alla människors lika värde – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Thu, 26 Aug 2021 14:06:54 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1.1 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg alla människors lika värde – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se 32 32 Efter Guds död https://nyadagbladet.se/kronikor/efter-guds-dod/ https://nyadagbladet.se/kronikor/efter-guds-dod/#comments Thu, 26 Aug 2021 14:02:23 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=105826 Om man säger att alla människor är lika värda, så säger man samtidigt att alla människor är lika värdelösa. Det är med andra ord ett meningslöst påstående. Begreppet värde handlar om att göra distinktioner. Bra, bättre bäst. Dålig, sämre sämst. Att människor är lika mycket värda, det är ett ganska sällsynt undantag. Dessutom, lika mycket värda, i vems ögon? Att ordna tillvaron hierarkiskt, inbegripet andra människor, det är något som alla gör, utan undantag. I annat fall uppstår kaos. Nå, som norm då? Visserligen är inte alla människor lika mycket värda, men det kanske borde vara så? Lika illa där. Det är en allmängiltig mänsklig strävan att vilja bli bättre än andra, därför att den som uppnått ett mästerskap beundras av sina medmänniskor. Vi är lika angelägna om att få sola oss i våra medmänniskors beundran som vi är rädda för deras förakt. Begäret att överglänsa andra syns i stora avgörande skeenden som krig, i älskade aktiviteter som sport och sex, liksom naturligtvis i driften att bli rik. Detta begär är inte bara grunden för erövring och imperialism, det är också villkoret för skapandet, vare sig det är frågan om stora symfonier, målningar, romaner, etiska regler eller politiska system. Det sägs ibland att rättssamhället behandlar alla lika. Det är naturligtvis inte sant. Är det någonstans man blir bedömd så är det ju i en domstol. Vi är inte lika inför lagen. I så fall skulle väl alla få samma straff, oberoende av ålder och oberoende av vad de gjort sig skyldiga till. Hur man än vänder och vrider på ”allas-lika-värde-dogmen” så blir det fel. Vi är inte lika mycket värda och Gud förbjude att vi någonsin blir det. Utifrån ovanstående inte särskilt avancerade reflektioner kan väl ingen människa i hela landet tro på dogmen om det lika värdet? Jodå, säkert en majoritet av medborgarna gör det! Jag misstänker att en allmän uppfattning är, att människan är ett förnuftigt djur, som riskerar att fångas in av religiösa och andra föreställningar – till exempel att alla människor är lika mycket värda. Kanske det är en uppfattning som man bör vända bakfram: Människan är ett religiöst djur, som emellanåt låter sig styras av sitt förnuft. När jag prövar den tanken, blir jag på något egendomligt sätt mindre frustrerad över vår tids stora vansinne. Varifrån har vi då fått vår tids fixering vid människors lika värde? Friedrich Hegel, en tidig 1800-talsfilosof som folk i gemen inte vet så mycket om, men som via Marx haft ett mycket stort inflytande på vår tids tänkande, skulle ha svarat att det är ett arv från kristendomen. Det hade också efterföljaren Friedrich Nietzsche sagt, även om de i övrigt inte var filosofiskt särskilt samstämda. Kristendomen var folkmajoritetens religiösa seger över den romerska eliten, en religion som gjorde de forna slavarna inte bara till sina egna utan också – på lite sikt – till samhällets herrar. Den nya religionens kanske viktigaste budskap var att de underordnade, de svaga, är lika mycket värda som de starka. Inför Gud är vi alla lika, ja det är till och med så, att det kan vara en nackdel att tillhöra samhällets grädda, eftersom det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. Jesu bergspredikan inleds med att enkla och ödmjuka människor prisas och där hittar man också den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem.” Kristendomen ympar in skuldkänslor och dåligt samvete hos dem som har makten och de som är rika. För både Hegel och Nietzsche var kristendomen den förbittrade slavens segervapen mot sina herrar, den ideologi som gjorde slaven jämlik. Under 1800-talets sista fjärdedel utropade Nietzsche som bekant att ”Gud är död”, men han sa aldrig vem eller vad som dödade Gud. Svaret är att det var vetenskapen. Det som hände i Frankrike, med start under den andra hälften av 1700-talet var, att de dominerande filosoferna ifrågasatte