Artist Razz – Nya Dagbladet

Årets höjdpunkt i Knislinge – Time To Rock

Mikael Rasmussen — Sun, 26 Jul 2026 12:20:14 +0000

Det absolut yngsta mötte det absolut äldsta under årets upplaga av Time To Rock, årets stora händelse i Knislinge. Mikael Rasmussen alias Artist Razz bejakade och bevakade de fyra dagar som rockfestivalen pågick, den 3–6 juli, i det annars så lugna Helgeådistriktet. Killarna i bandet The Üniverse – enäggstvillingarna Tage och Sixten Reimerstam, Ville Persson och Kalle Grönvall, mellan 10 och 13 år gamla – inledde fredagens förfest under Time To Rock-dagarna. Precis som Bruce Dickinson under Sweden Rock-festivalen gjorde entré i ett militärt terrängfordon, anlände killarna i bandet tjusigt i en tåghyllning utformad efter Ozzy Osbournes Crazy Train. Vi fick även ta del av dem som i musikens tecken har rullat på vägarna i hela 50 år och nu stannade till för att framföra de coola, kultiga och medryckande melodierna, såsom Sommarnatt med den välkända textraden ”in och ut, ut och in och in igen”. Ja, ni vet, rockrävarna i Snowstorm. De bjöd på balanserad storytelling där frontmannen, sångaren och gitarristen Ralph Peeker redogjorde för hur de första trevande åren gestaltade sig, då samtida band gjorde det svårare för dem att nå ut. Envishet, tro på sig själva samt musikbegåvning ledde slutligen till dagens framgångar, vars frukter de nu får njuta av.

Familjär stämning på området

Det råder verkligen en familjär stämning bland människorna på festivalområdet. I år fick besökarna, förutom all mat och dryck, även känna på och smaka hantverksmässigt framtagen öl från Höganäs Bryggeri. En av dagarna erbjöds även utvecklande teambuildning i form av att lära sig att ro åt samma håll. Många företag satsar på sådana initiativ för att stärka personalens självkänsla och självförtroende och samtidigt företagets varumärke. Från stående till sittande position fick publiken i gemenskap symboliskt och direkt möjlighet att ro åt samma håll. Det var en vacker syn när publiken omedelbart och unisont följde uppmaningen. [caption id="attachment_235259" align="alignnone" width="1170"] Publiken svarade an på teambuildningen och rodde åt samma håll. Foto: Mikael Rasmussen alias Artist Razz.[/caption] Den goda responsen syns också i besökssiffrorna. Enligt Kristianstadsbladet uppgick antalet besökare i år till strax under 5 800 per dag från sammanlagt 24 länder, jämfört med cirka 5 500 besökare per dag 2025. Festivalgeneralen Andreas Martinsson beskriver sin vision om möjligheten att få se sina favoriter – från självklara storsäljare till udda veteranband med kultstatus. — Vi har alltid velat göra en renodlad rockfestival, säger Andreas Martinsson.

Gediget artistutbud

Utbudet av band och artister är gediget. Allt är en fråga om smak och stil, och vi landar i ett band som heter The Mercury Riots. Det är rock, soul, blues, scennärvaro och dramaturgi, där bandmedlemmarna tillsammans lyfter melodierna. Ett annat band som har det där lilla extra är Wolf, med en urskön karaktär hos sångaren och gitarristen. Han vet också hur man hanterar röst, scenframträdande och helhetstänk, vilket förenar teaterdrama med en extra nerv i bandets välarbetade kompositioner. Vi har det extrainsatta rock’n’roll- och punkbandet The Headlines, som ersatte Discharge. Det var ett mycket gott val av festivalledningen att med fingertoppskänsla sätta detta band på den stora scenen Falcon Stage. The Headlines berörde verkligen hela publikhavet med sin utlevande och utåtagerande kvinnliga basist Cim Dahlblom, som stod för en del av sången och ibland kören, med sköna moves och cool utstrålning. Den enastående karismatiska sångerskan Kerry Bomb kompletterar Cim och ger föreställningen hela sin kropp med smekande fingrar, blick och röst. De bjuder på sig själva precis på det där viset som kanske gör alla nöjda och tillfredsställda samt ger en smak av: Er vill vi höra och framför allt se igen – var smeker ni oss nästa gång? Vackert var det att få se, höra och betrakta Tommy Nilssons Easy Action. Här finns så mycket mognad och klokskap, med lagom balans mellan humor, självdistans och kärleksfull utstrålning. Charmigt var också ordväxlingen och samspelet mellan Tommy och Easy Actions gitarrekvilibrist Kee Marcello. Vi fick ta del av ett teater- och skräckdramaframträdande från de kompetenta Dominum i samband med deras skivsläpp. De släppte ett rykande färskt album den 3 juli med namnet Night Is Calling. Publiken fick ynnesten att se, höra och betrakta de långväga gästerna, de uppskattade musikerna i det japanska bandet Loudness. Det blev ett unikt möte under deras 45-årsjubileum. Pain bjöd på ett rejält energi- och kraftpaket i form av stundom gotisk rock, ibland med eurodiscoinslag, mycket färgad rök och ljus samt coola bandmedlemmars scennärvaro. Detta förde söndagens nattshow till ett fantastiskt crescendo. Det blev verkligen effektfullt. Med ett sådant avslut som söndagsnatten erbjöd dröjde det innan måndagens energi infann sig igen, lagom till A Tribute To Gary Moore.

