agendajournalistik – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Thu, 10 Nov 2022 16:25:24 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg agendajournalistik – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se 32 32 Riksdagsledamöter ifrågasätter klimatnarrativet – utmålas som ”förnekare” av SVT https://nyadagbladet.se/inrikes/riksdagsledamoter-ifragasatter-klimatnarrativet-utmalas-som-fornekare-av-svt/ https://nyadagbladet.se/inrikes/riksdagsledamoter-ifragasatter-klimatnarrativet-utmalas-som-fornekare-av-svt/#comments Thu, 10 Nov 2022 12:00:48 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=136740 Sex sverigedemokratiska riksdagsledamöter svarade på en SVT-enkät att de inte håller med om att det pågår en klimatkris. Public Service-kanalen svarar med att utmåla samtliga som det man benämner som ”klimatförnekare”. Det hela började med att SVT Nyheter skickade ut en enkät till alla riksdagsledamöter där man bland annat frågar om dessa delar FN:s generalsekreterares uppfattning om att ”världen står i brand och att det pågår en klimatkris”. Av 108 ledamöter som svarat är det bara sex som inte håller med om detta påstående – samtliga sverigedemokrater. SVT väljer då att göra ett reportage där man redan i rubriksättningen deklarerar att SD är ett "antivetenskapligt parti". Under artikelämnet ”Klimatkrisen” har man valt rubriken ”Flera SD-ledamöter tror inte på klimatkrisen – trots FN:s larm” och ett bildmontage på partiledaren Jimmie Åkesson och SD-ledamoten Angelika Bengtsson. SVT:s nyhet fortsätter på samma tema och en speakerröst säger att Angelika Bengtsson anser att FN:s klimatpanel IPCC är politiskt färgad. SD-ledamoten förklarar i intervjun att hennes bild är att IPCC-rapporten tycks bygga på en politisk dagordning snarare än åtgärder som faktiskt sätter press på Kina och minskar utsläppen. – IPCC är ju ett forskningssamarbete mellan tusentals forskare världen över. Menar du att de har en politisk agenda? frågar journalisten. – Det är så jag har tolkat det när jag läst kring IPCC-rapporten, svarar Bengtsson. Även partiledaren Jimmie Åkesson konfronteras angående huruvida han tror på "klimatkrisen" eller inte, men istället för att pudla konstaterar han att debatten kring ämnet är mycket skev och för tankarna till hur invandringskritiker tidigare demoniserats och smutskastats. – Det påminner ju väldigt mycket om hur invandringsdebatten lät för ett antal år sedan. Man får inte ifrågasätta eller anlägga andra perspektiv för då kallas man klimatförnekare. Det får ju ett uttryck av just religion snarare än saklig debatt. Åkesson anser inte heller att mänskligheten befinner sig i en "klimatkris". – Jag vet inte var i FN:s klimatpanels olika skrifter som man säger att vi här och nu befinner oss i en klimatkris, jag har inte sett det, konstaterar han. SVT fortsätter artikeln med att fråga IPCC-forskaren Markku Rummukainen om det överhuvudtaget ”finns utrymme att tolka IPCC:s rapporter som att det inte pågår en klimatkris här och nu på jorden” och får då svaret att han inte anser att man kan göra en sådan tolkning. – Nej, det skulle jag inte säga. Då beror det mer på vad man menar med ordet kris, om man menar kris som en plötslig händelse. Klimatfrågan har byggts upp under en lång tid och behöver hanteras både i närtid och långsiktigt, säger Markku Rummukainen. Flera andra stora svenska medier har också snappat upp SVT:s nyhet och insinuerar att partiets företrädare är ”klimatförnekare” – på samma sätt som man gjorde tidigare i oktober när SD-ledamoten och energianalytikern Elsa Widding argumenterade för att påståendet om att det råder en "klimatkris" saknar vetenskapligt stöd.]]> https://nyadagbladet.se/inrikes/riksdagsledamoter-ifragasatter-klimatnarrativet-utmalas-som-fornekare-av-svt/feed/ 14 Journalistiken är ett politiskt spel https://nyadagbladet.se/kronikor/journalistiken-ar-ett-politiskt-spel/ https://nyadagbladet.se/kronikor/journalistiken-ar-ett-politiskt-spel/#respond Thu, 14 Apr 2022 11:19:40 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=121480
  • Frihet från offentlighetsprincipen och insyn på redaktionerna.