gudsstaten. Såväl Kant som Voltaire tvivlade på att det goda samhället skapats av Gud och att människans moraliska dygder var självklara. Istället lyfte de fram det mänskliga förnuftet; de var rationalister. De var också empiriste, vilket betyder att det är de mänskliga erfarenheterna som är kunskapens fundament. Hundra år senare kan man säga att vetenskapen hade besegrat religionen som samhällsbärande paradigm. Den sekulära människan begrep verkligheten bättre, vilket bland annat visades av att det moderna samhällets fantastiska framsteg inte bygger på religion utan på vetenskap. Därmed blir människan en bland många slags invånare på en obetydlig planet som cirklar kring en medelstor stjärna i utkanten av en galax, som i sin tur är en av miljarder galaxer. Vad som är centrum i detta universum är svårt att säga, men det är knappast människan. Om det sedan är skalbaggar eller människor som har herraväldet över världen är vetenskapligt irrelevant. Livet, som i människors ögon är det mest värdefulla, är med vetenskapen som måttstock i själva verket värdelöst. Vetenskapen är par definition totalt amoralisk. Nietzsche anammade föreställningen om världen och människans obetydlighet, på det sätt som visades av de framväxande naturvetenskaperna. Det centrala vetenskapliga axiom som vi fick till skänks av upplysningstiden – att verkligheten är det objektivas exklusiva domän – var, och är fortfarande, en förödande utmaning för alla religioner. Att slippa religionens tvångströja, det borde ha varit en befrielse. Den brittisk-amerikanske författaren Christopher Hitchens, som dog för ett drygt decennium sedan, liknade det kristna himmelriket vid Nordkorea, där medborgarna tvingas att dyrka en totalitär ledargestalt. Gud, den ständige övervakaren, är folkmordisk, homofobisk, sexistisk och till och med en sadomasochist, eftersom han tvingar oss att älska honom, trots att vi fruktar honom. Så reagerade emellertid inte Nietzsche. Tvärtom var Guds död en skrämmande insikt, eftersom han förstod att det skulle utlösa ett kaos. Religionens viktigaste uppgift är att likrikta den kollektiva moralen. Medborgarna i ett samhälle måste vara överens om vad som är rätt och fel, ont och gott, viktigt och oviktigt. Finns det ingen gemensam moral, faller samhället sönder i individer, klaner, etniska minoriteter, sekter och andra konkurrerande konstellationer. I en TED-föreläsning använder den amerikanske socialpsykologen och moralfilosofen Jonathan Haidt en metafor där han beskriver förnuftet som ett hus, det egna huset där vi är synnerligen förtrogna med alla rum, alla vrår och skrymslen. Men så upptäcker vi att det finns en trappa upp till något högre och okänt. Tar vi den trappan upp, lämnar vi förnuftets hus och blir del av något större. Individen med sina skarpa gränser mot omvärlden löses upp. Vi överskrider förnuftet och når en högre och religiös dimension. Vi blir del av ”det sakrala”. Moralen tillhör inte förnuftets region utan det sakrala. Moral är en meningsprovins där individens intressen är underordnade kollektivets. En av sociologins fäder, fransmannen Émile Durkheim, myntade uttrycket Homo Duplex för att beskriva dels det profana, som är individens egendom, dels det sakrala eller heliga som är kollektivets tillgång och som får människan att fungera unisont på ett sätt som i sin omfattning är okänt i djurvärlden (exempelvis att bygga nationer). Utan en gemensam moral faller kollektivet samman. Nietzsche förutspådde två möjliga konsekvenser. Det ena var nihilismen och den kollektiva moralens sammanbrott: Om Gud inte existerar så är allting tillåtet. Nihilismen förnekar att det finns någonting som kan kallas för mänskliga värden, vilket också i vår tid är intressant, med tanke på att postmodernismen kan beskrivas som en form av nihilism. Alternativt, befarade Nietzsche, skulle människor anamma rigida och totalitära ideologier. Så gick det ju också. Framför allt kom kommunismen att fylla den rollen. Den framstod som ett rationellt, sammanhängande och moraliskt alternativ till både religion och nihilism. Det var emellertid ingen tröst för Nietzsche. Han förstod att kommunismens konsekvenser skulle bli förödande. Om vi inte i himmelriket fick våra belöningar för en god moral, så måste vi rimligen få dem här på jorden. Den marxistiska socialism som blev kristendomens moraliska substitut, gjorde fyra antaganden:
