beteende – Nya Dagbladet

Ko använder verktyg – första dokumenterade fallet

Redaktionen — Wed, 28 Jan 2026 06:04:27 +0000

För första gången har forskare dokumenterat att en ko kan använda verktyg – och dessutom anpassa tekniken efter behov. Upptäckten får forskare att omvärdera nötkreaturs kognitiva förmågor. Kon Veronika bor i en bergsby i Österrike och har under flera år utvecklat tekniken att använda pinnar, krattor och kvastar för att nå ställen hon inte kan klia själv. När forskare vid Veterinärmedicinska universitetet i Wien undersökte beteendet närmare upptäckte de något anmärkningsvärt: kon använder samma föremål på olika sätt beroende på behov. För ryggen använder hon borständen på en kvast, men för känsligare områden väljer hon det släta skaftet. Resultaten publiceras i tidskriften Current Biology. — Vi förväntade oss inte att kor skulle kunna använda verktyg, och vi förväntade oss inte att en ko skulle använda ett verktyg som ett multifunktionellt verktyg. Hittills har detta endast rapporterats konsekvent hos schimpanser, säger Dr Antonio Osuna-Mascaro till brittiska statskanalen BBC. Människan har hållit nötkreatur i runt 10 000 år, men detta är första gången ett sådant beteende dokumenterats vetenskapligt. Forskarna menar att upptäckten tyder på att kor är smartare än man trott och att andra individer sannolikt kan utveckla liknande färdigheter under rätt förutsättningar.

Skratt – en förmåga vi delar med djuren

Redaktionen — Mon, 08 Dec 2025 12:05:41 +0000

Aristoteles menade att skratt är något endast människan sysslar med – men forskning visar att han hade fel. Däggdjur och även vissa fåglar kan faktiskt skratta, även om det skiljer sig från människans skratt.

Många betraktar skratt som något unikt mänskligt och avfärdar tanken på skrattande djur som förmänskligande.

Forskning visar dock att de flesta däggdjur skrattar, menar Peter Gärdenfors, professor emeritus i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet.

— Nästan alla däggdjur skrattar tyst eller på andra sätt än vi människor. Undantagen är elefanter och sjölejon som skrattar högt, alltså precis som vi, säger han i ett pressmeddelande.

En central fråga inom forskningen har varit huruvida djurens ljud verkligen utgör riktigt skratt eller bara diverse läten.

Genombrottet kom för några decennier sedan när forskarna Jaak Panksepp och Jeff Burgdorf, verksamma i USA, upptäckte att råttor gav ifrån sig ett högfrekvent ljud när de lekte.

Dessa ljud låg på cirka 50 kilohertz, långt över människans hörselgräns på cirka 20 kilohertz. När man kittlade råttorna blev ljudet mer intensivt – vilket tydde på att det kunde handla om skratt.

Tjugo år senare presenterade andra forskare en översikt över leksignaler hos 65 olika däggdjur – inklusive en känguruart – och fyra fågelarter.

Enligt forskningen kan hundars flämtande, papegojors gälla rop och råttors pipande ultraljud alla ses som motsvarigheter till människans skratt.

Koppling till lek

Gärdenfors menar att det alltid finns en koppling mellan skratt och lek. Liksom hos människan, där kittling och brottningslekar är vanliga, är sådana lekar även vanliga bland djur.

— Skrattet bjuder in till lek och berättar samtidigt: "Jag är varken farlig eller rädd – vi kan fortsätta leken", säger Gärdenfors.

Dessa typer av lekar är viktiga för både barn och djurungar när det gäller motorik, social träning och att skapa relationer.

Gärdenfors menar vidare att människan och vissa djur även delar förmågan att skratta åt någon som gör något roligt.

— Precis som vi skrattar åt Charlie Chaplin kan apor skratta när någon ramlar från en gren. Och liksom människor kan de tycka att det är roligt att skrämma någon – så länge det inte blir farligt, säger Peter Gärdenfors.

Forskning tyder på att skratt bland däggdjur och fåglar är en förmåga som evolutionen bevarat.

I dag vet man inte varför skratt fungerar som det gör, men det är tydligt att det är ett viktigt inslag hos både djur och människor.