  • Tryckfrihetsförordningen, som ger alla rätt att förse medierna med material.
  • Källskydd, journalisterna har inte rätt att lämna ut sina källor, om dessa begärt det.
  • Förbudet mot efterforskande av källa inom offentlig förvaltning.
    • År 1960 förde radiojournalisterna Åke Ortmark och Herbert Söderström fram begreppet skjutjärnsjournalistik och bröt med den underdånighet gentemot politiker och andra makthavare, som var journalistisk praxis. Inför kommunalvalet 1966 ställde journalisttrion Lars Orup, Åke Ortmark och Gustaf Olivecrona raka frågor och krävde svar på sådant som politikerna helst ville undvika. Mest berömd är nog den tv-utfrågning de gjorde med Tage Erlander om bostadskön. Statsministerns oförmåga att svara på frågorna var antagligen huvudorsaken till att partiet i valet fick det sämsta resultatet sedan mellankrigstiden. Det här är en glansperiod för saklig svensk journalistik. Tyvärr blev den kort. 1962 startade staten journalisthögskolorna i Stockholm och Göteborg. Det var ett initiativ som skulle visa sig vara förödande, genom den vänsterpolitiska radikalisering som blev följden. En vän till mig, före detta DN-journalist, skriver i ett privat mail att när hon gick Journalisthögskolan i slutet av 1960-talet var alla utom två i klassen stalinister. Hon var den ena. Den andre var operaintresserad och blev senare chef för Konserthuset. Journalisten Janne Josefsson säger att han gick ”kommunisthögskolan”. Antagligen var den politiska skolningen där relevant, eftersom han också har berättat att när han på 1970-talet började på Sveriges Radio, så var redaktionen inte delad mellan höger och vänster utan mellan Moskva och Peking. 1969 startade TV2, ”den röda kanalen”. Det var inte bara en konsekvens av journalisthögskolorna och 68-vänstern utan politiseringen hade också medvind från regeringen. Det sägs att Olof Palme ville ha en journalistkår som låg till vänster om politiken, så att de politiska positionerna kunde flyttas åt det hållet. I en minnesartikel i Expressen konstaterade den liberala journalisten Bo G. Eriksson lite spydigt att det var knappt att journalisterna hade tid att göra program, på grund av alla stormöten. Det handlade inte om någon politisk barnsjukdom. Så sent som år 2009 lär man, enligt Åke Ortmark, ha samlats på TV2 och tänt ett ljus framför Lenins porträtt.
    Det sägs att Olof Palme ville ha en journalistkår som låg till vänster om politiken, så att de politiska positionerna kunde flyttas åt det hållet.
    Det bör i ärlighetens namn tilläggas att vänsterjournalisterna från slutet av 1960-talet och ett par decennier framåt gjorde en hel del bra samhällskritisk journalistik. Paradexemplet är när Jan Guillou och Peter Bratt 1973 i tidskriften Folket i Bild avslöjade IB, en hemlig spionorganisation som på regeringens uppdrag ägnade sig åt åsiktsregistrering samt infiltrerade fackliga och politiska rörelser. I början av 1980-talet slog idén om en helt partipolitiskt obunden journalistik igenom inom skrået och det gjordes skillnad mellan tidningarnas ledarredaktioner, och övriga redaktioner, som skulle göra självständig och oberoende journalistik. Det var inte partiernas ideologier utan journalistikens egna nyhetsvärderingar som skulle gälla. Samtidigt skulle journalistiken vara neutral i kontroversiella frågor. Det var ju lysande men programförklaringar är tyvärr en sak, den journalistiska vardagen något annat. Journalisterna gick åt motsatt håll. De nöjde sig inte med den neutrala förmedlaruppgiften utan började alltmer själva bli synliga och aktiva deltagare i sina olika inslag. I studiointervjuer framträder de som experter och kommentatorer. De frossar i åsiktsjournalistik och tolkar aktörernas intentioner och känslor, liksom händelsernas mening och innebörd. Mer formaliserat går det att urskilja fyra styrningar av mediernas innehåll och form:
    1. Medieredaktionernas traditioner: ett slags tyst kultur som kan beskrivas som ”det sitter i väggarna”.
    2. Journalisterna politiska preferenser, som jag ska återkomma till.
    3. Upplagestorlekar, tittar- och lyssnarsiffror: Materialet ska vara så attraktivt att de kommersiella medierna går med vinst. För public service gäller ungefär samma villkor. De måste fortsatta vara attraktiva för att staten ska vilja finansiera dem. Kort sagt, ägarna ska vara nöjda.
    4. Stat och stora tidningshus framställs regelmässigt som icke-styrande, som att de inte lägger sig i redaktionsarbetet utan att i ett demokratiskt land som Sverige är journalistiken självklart fri. Så förhåller det sig emellertid inte. Ägarna styr det journalistiska innehållet genom att tillsätta chefer med rätt värderingar och rätt politisk hållning. Ett exempel är Aftonbladet, som till 91 procent ägs av Schibsted och till bara 9 procent av LO. Genom avtal med Schibsted har LO ändå rätt att bestämma vem som ska vara chefredaktör för ledar-, debatt- och kulturavdelningen. Ett annat exempel är när Peter Wolodarski av Bonniers år 2013 fick jobbet som chefredaktör på Dagens Nyheter. Hans uppfattning av hur DN:s journalistik skulle utformas kan knappast ha kommit som en överraskning för ägarna. Vid tillträdet sa Wolodarski: ”Vi kommer att satsa mer på agendajournalistik”, vilket betyder att medierna inte längre ska nöja sig med att sakligt rapportera om ”verkligheten” utan filtrera och skapa den. Dessutom ska de koncentrera sig på ett fåtal frågor, så att mediekonsumenterna förstår att dessa ämnen är viktigare än andra. Två frågor har näst intill helt politiskt dominerat DN, efter Wolodarskis tillträde: klimatfrågan samt att med snart sagt alla medel skända och motarbeta Sverigedemokraterna.
    Bitte Assarmo kommenterar på bloggen Det goda samhället: "Den som vet något alls om agendasättande journalistik inser förstås att det kan vara bland det mest olämpliga att ägna sig åt för en morgontidning som gör anspråk på att vara saklig och objektiv i sin nyhetsrapportering. Ändå valde Wolodarski alltså medvetet att omdana DN till den ledande tidningen för vinklade nyheter. /…/ DN:s ägare tycktes helt belåtna med den nya inriktningen och den infantila berusningen över frälsaren Wolodarski satte stopp för det mesta av den sakliga diskussionen kring detta publicistiska grepp. Underbarnet kunde inte göra något fel, helt enkelt, och plötsligt ville varenda nyhetskanal följa efter. Idag lider följaktligen de allra flesta mainstreammedier av agendasjukan. Och därför kan DN, med andra stora mediers stöd, fortsätta att kalla sig för seriös, sanningsenlig och saklig." Sverigedemokraterna har i år lämnat in en riksdagsmotion där de efterlyser en större utredning om SVT, SR och UR. De föreslår att verksamheten bör bli smalare och vassare och att det inte i framtiden ska läggas pengar på sådant som ”kan tillgodoses av kommersiella aktörer”. De vill också att forskare ska kallas in för att granska om programutbudet i SVT, SR och UR verkligen är så sakligt och opartiskt, som journalisterna påstår. Sådant gillar varken journalisterna eller deras chefer. Exempelvis skriver förre chefen för TV4, Jan Scherman, i Dagens Nyheter den 16 mars i år att förtroendet för public service är högt, enligt SOM-institutet hela 81 procent: Så vad är problemet? Jag slås omedelbart av tanken att det är just det som är problemet. Också SR:s chef Cilla Benkö lyfter fram resultatet, men precis som Jan Scherman tiger hon om undersökningens andra slutsats, nämligen att 4 av 10 uppfattar Sveriges Radio som vänstervridet. Bara två procent anser att public servicebolagen lutar något till höger. Det är alltså 20 gånger så många som anser att SR och SVT lutar åt vänster än som anser att de lutar åt höger. Det stämmer rätt bra med den enkätundersökning som medieprofessorn Kent Asp gjorde för ett decennium sedan. Den visade att över 70 procent av Public services journalistkår då sympatiserade med socialdemokraterna, vänsterpartiet eller miljöpartiet. På SVT fick miljöpartiet 52 procent och på Sveriges Radio hela 54 procent av rösterna. Den fråga som infinner sig är om journalisterna klarar att skilja mellan sina politiska sympatier och hur jobbet ska göras. Det verkar inte så. För åtta år sedan skrev journalisten Ivar Arpi i den nedlagda tidskriften NEO att journalisterna aldrig ställde kritiska frågor till miljöpartiet. En SIFO-undersökning visade att de undersökta medierna inte skrivit en enda kritisk artikel om miljöpartiet under den undersökta perioden. Ivar Arpi konstaterar: /…/ att det sker kompisbehandling av de partier man tycker om kan man inte utesluta. I synnerhet inte när så många inom journalistkåren gillar samma politiska parti. Journalistik handlar om problemformuleringar och val av vad som är relevant. Om de flesta tittar åt samma håll går man miste om andra synsätt. Går alla åt samma håll är det svårt att påpeka när det börjar likna ett lämmeltåg. Den av MSM-journalister mycket hårt kritiserade journalisten Joakim Lamotte, som arbetat 15 år på Public Service, skrev i ett inlägg på Facebook 2018 att det på redaktionsmötena ofta var svårt att veta om man satt på en kongress hos miljöpartiet och vänsterpartiet eller deltog i ett redaktionsmöte på SVT. På sin första anställning fick han också av en kollega veta att ”på den här redaktionen röstar man rött om man vill vara en del av gemenskapen”. Egentligen vet journalisterna hur journalistik ska bedrivas. Problemet är att de inte gör det som de påstår att de gör. Som avslutning, sju finfina kriterier på god journalistik, formulerade av Lars Nord och Jesper Strömbäck i deras bok Den medialiserade demokratin (2004):
    • Tillämpning av principen två av varandra oberoende källor.
    • Texterna ska i huvudsak vara beskrivande
    • Tydligt skilja på fakta å ena sidan och tolkningar och spekulationer å den andra.
    • Alltid skilja på bekräftade och obekräftade uppgifter.
    • Vara tydlig med vilka källor som använts.
    • Att inte dramatisera så att gränsen mellan fiktion och fakta suddas ut.
    • Inte anspela på allmänt hållna stereotyper och fördomar och på så sätt bidra till att de sprids och förstärks.
      Karl-Olov Arnstberg   Texten har tidigare publicerats på Invandring & Mörkläggning]]>     https://nyadagbladet.se/kronikor/journalistiken-ar-ett-politiskt-spel/feed/ 0     Lars Bern: SVT ett exempel på ytterst oseriös propagandajournalistik https://nyadagbladet.se/kronikor/lars-bern-svt-ett-exempel-pa-ytterst-oserios-journalistik/ https://nyadagbladet.se/kronikor/lars-bern-svt-ett-exempel-pa-ytterst-oserios-journalistik/#respond Sat, 21 Sep 2019 07:02:09 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=65309 Söndagen den 15 september blev jag uthängd i propagandakanalen SVT:s program Agenda som ”ovetenskaplig klimatförnekare” (17 minuter in i programmet). Som stöd för sin uthängning hade man klippt ut 8 sekunder i ett årsgammalt yttrande av mig ur sitt sammanhang. Det gamla inslaget har hittills nästan 100 000 tittare. Att göra som SVT är ett exempel på ytterst oseriös propagandajournalistik. För att hitta den lilla snutt som man visade måste någon ha suttit och gått igenom flera timmars inspelningar på Swebbtv. Den som gjorde detta kunde i sitt letande inte missa att min ståndpunkt vad gäller klimatvetenskapen är helt i linje med Vetenskapsakademins ståndpunkt och vad landets ledande klimatforskare Lennart Bengtsson har sagt och skrivit. Jag har inte bara deklarerat detta i Swebbtv utan jag har även skrivit det på denna blogg och i mina böcker om klimatfrågan. Att man på detta sätt klipper ut denna lilla snutt, måste varit i syfte att försöka ge en vrångbild av min uppfattning i frågan och inte att tillhandahålla en opartisk bild som är SVT:s skyldighet enligt statuterna. Handlandet bekräftar vad jag upprepade gånger framfört på Swebbtv, att SVT är en propagandakanal som medvetet snedvrider och vinklar nyheter. Det vi numer känner som fake news. Om ni vill veta hur det faktiskt är, då skall ni istället titta på Swebbtv. Nu blev jag inte särskilt upprörd över det inträffade utan snarast lite stolt. Jag kände mig som mannen i ringen i den rubricerade bilden. Han som inte följer den politiskt korrekta fårskocken som ges voice i statliga SVT. SVT visade även ett diagram där de påstod sig veta att hela 86 procent av svenska folket delar klimatalarmisternas dystopiska inställning i frågan och att jag tillhörde 2 procent dissidenter som inte delade denna uppfattning. Även detta påstående från SVT verkar vara fake news. Samma dag publicerade nämligen det välrenommerade opinionsinstitutet YouGov en internationell undersökning som visar att Sverige är ett av de länder där folket tror minst på klimatalarmismen. Nyligen publicerades även en svensk undersökning som visade en kraftig minskning av svenskarnas prioritering av klimatfrågan, som där hamnade långt ner på listan över viktiga politiska frågor. YouGovs siffra över klimatlarmstroende var 36 procent, medan hela 48 procent av svenskarna har samma uppfattning som jag själv. Den svenska klimatalarmismen är av allt att döma mest förankrad i ett politiskt och medialt etablissemang som beter sig likt fårskocken i den rubricerade bilden. Det är denna fårskock som är på väg att helt förstöra vårt land med öppna gränser som släppt in en okontrollerad brottslighet med stöld, våld och terror mot vanligt folk. Terrorismen med bilbränder flyttade igår ut i ett välordnat medelklassområde i Göteborg. Politiken leder nu till statsmaktens sönderfall och ett haveri för den svenska välfärden och tryggheten, medan skattemiljarderna förslösas på order från Miljöpartiet till totalt verkningslös klimatplakatpolitik. I en intervju nyligen i amerikansk TV fick etablissemangets klimatlarmsprofet Greta en fråga hur hon såg på opinionen i klimatfrågan. Hon konstaterade att den var delad i USA men att i Sverige var klimatalarmismen ”a fact”. Vilket alltså inte var något faktum, utan en fatal missuppfattning hos Greta. Man skall även notera att sverigedemokraten Martin Kinnunen gjorde en högst ömklig figur i Agendaprogrammet. Om detta är nivån på SD:s talesmän i olika frågor bävar jag för den dag SD tar över ledartröjan i svensk politik från Socialdemokraterna, som av allt att döma har passerat sitt bäst före datum för länge sedan. Gå gärna in på Swebbtv.se och titta på mina olika samtal med Mikael Willgert, så får ni en förklaring till ett och annat som bland annat berör klimatfrågan och hysterin omkring den från vårt urspårade PK-etablissemang. Ni är i gott sällskap för vi får ofta över 100 000 tittare på våra program.   