  1. Kapitalismen exploaterar de fattiga. De fattiga förslavas medan de rika blir allt rikare.
  2. Socialismen är human och fredlig, eftersom människor är jämlika, samarbetar och delar med sig.
  3. Kapitalismen kommer att leda till en revolution. Det är första steget mot det samhälle som kräver av var och en efter förmåga och till var och en efter behov – alltså i grunden kristendomens moral.
  4. Socialismen skapar välstånd, eftersom socialistisk produktion är effektivare än kapitalistisk produktion. Så blir det när människor arbetar åt sig själva.
Samtliga dessa antaganden visade sig vara felaktiga. Marknadsekonomins förespråkare, som Ludwig von Mises, Friedrich Hayek och Milton Friedman, förklarade varför toppstyrda socialistiska planekonomier alltid misslyckas. Dessutom, kommunismens praktik slår till och med nazismens, när det gäller antalet miljoner människor som i ideologins namn fått sätta livet till. Alla socialistiska regimer har omformats till diktaturer och börjat mörda människor i en skala som dessförinnan var okänd i människans historia. Man skulle kunna tro att det förnuftiga djur som kallar sig självt för människa gjorde bokslut med kommunismen, på samma sätt som skedde med nazismen. Emellertid, nu sker en transformation som inte borde ha varit möjlig. Kommunismen muterar till postmodernism. Filosofen Stephen R.C. Hicks skriver i sin också till svenska översatta bok Postmodernismens förklaring (Timbro 2014): "Ställda inför den fortsatt blomstrande kapitalismen och den fortsatt brutala och fattiga socialismen, hade de att välja mellan att acceptera bevisen och avvisa sina högt skattade ideal, eller att hålla fast vid idealen och angripa hela idén om att bevis och logik skulle spela någon som helst roll. /…/ Konfronterade med hårda bevis och skoningslös logik replikerade vänstern: Det där är bara logik och bevis; logik och bevis är subjektiva; ni kan egentligen inte belägga något; känslor överträffar logiken och vår känsla säger socialism (s. 104-05)." Det finns inte en enda postmodernist som är opolitisk eller politiskt står till höger. Samtliga befinner sig inte bara till vänster, utan långt ut på vänsterkanten: Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-Francois Lyotard, Jacques Lacan, Stanley Fish, Richard Rortry och Catharine MacKinnon, för att nämna några av de stora namnen. Det kanske allra största namnet, Fredric Jameson, gav ord åt den sjuka som nu plågar ett samhälle där allt, till och med fotbollen, är politiskt. Det var just det han sa: I sista hand är allt politiskt, vilket ska uttolkas som att alla påståenden om objektivitet och rationalitet döljer en förtryckande politisk agenda. För postmodernisten kan inte språket vara kognitivt, eftersom det inte beskriver verkligheten utan i sig utgör verkligheten. Den nya kritiken mot kapitalismen blev, att den inte tillgodosåg människans behov av jämlikhet. Särskilt tydligt blev det för kvinnor och etniska minoriteter, så småningom kompletterade med religiösa och sexuella minoriteter. Sökte man sig bakåt i historien kunde man se hur illa det kunde gå: kapitalismens slavhandel. Kapitalismen må vara bättre på att skapa välstånd än socialismen men det sker till ett alltför högt pris: rasism och förtryck av minoriteterna. Dessutom, kapitalismen skapar endimensionella människor, fångade i den materiella konsumtionens totalitära värld. För att avsluta med Nietzsches oro för att efter Guds död väntade nihilismen, så står postmodernismen närmare nihilismen än någon annan tidigare intellektuell rörelse. Den tidigare citerade Hicks får sista ordet: "I den moderna världen har vänsterteorier varit en av de främsta