Andra världskriget – Nya Dagbladet

Det judiska lidandet är inte exklusivt

Osignerad — Tue, 27 Jan 2026 14:16:32 +0000

Skulle det vara nämnvärt bättre att få sin kropp sönderbränd av amerikanska atombomber eller av de allierades brandbomber över tyska städer? Skulle de amerikanska japaner som sattes i koncentrationsläger i USA känna sig mindre utpekade än judarna i Tyskland? Inte heller kan vi fira att eländet tog slut 1945. Tvärtom var lidandet enormt bland annat i de sovjetiskt kontrollerade territorierna där grymma fångläger var i full drift många år efter andra världskrigets slut och många tyskar drevs också på flykt vilket resulterade i miljoner döda långt efter att "freden" utropats av segermakterna 1945. Många gånger med etniska motiv.

Artikeln publicerades ursprungligen 27 januari 2015

En annan form av lidande som kan upprepas och upplevas idag av generationer som inte ens var födda under andra världskriget är skulden och skammen för det som skedde under kriget. Har dessa generationer en skuld i något som skedde innan de fötts? Och finns det något intresse av att befria de berörda ifrån skuld och skam ifrån alla inslag av krigspropaganda och överdrifter som förekom efter kriget? Såsom påståendet att tyskarna skulle ha gjort tvål av döda judar i koncentrationslägren vilket senare tydligt avfärdats av den israeliske historikern som själv tidigare varit källa till uppgiften om denna myt i våra skolors undervisningsböcker. Trots att det gått 70 år sedan andra världskrigets slut har ännu långt ifrån all krigspropaganda skingrats ifrån allmänhetens uppfattning. Samtidigt har det under varje årtionde sedan dess pågått nya krig runt om i världen. Det land, USA, som ofta kallats "världens största demokrati" för ännu denna dag krig på flera håll runt om i världen och har så sent som under 2000-talet använt radioaktiva och kemiska vapen. Det föds idag fortfarande barn i Irak med grova missbildningar efter att "moderna demokratiska länder" utövat sin vapenmakt. Det judiska lidandet är inte exklusivt. Nya Dagbladet

Tredje rikets frimurararkiv kan kasta nytt ljus över ordenssällskapet

Markus Andersson — Sat, 16 Aug 2025 06:09:39 +0000

Det historiska och omfattande arkivet över frimurarnas förehavanden som samlades ihop av tyskarna under andra världskriget kan bidra till att avslöja nya hemligheter om ordenssällskapet, menar forskare. Samlingen förvaras just nu i ett gammalt universitetsbibliotek i västra Polen och har redan gett forskare ny kunskap om det kontroversiella sällskapet. Mycket arbete återstår dock och projektet att gå igenom de drygt 80 000 insamlade objekten från 1600-talet och framåt är mycket tidskrävande.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 20 januari 2022.

– Det här är ett av de största frimurararkiv som finns i Europa, berättar kuratorn Iuliana Grazynska. Under det nationalsocialistiska styret i Tyskland betraktades frimurarna som en samhällsomstörtande och subversiv sekt med globala maktambitioner. Som en följd stängdes frimurarloger på bred front och många av ordens medlemmar sattes bakom lås och bom. Föremål och skrifter kopplade till ordenssällskapet samlades samtidigt systematiskt in av SS-ledaren Heinrich Himmler och arkiverades för framtiden. Samma praxis anammades även i Vichyfrankrike under andra världskriget, där man bland annat arrangerade gratis utställningar av frimurarloger för allmänheten där utvalda föremål visades upp. Sällskapets historik förklarades framförallt för att visa på ordenssällskapets historiska intrigspel, delansvar i kriget och dess globala maktambitioner. Noterbart i sammanhanget är att den franske regissören Jean Mamy 1942 regisserade filmen Forces Occultes som porträtterar hur frimurarna agerar i samarbete med judiska lobbyister och USA och Storbritannien för att pressa Frankrike att deklarera krig mot Tyskland. Mamy avrättades senare 1949 tillsammans med manusförfattaren Jean Marquès-Rivière och producenten Robert Muzard på grund av filmen, formellt för "samarbete med fienden" under kriget. I samband med de allierades omfattande terrorbombningar av tyska städer i slutskedet av kriget flyttades samlingen till Polen och Tjeckien för att sättas i säkert förvar. Frimurararkiven i Polen beslagtogs sedan efter krigsslutet av polska myndigheter. Det handlar bland annat om transkriberade interna tal, medlemslistor, utbildningsmaterial och andra hemliga frimurardokument som forskarna kan ta del av i syfte att förstå det ljusskygga sällskapet bättre. Ett av de mest studerade föremålen i Poznans universitetsbibliotek är den första versionen av den allra tidigaste frimurarkonstitutionen från 1723 – som skrevs bara sex år efter att den första logen skapades i England. – Det är ett av de föremål vi är stoltast över, berättar Grazynska. Det finns dock ännu äldre dokument än så – bland annat skrifter från 1600-talet kopplade till den esoteriska rörelsen Rosenkreuzarna som delvis beskrivs som en föregångare till Frimurarna och vars symbol var ett krucifix med en ros i mitten. Samlingen är öppen för såväl forskare som privata besökare men alla föremål görs inte tillgängliga för allmänheten samtidigt.