Lars Bern   Artikeln har tidigare publicerats på Anthropocene]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/lars-bern-svt-ett-exempel-pa-ytterst-oserios-journalistik/feed/ 0 Agendajournalistiken i SVT https://nyadagbladet.se/kronikor/agendajournalistiken-i-svt/ https://nyadagbladet.se/kronikor/agendajournalistiken-i-svt/#respond Mon, 04 Jun 2018 18:13:06 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=51028 Ni som mot all förmodan har levt i föreställningen att MSM (Main Stream Media) i allmänhet och SVT Public Service i synnerhet förmedlar information och nyheter som är politiskt neutrala, bör se detta inslag från SVT Aktuellt från torsdagen den 31 maj. Inslaget har fått stor uppmärksamhet i andra medier. Här får ni serverat ett exempel på hur agendajournalisten Lotta Bouvin vid SVT driver en egen politisk uppfattning istället för neutral journalistik som vi licensbetalare kan fordra av henne och SVT. Detta är ett skolexempel på den oseriösa agendajournalistik som jag så många gånger påtalat här på bloggen. Forskaren Joakim Ruist intervjuas med anledning av att han räknat fram vilken kostnad/intäkt för samhället som invandringen representerar per år och invandrad. Hans studie har gjorts mot bakgrund av att invandringen är en av huvudfrågorna i dagens politiska debatt och att man då behöver ett underlag för att bedöma de samhällsekonomiska konsekvenserna. Ruist kommer fram till en kostnad på i medeltal 74 000 kronor per flyktinginvandrare och år. Bouvin menar mellan raderna att man som forskare bör hålla inne med forskningsresultat som kan få väljare att ifrågasätta agendan. Vi har i decennier sett detta fenomen hos agendajournalistiken i klimatdebatten, där forskning som inte stödjer klimatlarmen medvetet tystas ner av de etablerade medierna. SVT har i åratal bara släpat fram larmande klimatcharlataner som Johan Rockström när man tagit upp klimatfrågan, man har aldrig vad jag vet intervjuat Sveriges mest meriterade klimatforskare Lennart Bengtsson och havsnivåexperten Nils-Axel Mörner. I fallet med forskaren Ruist och migrationsfrågan var av allt att döma SVT:s avsikt att försöka karaktärsmörda en sanningssägare. Något som skändligen misslyckades och istället fick vi alla en tydlig illustration av SVT som en partisk politisk propagandakanal. Slutsatsen är trivial – ni kan inte lita på det som förmedlas via Public Service SVT och SR. Detsamma gäller tyvärr även stora tidningar som DN och SvD som ständigt pumpar ut agendajournalistik på sina nyhetssidor. SvD:s klimatalarmspropaganda är notorisk. I förrgår hade man en stor artikel med anledning av att ett högtryck råkat parkera över Skandinavien och ge oss ett strålande sommarväder under maj månad. Som ett brev på posten kom SvD:s förmodan att detta var ett tecken på den globala uppvärmning som man ständigt larmar om. Att det bara rör sig om vädrets normala variabilitet var inget man brydde sig om att påpeka. Till saken hör att under hela vintern med kyla och exceptionellt mycket snö hördes inte ett pip om klimatförändringar från SvD. Ser man på frågan i ett globalt perspektiv så blev faktiskt jordens medeltemperatur 0,03 grader C kallare i jämförelse med senare års normaltemperatur under maj månad i jämförelse med april. Tänk således på att ni aldrig kan lita på MSM. Vill ni veta sanningen måste ni ge er ut på nätet och leta efter den. MSM förmedlar bara Fake News som stödjer den globalistiska agendan.     Lars Bern   Krönikan har tidigare publicerats på Anthropocene]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/agendajournalistiken-i-svt/feed/ 0