Bayamayornas förtret

Det uppstod även en smärre chock för vissa av de tillresta besökarna. I det här fallet skedde det inne på VIP-området, som var avsett för vissa utvalda. Det uppstod en stank som hämtad från död och förruttnelse – ett riktigt reningsverk. Hu, hu, hu! Ni vet, en sådan där upplevelse där man får se människor springa med handen för näsan för att försöka slippa den allra värsta stanken, som egentligen inte går att beskriva förutom för dem som har upplevt något liknande. En spolningsbil kom till allas glädje och undsättning, och personalen löste uppgiften så att festivalbesökarna inne på VIP-området återigen kunde uträtta sina behov. Festivalledningen inser och lovar att det hela tiden finns detaljer som går att förbättra, förfina och lära sig av. Viljan finns att fortsätta förkovra sig, bygga team, utveckla det egna arbetet och ge god service till alla festivalbesökare. Maya min baya, min aya baya maya. Tolkning av Artist Razz av Electric Banana Bands Maya min Maya, min bitska lilla piraya.

Nostalgi och humor

En rejäl nostalgitripp var det helt klart att få se och höra coola Niclas Frisk som sångare, gitarrist och kompositör i Atomic Swing, som vi minns från det tidiga nittiotalet, en tid då undertecknad gjorde amatörradiosändningar i Strängnäs Lokalradio. År 1993 spelade vi låten Stone Me Into The Groove på dåvarande 91,2 MHz, och med Atomic Swings framträdande under lördagens program reste hela Time To Rock-publiken i tid och rum i nostalgins tecken. [caption id="attachment_235249" align="alignnone" width="1170"] Nostalgi och tidlös energi i det ytterst kompetenta basspelet av Tomoko Sukenobu i det svängiga Atomic Swing. Foto: Mikael Rasmussen alias Artist Razz.[/caption] Festivalen bjöd även på humor, självdistans och ironi med band såsom Metal Dragon, Nanowar of Steel och Leningrad Cowboys. Publiken kunde undra om det var peruker eller äkta hår och om fötterna verkligen var så stora. Bandet The Night Flight Orchestra, med körsångerskor utklädda till flygvärdinnor, bjöd på äkta champagne – eller var den oäkta? Alltid lika förlösande var det också att få ta del av coachande Knogjärn. Bra rap kombinerad med rock. Bra texter. Bra textförmedling. Bra tolkningar av bland annat Kent: Brinn pengar brinn och Brinn hjärtat brinn, hämtat från Kärleken väntar (2002). Dags att ställa detta band på lite större scener!

Bockar och bugar

Med röster från publik, besökare, vänner och fotokollegor vill de flesta, tillsammans med Mikael Rasmussen alias Artist Razz, tacka för dessa inspirerande och givande Time To Rock-festivaldagar. Artist Razz erbjuder munspelspoesi, workshops och storytelling. Tack går till alla volontärer, all säkerhetspersonal, all mat- och dryckesvagnspersonal, publik, besökare, övernattande, blåljuspersonal samt pressackrediteringsteamet. Detta år gav teamet Artist Razz en ordinarie fotoväst i stället för en reservväst som man inte vet vem som burit tidigare. Relationer har stärkts och vänskapsband har knutits. En bukett av tacksamhet går till påhittigheten i evenemangsinslagen. Vi tackar hela festivalledningen för dess fingertoppskänsla och Andreas, skeppets general, som fyllde hedersamma 51 år lite tidigare i våras. Vi bockar och bugar och ser fram emot att ses, träffas och knåda varandra med en hälsning, ett litet leende och en stor känsla av det största som finns – tacksamhet. Avslutningsvis då? Ja, låt oss hedra Ozzys minne genom att lyssna på Crazy Train! Nästa gång kan vi kalla tåget Mr. Tinkertrain! Mikael Rasmussen alias Artist Razz mikael.rasmussen@nyadagbladet.se