Ryssland firar 80 år sedan segern i andra världskriget

Redaktionen — Fri, 09 May 2025 10:19:09 +0000

Kinas president Xi Jinping och Brasiliens president Lula da Silva återfinns bland en rad andra världsledare på plats i Moskva för att fira segerdagen. Det är idag 80 år sedan Tyskland officiellt besegrades av de allierade anförda av Sovjetunionen på östfronten och USA och Storbritannien på västfronten. I Ryssland är det andra världskriget känt som det stora fosterländska kriget, medan det fosterländska kriget benämner Napoleons invasion av landet i början av 1800-talet. – Ryssland har varit och kommer att förbli en ogenomtränglig barriär mot nazism, russofobi och antisemitism, deklarerade den ryske presidenten Vladimir Putin i sitt tal. – Vi måste förbli enade och stå fast för våra nationella intressen, vår tusenåriga historia, kultur och värderingar, tillade Putin och utlovade att landet kommer att fortsätta att upprätthålla dessa principer. [smartslider3 slider="34"] Bland europeiska namn som gästar Moskva för att delta i firandet finns Serbiens president, Aleksandar Vučić, vid sidan av Vitrysslands president, Aleksandr Lukasjenko, samt omkring 25 ytterligare statschefer främst från Brics-länderna.

Hellstorm visar ondska hos människan

Osignerad — Thu, 08 May 2025 15:58:45 +0000

Nu har jag tillbringat drygt ett år med att översätta boken Hellstorm. Boken är något av det mest skrämmande och bästa jag läst, och då har jag ändå läst en hel del. Författaren Tom Goodrich gör ett enastående jobb med att sätta läsaren mitt i det inferno som andra världskriget innebar för dem som drabbades. Goodrich bygger med hjälp av över 1000 citat en sammanhängande och fullständigt fasansfull bild av vad som pågick under de sista åren av andra världskriget, men även under de första åren av fred för tyskarna.

Artikeln publicerades ursprungligen den 27 april 2022. Känsliga läsare varnas för att läsa vidare, då texten delger skildringar i boken om extremt våld mot barn.

