https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Sat, 10 Oct 2020 12:22:04 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1.1 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg https://nyadagbladet.se 32 32 https://nyadagbladet.se/debatt/en-flerhovdad-strategi-mot-gangkriminaliteten/ https://nyadagbladet.se/debatt/en-flerhovdad-strategi-mot-gangkriminaliteten/#comments Sat, 10 Oct 2020 12:20:36 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=85194 Det är de så kallade problematiska utanförskapsområdena, som är den materiella och sociala orsaken till gängkriminaliteten. Polisen har identifierat 55 sådana områden i 22 städer. I dessa invandrartäta och osvenska stadsdelar har vi fått in utländska klaner, som organiserar och genomför djupt kriminella handlingar. Polisen har kartlagt 40 sådana klaner med cirka 5000 individer, som kommit hit i det enda syftet att ta makten i en stadsdel för att härska och kontrollera narkotikaförsäljning, stölder med mera för att tjäna pengar. Det är dessa subversiva parallellsamhällen med egna informella ”lagar” och maktstrukturer, som gör det så svårt för polisen att komma åt gängkriminaliteten. Det är huvudmännen, ledaren som planerar och bestämmer och ungdomar som genomför brotten. Då dessa åker fast, finns det hela tiden nya rekryter, danade i denna miljö och moral därefter, som tar deras platser. Att tala om misslyckad integration i dessa områden är inte relevant. Dessa människor vill inte integreras och bli en del av vårt samhälle. De vill leva i sin egen värld. Och det ska vi se till att de inte får fortsätta med! Vad ska vi då göra åt eländet? Det är uppenbart att vi måste bli mycket bättre på att hindra sådana subversiva människor att komma in i landet. Och mycket effektivare att utvisa dem som inte har rätt att vara här. Vi måste ge polisen bra mycket bättre möjligheter och resurser att penetrera dessa miljöer och klaner. Det handlar om ny teknik för avlyssning och visitering. Härdar som Rinkeby, Angered, Rosengård och flera liknande områden bör bli visitationszoner. Samtidigt en samverkan mellan bostadsföretagen, polisen och socialtjänsten för att helt enkelt avhysa de kriminella. De ska inte ha någon plats att bo i vårt samhälle! Väck med dem! Polisen måste få möjlighet, att via samarbete med andra myndigheter, komma åt klanledarna genom åtal för andra brott än just gängkriminaliteten, vilken på grund av rädsla och tystnad är svåra att komma åt. Det gäller att sätta dit dem för ekonomisk brottslighet, bidragsfusk, skattefiffel, trafikförseelser och andra brott de gör sig skyldiga till i vardagen. Och se till att de får stanna länge i fängelse! KD:s förslag att låta utlänningar tjäna av sina fängelsestraff i de länder de kommer från är en bra idé. Det är också dags att ge upp den i och för sig humana idé att anpassa kriminella till ett laglydigt liv i samhället. Detta skulle ske genom att straffet verkligen skulle vara kriminalvård, med betoningen på vård, för att intagna inte ska bli ännu mera avvikande och samhällsfrånvända med en kriminell identitet. Det var rätt tänkt då vi genomförde dessa tankar i strafflagstiftningen. Men idag har vi ett helt annat samhälle där det är meningslöst att tro att de gängkriminella ska anpassas till samhället och leva ett normalt liv. Detta är dem främmande eftersom de redan som barn får en identitet som stående utanför, lever i en sådan miljö och vill göra karriär i den kriminella världen. Detta fenomen har vi känt till länge, men velat väl och varit både godhjärtade och godtrogna, för att inte säga naiva! Men det är uppenbart att vi inte kommer åt gängkriminaliteten enbart med metoder på dessa nivåer. Vi måste tränga på djupet i dessa sub-miljöer. Det handlar om familjeterapi för att bearbeta dysfunktionella familjer varifrån de unga brottslingarna rekryteras. Skolorna bör ha många kuratorer för att hjälpa och stärka elever att ta sig ur dessa miljöer och blodsband. Det behövs inte minst att vi arbetar med att förändra miljöerna i grunden genom community organizing. Det är flervägsstrategier som går ut på att hjälpa de förnuftiga och frustrerade i lokalsamhället att organisera sig så de kan stå emot hoten och framförallt skapa produktiva sociala miljöer där de kan utveckla sammanhållning och gemenskap utifrån sina egna förutsättningar och resurser. Dessa metoder har bland annat använts med framgång i USA. Det kommer inte att fungera att enbart förlita sig på att polisen löser problemen genom brottsbekämpning. Polisen får ta hand om de kriminella, samtidigt som samhällsarbetare hjälper dem som vill bli medlemmar och integrerade i vårt samhälle att tillsammans skapa forma en anda och inte accepterar kriminaliteten. Dessa människor ska få hjälp att organisera sig för att ta egenkontroll över sin miljö. De måste bli tillräckligt starka för att orka och våga stå emot klanerna. Det blir inte lätt och måste ske på flera plan samtidigt och i mycket nära samarbete med polisen, som har rätt att utöva våld mot de kriminella. Polisen, som har bäst insikt i de kriminella klan-miljöerna, förespråkar den här typen av flervägsstrategier och det är nog enda vägen att på sikt rensa upp och likvidera dessa pesthärdar i vårt samhälle.   Alf Ronnby]]> https://nyadagbladet.se/debatt/en-flerhovdad-strategi-mot-gangkriminaliteten/feed/ 7 https://nyadagbladet.se/debatt/svenska-akademien-har-blivit-en-otidsenlig-institution/ https://nyadagbladet.se/debatt/svenska-akademien-har-blivit-en-otidsenlig-institution/#respond Wed, 02 May 2018 06:23:35 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=49967 Svenska Akademien är en organisation som har överlevt sig själv. En privat institution som juridiskt ägs av kungen. I dagens upplysta tid går det inte an att ha en institution, som lever efter stadgar och regler som kung Gustav III instiftade 1786. Samhället har inte någon verklig insyn i denna elitistiska organisations verksamhet, ekonomi, förfaranden, val av bidragsmottagare, mm. Akademin utser själva i hemlighet sina medlemmar ur en förhållandevis exklusiv skara av intellektuella toppar och vänner. Det är snudd på att man kan kalla akademin för en sekt eller ett kotteri, som ger bidrag till sina vänner. Nu har ju sekten delat sig genom inre söndring. Allt detta kan naturligtvis en privat organisation syssla med, men här finns en paradox genom