grogrunderna för förstörelse och nihilism. Från franska revolutionens skräckvälde via Lenin, Stalin, Mao och Pol Pot till terrorismens uppgång på 1960- och 1970-talen, har den yttersta vänstern uppvisat dels en återkommande beredvillighet att med våld uppnå politiska mål, dels extrem frustration och vrede när detta har misslyckats. Vänstern har också inkluderat många medresenärer som saknat politisk makt men tillhör samma politiska och psykologiska universum. Herbert Marcuse, med sin uttryckliga uppmaning att med filosofins hjälp åstadkomma ”det absoluta tillintetgörandet av det sunda förnuftets värld”, är bara en sentida och ovanligt explicit röst (s. 203)."   Karl-Olov Arnstberg   Artikeln har tidigare publicerats Invandring & Mörkläggning]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/efter-guds-dod/feed/ 20 Fria män är inte jämlika https://nyadagbladet.se/kultur/fria-man-ar-inte-jamlika/ https://nyadagbladet.se/kultur/fria-man-ar-inte-jamlika/#comments Wed, 12 Feb 2020 11:49:40 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=73179 Vad menas med jämlikhet och jämställdhet? Gör det oss till bättre eller sämre män? Och vad leder det till på sikt? "Jämlika män är inte fria. Och fria män är inte jämlika". – Aleksander Solzjenitsyn "Frihet är rätten till ojämlikhet" – Nikolaj Berdjajev Med utgångspunkt från ovanstående citat vill jag först ta upp skillnad i definitionen mellan jämlikhet och jämställdhet. Enligt Wikipedia:
“Jämställdhet handlar om ojämlikhet mellan könen, medan jämlikhet kan syfta på vilka grupper eller individer som helst.”
Men både jämlikhet och jämställdhet översätts till ordet equality på engelska och verkar alltså mer eller mindre betyda samma sak, och utgår från påståendet att “alla människor är lika värda” men mer om det senare. Definitionen på jämställdhet i en svensk kontext säger “alla ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter”. Detta kan se fint ut vid en första anblick tills man undersöker vad det verkligen betyder. Ska alla ha samma rättigheter? Alla har inte rätt att bära polisuniform, du måste vara polis. Vi har inte rätt att skriva ut mediciner till oss själva, det kan bara en läkare göra. En man har inte rätt att gå in i ett kvinnligt omklädningsrum, och någon som är femton får inte handla på systemet. Du kan inte checka in på ett femstjärnigt hotell om du inte har råd. Du har inte rätt att bo i Sverige om du inte är svensk medborgare eller fått ett tillstånd. Alla dessa saker inskränker våra rättigheter baserat på befattning, utbildning, kön, ålder, ekonomi, nationalitet etcetera. Rättigheter är en social konstruktion som är beroende av kontext. Ironiskt nog är de som talar mest om att “alla ska ha samma rättigheter” ofta de som vill begränsa dem mest vad gäller yttrandefrihet, vapenlagar och för småföretagare. Ska alla ha samma möjligheter? En barndomsvän pluggade för att bli stridspilot, det var hans högsta dröm. Han lyckades få toppbetyg i skolan och tränade stenhårt för att leva upp till de fysiska kraven. Men för att ansöka var han tvungen att göra ett syntest som sorgligt nog visade att hans syn var lite för dålig för att bli pilot. Borde han haft möjlighet att bli pilot ändå? Skulle flygskolan godkänt honom i jämlikhetens namn och riskerat människors liv? Den enda rättighet min vän hade i detta läge var att få bli testad för att se om han hade vad som krävdes. Men att få en position baserat på vad du kan prestera istället för vem du är, är inte ett jämställt samhälle, det är en meritokrati.
Borde han haft möjlighet att bli pilot ändå? Skulle flygskolan godkänt honom i jämlikhetens namn och riskerat människors liv?