Boken inleds med historien om hur lugnet i den berömda byn Nemmersdorf våldsamt slås i spillror när den röda terrorn slukar byn. Varför just Nemmersdorf är, eller kanske snarare borde vara berömd, är för att det var den första byn som tyskarna lyckades återta efter att röda armen under några dagar fått härja fritt i byn med omnejd. Det var väldigt få av Nemmersdorfs invånare som överlevde röda armésoldaternas knappa vecka av fullständigt gränslösa orgier i mord, tortyr och våldtäkter. Barn så unga som 8 och tanter gamla som 80 fick samma behandling som alla andra kvinnor i byn. Detta innebar i de flesta fall otaliga brutala våldtäkter under tiden som offren förblödde av de skador de tillfogades under tiden. Offren hittades bland annat fastspikade på ladugårdsdörrar, på bord, och hästkärror. Som läsare blir man redan i inledningen chockad av det bottenlösa hat röda armésoldaterna uppvisade mot den försvarslösa tyska civilbefolkningen. Sedan bara fortsätter boken i ytterligare elva kapitel där djävulen visar sitt ansikte för läsaren. Även om jag själv var medveten om att övergrepp begicks mot den tyska civilbefolkningen, så var jag skakad över den ofattbara nivå och omfattning av ondska som drabbade individer som inte hade något att göra med de brott som Hitler anses vara ansvarig för. Boken fick mig att känna en djup sorg, dels över hur onda människor kan vara, dels för att man känner sig bedragen när man är klar med boken. Varför har jag inte fått lära mig om detta i skolan? Hur kommer det sig att det inte finns några minnesmärken över tyska kvinnors lidanden? Detta är den enda bok som har fått mig att fälla tårar. Den fick mig också att på ett lite djupare plan fundera över varför ondska finns och vad det är som kan driva människor till att utföra de mest bestialiska dåd, samtidigt som de hyser en känsla av rättfärdighet. Hur tänker den polack som städar undan blodet och kroppsdelarna från tidigare offer, medan nästa grupp av knappt pubertala flickor gråter och ber om nåd eller en snabb död, och sedan kör upp en metallstav i vaginan på den utvalda gråtande flickan tills staven kommer ut genom naveln, samtidigt som en kollega skär av samma flicka bröstet? Detta allt medan kommande offer med fasa åser eländet, och horden av kamrater jublar och skrattar åt det innovativa sättet på vilket man kan döda en knappt utvecklad flicka. Hur kan någon som uppenbart gör djävulens arbete på jorden tro att det de sysslar med är rättfärdigt? Krigets fasor nöter säkert ner barriären de flesta har från att begå onda handlingar, men jag har svårt att tro att krigets fasor i sig själv gör människor till sådana monster som beskrivs i boken. Propaganda har med all säkerhet varit en betydande faktor för att skapa den stämning där soldater utan att blinka, i grupp, våldtar ett barn till döds, eller där vanliga civila i Tjeckien tortyrmördar tyskar på en arena till folkets jubel. Propagandan hade till stor del sitt ursprung i sovjeten Ilya Ehrenburgs pamfletter, som hetsade Röda Arméns soldater till att tro att de gjorde en god gärning varje gång de dödade en tysk. Detta eftersom det enligt Ehrenburg inte fanns några oskyldiga tyskar. Inte ens de ofödda tyskarna var oskyldiga enligt honom. Efter att ha läst denna bok inser man hur viktigt det är göra sitt bästa för att se igenom propaganda, och hur fasansfullt resultatet kan bli om man köper propagandan om att motståndarsidan i krig enbart utgörs av barbarer. Om alla läste denna bok, är jag övertygad om att den ondskefulla elit som drivit fram det ena kriget efter det andra, skulle få det mycket svårare att fortsätta som de gjort hittills. En annan effekt denna bok hade på mig är att jag numera är nästan helt ointresserad av våld som underhållning. För mig känns det nästan som att man vanhedrar dem som gått en fasansfull död till mötes, om man konsumerar våldsskildringar som underhållning. Jag hoppas verkligen att så många som möjligt läser denna bok, och jag kan garantera att du inte kommer att bli oberörd eller besviken. Fabian Fjälling

”Kallas odiplomatisk diplomati”

Osignerad — Sat, 26 Apr 2025 17:31:42 +0000

EU:s toppdiplomat Kaja Kallas varnade de europeiska länderna för att närvara vid Segerdagen-firandet i Moskva den 9 maj, skriver Politico. Det är oacceptabelt att EU:s toppdiplomat ställer sina odiplomatiska krav där bilaterala förbindelser har en avgörande betydelse. Segerdagen är ett tillfälle att hylla de människor som stupade under andra världskriget men också att komma ihåg vad som förenar oss. Sammanlagt dog 17 miljoner européer, och totalt uppskattas det att mer än 50 miljoner människor dog under andra världskriget. Trots Sveriges neutralitet var det också svenskar som omkom under kriget. Representanter för alla länder vars folk lidit till följd av kriget måste närvara vid firandet. Det är en fruktansvärd del av vår gemensamma historia. Det är dags att förhandla och återuppta kontakt. En diplomat måste tro på dialog för att skapa förståelse. Även Armenien som vänder sig till väst bekräftade sitt deltagande på Segerdagen.