Rejäl ribba på årets Sweden Rock Festival

Mikael Rasmussen — Fri, 19 Jun 2026 08:45:42 +0000

Årets intro inleddes med ett öronbedövande solo av ingen mindre än Jas 39 Gripen. Medan publiken, med huvudena riktade upp mot skyn, väntade på att bli insläppt från fållorna tog sig många sedan i rask takt, en del springande, in på festivalområdet för att fortsätta få trumhinnorna stimulerade av hög volym. Du kanske minns de artister och band vars tidigare bandnamn får oss att tänka på Wilmer Pitt, Korslagda Kukar och Bruce Dickinson, men som i sina dagsaktuella framträdanden får publiken att ömsom mysa, ömsom rysa och känna tacksamhet, för att slutligen visa uppskattning och respekt. Det var berörande vackert och känslostarkt när sångaren Stefan Sjur, alias Ubbe Näslund, i numera Korslagda inför ett andäktigt och uppmärksamt auditorium fick uppleva hur det brast för Ubbe. Det var verkligen vackert, så vackert att en tår rann nerför kinden. Många instämmer i att det sannerligen är både en yttre och inre resa att bevaka de fyra dagar som Sweden Rock Festival pågår. Det är möten med publiken, nasare, musiken, kollegor och framför allt sig själv i personlig utveckling, att stärka sin självkänsla och sitt självförtroende, likväl som det handlar om att stärka samarbetspartners, varumärke och regionen. Låt oss ställa frågan: vad är den enda skillnaden mellan det gamla hjulspåret och graven? Låt oss säga: djupet. Det är här den stora styrkan ligger i Sweden Rocks utveckling och utvecklingspotential. De vågar prova nya grepp, fler musikgenrer och vidga bandrepertoaren från metal, doom och hårdrock till mildare akter såsom Wilmer X och Magnus Uggla, samt rena eventupplevelser av högsta rang. Vi minns kanske reklameventet då det dök upp en ubåt på ett helt oväntat ställe, uppkommen ur havets djup och genom en uppkrossad asfaltsväg med devisen: ”När du får oväntat besök.” Under festivalens dagar dök det däremot inrullande upp en pansarterrängbil 360, innehållandes och levererandes ingen mindre än sångaren Bruce Dickinson i Iron Maiden. Eventet åtföljdes av en exalterad fotokår, en förväntansfull publikskara och framför allt en glad, stolt och representativ Bruce som bjöd på glädje och flaggvinkning mellan oss svenska och brittiska grannar. Ja, ribban låg därmed högt, adrenalinpåslaget var påtagligt och det doftade underbar Sweden Rock Festival-stämning. [caption id="attachment_233508" align="alignnone" width="1170"] Pansarterrängbil 360 åkte förbi. Foto: Mikael Rasmussen/NyD[/caption] Årets line-up och bandmedlemmarnas scennärvaro, med exempelvis Iron Maiden, Savatage, Magnus Uggla, The Poodles, Bronze, Blood Incantation, Clawfinger och Michael Monroe, ger med självklarhet publiken en tillfredsställelse som många av oss trodde bara var möjlig i de bästa stundernas intimaste rum, där musiken verkligen är ett samspel mellan bandmedlemmarna och publiken samt allt i dess ömsesidiga respons till kittlandet av alla sinnen som existerar. [caption id="attachment_233496" align="alignnone" width="1170"] Mona Demona Lindgren från bandet The Gems. Foto: Mikael Rasmussen/NyD[/caption] Då Sveriges i särklass unikaste och exklusivaste gitarrkompetente viking Yngwie Malmsteen levererar gitarrsolon och melodier från sin gedigna låtkatalog är det utan tvekan fyrverkerier av gitarrekvilibrism. Maestro Yngwie bjuder inför ett hav av förväntansfulla öron, betraktare och fotografer till, underhåller akrobatiskt och avverkar uppemot ett tiotal elgitarrer, varav den sista i repertoaren går Malmsteen loss på tills den blir till ett gitarrlik. Han ger sig inte förrän halsen skiljs från kroppen och det sista av själen avger en sista suck, ett sista andetag, innan själen slutligen skiljs från kroppen. En show som tar och ger energi – och det mest förlösande i hela Yngwie Malmsteens unika framträdande gör han utan sina solglasögon. Det är helt underbart att från fotodiket få ynnesten att få ögonkontakt. [caption id="attachment_233499" align="alignnone" width="1170"] Gitarrgurun Yngwie Malmsteen varvade med blues, klassiskt och hårdrock med sin otroliga fingerfärdighet. Foto: Mikael Rasmussen/NyD[/caption] Vissa akter kan vi betrakta med