaliga kriget bröt ut 2022. Europas dystra framtid är i många avseenden dess uppföljare: ett försök att summera läget efter tre år av krig. Boken är kompakt – 98 sidor – men varje sida bär på ett perspektiv som utmanar den etablerade bilden. För den som vill förstå kriget bortom de föreställningar som dominerat svensk och europeisk rapportering är det en nödvändig läsning. Boken finns att köpa direkt hos Karneval förlag.