Nya rönen: Så kan hjärnan manipuleras till ökad social kompetens

Sofie — Thu, 12 May 2022 04:49:52 +0000

Ny forskning på möss har visat att neuroner i hjärnan påverkar interaktioner mellan individer och även är avgörande när det kommer till gruppers sociala beteende. Man menar att studiens resultat är mycket användbara för att förstå mänskliga relationer och även vid forskning kring autism och schizofreni, och att man genom manipulation av neuronerna rentav kan påverka en individs sociala interaktion. Studien, som är publicerad i Nature av ett team forskare vid Massachusetts General Hospital, har identifierat neuroner i hjärnan som påverkar interaktioner mellan individer, vilket har en avgörande roll när gruppers sociala beteende formas. S. William Li, huvudförfattare för studien, menar att sociala interaktioner hos människor och djur har en framträdande roll inom sociologi, ekologi, psykologi och statsvetenskap, och vidare att upptäckten kommer att vara mycket användbar inte bara för studier kring mänskligt beteende, utan även för forskning gällande bland annat autism och schizofreni. – Vilka processer i hjärnan som driver det komplexa dynamiska beteendet hos sociala grupper är fortfarande dåligt förstådda, delvis eftersom stora delar av neurovetenskaplig forskning hittills har fokuserat på beteendet hos par av individer som interagerar ensamma. Här kunde vi studera beteendet hos grupper genom att utveckla ett paradigm där stora grupper av möss spårades trådlöst över tusentals unika konkurrenskraftiga gruppinteraktioner, säger Li. Forskarna upptäckte att djurens sociala rankingsystem i gruppen är kopplat till neuronerna i hjärnan. Med hjälp av resultaten från mätningarna har man sett samband med hur djuren tar olika beslut beroende på vilken information neuronerna ger och även på vilken nivå djurets rankning är i gruppen. – Tillsammans innehåller dessa neuroner anmärkningsvärt detaljerade representationer av gruppens beteende och deras dynamik när djuren tävlade tillsammans om mat, förutom information om tillgängliga resurser och resultatet av deras tidigare interaktioner", förklarar Li. Forskarna bakom studien menar även att man kan manipulera neuronerna och därmed öka drivkraften och kontrollera hur framgångsrika djuren ska vara i situationer där det handlar om konkurrens och överlevnad – utan att påverka annat i hjärnan. Förutom att ge insikter om gruppbeteende och konkurrens i olika sociologiska eller ekonomiska situationer och andra miljöer, kan identifiering av nervcellerna som kontrollerar dessa egenskaper hjälpa forskare att designa experiment för att bättre förstå scenarier där hjärnan fungerar på annorlunda sätt. – Många tillstånd manifesterar sig i avvikande socialt beteende, som sträcker sig över många dimensioner, inklusive ens förmåga att förstå sociala normer och att visa handlingar som kan passa den dynamiska strukturen hos sociala grupper, säger Li. Att utveckla förståelse för gruppbeteende och konkurrens har relevans för dessa neurokognitiva störningar, men fram tills nu har denna del av hjärnan i stort sett varit outforskad. Man menar att upptäckten kommer att vara mycket användbar för observationer och studier kring mänskligt beteende, men även för forskning gällande bland annat autismspektrumstörningar och schizofreni - som kännetecknas av ett förändrat och avvikande socialt beteende.

”Immunförsvarets psykologi”