kritiska ögon, öron, smak och umami. Kanske beror det på att vi blir bortskämda med tanke på hur hög verkshöjd som levereras och framförs från dagarnas alla scener. Det gör att somliga av oss kan uttala oförtjänt kritik som efter en viss tid kanske kan landa i glädje, kärlek och uppskattning. Vi tänker närmast på punk- och rockdrottningen Joan Jett and the Blackhearts, som där och då vid första anblick kanske inte nådde införlivade förväntningar. Låt säga så här till festivalledningen: lägg en sådan akt en aning tidigare och kanske på Rock Stage. Vi ställer därmed frågan likt Ronny Svensson gjorde från Rock Stage efter Magnus Ugglas framträdande: Vill vi ses nästa år igen? Vill ni att jag kommer åter? Publiken svarade unisont, som den mest kompetenta kör: Jaaaaaaaaaaa! Frågan därefter är bara: Vilken tonart levererades det i? Kanske dags att upptäcka en ny nyckel. Årets höjdpunkt då? Det skriver undertecknad på med, då det historiska dokumentet skapades där alla fotokollegor blev dokumenterade i ett gemensamt värdedokument, förevigat. Årets höjdpunkt helhetsmässigt – med musik, bild och text i säljande kombination – var helt utan konkurrens Bring Me The Horizon. De nådde på alla tänkbara sätt och vis igenom hela min kropp, igenom hela Sweden Rock Festivals kropp, där den digitala tekniken, rekvisitan med gotiska teman och musikerna, sångaren och musiken tog tag i hela den närvarande publiken. Allt växlade mellan hopp, uppgivenhet och åter till mänsklighetens återkommande eviga mod i ett fantastiskt åskådliggörande av övernaturliga krafter. [caption id="attachment_233494" align="alignnone" width="1170"] Bandet Bring Me The Horizon avslutade Sweden Rock Festival 2026. Foto: Mikael Rasmussen/NyD[/caption] Det var en blandning av skräck, humor, drama, äventyr och övernaturliga väsen som vi skulle kunna kalla Bibelns apokalyps, där röster, sound och drama fullständigt avrundade årets upplaga av Sweden Rock Festival. Mäktigt, kosmiskt, supernoviskt, galaktiskt och av yppersta kvalitet – precis vad konst och artisteri handlar om. Därmed tackar vi för alla bidragande energier där vi alla bidrar till hur festivalens dagar genomförs: banden, entreprenörerna, volontärerna, säkerhetspersonal, pressteamet, publiken och inte att förglömma de intilliggande boendenas tålamod och acceptans för att låta Norje bli den plats där nästan allt blir tillåtet under dessa fyra dagar. Nu är det alltså riktigt givande och intressanta genreöverskridande artistframträdanden på Sweden Rock. Framför allt växlingarna mellan Magnus Uggla och Bring Me The Horizon ger verkligen alla sinnen stimulans och tillfredsställelse. [caption id="attachment_233514" align="alignnone" width="1170"] Här kan vi konstatera att ryggdunk har fått sig en ny innebörd. Foto: Mikael Rasmussen/NyD[/caption] Fortsätt gärna skapa ännu fler utmanande scenframträdanden med artister såsom Madonna, U2 och Depeche Mode, vars låtkataloger erbjuder god variation på välkomponerad musik med coola synthslingor, distade gitarrer och berörande artistiska själar. Fler ugglor lär även passa i festivalens utbud, närmast Caroline af Ugglas. Ytterligare kärlek kan levereras från artister såsom Thomas Di Leva till Laleh, den dag hon vill återvända till scenen. Vi märker att hårdrocken ligger så nära klassisk musik. Sånginsatserna är så nära operadivors skolade röster – och så alla dessa musikers ekvilibristiska keyboards, gitarrer, gitarrbasar och trumhjältar. Det levererades glädje, inlevelse och närvaro från fem scener under fyra dagar, som började vid lunch och pågick till dryga midnatten. Välgörande 21 kilometer var det någon av pressfotograferna som noterade, vilket visar vilken uppfriskande motion hela kroppen får av dessa kulturfyllda dagar. Detta, gott folk, lever vi gott på till nästa års upplaga av Sweden Rock, där vi må se vilken höjd ribban läggs på. Låt se om det kräver Duplantis stav eller om det räcker med ens egen. En stor hommage till er alla från Mikael Rasmussen alias Artist Razz. Må alla goda energier strömma. Slutligen: Var det någon festivalbesökare som blev gripen? Förutom av musiken och dagarnas intro av Jas 39. Mikael Rasmussen alias Artist Razz