Nyligen sänkte svenska försvaret kraven för styrka så att fler kvinnor kan göra lumpen. Men då handlar det inte om rätten att få kvalificera sig, utan om rätten att få något man inte lever upp till. Resultatet är en sänkt standard och ett sämre försvar = fara för landet. Gener bryr sig inte om jämställdhet Alla har medfödda begränsningar som gör att vissa inte kan bli brandmän medan andra inte kan bli kirurger. Gener tar inte hänsyn till jämlikhet. De flesta kan ha en funktion i samhället, men alla klarar inte av att utgöra samma funktion. Det är så naturen fungerar, vi fyller olika funktioner. För att alla ska kunna bli vad dom vill måste vi sänka kraven (och standard) på allt, samt tvinga företag och institutioner att utse människor till positioner utifrån ideologi istället för lämplighet. Har alla samma skyldigheter? Givetvis måste vi ha samma skyldigheter i vissa avseenden. Alla måste betala skatt, följa lagen, ta ansvar för sin egen hälsa och så vidare. Men borde verkligen kvinnor ha samma skyldighet som män att ta till vapen vid krig? Om ett heterosexuellt par har barn - är det lika självklart att kvinnan ska försvara familjen som mannen? Vid en gisslansituation: varför ska kvinnor och barn släppas först? Vid prat om jämställdhet handlar det i princip alltid om skyldigheter för män och rättigheter för kvinnor. Med andra ord är jämställdhet i detta sammanhang bara ett annat ord för privilegier för kvinnor. Våra skyldigheter måste stå i proportion till vår förmåga och position. Könsfördelning i jämlikhetens namn Feminister säger ofta “män ska inte tro att dom är bättre bara för att de har en penis”. Det låter vettigt. Men varför blir en styrelse bättre om hälften av medlemmarna har vaginor? I vissa situationer accepterar vi att vissa grupper bara är bättre lämpade, som när det gäller varför de flesta basketspelare är svarta. Det är bara när grupper som inte omfattas av offernarrativet sticker ut som man vill kvotera in kvinnor och “minoriteter” i jämlikhetens och jämställdhetens namn. Är alla lika mycket värda? Det finns ett ideal om att alla ska prövas lika inför lagen, vilket är ett bra ideal men inte alltid fallet. Det betyder dock inte att alla är lika mycket värda i en bredare kontext. En del kristna menar att vi alla är lika mycket värda för Gud, men kyrkan har varit skild från staten sedan länge. Att slänga fram detta påstående har blivit något symboliskt, som när politiker pussar barn på huvudet. Ingen tror dock på dessa ord förutom möjligtvis en högre makt eller jultomten. Om jag blir kidnappad utomlands, kommer det behandlas på samma sätt som om någon i vår regering blivit kidnappad? Är Breivik lika mycket värd som en vanlig laglydig medborgare? Vårt värde möts i vad vi gör och är beroende av kontext. Om en grupp människor blir strandade på en öde ö kommer det ganska snabbt skapas en värdehierarki, där de som kan bygga båtar, jaga eller lägga om sår troligtvis kommer värderas högre än en mästare i dataspel eller inredning. Alla förlorar på jämställdhet På kort sikt kanske jämställdhet är en vinstaffär för kvinnor och andra offergrupper, men på lång sikt förlorar alla på att inte de bästa väljs för att gå i fronten på områden som är viktiga för samhällsutvecklingen. Ett försvar bestående av kvinnor är en bra idé tills vi står inför en invasion. En kvinnlig brandman är en bra idé tills hon måste dra en stor man ut ur en brinnande byggnad. Sen har vi det faktum att jämställdhet/jämlikhet kräver ingrepp och lagar från staten för att fungera. När kraven fortsätter att sjunka för att alla ska känna sig inkluderade, slutar det med att vi får en idiotrepublik där revolutionen kommer att äta sina egna i jakt på nya offer och förövare. Det gör livet tråkigare och sämre Tänk dig att du spelar fotboll med några barndomsvänner. Plötsligt avbryter spelarna i det andra laget matchen och säger “nej grabbar det här är inte rättvist, ni är i mycket bättre form än oss, ni får spela sämre så att vi har en chans att vinna”. Jämställda människor är tråkiga och dåliga förlorare. Det gör underhållningen sämre. På senaste fotbollsgalan gnällde kvinnliga fotbollsspelare på att de inte tjänar lika mycket som manliga dito, men det beror på att inte lika många vill se på kvinnlig fotboll. Samma sak med MMA. Vi vill inte heller gå på en konsert med dåliga