att akademin också är en offentlig institution, som representerar Sverige i kulturella sammanhang och utser nobelpristagare i litteratur. Mycket prestigefulla uppgifter, som bidrar till Sverigebilden internationellt. Detta ger akademin en särställning, vilket blir lite märkligt för en privat verksamhet. Jag gissar att inte många utom en inre krets och några jurister har klart för sig dessa förhållanden. Vi tror nog lite till mans att akademin är en statlig verksamhet och del av den offentliga sektorn och därmed underkastad de rättsordningar som gäller för sådan verksamhet, till exempel jäv. Men nix, så är det tydligen rent juridiskt inte. Vi förväntade oss nog också att denna högtstående och ärade skara i akademin, skulle visa sig vara människor av högre moralisk och etisk resning är folk flest. Men inte så. Även könskampen går igen här då flertalet var män som ville kasta ut Katarina Frostenson medan flertalet kvinnor – Kristina Lugn, Jayne Svenungsson, Sara Stridsberg samt Lotta Lotass (som inte deltar i akademiens arbete) ville att hon skulle få sitta kvar. Men Horace Engdahl vann tillsvidare den kampen. Upphovet till konflikten är Akademins oförmåga att hantera kritik mot Katarina Frostenson och hennes man Jean-Claude Arnault. Det gäller två förhållanden: 1. Att Frostenson och Arnault tillsammans äger ett företag, Forum, som de fått pengar till av Akademin, samtidigt som Frostenson är ledamot av Akademin. 2. Att Arnault i Metoo-härvan blev anklagad för att vara allt för närgången mot unga kvinnor, som medverkat i hans Forumverksamhet eller som han träffat i Akademins lägenhet i Paris. Ett gäller alltså frågan om jäv i Akademin. Bidragsfusket har väl förstärkts av att Horace Engdahl är kompis med Arnault. Möjligen har ledamöterna i Akademin inte behövt bry sig om jävsregler eftersom sådana inte finns reglerade. "Till exempel saknas i dagsläget jävsregler för den privata sektorn", säger Alexandra Kessler i Juridisk tidskrift 2013-08-11. Andra har hävdat att samma regler gäller som för offentlig verksamhet. Vi får väl se hur det slutar när nu Ekobrottsmyndigheten tagit sig an ärendet. Vad gäller kritiken från kvinnor mot Arnault, kanske det handlar om skilda världar och moralregler. Arnault är en fransk "womanizer" för vilken det är naturligt att flörta närgånget med kvinnor han kommer i nära kontakt med. Värre är det om han tvingat sig på kvinnor i beroendeställning till honom. Ännu allvarligare är det med anklagelser om att Arnault har våldtagit en kvinna i Akademins lägenhet i Paris. Att han klappat kronprinsessan på rumpan när hon var en ung tjej, är kanske inte märkvärdigare än annat, men får givetvis större uppmärksamhet när det kommer ut. Men bortsett från sjaskigheterna i och kring Akademin, bör vi fråga oss om det är rimligt att en liten, exklusiv grupp av litterära digniteter ska fortsätta att representera vårt land och utse vinnare i litteratur, vinnare som få känner till och ännu färre läst. Undantaget från detta litterära snobberi var förra året då Bob Dylan fick priset (som ryktesvis var en konfliktanledning, där Sara Danius var drivande... och Dylan fräck nog att inte hämta så som sig bör). Vad är det för poäng med den vanliga exklusiviteten hos akademin annat än att skapa avstånd mellan den intellektuella eliten och vanligt folk? Frågan som bör ställas är om Nobelpriset i litteratur ska fortsätta att vara sparsmakat inom den intellektuella eliten, eller om det nu är dags med något mera folkligt? Istället för att denna akademiska sekt ska utse pristagare, kan man ju tänka sig att det sker genom en folkomröstning kring vilken eller vilka författare som bör äras. Detta kan kompletteras med en panel av litteraturvetare och kritiker. Eftersom det ytterst är kungen Carl XVI Gustaf som råder över svenska akademin kan han ta initiativ till en ny ordning för verksamheten. Som ägare kan han bestämma att nu – då vi blivit av med egensinniga Sara Danius – vänder vi blad och går vidare i ett nytt kapitel, liksom han själv vid ett tillfälle gjorde, då man kört fast i opinionsbildningens träskmarker.     Alf Ronnby fil dr i sociologi och docent i socialt arbete]]> https://nyadagbladet.se/debatt/svenska-akademien-har-blivit-en-otidsenlig-institution/feed/ 0 https://nyadagbladet.se/debatt/boneutrop-symboliserar-islamisk-kulturimperialism/ https://nyadagbladet.se/debatt/boneutrop-symboliserar-islamisk-kulturimperialism/#respond Sun, 08 Apr 2018 09:50:57 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=48911 Det finns nästan en miljon muslimer i Sverige enligt en färsk rapport från Pew Research Center. Om 32 år kan de vara 30 procent av befolkningen. Redan idag har de med hjälp från Saudiarabien och andra muslimska stater skapat ett fyrtiotal moskéer. Nu vill den del av dessa ha offentliga böneutrop såsom det ska var enligt islam. Protesterna mot böneutrop (och moskéer) handlar ingalunda bara om att vi ogillar ett högljutt bönemässande ut till allmänheten. Det gäller mera att denna förskräckliga religion inte ska få störa vår sinnesro och ordningen i vårt samhälle. Böneutropen symboliserar en ytterst reaktionär religion och kultur, som vi helst vill slippa här i landet. I Saudiarabien kan de ropa i sina minareter bäst de vill, men inte här. Stockholm har flest med elva. Göteborg har sex och Malmö officiellt fem, men med alla mindre källarmoskéer och liknande är det kanske närmare tio. Efter att moskén i Fittja år 2013 fick lov att ha böneutrop på fredagar mitt på dagen, har nu också moskén i Växjö ansökt om att låta bönen ljuda över omgivningen. Detta har lett till en livlig debatt kring om moskéer generellt ska ha rätt till böneutrop. Anhängarna anser att det kan liknas vid klockringning i kristna kyrkor och att böneutrop bör vara en del av religionsfriheten. Men det håller inte att hänvisa till klockringning. Klockringningen har i vår tusenåriga kulturhistoria flera olika funktioner till exempel musikaliskt i olika former av kimning, klämtning, rundringning. Morgon och kväll för att markera arbetsdagens början och slut. Klockringningen användes för att släcka respekt tända elden i husen, liksom att öppna/stänga stadsportarna. Den användes som larmsignal vid brand liksom vid krigsutbrott och fred. Senast vid Andra världskriget. Vi har själaringningar och vid kungens död. Klockringningen är en sedvänja som ingår i