Osignerad — Thu, 16 Jul 2020 14:19:02 +0000

Jag har läst två längre artiklar om den rådande virussituationen av psykologen Norman Doidge. Han är annars mest känd för att ha skrivit böcker om hjärnans plasticitet och anpassningsförmåga. Doidge beskriver hur våra hjärnor, liksom vårt immunförsvar, har anpassat sig efter epidemier och dödliga smittor som spridits genom historien. Han menar att detta är en, för det mesta inaktiv, undermedveten kunskap som nu vaknat till liv. Kroppens vanliga immunförsvar reagerar först när den blivit invaderad av ett smittoämne. Vi har även ett andra system som kallas ”beteende-immunförsvar”. Detta fungerar mer proaktivt för att försvara oss från att bli sjuka. Det har utvecklats för att överkomma några av våra mest grundläggande behov; att vidröra, omfamna och få fysisk närhet. Hjärnans immunförsvar Doidge liknar ett virus vid trojansk häst. Kroppens vanliga immunförsvar bekämpar soldaterna som strömmar ut från hästen när den kommit innanför grindarna. Beteende-immunförsvaret i sin tur försöker se till att hästen inte kommer innanför murarna. Det säger: ”undvik greker och deras mat”. Undvik allt som kan föra med sig smitta. Det jämförs med föräldrainstinkten som vaknar till liv när en person får barn. Den finns hos alla även om de inte har en aning om det. Målen i livet ändras automatiskt när en person blir förälder. Detta visar på hur våra instinkter kan rymma en slags djupare nedärvd kunskap. Under de första tre månaderna av kvinnans graviditet försvagas immunförsvaret för att det inte skall angripa fostret. Detta kan liknas vid en främmande kropp då det till 50 procent kommer från fadern. Under den perioden är både kvinnan och fostret mer känsliga för infektioner. Då immunförsvaret är tillfälligt försvagas kompenserar hennes hjärna för detta genom att göra henne mer benägen till att känna avsky och äckelkänslor. Detta är för att försvara henne mot potentiellt smittad mat. Under den perioden visar även en Harvard studie att kvinnor blir mer attraherade av sin egen ”in-grupp”. De blir mer försiktiga och varsamma emot främlingar eller utlänningar. Detta förklaras med att människor utanför kvinnans in-grupp kan bära på infektioner som de inte har utvecklat skydd emot. Under den andra tremånadersperioden, när fostret är mindre sårbart minskar de etnocentriska och främlingsfientliga attityderna. Förebyggande omedvetet försvar Allt detta sker omedvetet. Det bevisar att det finns en koppling i hjärnan som aktiveras i samband med att någon uppfattar att de är känsliga för infektion. Vad exemplet med gravida kvinnor visar på är att detta inte behöver vara en medveten process. Studier visar även att ju mer känslig man känner sig för infektion desto mer troligt är det att man känner avsky eller olust emot och har stigmatiserande inställning till eventuellt smittade personer. Doidge skriver att beteende-immunförsvaret inte reagerar på specifika organismer som vårt vanliga immunförsvar, utan på smitt-tillståndet i största allmänhet. Dessa kopplingar, när de aktiverats, är överkänsliga för den eventuella närvaron av sjukdomar. Ifall de hade varit ett medicinskt test skulle de visa på ett enormt falskt positivt resultat. Eftersom det även fungerar omedvetet är det svårt att använda logik för att underminera det. Därför kan man tänka sig att det är extra svårt för människor att tänka rationellt just nu. Människor och andra djur är annars ganska duktiga på att se om individer visar tecken på sjukdom och undviker dessa. Om de identifierar en sjuk individ brukar den i regel isoleras. Vi kan inte se mikroorganismer, men vi kan se hudutslag, rinnande näsa och svettningar. Vi känner om en person luktar illa eller har dålig andedräkt. Tecken på aktiv infektion eller fysisk sårbarhet kan vara medfödda defekter, vanställt ansikte, asymmetrier som avslöjar bristfällig utveckling, starka avvikelser från normen i rörelser, övervikt, ålderstecken. Allt detta kan aktivera beteende-immunförsvaret. Ett vilande nätverk Doidge menar att vårt psykologiska försvar för den så kallade Corona-pandemin har legat vilande. Han beskriver hur ett slags pandeminätverk aktiverats i våra hjärnor. För vår generation verkar detta vara det första tillfället som detta behövts. Jag tänker att information från media och hörsägen spelar en stor del i detta. Om alla informationskanaler sprider information om en rådande pandemi reagerar vårt evolutionsbaserade beteende-immunsystem. Det gör att vi blir predisponerade för rädsla och avsmak för alla som kan tänkas sprida smitta. Något som särskilt påverkar är ständiga uppdateringar om dödstal och nya smittade. Eftersom beteende-immunförsvaret har en stor felmarginal på den säkra sidan lär det vara extra aktivt bland befolkningen just nu. Rädslans politik När det här systemet startat är det inte så lätt att stänga av. Då det har aktiverats kan själva tanken att släppa på restriktioner i samhället skrämma vissa. Doidge skriver att om vi till slut skulle få grönt ljus och kan återgå till livet som det var förut kommer vårt beteende-immunförsvar långsamt, gradvis att stänga av sig. I slutändan behövs nog att folk får ett vetenskapligt klartecken om att läget är grönt. Problemet kan vara att något sådant aldrig helt går att bekräfta. Det kommer alltid cirkulera ett farligt virus, influensa eller bakterier. Det kommer aldrig vara helt säkert att gå ut, att andas eller leva. Henrik Olsson

Källor och referenser: