Oj! Dina frågor kräver en djupdykning i Sveriges och Nordeuropas historia, det senaste millenniet.

Den svenska imperialismen startade med erövrandet av det finska territoriet. Birger Jarl (eller hans rätta namn Birger Magnusson, med titeln jarl) missade kungatronen på grund av deltagande i erövringskrig i Finland, men fixade det i stället för sin son Magnus ”Ladulås” Birgersson. De båda överförde de svenska landskapslagarna till en gemensam lag för hela riket. Under deras tid pågick ständiga krig i Sverige, där olika potentater slogs frenetiskt om makten över landet.

Med unionen med Danmark-Norge (Kalmarunionen 1397-1523) rådde här i stort sett fred. Genom unionen härskade man över utloppet från Östersjön. Detta sågs inte med blida ögon av det tyska handelsbolaget Hansan och inte heller av sjöfararnationerna England och Holland. Naturligtvis inte heller av Ryssland,vars enda tillgång till världshaven skedde via Öresund.

Med Hansa-agenten Engelbrekt, tredje generationens tysk invandrare och bergsman (högt uppsatt tjänsteman inom gruvindustrin i Bergslagen), som ledare startade ett uppror mot Kalmarunionen, vilken leddes av kungligheterna i Köpenhamn. Det upproret misslyckades och Engelbrekt mördades av en svensk adelsman.

Men skam den som ger sig. Hundra år senare startade Gustav Vasa – också han tredje generationen tysk invandrare och godsägare i Uppland – nya uppror mot Kalmarunionen och han lyckades. Resultatet blev att Danmark-Norge drevs in i allians med det då begynnande Brittiska Imperiet, där man fortfarande kvarstår. I Sverige inleddes en stenhård diktatur under Vasa-klanen, som varade i trehundra år. Dessa kungar hade imperiedrömmar och startade ständiga krig runt hela Östersjön. Förutom Finland lade man under sig hela Baltikum och stora delar av Nordtyskland. Danmark-Norge rådde man inte på, trots ständiga försök.

Därför inriktade man sina expansionsambitioner mot Ryssland. Ryssland var tidigare ett splittrat rike. Rurik av Kiev, en vikingaättling, kallades (enligt Nestors-krönikan) till Novgorod att ena landet mot dess yttre fiender, framför allt mot Kazarerna, som härjat fritt där under hundratals år.

Den galna svenska imperialismen – att ge sig ensamt mot alla sina grannar, utan andra allianser än med tyska furstehus och tyska handelsmän – var förstås dömd att misslyckas, eftersom man fick England, Holland och Ryssland emot sig. Det höll i knappt tvåhundra år och med Karl XII började kräftgången. Bit för bit förlorade Sverige hela sitt imperium och 1809 tog Ryssland Finland ifrån oss. Som tröst gavs kontrollen över Norge till Sverige, men 1905 försvann även den imperieresten.

Rysshatet i Sverige har alltså månghundraårig historia. Nästan alla strider, som Sverige haft med Ryssland, har skett på ryskt territorium, eller ’neutral’ mark. Hos många svenskar lever ’glansdagarna’ under imperietiden – alltså den tid då svensk allmoge trycktes ned i fattigdom och slaveri* – som en dröm att söka återskapa. Med NATO-medlemskapet vill dessa ge igen mot ryssarna, som krossade den drömmen, och i alla fall få vara med i ett imperium – det AngloAmerikanska Imperiet.

*/ Under 1600-talet var kroppslängden för en svensk man 20 centimeter kortare än hos dagens, beroende på att kött var förbehållet kungar och adel.