vårt kulturarv och som man kan läsa om i Bringeus "Klockringningsseden i Sverige". Den borde biskopar och präster läsa, vilka tror att böneutrop kan jämställas med klockringningen. Böneutropen är dessutom en del av den islamska mässan, som imamen vill basunera ut till alla som kan höra, muslimer och alla andra! Motståndarna anser att det inte passar in i svensk samhällskultur, att det är störande och att religionsfriheten inte inbegriper rätten till böneutrop. Ytterligare andra anser det oklokt av muslimer att vilja ha böneutrop eftersom det leder till konflikter, förargelse och fientlighet mot muslimer, vilket kan skapa oordning och oroligheter i samhället. Det bör alltså vara i muslimers eget intresse att ligga lågt med islams mest iögonfallande uttryck. Sedan religionsfrihetslagen avskaffades är det Europakonventionen (och Regeringsformen) som är de lagrum där religionsfriheten fastslås: "Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet..." Av denna formulering i Artikel 9 följer att skyddet omfattar både frihet att ha en religion, men också friheten att inte ha en religion. Teologie doktor Ann Heberlein hävdar just detta i en krönika i Svenska Dagbladet den 1 mars i år, att religionsfriheten också innebär att gemene man har rätt att slippa utsättas för oönskad religiös påverkan. Man kan tom säga att frågan om religionsfrihet inte räcker för att ta ställning till utövandet av islam. Islam är nämligen inte bara en religion; det är en ideologi, en samhällsuppfattning som ska vara vägledande även för politiken. Islam är alltså politisk och omfattar allt och alla i samhället. Alltså inte alls som religion uppfattas här i landet, där det tydligt (särskilt sedan kyrkan skildes från staten) är en privatsak. Den lutherska kristendomen och islam kan inte jämföras på samma dag. Det är som att jämföra päron och äpplen. I religionsfrihetslagen var det mycket tydligt att enskildas religion och religionsutövande inte fick störa den allmänna ordningen: 1 § "Envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse." Samma tanke finns i Europakonventionen: "Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter." Härmed blir frågan om böneutrop också en ordningsfråga för myndigheterna. Om böneutrop är samhällsstörande handlar alltså inte, som miljökontoret i Växjö tror, bara om utropen är störande genom att de skickar ut ljud som är högre än tillåtna tio decibel. Böneutropen är inledningen på den islamska bönen och vänder, eller kommer att vända, sig inte bara till muslimer, men till hela allmänheten i det område är de kan ljuda. Böneutropen kan också ses som propaganda för islam och står närmast i strid med religionsfriheten, än tvärt om. De som, likt biskopen i Växjö, argumenterar för böneutrop med stöd av religionsfriheten, har missuppfattat vad religionsfriheten står för. I Sverige anses religion vara en privatsak, och än mera så sedan kyrkan skildes från staten. Av den grunden står offentliga böneutrop och islamskt böneförkunnande till allmänheten i strid med en grundläggande uppfattning i vår moderna kultur. Majoriteten av svenska folket är också emot böneutrop. Endast en liten minoritet kan acceptera böneutrop. Vill muslimer hålla på med sina böner fem gånger om dagen, får de vara så goda att göra detta inne i moskén eller i annan lokal, till exempel där hemma. Det kommer knappas att störa, medan allmänt utsjungande av islamska böner kommer att väcka förargelse och riskera skapa oro och konflikter i samhället. Men böneutropen från moskéernas minareter har också en vidare innebörd. Saudiarabien använder en del av de oljepengar vi ger dem till att sprida islam i tappningen Wahhabismen, en av de mest reaktionära tolkningarna och tillämpningarna av islam. Bellevuemoskén i Göteborg finansieras av Saudiarabien. Saudiska pengar finansierar också Trollhättans moské, Hötorgsmoskén, Västerås moské och Borås moské. I Europa i övrigt har saudierna spenderat 65 miljarder dollar på att sprida Wahhabismen via moskéer och på annat sätt genom att betala Wahhabistiska imamer. Det är inte bara Saudiarabien som är aktiva i att sprida islam i världen. Flera andra arabregimer deltar i muslimernas strävanden efter sitt Umma. Turkiska pengar har finansierar Fittja moské, Muslimska församlingen Malmö, Skärholmens moské och Turkiska islamiska kulturföreningen i Rinkeby. Qatar finansierar Umm al-Muminin Khadijah-moskén i Malmö med 30 miljoner. Det är Skandinaviens största moské. Qatar stöttar också Gävle moské, Västerås moské och Örebro moské. Förenade arabemiraten har finansierar Trollhättans moské och Stockholms moské. Det vi ser här kan kallas islamsk kulturimperialism och den kan sannolikt på sikt bidra till radikala förändringar i det svenska samhället. Den som inte vill inse detta är naiv och olovligt blåögd. Genom muslimernas verksamhet i Sverige bidrar de till att sprida reaktionära uppfattningar om förhållanden mellan män och kvinnor. I moskéerna gäller samma könsuppdelning som är tradition inom islam. Kvinnor får inte vara tillsammans med männen i moskén och ska ha separat ingång. Moskéerna fungerar ibland som samlingsplats för jihadister, som ingår i de ”sleeping cells” vilka Säpo försöker hålla koll på. Hötorgsmoskén har besökare med kopplingar till IS-resenärer. Borås moské bjöd in en imam som uppmanade till mord på judar. Vad som sker i Malmös alla källarmoskéer vet bara besökarna och Säpo. "Terrorhotet mot Sverige från islamistiskt motiverad terrorism bedöms utgöra ett förhöjt hot(3)".(Bedömning av terrorhotet mot Sverige 2018 SÄPO) Det gäller här att "mota Olle i grind". Fittjamoskén fick tillstånd för böneutrop. Får moskén i Växjö också tillstånd, dröjer det inte länge innan alla 40 moskéer vill ha samma rättigheter. Det är inte svårt att föreställa sig hur det då kommer att låta då alla dessa moskéer har böneutrop fem gånger om dagen, vilket det ska vara enligt islam. Det är ditåt vi kommer att gå. Om 30 år, visar den färska studien från Pew Research Centre med titeln "Europe's Growing Muslim Population 2017" att befolkningen här i landet kan bestå av 30 procent muslimer, om migrationen fortsätter som den gjort de senaste tre åren. Islam är en främmande och för många skrämmande religion. Om det inte vore för religionsfriheten, skulle sannolikt inte en sådan uppviglande lära tillåtas över huvud taget i ett modernt samhälle. Genom Säpos rapporter vet vi att det i olika slags moskéer förekommer hatpropaganda mot den västerländska kulturen och de ogudaktiga, dvs alla vi som inte är troende muslimer. Det finns väldigt lite intresse av att bli en del av det västerländska samhället, tvärtom vill man påverka och omforma det. Faktiskt är det överordnade målet för hela den islamska rörelsen, att skapa sitt Umma, nämligen att islam ska erövra hela världen. Det är i det ljuset böneutropen ska ses. Det är inte en del av en personlig religionsutövning, utan som en symbol för kulturell expansion och dominans. Enligt många muslimer står väst och islam i motsatsförhållande till varandra, det är en kamp om samhället som pågår. Så ser i alla fall muslimer på förhållandena. Hotet handlar inte bara om att radikala imamerna får en och annan moskébesökare att ansluta sig till Islamiska staten eller al-Qaida. Den kulturella imperialismen handlar inte så mycket om våld, som att den islamska kulturen successivt smyger sig in i vårt samhälle genom att vi pö om pö accepterar islamska värderingar och i toleransens och den fredliga samexistensens namn inte vill ta strid med muslimerna. En vacker dag står vi inför fullbordat faktum och får djupt ångra att vi var så godtrogna och naiva. Ett talande och avskräckande exempel på hur islamsk verklighetsuppfattning och kultur smyger sig in i våra samhällsfunktioner är misshandelsfallet i Solna tingsrätt. Nervärderingen av kvinnan i det aktuella fallet är just en sådan avspegling av islamsk kvinnosyn. Biskop Fredrik Modéus välkomnar Växjö muslimska förenings ansökan om böneutrop: "Rätten att uttrycka sin tro är grundläggande i en demokrati", säger Modéus. Okunnigheten och blåögdheten hos denne biskop är förbluffande. Hade han brytt sig om att läsa koranen, skulle han se att islam inte är en religion på linje med kristendomen. Det är den naiva inställningen och attityden hos denne biskop och andra välmenande humanister, som bidra till att människor inte inser faran med islam. Men vi vet att vägen till helvetet är kantad av välmenande präster och andra samvetsömma personer, som inte förstått att Islam inget har med demokrati att göra - tvärtom! När de första moskéerna byggdes var det redan diskussion om minareterna, och då bedyrade muslimerna att det bara var en arkitektonisk utsmyckning och att man absolut inte hade tänkt ropa ut bönen från dem. Nu vill man ha tillstånd för bön en gång i veckan. Exempel från Tyskland visar dock att en dag i veckan blev fem gånger om dagen, sju dagar i veckan. Den tyska delstaten Nordrhein-Westfalen är en sådan plats. Där sker böneutropen bland tyskarna alla dagar i veckan, flera gånger om dagen. Vi kan vara säkra på att allmänheten, kristna, icketroende osv inte vill utsättas för islamska böner öht. En aspekt som Stefan Löfven och andra som anser att det går an bara böneutropen inte stör allmänheten, borde tänka på att böneutropen är en del i muslimers strävanden att skapa sina egna samhällen i vårt land. Parallellsamhällen växer fram typ Fittja och Rosengård, där de bygger sin egen rättsordning, vilande på sharia. Där gäller också vissa krav på kvinnors klädsel och "sedlighetsvakter" ser till att klädkoderna följs. Ungdomar ska helst inte lyssna på musik och inte ha egna fester med dans och musik. Sådana tillställningar stoppar sedlighetsvakterna. Dessa parallellsamhällen har sin egen dynamik och muslimer dras till de sina, medan andra känner sig obekväma i denna miljö och flyttar. Här har vi alltså en självförstärkande miljö där böneutrop är en del. Är det så vi vill att detta land ska utvecklas? Avskräckande exempel kan hämtas bland annat från England där muslimerna haft mera tid på sig att bygga sina egna ordningar. Islams mässande böner från moskéernas minareter är en ren provokation och har inget med religionsfrihet att göra. Böneutrop bör inte tillåtas och de tillstånd som redan getts bör återkallas.     Alf Ronnby fil dr i sociologi och docent i socialt arbete]]> https://nyadagbladet.se/debatt/boneutrop-symboliserar-islamisk-kulturimperialism/feed/ 0 https://nyadagbladet.se/debatt/systemmedias-indoktrinering/ https://nyadagbladet.se/debatt/systemmedias-indoktrinering/#respond Tue, 27 Feb 2018 15:31:25 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=47609 I och med framväxten av alternativa medier och så kallade sociala medier, har det för många blivit tydligare vilken roll de systembärande medierna spelar, då det gäller värderingar och världsbild. Dessa medier kan kallas politiskt korrekta, eftersom de huvudsakligen förmedlar den information och de budskap, som ligger i linje med det idag politiskt korrekta. Alltså de värderingar som det ledande, dominerande, "humanitära" etablissemanget står för och vill torgföra. Det är de hegemoniska (dvs kulturellt dominerande) samhällsuppfattningarna kring den marknadsliberala ekonomin, kring mångkulturalismen, sexuellt likaberättigande, alla människors lika värde, jämviktssamhället, formell demokrati, parlamentarism och globalism. De slår med kraft ner på nationalism och patriotism, eftersom dessa står för och vill värna den svenska kulturen. Systemmedia står för mångfald, mångkultur och kulturrelativism, dvs den ena kulturen är så god som den andra. I den moderna världen spelar massmedierna en viktig roll i informationsflödet. De systembevarande medierna (typ DN, SvD, GP, Sydsvenskan, Aftonbladet, Expressen, osv) är i hög grad centraliserade. Det betyder inte nödvändigtvis att de är toppstyrda. Nej, det är budskapet som är centraliserat. Det systembärande budskapet produceras ocensurerat genom bärarna (dvs journalisterna) av det dominerande samhällsparadigmet. Reportrar, journalister och andra mediearbetare är så att säga inneslutna i tidens normbubbla. De är självgående. Toppstyrning behövs inte! Journalisterna förmedlar de perspektiv och den information, som systemet har behov av, därför att de själva menar att detta är så världen ser ut och hur den bör vara. Exemplen på detta är hur den så kallade växthuseffekten och den globala uppvärmningen framställs. Budskapet är att det är vi själva, vi människor, som skapar uppvärmningen. Forskare av annan uppfattning blir sällan publicerade. Ett annat exempel är mångkulturalismen och migrationen, där budskapet är att det handlar om flyktingströmmar som vi måste hjälpa och som vi för övrigt behöver för att till exempel klara vården. Budskapet är också genomgående att invandringen på sikt är lönsam. Kritiker av migrationen stämplas som rasister och får sällan komma till tals. Andra exempel är stödet för den liberala marknadsekonomin, fri företagsamhet, valfrihet i alla servicesystem, pluralism, alla människors lika värde, accepterande av könsneutrala äktenskap, mot homofobi, islamofobi och xenofobi. Exempel på kraven om det politiskt korrekta är när det blir ett väldigt hallå från alla systembärare då SVT dristar sig till att sätta utmanande rubriker som: "Hur mycket invandring tål Sverige?" eller "Håller Sverige på att islamiseras?" Då blir SVT beskyllt för att ta sina utgångspunkter i främlingsfientlighet och islamofobi av de magistrar som ska hålla ordning i journalistklassen, typ Anna-Lena Lodenius och Lisa Bjurwald (Medievärlden). Vilhelm Mobergs ord om förhållandena i Sverige, som han kallar en demokratur, är tänkvärda: "I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps."  Demokratur betyder alltså skendemokrati, demokrati på ytan men i själva verket är det en maktelit som styr och ställer, där just medierna är mycket viktiga  för att ge medborgarna den tillrättalagda bilden av verkligheten. Det handlar alltså om hegemoni, eller dominans genom övertygelse. Systemmedias dominans bygger på att det dominerande skikt i samhället (kulturbärarna som sätter dagordningen och levererar förklaringsmodellerna) behåller sin ställning genom att de som domineras accepterar deras världsbild och den rådande ordningen. Den rådande ordningen uppfattas som den rätta och förnuftiga och eventuella alternativ som orealistiska och ogiltiga. Därför blir den okritiskt accepterad! Det som håller medborgarna kvar inom en viss ordning är också det som kallas systemavhängighet. Vi är beroende av de system och ordningar vi har lärt oss att leva med. Att bryta med dessa leder oss ut i det okända och de flesta individer blir osäkra och rädda för detta. Vi vet så att säga vad vi har, men kanske inte vad vi kan skapa istället. Vi fruktar oordning och kaos och därför är vi av naturen lite konservativa. Detta gynnar den bestående ordningen, dess självklarhet och dominans. Systembevararna pekar gärna ut alternativa ordningar som extrema, företrädda av extremister och därför kan eller vågar folk inte ta dessa alternativ på allvar.  Härskarnas hegemoni vilar inte på någon tvångsmakt, utan på att systemmedia och kulturbärarna lyckas överföra sina perspektiv och värderingar till dem som är dominerade. De flesta uppfattar, tolkar och accepterar dessa värderingar och perspektiv som sunt förnuft. Hegemonin handlar om kulturbärarnas dominans över perspektiven, kulturen, värderingarna och förståelsen av samhället. Systemmedia skapar och upprepar ständigt de perspektiv, normer och värderingar, som avspeglar sig i attityder och förhållningssätt, och bestämmer på så sätt vilka som är de rätta normerna i samhället. Tydligast är nog "enögdheten" när det gäller att ge "rätt" bild av nationella  och internationella förhållanden. Systemmedia ser då sin uppgift att agera i "nationens intresse". Det gäller att bevara och förstärka bilden av att vi i vårt land naturligtvis ingår i den hegemoni som USA och EU utgör. Konflikter i världen ses ur detta perspektiv. Rapporteringen i svenska medier kring konflikten i Ukraina och Rysslands roll, är belysande för detta. Systemmedia spinner gärna vidare på  den gamla rysskräcken här i landet. Det handlar inte så mycket om att journalisterna är några propagandister. Nej, det är en mera sofistikerad process som leder till att de med ryggmärgen vet vilken den rätta ståndpunkten  är. Socialiseringen av journalister börjar redan i primärgruppen; familjen och nära vänner. Här grundläggs de i samhället dominerande värderingarna, moralen och förhållningssätt (såvida man inte tillhör en grupp som står utanför samhället). De rätta värderingarna får de också i journalistutbildningen och framförallt via den kultur som råder på redaktionerna hos systemmedia. Därigenom blir de socialiserade och inkluderade i gemenskapen. Detta bildar bakgrund till journalisternas förhållningssätt och seende. Individuella avvikelser förekommer naturligtvis beroende på omständigheterna, men de blir i regel inte låglivade på redaktionerna. Betraktelser som starkt avviker  från den etablerade ordningen, har mycket svårt att få anhängare och livskraft. Detta blir tvärt om misstänkliggjort av systemmedia och kommer då att uppfattas av flertalet av vanligt folk som falskt. Innebär också att de flesta inte upplever att de har någon anledning att ifrågasätta och själva gräva i ämnet. Tvärt om, de som ifrågasätter etablerade sanningar, blir misstänkliggjorda av systemmedia och sedan av omgivningen. De som gräver för djupt blir betraktade som extremister och utstötta - ingen man behöver ta på allvar. Detta är själva poängen med extremiststämpeln - exkludering! Systemmedierna får mycket av sin information från auktoriteter i statsapparaten, myndigheter, kommunalförvaltningar affärsvärlden osv (DN t.ex. är ett tydligt språkrör för regeringar och statsförvaltningen). Samtidigt är det politiska etablissemanget beroende av systemmedia för att få ut sina budskap och skapa förtroende. Det uppstår ett ömsesidigt beroende, där man binder upp varandra. Det hela går ut på att tala om för mediernas mottagare hur de ska se på världen, vad man ska tro på och vad som är rätt och fel. Systemmediernas huvudfunktion är att skapa förtroende för den rådande ordningen och stabilitet i systemet. Eftersom de flesta människor får sin information om världen genom systemmedierna (inte genom egen erfarenhet) skapar dessa ett beroende hos mottagaren. Därmed får de också en social funktion, som vägledning för hur mottagarna ska förstå vad som händer, vad de kan förvänta sig och hur de bör förhålla sig och agera. Beroendet gör att mediernas budskap lättare tas emot. Detta förstärks i tider av social oro och konflikter. Systemmedierna spelar också en viktig roll som den vilken bestämmer dagordningen, dvs vilka frågor och problem som ska ventileras och diskuteras och vilka åsikter som får komma fram och spridas, det så kallade problemdefinieringsprivilegiet och den så kallade åsiktskorridoren. Men genom dagens möjligheter via alternativa medier, kan vi anta att systemmediernas hegemoni och