En diplomat måste tro på dialog för att skapa förståelse.

Den finske presidenten, Alexander Stubb, är övertygad om att det nu handlar om att återuppta politisk kontakt. Det är inte diplomati att stänga ute sig från förhandlingsbordet, säger Jukka Valtassari, finsk veterandiplomat. Den andre finske diplomaten, Jaako Iloniemi, anser att det är dags att öppna upp en dialog med Ryssland. "Det är medlemsländerna själva som måste ta initiativ". Att avstå från dialog är en odiplomatisk diplomati. Diplomati handlar om att skapa kanaler för dialog. Annars händer ingenting. Låt oss ta tillfället i akt att prova om det finns möjlighet till dialog. Henrik Andersson, Göteborg

Estländska ”1944” präglas av realism, värme och nyans

Jan Sundstedt — Sat, 17 Aug 2024 12:40:11 +0000

I kölvattnet av recensionen Er Ist Wieder Da presenteras här en film med än starkare koppling till andra världskriget. Filmen har titeln 1944 och är något så unikt för oss Hollywood-matade västerlänningar som en estländsk produktion. Filmer och tv-serier med anknytning till andra världskriget tycks aldrig upphöra och kommer förmodligen inte att göra så inom en snar framtid. Undra på det då denna kolossala och storslagna konflikt är av sådan magnitud att orden knappt räcker till. Denna recension avser dock inte att gå igenom hur kriget i decennier skildrats på bio och i tv-rutan. Det får bli en annan artikel. Kortfattat kan konstateras att lejonparten av de filmer som i ämnet producerats dels har varit av skiftande kvalitet och dels allt som oftast haft en fäbless att skildra soldater stridande på axelmakternas sida som endera onda vilddjur eller inkompetenta - företrädevis med dessa "attribut" i kombination. Uppfriskande då att det trots allt finns undantag från propagandan. [caption id="attachment_182646" align="alignnone" width="640"] En rysk T-34 penetrerar de tyska-estländska linjerna i "1944".[/caption]

Estland, 1944...

Handlingen utspelas i Estland omkring sensommar/tidig höst 1944. Närmare bestämt vid den norra delen av det som återstod av östfronten i och omkring Narva. Frontlinjen skiftar, så det är svårt att peka ut en exakt plats men handlingen inleder vid vad som brukar kallas Tannenberg-linjen. Här stred utländska, inkallade såväl som frivilliga, enheter ut Waffen-SS mot Röda arméns dito - i vad många historiker anser vara det blodigaste slaget vid denna del av östfronten. Framför allt var det estländare som stred och det otäcka och ideologiskt intressanta var att man således stred landsmän emellan. Broder mot broder om man så vill. Ett slags proxy-inbördeskrig. Det blir invecklat att redogöra för alla de olika skäl varför man stred för den ena eller andra sidan. Jag konstaterar krasst att denna kanvas av inte minst objektivitet, är ett av skälen till varför 1944 är smått unik i sin ton och presentation. [caption id="attachment_107283" align="alignnone" width="640"] Unga estländare i tysk uniform i "1944".[/caption]

Råhet och medmänsklighet

Första gången jag såg 1944 slogs jag av företrädesvis två saker: Realismen på slagfälten samt värmen den lilla människan emellan. Sällan har stridsscener skildrats så oerhört intensivt och uppe i ansiktet. Det är naket, blodigt och otäckt brutalt. Filmen backar inte för något och det sker saker konstant. Karaktärer som man tror kommer finnas med länge i handlingen försvinner chockartat och plötsligt. Detta mästerverk ryggar inte för det oväntade. Icke-Hollywood så det förslår - tack för det, Estland. Detta är som sagt inte enbart en otäck krigsfilm där lemmar slits av och kroppar lemlästas. Filmen innehåller framför allt en bred palett av medmänsklighet, värme inklusive intressanta karaktärer. Så pass att jag blev närmast häpen. På båda sidor av fronten men inte minst på den tysk-estländska sidan. I 1944 finns inga monster eller hjältar. Svart och vitt får ge plats för nyanser. Visst finns det karaktärer som är mer eller mindre åt den "ljusa" eller "mörka" sidan. Vissa kom jag att känna mer sympati/empati för och andra mindre så. Som livet i stort, med andra ord. [caption id="attachment_144675" align="alignnone" width="640"] Omtanke och medmänsklighet mitt i krigets vansinne präglar "1944".[/caption]