Sweden Rock fortsätter att leverera

Osignerad — Thu, 27 Jun 2024 09:22:46 +0000

Sweden Rock Festival är en av de mest omtalade musikhändelserna i Norden, där festivalbesökare samlas för att uppleva en explosion av ljud, ljus och energi över fyra intensiva dagar. Med fem scener, en mängd utställare, och specialtält som Sweden Rock Magazine's intervjutält och VIP-områden, erbjuder festivalen en plats för både kända och okända att mingla, njuta av mat och dryck, samt knyta nya kontakter. På festivalområdet hittar man också en rad partners som erbjuder sina tjänster under festivaldagarna, vilket bidrar till den unika atmosfären.

Stämningen bland besökarna är på topp, och förväntningarna är höga. Dagarna är fyllda med musik, upplevelser och minnen som besökarna bär med sig tills nästa års festival. Sweden Rock är tveklöst en av Nordens största och mest betydelsefulla festivaler.

Nya Dagbladets kulturreporter Mikael Rasmussen, även känd som Artist Razz, fick under festivalen 5-8 juni uppleva en kulturell resa genom musik, smaker och möten. Festivalen bjöd på allt från gycklare och knallar till musiker och präster som vigde par och lyssnade på bekännelser. Med 96 band som spelade från morgon till sena natten, var det en upplevelse utöver det vanliga. Band som Judas Priest, Alice Cooper och Bruce Dickinson bidrog med imponerande scenshower och musikaliska upplevelser.

[smartslider3 slider="21"]

Miljön var full av matstånd, merchandise-tält och intressanta personer som Christian "Kicken" Lundqvist och Nina Söderquist. Bland festivalens personligheter fanns också filmrecensenten Ronny Svensson, som hjälpte besökarna att navigera bland alla framträdanden.

Trots ett något svalare väder, var festivalens atmosfär varm och kärleksfull. Musiken, från rock och metal till goth och death, skapade en gemensam upplevelse för alla besökare. Artist Razz reflekterade över hur festivalen, likt Bruce Dickinsons låt "Rain On The Graves", tog festivalbesökarna till nya djup och dimensioner.

Några av festivalens höjdpunkter inkluderade band som De Wolff från Nederländerna och The Gems, samt Electric Callboy som blev omtalade bland besökarna. Mötet med Avatariums gitarrist Marcus Jidell resulterade i djupa samtal om musik och livets patos.

Sweden Rock Festival 2024 var fylld av guldkantade möten och oförglömliga musikupplevelser. Med artister som Gaupa, vars framträdande kan beskrivas som ett vackert drama fyllt av mäktiga ackord och poetiska texter, skapades magiska stunder. Bruce Dickinsons soloprojekt The Mandrake Project, Judas Priests "Invincible Shield", och Alice Coopers teatrala avslutning lämnade starka intryck hos publiken.

Festivalen avslutades med ett regn som kändes som en naturlig del av upplevelsen. Sweden Rock Festival 2024 var en magisk resa genom musikens värld, och förväntningarna inför nästa års festival är redan höga.

Tack till alla som gjorde denna festival oförglömlig!

Mikael Rasmussen alias Artist Razz

”Tjohoo farsan!”

Osignerad — Sun, 14 Nov 2021 08:05:17 +0000

"Pappa är lik sin pappa"... Näe så gick den visst inte. Men, sannerligen sannerligen så är det Fars Dag idag. En nog så viktig dag. Istället för att skriva en essä eller kulturartikel om dagens viktiga händelse så vill jag skänka min far och med detta även alla pappor där ute en hymn i form av lite poesi. Man ska vara stark och man ska vara framgångsrik och man ska vara ett föredöme och man ska lyckas och du ska vara president och du ska vara miljonär som Thåström sjunger. Men det behöver inte vara så. Det räcker faktiskt ganska långt med att du sitter där och duger. Videon nedan från Sala Silvergruva är en inspelning av det musikstycke som poesin (som finns under videon) är tänkt att avnjutas till. Ljudet är måhända inte av bästa kvalité, men jag tror och hoppas att anden och välviljan framgår i vilket fall. Så bästa fäder. Sätt er nu, lätt tillbakalutade med en god whisky i handen och fira med detta in en glad farsdag. https://www.youtube.com/watch?v=QxsBu0ueFDU Pappa står där, tittar ut Så som han även gjorde förut Han står där, och drömmer Drömmer om andra tider Utan bråk och andra strider Men åren de bara går Och åren de fortsätter fort ömsom långsamt gå Men pappa i fönstret fortsätter att filosofiskt tänkande stå Nu har farsan lite äldre blivit Och lite omtanke och pengar givit Tankarna styr åt något annat håll Där innersta själen får va i behåll Men våga leva livet utan rädsla, hot och oro Ser du paletten med all dess färg Är du öppen känner du det i din märg Att livet är roligt och vännen ärlig Du är bekväm och du är härlig Pappa är nu gammal och grå Och i fönstret han fortsätter stå Slutligen har en mansålder passerat Tankar, ord och minnen raserat Nu har en som då pojke var, man blivit Mognat, vuxit upp och tacksamhet givit Med munspelet folkvisor skapat Likt en katt som vid gräddskålen lapat Vackert Jan Johanssonsk anda Som i sann harmoni du kan landa Farfar Verner, pappa Bo och lilla jag Står i evig relationslag Tiden, dagarna - åren går Och alltet en djupare mening får Och allt får du skörda av det du sår Pappa, ja pappa han i fönstret står Och tankarna med stolthet de består Nu är det jag som i fönstret tittar ut - Tittut Och kärleken till varandra, den tar aldrig slut Mikael Rasmussen/Artist Razz