påverkan har utsatts för ny konkurrens och det är inte givet att t.ex. unga människor köper systemmedias förklaringsmodeller rakt av. Samtidigt ska vi inte ropa halleluja över alternativa medier. Det kan mycket väl hända att i dessa finns dolda (eller öppna) uppfattningar om vad som är politiskt korrekt i dessa kretsar och det kan ibland vara lägre till taket där än i systemmedia, beroende på att systemmedia sitter säkert i sadeln och tillåter vissa säkerhetsventiler, som inte alternativmedia kan kosta på sig. Har du inte rätt uppfattning är du där, liksom i systemmedia inte välkommen. Det handlar främst om att man tar upp olika ämnen och perspektiv, men det betyder inte fri och ocensurerad information. Ett belysande exempel på detta är synen på Donald Trump. Inte sällan framställs han i alternativmedia som alternativpresidenten eller rebellpresidenten, medan systemmedia ser honom som ett hot mot världsfreden. (Vill du veta mera om massmedia och dess påverkan, kan du söka på: Media system dependency theory.)     Alf Ronnby, dr i sociologi och docent i socialt arbete]]> https://nyadagbladet.se/debatt/systemmedias-indoktrinering/feed/ 0 https://nyadagbladet.se/recensioner/du-gamla-du-fria/ https://nyadagbladet.se/recensioner/du-gamla-du-fria/#respond Sat, 17 Feb 2018 12:54:49 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=47239 Alf Ronnby har gjort det igen. Hans nya roman Du Gamla Du Fria...? har verkligen skakat om och ökat medvetenheten om de risker som det innebär att öppna upp våra gränser i alltför generös omfattning och att anpassa våra svenska samhällen i alltför naiv och omedveten utsträckning till muslimernas och islams önskemål och krav. För ett par år sedan läste jag hans bok Smygande islamism (2010) och blev ordentligt omskakad.  Ronnby har i sin nya roman detaljerat beskrivit en skrämmande framtidsdystopi som jag är säker på att ingen av oss här i landet vill vara med om.  Men de flesta av oss inser inte hotet - ännu. Alf Ronnby är född 1943 och har Socionomexamen från Socialhögskolan i Lund. Han har disputerat i sociologi vid Lunds universitet och är docent i socialt arbete vid Umeå universitet.   Han var en förgrundsgestalt för samhällsarbetet inom socialt arbete och har arbetat som fältarbetare i det invandrartäta Rosengård. Ronnby har tidigare skrivit fem romaner. I boken har vi kommit till en tidpunkt när "miljontals muslimer från Mellanöstern och Nordafrika under många år har strömmat in i Europa och Sverige". Det har lett till mycket stora förändringar i landet. Medborgarna känner inte igen sig. Mängder av svartklädda kvinnor i heltäckande niqab rör sig på gatorna. Det har byggts många moskéer som finansierats av Saudiarabien. Där predikar imamer den extrema islamismen, wahhabismen. Fem gånger om dagen annonseras bönestunden. Läsaren får leva sig in i konsekvenserna av den alltmer genomsyrade muslimska kulturen i det svenska samhället. Hur män och kvinnor sitter åtskilda på bussar och även på andra offentliga platser. Hur svenska kvinnor tvingas bära slöja. Hur islam blir alltmer dominerande i religiösa sammanhang. Hur musik, dans, teater och annan underhållning blir förbjuden. Hur nyhetsförmedlingen blir alltmer anpassad till ett muslimskt perspektiv. Hur fler och fler på alla politiska nivåer är muslimer och därmed kan påverka politiken i kommuner och i hela landet. Storstäderna domineras nu av muslimer och i vissa stadsdelar bor nästan bara muslimer. Där råder sharialagar. Imamerna predikar om den västerländska synden och berättar att muslimerna "ska erövra hela världen och skapa sitt umma", d.v.s. en islamsk värld. Den muslimska sedlighetspolisen ser till att lagarna efterföljs, att kvinnor har slöja eller niqab. I skolorna är pojkar och flickor uppdelade. Lärarna är nästan helt muslimer. Huvudpersonerna i boken är universitetslektor Håkan och kollegan Anja, som båda arbetar vid Socialhögskolan i Lund. De blir i lärararbetet konfronterade med hur deras muslimska studenter ställer särskilda krav, som de tycker det är svårt att tillmötesgå. Rektor på skolan står för fredlig samexistens mellan muslimer och kristna och är beredd att gå långt för att tillfredsställa muslimernas krav. Detta leder till konflikter mellan honom och flera lärare på skolan, som tycker det liknar kravlös underkastelse. Konflikten gestaltas huvudsakligen genom dialogerna  mellan huvudpersonerna, lärare i socialt arbete och de muslimska studenterna, dels mellan Håkan och rektorn. Dialogerna avslöjar författarens omfattande kunskaper om Koranen, om islam och om den muslimska kulturen. Regeringen är en koalitionsregering mellan Socialdemokraterna och Almuslimun Jayidaan (ungefär Muslimernas väl) (s. 114). De har stoppat Facebook, Instagram, Twitter och liknande sociala medier "eftersom samförståndspolitiken inte klarade den omfattande kritik den drabbades av från folket, via sociala media" (s. 116). Inom servicesektorn vägrar muslimska män att låta sig bli betjänade av kvinnor. Det har lett till att man numera i huvudsak anställer män. Det leder till att det finns färre arbetsplatser för kvinnor, vilket passar muslimerna eftersom de anser att kvinnans plats är i hemmet, för att ta hand om familjen. Läsaren får i detalj följa hur det på olika samhällsområden får allvarliga konsekvenserna av anpassningen till islam. Det finns trots allt ”fickor av motstånd” i Sverige. I andra hälften av romanen är det jämtlänningar som gör motstånd mot islamiseringen. Anja, Håkans kollega, säger upp sig från Lunds universitet och återvänder till Jämtland varifrån hon kommer. Där får hon arbete på Socionomutbildningen i Östersund. I Jämtland har invånarna, politiker och präster uppmärksammat hotet från islam och där sker ingen anpassning till muslimska krav. Bönderna i Jämtland reagerar mot den för djuren så plågsamma och grymma halalslakten. De jämtländska bönderna hävdar med bestämdhet att deras djur ska slaktas på "de mest skonsamma och minst stressande sätt". Jämtland är "ett landskap som har en historia av motstånd och krig". Här finns sedan gammalt en motståndsarmé, Jämtlands revolutionära armé, JRA. Det var tidigare mest "en kul grej, men nu har det blivit blodigt allvar. Den högsta hövdingen för JRA är Arvid Nordenhök, "en bjässe på över två meter och 110 kilogram. En man i de femtio, med stor kalufs och härjat ansikte efter alla års arbete i skogen. Förr hade han stort skägg, men som han säger "det kan man ju inte ha längre. Då kan folk tro att man är en taliban" (s. 164). I Jämtland har man bytt ut den svenska flaggan mot den jämtländska, som en protest mot "Stockholms underkastelsepolitik. Boken presenteras som ett svenskt svar på Michel Houellebecqs uppmärksammade bok Underkastelse, som enligt en recension i SvD ”redan har orsakat årets största franska kulturbråk". I Houellebecqs bok vinner Muslimska brödraskapet år 2022 det franska presidentvalet, i hård kamp mot Nationella fronten. Det är lätt att se var Ronnby kan ha fått inspiration. Och han har skrivit en roman som väl kan mäta sig med Houellebecqs.  