Högt produktionsvärde

Filmen lär haft en budget på cirka 15 miljoner svenska kronor och det märks då produktionsvärdet är högt. All heder och ära åt samtliga inblandade som har skapat ett litet mästerverk i genren krigsfilm i allmänhet och filmer om andra världskriget i synnerhet. Fotot är i formatet 2.35:1, vilket bidrar till att göra 1944 till en storslagen upplevelse. Regissör Elmo Nüganen tar verkligen tillvara på varje millimeter av den breda linsen. Skådespelarna är överlag fantastiska och manuset utstuderat och realistiskt. Jag vill verkligen slå ett slag för att man ser filmen med dess originalspråk. Det gör upplevelsen så mycket mer levande och verklighetsnära. Filmen är dubbad till ett flertal språk men min absoluta rekommendation är att se filmen med estniskt tal. Man finner detta för många okända mästerstycke här digitalt respektive fysiskt. Glöm Hollywoods propagandamaskin för en stund och se i stället en autentisk krigsfilm i form av 1944. Jan Sundstedt

Lärare jämförde covidvaccin med förintelsen – döms

Jan Sundstedt — Tue, 09 Jan 2024 10:15:21 +0000

En tysk lärare har blivit ålagd böter på 3 000 euro av domstolen Tiergarten i Berlin - detta efter att läraren jämfört Tysklands vaccinationsmandat mot covid-19 med förintelsen. Den 62-årige yrkeshögskoleläraren stod anklagad för "trivialisering" av händelser begångna under andra världskriget. Läraren hade på internet publicerat en video, där han ändrade det kända nationalsocialistiska mottot "Arbeit macht frei" (Arbete gör dig fri), som fanns på ingångsportarna till många arbets- och koncentrationsläger, till "Impfen macht frei" (Vaccination gör dig fri). I Tyskland är det olagligt att förneka eller ens sakligt diskutera förintelsen under andra världskriget, samt att trivialisera skeenden och händelser begångna under nationalsocialistiskt styre. Läraren har i andra publicerade videoklipp även jämfört den tyska regeringens åtgärder för att begränsa spridningen av coronaviruset med förintelsen.

A Berlin court fined a teacher €3,000 ($3,300) on Thursday for comparing COVID-19 vaccine mandates to the Holocaust. https://t.co/d8TI6vz8DS
— ABS-CBN News Channel (@ANCALERTS) January 5, 2024

Avskedades 2021

Stadsstaten Berlin avskedade läraren i augusti 2021, varpå han tog ärendet till arbetsdomstol. Trots att han erhöll ett avgångsvederlag på 72 000 euro fastställde arbetsdomstolen att Berlin inte längre "kunde förväntas fortsätta att anställa honom". Domstolen ansåg vidare att jämförelsen mellan coronavirusvaccin och förintelsen utgör en "trivialisering" och påpekade att alla andra tolkningar (än trivialisering) var "långsökta". Lärarens handlingar och domstolens beslut har i Tyskland rönt stort intresse och på nytt väckt diskussion om gränsdragningar för yttrandefrihet och ansvar.

Tjeckiens president: ”Alla ryssar i väst bör övervakas”