sångare, en utställning med usla konstnärer och så vidare. Jämställda förhållanden är miserabla Det finns inget område på ett individuellt plan där jämställdhet är lika skadligt som i ett förhållande. Kvinnor har en inneboende biologisk drift att söka efter män som är starkare och mer framgångsrika än dem själva. Män attraheras naturligt av kvinnor som är väna, undergivna och medgörliga. Det är polaritet mellan manligt och kvinnligt som skapar attraktion. Det finns undersökningar som visar att par som lever i ojämställda förhållanden har mycket bättre sex, och att ju mer konservativ mannen är i förhållandet - desto mer njuter både mannen och kvinnan av sex. Läs mer i min artikel om “Hur får jag min fru att ha sex med mig?” och även“Åtta myter om hur du upprätthåller ett förhållande med din kvinna”. . "Very right wing" people are happiest with their sex lives. Stolta män mot jämställdhet för frihet och framgång Svaga män uppmanar alla andra att sänka sin standard för att de ska må bra med sig själva. Starka män arbetar på sig själva för att bli bättre. En mans självvärde ligger inte i hans slutresultat utan i hans strävan. Oavsett resultat vet den riktiga mannen att han nått dit efter egen förmåga, inte på grund av allmosor. Män bör givetvis även ta hand om och skydda de svaga i samhället, men inte genom att sänka sig själva. Det förlorar alla på i slutändan.   Ernst Robert Almgren   Artikeln har tidigare publicerats på Maskulint]]> https://nyadagbladet.se/kultur/fria-man-ar-inte-jamlika/feed/ 1 Mantrat ”allas lika värde” – ett ingrepp på människors rättigheter https://nyadagbladet.se/kronikor/mantrat-allas-lika-varde-ett-ingrepp-pa-manniskors-rattigheter/ https://nyadagbladet.se/kronikor/mantrat-allas-lika-varde-ett-ingrepp-pa-manniskors-rattigheter/#comments Sun, 25 Nov 2018 13:06:44 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=56291 Det är i första hand kulturmarxister (i många skepnader), som försöker att minska yttrandefriheten i Sverige, vilket då främst sker genom tillämpning av Politisk Korrekthet (PK). De har också introducerat och sprider mantrat ”allas lika värde” (ALV), vilket på samma sätt som PK avses stoppa diskussionen och alla invändningar gällande radikala och kontroversiella förslag på många områden. Man har därvid förmedlat ett intryck av, att uttrycket ”allas lika värde” kommer ifrån FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter. Men ALV är som känt bara en felöversättning av orden i rättighetsförklaringen: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights”. Det sägs där inget om, att olika människors ”värde” är identiskt. Rättighetsförklaringen har heller aldrig tidigare påståtts stötta och innebära, att till exempel medborgarskapet saknar betydelse för människors rättigheter i ett land, eller att alla i världen kan flytta dit de vill och bli underhållna där av det landets medborgare. Att alla människor tillerkänns ett människovärde, och – vare sig de är medborgare eller inte – därför inte kan till exempel saklöst misshandlas, förslavas eller dödas av andra varhelst de befinner sig, är en grundläggande värdering, som etablerades i västerländska samhällen många århundraden före FN-förklaringen. Människor äger och representerar sig själva, och ingen kan göra anspråk på dem. Sitt slagkraftigaste och mest konkreta uttryck fick dessa åsikter i den amerikanska självständighetsförklaringens ord: ”Vi anser att dessa sanningar är självklara: att alla människor är skapade lika, att de av sin skapare har utrustats med vissa oförytterliga rättigheter; att liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa rättigheter”. Både naturrättslig och kristen doktrin underbygger denna syn. Men samtidigt är människorna underkastade lagarna i de samhällen där de lever, samt i de länder de besöker. Att människor har vissa rättigheter, innebär självklart inte att de har ”lika värde”. Det beror ju helt på vad värdet sägs vara och innebära. En annan ansats kulturmarxisterna använder för att vilseföra svenskar är, att man blandar samman ”alla likas värde” med regeln att inför lagen ska vi alla medborgare vara lika och behandlas på precis samma sätt. Medborgarna i ett land har i likartade situationer precis samma rättigheter och skyldigheter, och deras handlingar ska bedömas på ett identiskt sätt. Därför avbildas vanligen rättvisans gudinna – Justitia - med en bindel för ögonen. Men det säger inget om deras ”värde”. Nedan kommer vi använda ALV som beteckning för den uppfattning begreppets användare idag vanligen har.  