Detta är en bok som alla bör läsa, framförallt politiker och beslutsfattare på alla nivåer för att kanske få upp ögonen för en hotande fara.   Boken kan beställas direkt hos författaren alf.ron@telia.com.]]> https://nyadagbladet.se/recensioner/du-gamla-du-fria/feed/ 0 https://nyadagbladet.se/debatt/kan-vi-stoppa-valdsspiralen/ https://nyadagbladet.se/debatt/kan-vi-stoppa-valdsspiralen/#comments Wed, 07 Feb 2018 14:20:47 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=47058 Det dramatiska och dödliga våldet har ökat år från år och det tycks inte finnas någon ende på eländet. Polisen arbetar intensivt på att komma åt beväpningen i kriminella miljöer. Detta kan försvåra för dem som vill använda skjutvapen mot sina kriminella konkurrenter och/eller fienden. Men det ändrar inte det sociala undantagstillstånd som råder i dessa dysfunktionella miljöer. De kriminella ungdomarna har naturligtvis föräldrar och andra vuxna, som rimligen skulle ta ett ansvar för att deras ungdomar inte blir mördare, som fördärvar både sina egna liv och andras. Men det fungerar inte eftersom dessa ungdomar lever isolerat i ett fragmenterat samhälle, med svaga familjeband och där den informella sociala kontrollen inte finns. I dessa dysfunktionella områden har de kriminella inte kunnat göra samhällets normer och värderingar till sina egna och därför saknas de den inre kontrollen eller samvetet som hindrar kriminalitet och våld. "Antingen skjuter jag eller så skjuter de på mig." Bakgrunden är typisk för utanförskapsområden. Det skapas stereotypiska bilder och spänningar till samhället, vilket blir självuppfyllande. I gängmiljön behövs det bara en händelse som "legitimerar" våldet i de kriminella ungdomarnas ögon, för att ge igen. Men vi bör inte, som ofta sker, skylla kriminaliteten och våldet på fattigdom. Det handlar inte så mycket om detta. Det behövs metoder och processer som bygger en sund, normförmedlande gemenskap, i vilken även ungdomarna, på väg in i kriminalitet, blir delaktiga. Eftersom många av dessa, ofta invandrarungdomar, inte ser någon framtid i Sverige har de inte mycket att förlora på att gå den kriminella vägen till "värdighet", som de ser det. Utan delaktighet och accepterade framtidsperspektiv, lever de i nuet och försöker göra något av sina liv. Inom socialt arbete har vi metoder som går ut på att organisera lokalsamhället till socialt fungerande miljöer. Det kallas också för community organizing, Ett intressant exempel på hur detta kan användas för att stävja utvecklingen av våldskriminaliteten, visades den 28:e december i SVT. I stadsdelen Westside i Brooklyn, New York har organisationen SOS (Save Our Streets) genom community organizing lyckats få ner skjutningarna från 24 år 2010 till 2 i år. Samhällsarbetarna Sheaqua "cocopuff" Parvis och Amy Ellenbogen berättar i programmet hur de, tillsammans med boende och frivilliga arbetar med att skapa sociala miljöer som påverkar ungdomarna i riktning från våld till försoning och ändrade livsperspektiv. Det är lite förvånande att vi hör och ser så lite av community organizing i de många så kallade utanförskapsområdena (av polisen nu omfattande 23 bostadsområden typ Karlslund i Landskrona). Vi lär ut dessa metoder bland annat på socialhögskolorna, men socialtjänsten i kommunerna har en svag tradition att organisera en del av sitt arbete på detta sätt. Här behövs ett annat tänkande och det är kanske polisen (som nu vädjar om hjälp) som kanske hjälper kommunerna att få upp ögonen för community organizing. För den händelse du som läser detta, inte känner till community organizing kan jag tipsa om några bra böcker:

• Community: The Structure of Belonging – Peter Block
• Promoting Community Change – Mark Homan
• Organizing: A Guide for Grassroots Leaders – Si Kahn
• Building Communities from the Inside Out – John P. Kretzmann/John L. McKnight
• Samhällsarbete: strategier för ett radikalt och humanistiskt socialt arbete – Stefan Wahlberg
• Organizing for Community Controlled Development – Patricia Watkins Murphy/James V. Cunningham

    Alf Ronnby fil dr i sociologi och docent i socialt arbete]]> https://nyadagbladet.se/debatt/kan-vi-stoppa-valdsspiralen/feed/ 4 https://nyadagbladet.se/debatt/galopperande-brottslighet-knacker-polisen/ https://nyadagbladet.se/debatt/galopperande-brottslighet-knacker-polisen/#comments Fri, 02 Feb 2018 06:10:54 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=46894 Situationen i vårt land är mycket bekymmersam och polisen är hårt pressad. Detta har lett till att regeringen blev tvungen att byta ut den oduglige polischefen Dan Eliasson, trots att han har partibok. Det finns 800 kriminella män i nätverk med tillgång till vapen. 2017 skedde 300 skjutningar och 40 dödade, huvudsakligen i gänguppgörelser. Det är i storstadsområdena dessa kriminella nätverk finns, i Malmö 200, Göteborg 300 och Stockholm 300. Brottsligheten i landet har ökat allt sedan 1975, från 750 000 anmälda brott till 1,5 miljoner år 2016, eller från 9 221 per 100 000 invånare till 15 219, dvs med 65 procent. Särskilt allvarligt är att brott mot person (liv och hälsa) ökat mest och utgör nu 19 procent av brotten. Från 282 per 100 000 invånare år 1975 till 957 år 2016, alltså en ökning med 239 procent. Av de 957 är 112 fall av dödligt våld. Denna typ av brott är det högsta under 2000-talet. Vad gäller våldtäkter är ökningen katastrofal med 9 per 100 000 invånare 1975 till 68 år 2016. Detta är en ökning med hela 655 procent! Av 36 länder ligger Sverige två i toppen med mest våldtäkter. Japan har minst med bara en (1) per hundratusen invånare. Här i landet har vi varje år cirka 180 000 personer misstänkta för brott. 