Jan Sundstedt — Fri, 16 Jun 2023 07:26:37 +0000

Tjeckiens president Petr Pavel menar att alla ryssar i västvärlden bör sättas under ”strikt övervakning” där han drar paralleller till hur USA övervakade japaner under andra världskriget. Sedan kriget startade i Ukraina har åtskilliga ryska medborgare flytt från Ryssland för att undvika militär mobilisering. Tjeckiens president Petr Pavel anser nu att alla ryssar i västländerna bör sättas under ”strikt övervakning”, säger han i en intervju med Radio Free Europe. – Så alla ryssar som bor i västländer bör övervakas mycket mer än tidigare eftersom de är medborgare i en nation som för ett aggressivt krig, säger Pavel. Han menar att även om han har sympati för de ryssar som flytt eller bosatt sig i andra länder drar han paralleller till andra världskriget där japaner som bodde i USA var under "en strikt övervakningsregim". – Det är helt enkelt vad krig kostar, menar den tjeckiske presidenten. Under andra världskriget tvångsinternerades tusentals japaner i läger i USA, även de som var amerikanska medborgare. Pavels talesman Marketa Rehakova poängterade dock senare i ett mejl att man inte menade att ryssar bör sättas i tvångsläger eller liknande, utan att man bör ägna en "ökad uppmärksamhet" gentemot det "ryska samhället som är bosatt i vårt land". "Under dessa omständigheter skulle det vara ett fullständigt misslyckande för våra egna säkerhetstjänster och ett hot mot våra egna medborgares säkerhet om dessa [säkerhets]tjänster inte ägnade ökad uppmärksamhet åt det ryska samhället som är bosatt i vårt land", skrev Rehakova. Hon tillägger dock att detta inte avser varje enskild individ utan "de som uppvisar riskfaktorer".

Das Boot: En resa till sinnets ände

Jan Sundstedt — Sat, 06 May 2023 10:24:50 +0000

Som blott 23-årig krigskorrespondent anslöt sig 1941 Lothar-Günther Buchheim till besättningen på den tyska ubåten U-96. Hans uppdrag ombord var att dokumentera dess stundande patrulltjänst i Nordatlanten. Med utgångspunkt i dessa erfarenheter skrev han 1973 den således delvis självupplevda romanen "Das Boot". Boken blev dramatiserad redan 1981. Initialt som biofilm (149 min) och sedermera, 1984, i förlängd tv-version i sex delar (300 min). Lothar-Günther Buchheim blev tidigt under förproduktionen oense med regissören Wolfgang Petersen (In the Line of Fire, 1993; Air Force One, 1997), då denne förvägrat honom att delta i manusarbetet. Han kom senare att kritisera tv-serien och filmen mot bakgrund av Petersens ändringar i delar av handlingen. Filmprojektet inleddes dock redan 1979. Ett antal amerikanska regissörer hade övervägts innan valet föll på Wolfgang Petersen. Under produktionen fungerade Heinrich Lehmann-Willenbrock - kapten på den riktiga U-96 och ett av Tysklands främsta ubåtsess - samt Hans-Joachim Krug, tidigare försteofficer på U-219, som historiska konsulter. Ett av Petersens mål var att guida publiken genom "en resa till sinnets gräns" (filmens tyska slogan är "Eine Reise ans Ende des Verstandes") och visa "vad krig egentligen handlar om". [caption id="attachment_148774" align="alignnone" width="585"] Delar av besättningen innan stundande och oviss patrulltjänst i "Das Boot".[/caption]

Das Boot, U-96

Oktober, 1941, Europa upplever det tredje krigsåret. Krigskorrespondent Lt. Werner (Herbert Grönemeyer) mönstrar ombord på Kriegsmarine U-96, som ligger för ankar vid ubåtsbasen i La Rochelle, Frankrike. Under de kommande veckorna får den unge korrespondenten lära sig hur ubåtens erfarne befälhavare, Kapitänlieutnant "Der Alte" (Jürgen Prochnow) och hans besättning lever och samarbetar. Både dess eufori vid framgång och dess rädsla under attack av fiendens så hatade "zerstörer" (brittiska jagare). På jakt efter brittiska fartyg patrullerar U-96 dag som natt den till synes ändlösa Nordatlanten. Dagar blir till veckor och melankoli och vemod är utan uppehåll närvarande i det trånga, fuktiga och kalla stålskalet. Det ständiga hotet från brittiska eskortfartyg gör tillvaron än dystrare. Tillvaron bryts till sist när en konvoj så äntligen siktas och stridskänning inleds. [caption id="attachment_148824" align="alignnone" width="585"] Det iskalla Nord-Atlanten är ständigt närvarande i "Das Boot".[/caption] Angripa eller bli angripen är ett schackspel allestädes närvarande. Det finns inga hjältar utan endast offer - på båda sidor. Ena stunden tvingas besättningen åse konsekvenserna av sin dödsbringande last, för att i nästa ögonblick med skräck i själen tvingas uthärda timmar av sjunkbombsattacker. Fullt medvetna om att skrovet närsomhelst kan brista, med fasansfull påföljd. Förhoppningen är att återvända till La Rochelle då juletider står bakom hörnet, men utan förvarning får kaptenen order om att i stället korsa Gibraltarsundet för att via Spanien ta sig till La Spezia, Italien. Men "Die Alte" vet hur väl skyddat området är av Royal Navy och ser med oro på den ändrade planeringen. Kommer U-96 att lyckas korsa sundet och framgent återse sina nära och kära, eller väntar, likt alltför många kamraters öde, Döden på de unga pojkarna?

Människoporträtt

Det jag främst önskar lyfta fram ur Das Boot är de genuina människoporträtten. Människor av kött och blod och inte "nazister". Unga pojkar kring några och de tjugo, i början på livet, som kastas in i geopolitiska skeenden utanför deras kontroll. Landet är på krigsfot och alla måste göra uppoffringar. Män såväl som kvinnor. Utan gnöl, trots, tjafs eller vår samtids krav på enbart rättigheter men inga skyldigheter. Här förväntas varje besättningsmedlem göra sin plikt. Belöningen är en kamratskap jag menar att den moderna människan har svårt att förstå. Man känner verkligen med pojkarna och deras umbäranden. Politik berörs ofrånkomligt till och från men då ytterst subtilt. Das Boot handlar om människor och inte ideologier. Här finns inga blodtörstiga "nazister" som utan medlidande skjuter på allt som rör sig utan tvärtom så lider besättningen med sina torpederade sjömanskamrater på motståndarsidan. Det handlar till syvende och sist om överlevnad. [caption id="attachment_148861" align="alignnone" width="585"] Kapitänlieutnant 'Der Alte' (Jürgen Prochnow) håller nerverna i styr i "Das Boot".[/caption]

Realism och andlös spänning

Das Boot kan enligt mig inte beskrivas på annat sätt än som ett formidabelt mästerstycke. Serier som amerikanska Band of Brothers och The Pacific i all ära är det en betraktelse av krigets vansinne med en realism som ännu inte överträffats. Det är ett manus pepprat med ett persongalleri av sällan skådat slag. Dialogen sparsmakad - precis som på en riktig ubåt - men varje ord och mening har bäring. Skådespelarinsatserna känns så äkta att man emellanåt undrar om det verkligen är en spelfilm och inte en dokumentär. Fotot av Jost Vacano är bländande vackert och i kombination med regin av Wolfgang Petersen har filmen en ton som fängslar tittaren från ruta ett. Spänningen är emellanåt olidlig och man sitter minst sagt som på nålar. Det finns scener som är hjärtskärande, vilka är nog så jobbiga för mig som vuxen att se, så filmen är inte att rekommendera för de yngsta. [caption id="attachment_148868" align="alignnone" width="585"] Wolfgang Petersen under inspelningen av "Das Boot".[/caption] Filmen producerades med en budget på 32 miljoner tyska mark (motsvarande 34 miljoner euro 2021), vilket gör den till en av de dyraste filmerna inom tysk film. Filmen blev en kommersiell succé och spelade in nästan 85 miljoner dollar världen över (motsvarande 220 miljoner euro 2020). Das Boot fick positiva recensioner och nominerades till sex Oscars där två av dessa (bästa regissör och bästa anpassade manus) gick till Petersen själv. Den som utöver flera timmars god underhållning, efterlyser en annan sida av andra världskriget än Hollywoods propagandamaskin, har all anledning att se detta magnifika mästerstycke. Filmen är kort och gott bland det bästa som skådats på vita duken.

Tre versioner

Berättelsen finns, som läsaren nog förstått, i ett flertal versioner: Bioversionen, 149 min. Director's Cut (1997), 208 min. Tv-versionen, 300 min (inkl. eftertexter). Ett förslag är att beta av dessa i turordning. Då får man en fullgod inblick i de olika versionernas ton och omfång. En extra flagg höjer jag såklart för den kompletta tv-versionen. Då man får hela paletten serverad utan att missa en sekund. Mitt tips är denna förnämliga tyska deluxe-utgåva på blu-ray. Allting samlat under ett tak - inklusive den fantastiska musiken av Klaus Doldinger. Jan Sundstedt

Nålens Öga: Spionthriller kryddad med romantik

Jan Sundstedt — Thu, 06 Apr 2023 10:26:07 +0000

Den här artikeln publicerades ursprungligen den 15 april 2022.

