Det var i oktober 2013 som Gerard Talavera, CSIC-forskare vid Botaniska institutet i Barcelona, identifierade flera tistelfjärilar på Franska Guyanas Atlantstränder. Dessa observationer var helt ovanliga, eftersom denna art inte finns i Sydamerika.

Då valde man att försöka spåra fjärilarnas flygrutt, vilket man gjorde genom att analysera vindbanor och även studera fjärilarnas genetiska mångfald, något man gjorde genom att samla in tistelfjärilar från populationer på alla kontinenter. Där kunde man fastställa att de exemplar som observerats i Sydamerika var besläktade med populationer i Europa och Afrika. Vidare analyserade forskarna pollen-DNA som fjärilarna bar på sina kroppar och identifierade två växtarter som bara finns i tropiska Afrika, vilket bevisar att fjärilarna besökte blommor i den regionen.

Slutligen analyserade forskarna de stabila isotoperna av väte och strontium från fjärilarnas vingar. Vingarna bevarar isotopiska signaturer som är unika för den plats där de växte upp under larvstadiet, vilket gör det möjligt att se deras ursprung. Där kunde man se att fjärilarna sannolikt härstammar från västeuropeiska länder som Frankrike, Irland, Storbritannien eller Portugal.

– Tistelfjärilarna nådde Sydamerika från Västafrika och flög minst 4200 km över Atlanten. Men deras resa kan ha varit ännu längre, med start i Europa och passage genom tre kontinenter, vilket innebär en migration på 7000 km eller mer. Det här är en extraordinär bedrift för en så liten insekt, säger Clément Bataille, professor vid University of Ottawa i Kanada, i ett pressmeddelande.

Tar hjälp av vinden

Forskarna har beräknat att en flygresa kan ta mellan fem till åtta dagar för fjärilen, och dessutom utan stopp. Med hjälp av vinden gör det flygningen möjligt.

– Fjärilarna kan bara ha genomfört denna flygning med hjälp av en strategi som växlar mellan minimal ansträngning för att undvika att falla i havet, vilket underlättas av stigande vindar, och aktiv flygning, vilket kräver mer energiförbrukning. Vi uppskattar att fjärilarna utan vind kunde ha flugit maximalt 780 km innan de förbrukat allt sitt fett och därmed all sin energi, säger Eric Toro-Delgado, en av författarna till artikeln.

Forskarna framhäver Saharas luftlager som en potentiell "motorväg" för spridning i luften. Dessa vindströmmar transporterar stora mängder damm från Sahara till Amerika och deltar i viktiga biogeokemiska cykler. De betonar att de biologiska komponenterna, inklusive levande organismer, som transporteras av dessa vindar behöver studeras ytterligare.

Denna upptäckt tyder dock på att det kan finnas naturliga luftkorridorer som förbinder kontinenter och underlättar spridningen av arter i mycket större skala än vad forskare tidigare trott.

– Den här upptäckten öppnar nya perspektiv på insekters förmåga att sprida sig över långa avstånd, till och med över hav och oceaner, säger Gerard Talavera, ledare för studien.