Man blandar också samman ALV med, att även i andra sammanhang ska medborgarna behandlas på precis likartat sätt av tjänstemän i det offentliga till exempel staten. Staten ska vara helt rättvis och tillämpa sina regler och förordningar (vilka inte är lagar) på samma sätt mot alla. Men det har inget särskilt att göra med någons värde. Förespråkarna kan också använda glidande definitioner på så vis, att när de möter motstånd, betyder ALV något mindre radikalt, och när man har ett okunnigt och vänligt sinnat auditorium använder man den tolkning, som nu verkar vara den vanliga. Den innebär, att alla oavsett bakgrund har lika ”värde” i alla avseenden, vilket betyder, att de ska ha precis samma handlingsfrihet i meningen  r ä t t i g h e t e r  som vilka andra utvalda grupper som helst. Men det innebär, att man starkt begränsar andras rättigheter till exempel dessas rätt att som medborgare bestämma innehållet i bland annat ett lands invandringspolitik. Och konsekvensen av friare invandring blir sedan, att man kräver, att svenskar ska betala de nya invandrarnas levnadskostnader av alla slag. Det är ett stort ingrepp i medborgarnas individuella rättigheter, och vi närmar oss här snabbt den marxistiska grundsatsen: ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Hur blev människovärde ”allas lika värde”? Att människor har ett grundläggande människovärde, som ingen får kränka genom våld eller dylikt, är en sak. Men att människovärdet innebär, att man inte får utföra vissa handlingar  e m o t  en människa, betyder inte alls, att man är tvungen att göra något  f ö r  denna person. Att göra något positivt för någon kräver egentligen, att denne verkligen representerar ett värde för en själv som individ. Vi använder då ”värde” i dess vanliga mening det vill säga man behandlar någon på ett visst sätt på grund av att man värderar denne enligt ens egna personliga kriterier. Det är främst då, som någon har ett personligt värde för en själv. En vilt främmande person, som kanske är en vidrig person, har ett abstrakt människovärde, som man inte bryter mot av principiella skäl. Men man är inte villig att göra något alls  f ö r  honom,  såvida han inte befinner sig i en ren krissituation (och kanske inte ens då). Men en person man känner eller i del fall sådana, som är medborgare i det egna landet, försöker man hjälpa. Men det ett personligt beslut, och alla har olika åsikter om vilka man vill hjälpa. När det gäller utlänningar bör människor i anständiga politiska system få göra det valet själva. På liknande sätt som länder och civilisationer har olika värde, gäller detta även människor. Underlaget för att säga, att vissa civilisationer är överlägsna andra måste naturligtvis vara empiriskt, och på den grunden kan till exempel sägas, att på basis av en samlad bedömning av en rad objektiva kriterier representerar demokratierna i Väst generellt en överlägsen samhällsform jämfört med vad man finner i till exempel Mellanöstern (källa). Skillnaden mellan att bedöma länder och individer är dock stor, beroende på att värderingen av individen vanligen är subjektiv. I till exempel yrkessammanhang, säg gällande en anställning, kan man försöka att i största utsträckning vara objektiv, och olika personer kan då ofta enas om, vilka kriterier och skalor, som ska nyttjas. Men om det gäller bedömningar av enskilda människors insatser och liv, och särskilt i förhållande till en annan person – till exempel i relationen till mig själv – blir det subjektivt. Man finner då, att människor inte alls har samma värde (för en själv) och heller inte bör behandlas på samma sätt. Vilka faktorer är det då, som främst påverkar vår värdering av andra ? Ja, de gäller i första hand personens handlingar (och därmed visade egenskaper och åsikter) och hans/hennes ursprung. Ursprunget gäller tillhörigheten till en familj eller släkt, till den egna nationen eller något annat land. Naturligtvis värderar vi vår egen familj mycket högre än andra människor, därefter vänner och så vidare och vi värderar troligen i praktisk handling (är beredda att göra en insats för) svenskar och andra skandinaver mera än