Lagom till påskhelgen bjuder jag Nya Dagbladets kulturintresserade läsare på ett litet påskägg. Utöver att äta väl tilltagna mängder godis, måla ägg med filmmotiv samt lajva Kvast-Hilda, gör sig en dos kultur alldeles utmärkt till påsk. Således serveras härmed ett stort glas påskmust ämnat att stänga ner samtidens dystopiska informationsflöde och i stället njuta av en klassisk spionthriller från 1981: Eye of the Needle (Nålens Öga). Filmen baseras på en bästsäljande roman av författaren Ken Follett. En ikonisk gentleman inom genren spionthriller, och allt som oftast mot bakgrund av andra världskriget. Bland övriga verk kan nämnas titlar som The Key to Rebecca, The Pillars of the Earth och World Without End. [caption id="attachment_133752" align="alignnone" width="552"] Die Nadel (Donald Sutherland).[/caption]

Andra Världskriget

Handlingen utspelas under andra världskriget, maj 1944, och kretsar kring tyska militära underrättelsetjänstens bästa och dödliga spion Henry Faber, kodnamn 'die Nadel' (Donald Sutherland). Kodnamnet 'die Nadel' betyder 'Nålen' och anspelar på vederbörandes dödliga hantering av stilettkniv. Die Nadel är sedan krigets inledning stationerad i London. Han pratar flytande engelska och smälter således in i omgivningarna. Hans primära uppdrag är att hålla koll på vad 'die engländer' har för sig och förmedla fiendens handhavande till sina överordnade inom Abwehr. Dagen D närmar sig och det hastar för Tyskland att ta reda på var de allierades förestående landstigning kommer att ske. Tecken talar för att invasionen kommer att äga rum där Engelska kanalen är som smalast, vid Pas-de-Calais. Die Nadel har dock upptäckt att den tilltänkta invasionsflottan inte är något annat än en skenmanöver. Som ni förstår är det bråttom hem till Tyskland och delge Führern sin upptäckt. Hemresan blir dock ett mer riskfyllt företag än tänkt. Detta då Henry Faber lider skeppsbrott och finner sig strandad på en närapå obefolkad ö kallad Storm Island, utanför skotska kusten. Väl där tas han om hand om en familj om tre personer; ett gift par med en son på fem år. Henry Faber och mamman i familjen, Lucy (Kate Nelligan), attraheras av varandra och inleder ett förhållande som för all framtid kommer att förändra deras tillvaro... [caption id="attachment_147038" align="alignnone" width="640"] Henry Faber/'die Nadel' & Lucy i "Eye of the Needle".[/caption]

Realistisk

Filmatiseringen av Eye of the Needle är i stor utsträckning trogen sin romanförlaga. Manusförfattare Stanley Mann respekterar och förvaltar källmaterialet med stadig hand och fast penna. Regissör Richard Marquand (Return of the Jedi) styr med väl avvägd balans mellan spänning och romantik. En ton som här vävs samman på ett synnerligen trovärdigt sätt. Ett av Marquands signum är hans känsla att locka fram det mänskliga ur karaktärerna och Eye of the Needle är inget undantag. Fotot tar väl tillvara både den engelska landsbygden men även Londons dimhöljda gator andas realism. Ett extra plus går till kostymavdelningen för en träffsäker ekipering av skådespelarna. Musiken av legendaren Miklos Rozsa är nagelbitande och vacker på samma gång. Filmens leitmotif av sådant slag att det stannar i tittarens undermedvetna. Filmen finns att beskåda på såväl fysisk media (som undertecknad i sedvanlig ordning flaggar för) som streaming. Släpp taget om äggen, ställ fram påskgodiset och njut av 112 minuters högklassig underhållning av det gamla goda slaget. Jan Sundstedt