Billy Idol fortsätter att leverera

Osignerad — Sun, 31 Oct 2021 13:23:46 +0000

Det hela började med att en ung William Michael Albert Broad, bördig från Middlesex England 30 november 1955, startade bandet Generation X i samma punkliknande anda som Sex Pistols, The Clash och Generation X med William Broad vid mikrofonen. Det som ledde till den framgångssaga som Billy Idol är var den modiga rörelseenergin att flytta till Los Angeles. Med ett starkt psyke, låtidéer i ena handen och en stark medryttare som också har blivit Billy Idols Knoll och Tott är den urkreative gitarristen - Steve Stevens. En vapendragare som stilistiskt och soundmässigt tillsammans med William har lett Billy Idol till otaliga musikframgångar - tillika drog, sex- och platina-pokaler och ornament. Det här är Rock'n'roll på högsta nivå. I år släpper denne rockikon ett episkt CD-konstverk som på ett terapeutiskt sätt behandlar och läker Williams motorcykeltrauma i Billy-Idolsk anda - The Roadside. Detta skivsläpp skapar också energier där jag blir påmind om att jag köpte en bok för 6 år sedan som fortfarande står i bokhyllan oläst, Billy Idols självbiografi, Dancing with myself. Ja, det är på många plan man kan konstatera att hela livet är en pågående läkande process. Så tack Billy, jag menar William, för att du klarade ditt liv och dina ben i den otäcka motorcykelolyckan där och då 1990. Ett par melodier min hjärna direkt förknippar med denna händelse är Daytime Drama från skivan Rebel Yell, Blue Highway med intro av en cool motorcykel samt den energiförlösande låten, Speed. Jag kan konstatera att alla kromosompar fortfarande är i behåll. Nu är det 2021 och jag, Mikael Rasmussen tillika Artist Razz fyller 50 år i november, 2 november. I år släppte så min huskung det nya albumet med sin vapendragare Steve Stevens. Personligen kan jag konstatera att Idol är en av de 5 artister som verkligen påverkat mitt liv och stärkt mig i svaga stunder. Hans artisteri, musik, sound, färgstarka potenta punk, punkrock, rock, disko, cyberpunk var till nytta framförallt under min tid på gymnasiet då jag lyssnade mycket på den CD-skiva där jag anser att hans röst nått en mognad, en styrka, en dynamik där jag ansåg att han befann sig i den bästa perioden i sitt liv. Konstverket heter Whiplash Smile och med de fantastiska låtarna, Worlds Forgotten Boy, Don’t Need a Gun, To Be a Lover. Det är sugande energi, fantastiska toner, sound och ett starkt artistiskt språk. Under den här perioden i slutet av min gymnasiegång hämtade jag styrka och motivation i detta att våga ta tag i min mobbade situation. Jag gick med nyfunnet starka ben och målmedveten blick men samtidigt ett skört psyke i brygga inför att våga erkänna och möta att jag i större delen av mitt liv hade varit mobbad. Jag putade med munnen så som Billy Idol alltid gjort och kände den där styrkan som Billy förmedlar i sitt artisteri. Tack vare detta kunde jag lämna tegelstenar bakom mig av skam och skuld, förnedring och elakheter tills en hel vägg av rent helvete nedmonterats. Jag ler, jag lever, jag andas! Det blev konsekvenser, det gav resultat och det var tack vare Billy Idol. Det som fortfarande finns kvar i min hjärnbark idag är de ord som mina mobbare uttryckte; "Det är ett under att du lever". Det är också med dessa ord man kan summera Williams egen motorcykelolycka 1990. Det är därför mäktigt för mig personligen att Billy i år släpper nytt material och visar att rösten, soundet och den potente Billy Idol fortsätter att leverera på det sätt som är äkta Billy Idol och Steve Stevens. I det teamet finns den kända producenten och multiinstrumentalisten Butch Walker som där i studion på etiketten Dark Horse Records lägger både trummor, bas, keyboards, percussion samt programming. Det som också ger ett skönt lyft till spår 1, 3 och 4 är körsången av Zelma Davis. Lekfullheten hos Steve Stevens gitarr och sologitarr är när han konstnärligt använder en laserpistol som han placerar på sin gitarrs mikrofon och på så sätt visar utomordentlig kreativitet som förstärker Billy Idols unika ID. När jag lyssnar på konstverket The Roadside vill jag slå ett slag för andra melodin på skivan, Bitter Taste. Det är med sin barytonröst till en vemodig folk han beskriver sin motorcykelkrasch och så här 30 år senare kan glädja sig åt att få behålla alla delar på sin kropp och rent själsligt och mentalt kunna landa i detta fantastiska skivsläpp som troligtvis blev resultatet efter pandemiåret. Från spår 2 till spår 3 U Don´t Have To Kiss Me Like That får mig att minnas den energiska Mony Mony, To Be a Lover, och LA Woman. En frisk fläkt utan undergivenhet som verkligen kan summera hela Billy Idols karriär. De når en sorts klimax med en nypa spirituals, en gnutta blues på Steves gitarrslingor och den fantastiska kombon av disko, rock och punkrock, allt inramat av en superblonderad vacker Billy Idol-frisyr, som han inte vill skrämma någon med. Man känner att Billy Idol älskar att beröra både det mörka och det ljusa, de vackra tjuvarna och de onda apostlarna som han sjunger om i första spåret Rita Hayworth. Sista spåret, Baby Put Your Clothes Back On på The Roadside är som ett flirtande med både David Bowies Ashes to Ashes och DADs sound och nästa år ger sig denna rockgigant ut på vägarna igen, på turne med The Roadside. Så båda armarna med händerna knutna upp i luften ger en blixt från klar himmel med kungakrona på. En artist som doftar rock'n'roll, diesel och älskog. Biografin om Billys rocknroll-leverne slår det mesta med hästlängder och ger fler svar om hur det är möjligt att skapa och resa. Ytterst handlar det om att ha en punkares hjärna och våga bryta mot jantelag och våga tro. Därför hoppas jag få höra mer av Billy Idol och ber om att få bli ännu lite mer chockad även framledes. Mikael Rasmussen alias Artist Razz

