Nu råkar jag bo i Singapore, och utläggningen i artikeln är en grov förenkling av verkligheten baserat på en ögonblicksbild från en förstagångsbesökare utan djupare inblick i singaporianska förhållanden. Inget ont i det, men förtjänar några påpekanden.

1) Den låga kriminaliteten i Sg beror till största del på befolkningens sammansättning (runt 70% Hokkien-kineser och resten välanpassade västerlänningar samt en mosaik av andra folkgrupper). Kriminalitet förekommer men syns inte på samma sätt, t ex inget öppet gatuvåld. I princip samma situation som i övriga storstäder i sydostasien och Kina. Det går t ex bra att gå gatorna city mitt i natten i såväl Sg som Bangkok, Hong Kong och Kina. Och det har inte med varken diktatur eller förbudsskyltar att göra. Något som kan vara svårt att ta till sig för en svensk på kort besök.

2) Puberfarenheten som beskrivs är väldigt typisk för Sg, men återigen kopplad till kinesisk kultur snarare än till diktatur eller Singapore specifikt. Garanterar att han skulle fått samma upplevelse i Kina eller andra ställen där det finns en stor kinesisk diaspora. Andra folkgrupper i SOA som t ex thailändare, vietnameser, laoiter eller burmeser är betydligt mer öppna.

Summa sumarum, folk i Singapore är inriktade på att jobba hårt, tjäna mycket pengar och sedan dra sig undan för att leva ett gott liv. Det sköter helt enkelt sitt. Ingen är intresserad att som på svenskt manér agera världsförbättrare eller öppenhet mot allt och alla. Förbudsskyltarna är inte till för att skrämma upp lokalbefolkningen till laglydighet utan framför allt en påminnelse till besökare om vad som gäller. Singapore är dessutom väldigt restriktiva till vem/vad de släpper in och detta är en av grundorsakerna till att man lyckas hålla kriminaliteten nere.