76 procent av dessa är män. Hela 20 procent är unga män 15-20 år. Av de nyligen kartlagda 800 är de flesta män i åldern 15 till 25 år och uppvuxna i hårt belastade miljöer typ Fittja, Kroksbäck och Bergsjön. Polisen får kritik för att man inte klarar upp mer än 19-14 procent av personbrott, dvs brott som lagförts (inte fastställda domar). Men vad gäller gängkriminaliteten är problemet bland annat att de som sett och vet något inte vågar anmäla eller ställa upp som vittnen. Gängen har tagit över makten i vissa bostadsområden och den som pratar med polisen riskerar att själv råka illa ut. Inom polisväsendet klagar man (t.ex. i Polistidningen no 12 2015) på hur verksamheten är organiserad och blivit allt mer centraliserad med landet uppdelat i sju regioner. Bristen på poliser framhålls också. Sverige har 206 poliser per 100 000 invånare medan t.ex. Tyskland har 300, Belgien 400 och Grekland 500. Vi har 30 000 anställda hos polismyndigheten varav 20 000 är poliser. Men långt ifrån alla poliser arbetar i yttre tjänst med uniform. Bara 46 procent är i yttre tjänst. År 1965 var det 67 procent. Det är alltså allt färre poliser i yttre tjänst. Organisationen ser ut som en tratt, men vi bör vända den upp-och-ner. Poliser på fältet har fått det allt tuffare i sitt arbete genom ökad kriminalitet och inte minst genom att det grova våldet ökat. Banditerna ger sig till och med på polisen. Detta måste vi sätta stopp för genom upprustning och ökad bemanning. Det brukar ibland hävdas att kriminaliteten beror på klassamhället, men i dagens samhälle är denna koppling inte så tydlig. Anledningen är att vi genom öppna gränser och migrationen i världen, kommit att bli en del av de brottsaktivas marknad. Det finns ca 300 kriminella gäng med ca 5000 "medlemmar" eller snarare "deltagare" som går in och ur gängen utifrån omständigheter. Ligorna pendlar också in och ut ur landet utan större problem. De som är här illegalt och riskerar en kriminell utveckling ska snabbt utvisas. Vad ska vi då göra mer för att bryta denna spiral av stegrande kriminalitet? Eftersom vi är med i EU kan vi inte längre ha full koll på vem som kommer in och åker ut ur landet. Men om tullarna får ökade befogenheter att kontrollera alla som åker in och ut skulle det säkert gå att göra livet surt för bovarna och andra med inte rent mjöl i påsen. Skärpta vapenlagar är bra, men vi måste också kunna kontrollera att vapen inte kommer in i landet. Erfarenheten från vissa satsningar (t.ex. i New York) visar att man bör ingripa tidigt mot brottslighet, för att förhindra allvarligare kriminalitet. Man bör särskilt hårdbevaka brottsbenägna individer. Detta förutsätter tidig information och kartläggning, vilket kräver att polisen är i utsatta miljöer och att det behövs fler poliser i yttre tjänst. Samverkan med andra myndigheter för att kunna ingripa mot bedräglig livsföring öht (bidragsbedrägeri, försäkringsbedrägeri, skatteflykt, rattfylla, fortkörning, smuggling, osv.) Polisen och andra bör göra omfattande kartläggning av brottsaktiva. Information som bör vara tillgänglig för varje polisman som ska göra ett ingripande. I utanförskapsområdena finns tyvärr många dysfunktionella familjer, som inte har förmåga att ge sina barn en bra uppfostran och utveckling. Det händer att i invandrarfamiljer förlorar husfar och andra auktoriteter i familjen (och "storfamiljen" inräknat nära släktingar) sin statur och pondus. Detta beror på flera faktorer som att de är arbetslösa och inte kan försörja familjen, att de inte är bekanta med det nya samhället, inte kan språket, inte organisationen, inte koderna och kulturen. Barnen lär sig det nya språket snabbare än föräldrarna och hur man ska ta sig fram i samhället. De kanske tom börjar se ner på eller förakta sina föräldrar, som inte kan slussa barnen in i det nya samhället på ett adekvat sätt. För att möta detta bör socialtjänsten satsa mera på familjerådgivning. För att få tidig information om familjeproblemen är det viktigt med samverkan mellan socialtjänst, skola, sjukvård och polis. Många av dessa dysfunktionella familjer lever på bidrar och i samband med att de söker hjälp, finns tillfällen att närmare få information om förhållandena i familjen. Samverkan mellan polisen och medborgarna gör polisen synlig och kan skapa förtroende. Vi kanske tom ska uppmuntra poliser att bosätta sig i utanförskapsområden t.ex. mot att de får gratis hyra. Kanske ska vi också återgå till att ha vicevärdar och portvakter i husen, för att få bättre koll vem som bor i husen och går ut och in. I vissa bostadsområden och mindre samhällen har det utvecklats "nattvandrare" för övervakning. Ibland går det längre och kallas medborgargarde. Det har dålig klang, men är förståeligt när polisen inte klarar att sätta dit bovarna. Grannsamverkan har visat sig ha en positivt effekt och kan utvecklas till än mera informativt arbete, som hjälper polisen. Projektet "Nos" är ett exempel på tidig upptäckt och rapport till polisen, där hundars fantastiska luktsinne och hörsel kommer till användning. Jag har tidigare skrivit om att vi bör genom community organizing skapa en bättre social miljö i utanförskapsområdena. En organisering bland de boende kan ev också leda till att man som grupp vågar informera polisen om viktiga iakttagelser. Samtidigt måste det bli möjligt att vittna utan att behöva visa upp sig i rättssalen och att informanten namn blir offentligt. Ökad kameraövervakning och vakter kan vara bra hjälpmedel, men utan förstärkning av polisen leder det inte långt. Att sätta in militären mot kriminella gäng funkar nog inte, men de kan ju i krissituationer vara bra för bevakningsuppgifter. Migrationsströmmarna är ju också ett bekymmer och där bör vi ta bättre reda på vad det är för folk som kommer hit. Hyresvädrar och bostadsrättsföreningar ska ha skyldighet att informera om vilka det är som bor i deras lägenheter, för att minska möjligheten för kriminella att gömma sig bland andra. Vissa miljöer har blivit veritabla smältdeglar för brottsligt beteende. Att sanera här är inte lätt, men viktig förutsättning för att bekämpa kriminalitet. Åtgärderna kan se tråkiga ut, men en tråkig samhällsutveckling måste nog mötas med tuffa metoder.     Alf Ronnby fil dr i sociologi och docent i socialt arbete]]> https://nyadagbladet.se/debatt/galopperande-brottslighet-knacker-polisen/feed/ 6