andra folk. Ursprung är annars mindre viktigt, än vad en person genom sina handlingar visar beträffande sitt rätta jag och sin karaktär. En persons värde skapas alltså i första hand av hans gärningar, av handlingar som visar, att han  ä r  v ä r d  att respekteras (och eventuellt värderas högt). Värde är främst något en person  f ö r t j ä n a t  genom sina handlingar. Det finns inget automatiskt i detta. Nu försöker kollektivisterna förknippa en människas värde med det blotta faktum, att denne existerar/finns till, och man bryr sig inte alls om vad han/hon gjort eller hur personen betett sig. Hans konkreta handlingar visar kanske att han från mänsklig utgångspunkt är en rätt värdelös människa: grym, beräknande, hänsynslös, våldsam och ohejdat självisk på bekostnad av andra. Vad kollektivisterna då ändå försöker säga är, att han har lika högt värde som alla andra - medan han i själva verket just är en rätt värdelös människa. Så alla människor i hela världen ska nu ha samma värde för oss. Det innebär plötsligt, att det universella människovärdet, som innebar förbud mot vissa åtgärder mot en individ, nu plötsligt har omvandlats till att alla individer (oavsett deras mänskliga kvalitet) av oss ska betraktas och behandlas som om de vore helt likvärdiga. Det visar, med vilken hänsynslöshet kulturmarxisterna med ordlekar och oärliga förändringar av begrepps betydelser med mera försöker kringgå logik och rationella överväganden och lamslå människors sunda tänkande. Och dessa enfaldiga åsikter försöker man alltså påtvinga det svenska folket – vilket man i en förskräckande utsträckning kanske också lyckats med? En intressant fråga: om man säger sig tro på ALV, varför skändar man då individer för att de har en egen åsikt? Eva-Lisa Dezmin ifrågasätter hur man kan tro ”på alla människors lika värde, men inte sådana som råkar ha andra åsikter än de man själv har”. Är detta inte hyckleri ? Svaret är, att ALV:s försvarare genomgående hävdar, att man ska ha en ”viss rätt” värdegrund. Alla sådana resonemang leder till att en individ bara får ha  e n   v i s s   uppsättning av åsikter. Demokratins regler om tankefrihet, yttrandefrihet och så vidare faller därmed, och vi är tillbaka till kommissariernas land, där på viktiga områden bara en åsikt får råda. I Sverige har vi sett det gällande till exempel invandring. Det är förvånande att de borgerliga så lätt kunde förledas av kulturmarxisterna att lämna sina tidigare grundläggande åsikter om frihet och – i alla fall på några områden - falla i den totalitära fällan att för någon, vacker eller ful, utopi bortse från individens rätt till självständiga åsikter. Utan den finns inget anständigt samhälle utan bara varierande grader av förtryck. Det gäller till exempel dagens Sverige. Frågor som hur värdegrunder baserade på ALV krockar med grundlagen vill man inte diskutera. Men om man inte är förhäxad av mantrat, inser till exempel varje person att potentiella invandrare inte alls behöver ges tillträde till Sverige på grund av ALV. Det avgör de svenska medborgarna helt och fullt. Och om de nu är här, behöver invandrarna inte ges samma hjälp eller standard som svenskar (de svenskar, som är beroende av oss andra). Det krävs bara en ändring i kommunallagen för det. Självfallet ska utlänningar inte ha förtur till anställningar, bostäder och så vidare. Det finns inga skäl att ge positiv särbehandling av något slag till icke-medborgare eller ens till ”minoriteter” i Sverige, vilken särbehandling allmänt diskriminerar svenskar. Om legala invandrare inte vill ställa sig i kön, får de söka sin levnadsort någon annanstans. Och de praktiska konsekvenser, som politik baserad på ALV leder till, bortser förespråkarna helt ifrån. Men som Per Hagenäs säger: ”Att ta ansvar är egentligen något annat än att vara god”. Ja, politikernas definition av att ”ta ansvar” är tydligen att vräka över det ekonomiska ansvaret för mängder av utlänningar på svenska skattebetalare (som ej tillfrågats). Därigenom avses politikerna få ett anseende om sig att vara ”goda” och därför kan nå eller vara kvar vid den politiska makten. Är det ansvarsfullt – eller grovt hyckleri och tvärtom ett fullgott bevis på ansvarslöshet?   Dan Ahlmark]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/mantrat-allas-lika-varde-ett-ingrepp-pa-manniskors-rattigheter/feed/ 5