Älskade Mor

Osignerad — Sun, 30 May 2021 05:11:51 +0000

Alla varelser på denna jord har en mor oavsett hur relationen ser ut. Det kan finnas trasiga dotter- och son-mor-relationer. Det finns relationer på nära håll och det finns relationer på långt avstånd. Tänk på hur många mödrar det finns. Tänk på hur många timmar din mor ägnat åt dig. Lyssnat, fostrat, glatts med dig, varit orolig för dig, försvarat dig, skrattat med dig, burit, fött och älskat dig. Ja, det finns hur mycket som helst att skriva om ämnet: mamma. Därför är kanske musik det bästa sättet att uttrycka alla sorters känslor på. När jag nu ser på denna månads höjdpunkt, Mors Dag, så kan jag inte låta bli att tänka samt lyssna på en av hårdrockens främsta röst och artist: Ozzy Osbourne när han sjunger och framför Mama I'm Coming Home. Lyssna på denna fantastiska komposition, lyssna på texten, känn hur vackert, nära och ömsint en av hårdrockens ikoner med hjärtat, rösten och kroppen uttrycker längtan, saknad och en outtröttlig förståelse av vad det innebär att vara älskade mamma. Det är med liknande gotiska underton som jag tillägnar min komposition: Brevet till Mor. Det är ett brev där du som betraktare får avgöra innehållet i brevet. Låt oss därför hedra alla våra mödrar alla ni som sytt kläder, alla ni som tröstat det ledsna barnet och även varit och är en förstående mor. Tack mamma för att jag finns och minns att du och jag har ett band, en tråd av kött och blod som för evigt sammanlänkar det sköra med det starka, det lilla med det stora, det vackra med det fula, det gåtfulla med det poetiska. Hedra din moder med en kärleksfull gåva och tanke och inse att ditt liv inte fanns utan din mors sköte. Livet är heligt och det bör vårdas ömt precis så ömt som din mor vaggat dig till sömns eller nynnat en vacker visa så att lugn och harmoni infunnit sig i de oroliga energitrådarna. Tack mamma för att du så många gånger förlåtit och tack mamma för ditt tålamod och tack mamma för livet. Mama I'm Coming Home. Tänk om fler mammor kunde sitta i styrelser. Tänk om fler män kunde använda just det där sinnet, den där kvinnliga intuitionen som bara mamma har och som vore önskvärt att fler män kunde välja att vilja tillvarata. Tur därför att vi har så många mödrar, mormödrar och farmödrar som kan skapa de där mjuka värdena som vi så väl behöver. Jag kan ändå inte låta bli att en aning ironiskt tolka Doktor Alban med de här orden: Hello Motherfucker tell me how you doing… yeah Mama I'm Coming Home. Ja, vi har en värld i nedstämdhet, depression och förvirring och därför behövs glädje, kärlek och det största av dem alla – Tacksamhet mer än någonsin. Jag sjunger som Freddie Mercury gjorde, Mama let me back inside again. Låt mig få födas på nytt. Ge mig en ny chans här i livet. Ge mig en ny dag att få en chans att få börja om igen och ge en hymn till, Älskade Mamma. Amen! Text: Mikael Rasmussen alias Artist Razz

En tanke i kärlekens tecken

Osignerad — Sun, 14 Feb 2021 11:37:26 +0000

En fjärdedel av en kortlek innehåller dagens symbol. Alla varelser bär dagens symbol inom sig, innanför sitt bröst. Det är tänkvärt att Sankt Valentin eller Valentinus grundlade redan på 200-300-talet e. kr., för att sedan på medeltiden nå det crescendo som bär upp all livsbetingelse här på jorden, alla våra hjärtan. Vad betyder då Alla Hjärtans Dag för dig? Är det en dag som innehåller en möjlighet att få visa att du tänker, bryr dig om och älskar och därigenom ges möjligheten att få ge och visa den personen något vackert, fint… Är det en dag som skiljer sig från andra dagar, andra trista, gråa dagar och så dyker denna rosenskimrande och hjärtformade dag och hela dagen är, den enda på hela året, som går i kärlekens tecken. Går det att tonsätta en sådan här dag? Låt mig säga så här: Jag kommer för alltid att minnas Alla Hjärtans Dag. Det är med blandad känsla av kärlek, glädje, intresse och det största av dem alla – Tacksamhet. Det är också med en klump i halsen av stor sorg, saknad och med minnen, fina minnen från min barndoms Nybylund där jag fick tillbringa alla mina barndoms sommarlov, alla fina minnen av farmor som så tog slut 2008 på just – Alla Hjärtans Dag. En dag att minnas farmor. Vad gör man, när en person betytt så mycket? Hur kan jag visa uppskattning och Tacksamhet så att även andra kan få ta del av det stora hjärtat? Ja alla ni som vet, ni som är kreativa och kan skapa i ord, text, bild och musik, ja vi vet… Därför blev det så självklart att jag skrev en kompozition tillägnad farmor men som nu även på senare år även blivit en hymn till Sankt Valentinus som så symboliskt står för innebörden av 14 februari – Alla Hjärtans Dag. Men vad jag önskat att farmor var vid liv när denna kompozition kom till. Därför ger jag en uppmaning till oss alla att visa uppskattning, glädje och kärlek allt när människan är i liv. Min morfars far Helmuth uttryckte; - Lägg aldrig någon blomma på min grav, ge mig den allt medan jag lever… eller förresten, ge mig inte någon blomma, den dör. Ge mig något beständigt, något som består… och kanske menade och önskade han en melodi… När så farmor begravdes spelade jag kompozitionen, Farmorsvisa. Nu är det Alla Hjärtans Dag 2021 så passa på att visa på ditt vis hur mycket din viktigaste person betyder för dig. Här får du även möjlighet att lyssna på den vackra poetiska Farmorsvisa. All kärlek till er… Text: Mikael Rasmussen alias Artist Razz