Kultur

Instruktionsmanual för Revolution del 1/11: Den andra amerikanska revolutionen

Henrik berättar både om den historiska kontexten till den pågående revolutionen och om sitt eget uppvaknande. På bara några år gick han från att avfärda Tea Party-rörelsen som något obskyrt till att senare understödja Occupy-rörelsens tältläger i Los Angeles där han blev vittne till en tungt beväpnad polisräd i vilken 300 personer arresterades.

I denna högljudda värld, där Nisse i Hökarängen nu plötsligt på egen hand kan ge sitt vittnesmål inför världspublik samtidigt som gammelmedia tillsammans med staten försöker tysta ned sina motståndare genom att bland annat kalla dem för “falska nyheter”, är det viktigare än någonsin att ta sig tid till att lyssna på rösterna från de mest förtryckta. Som revolutionären Thomas Paine skrev år 1782 om händelserna som skapade Amerikas förenta stater:

“Det är ännu för tidigt att skriva historien om revolutionen, och den som försöker påskynda det, kommer oundvikligen att förväxla personer och omständigheter, och finna sig i sällskap av felaktigheter och svårigheter.”

Med detta i åtanke så vore det oförnuftigt att försöka sig på en akademisk redogörelse eller sia om hur framtiden kommer att se ut under Donald Trumps vägledning alltmedan ”krutdimman ännu ligger tät”. Däremot vill jag i denna serie, i ett större perspektiv, främst berätta om mina personliga upplevelser från frontlinjerna av den andra amerikanska revolutionen. För det är på det viset framtidens historiker kommer att beskriva de händelser som beredde vägen för Trump — Amerikas 45:e president och toppgeneral i världskampen för att befria mänskligheten från globalismens tyranni.

Förste man ut

Att avfärda Trumps framgångsrika fälttåg mot Vita huset under det episka året 2016 som ett resultat av bedrägeri eller rysk infiltration är först och främst inget annat än ett utmärkt exempel på just “falska nyheter”. För att förstå vad detta begrepp, som nu flitigt cirkulerar i massmedia, egentligen handlar om, är det helt avgörande att man först är införstådd med hur världen fungerat de senaste hundra åren.

För ända sedan storbankernas monopolmän skapade The Federal Reserve System i Amerika år 1913, och därigenom gradvis kom att ta fullkomlig kontroll även över det politiska systemet, har det nämligen också funnits “konspirationsteoretiker” som försökt varna mänskligheten för den eskalerande mardrömmen som vi mycket riktigt alltmer har tvingats in i. Detta som resultat av att vi låtit en kriminell internationell elit obehindrat få fortsätta med sina alltmer omfattande brott. Det vill säga “globalismen”—centraliseringen av hela världen under deras direktiv; den nya världsordningen.

Men så länge som den kriminella eliten ägde samhällets alla kommunikationsmedel spelade dessa obskyra “foliehattar” en fortsatt liten roll. I praktiken kontrollerade den kriminella eliten vår verklighetsbild via bland annat skola, politik och framförallt massmedia.

Åtminstone var denna medvetna manipulation den vedertagna “verkligheten” fram till dess att internet i kombination med sociala medier, i likhet med Gutenberg-pressen under ett tidigare historiskt paradigmskifte, fullständigt skulle komma att förändra världen under det ännu tidiga 2000-talet.

Fjärilens vingslag

Inom matematikens kaosteori hävdas det att en fjärils vingslag kan skapa orkaner i andra delar av världen. Det är också denna princip som bäst förklarar vad som möjliggjorde den andra amerikanska revolutionen, då en gerillaarmé av patriotiska revolutionärer i sanningens namn inte bara lyckades skapa en rättmätig folkstorm, utan också i det stormiga mediahavet sänka globalisternas armada med galjonsfiguren Hillary Clinton. Revolutionen startade dock inte med Donald Trump.

Ett av de första tecknen på att en populistisk revolt verkligen började ta form i USA var Tea Party-rörelsen som uppstod år 2009 i protest mot att regeringen gick in och räddade de korrupta storbankerna. Bakgrunden till dess namn var just för att rörelsen hämtade sin inspiration från 1700-talets revolutionärer, som i Boston år 1773 hade dumpat en stor telast i hamnen i protest mot den brittiska skatten och därigenom också lade grunden till vad som komma skulle bara några få år senare när USA bröt sig loss från Storbritannien i självständighetskriget.

Inledningsvis hade Tea Party-rörelsen den legendariske kongressmannen Ron Paul som inspirationskälla, främst genom hans kamp för att avslöja Federal Reserve—och fick stort stöd över hela Amerika. Dock kom denna folkrörelse att förlora sin popularitet lika snabbt efter att den kapats av neokonservativa krafter samtidigt som massmedia lögnaktigt utmålade detta reella hot mot etablissemanget som i princip det nya Ku Klux Klan.

Det var också allt som behövdes för att folk skulle ta avstånd även om de var medvetna om sanningen, eftersom en stor del av den övriga befolkningen trots allt ändå fortfarande trodde på lögnen. Det är nämligen så det mänskliga psyket tycks fungera. Sanningen är ibland inte tillräcklig för att man skall vilja och våga stå emot det blinda hatet, mot vilket inga argument spelar roll — och det var detta klimat som massmedia skapade som ett skydd åt eliten. Psykologisk krigföring med andra ord, genom ett medvetet fördummande av befolkningen via just massmedia.

Missnöjet runtom i landet fortsatte dock att pyra och år 2011 kom nästa stora revolt. Den spred sig snabbt likt en löpeld, inte bara från kust till kust i USA utan även till andra kontinenter.  Själv hade jag missat Tea Party-rörelsen genom att avfärda den som något obskyrt, men år 2011 hade min världsbild förändrats så pass mycket att jag var redo att hoppa på nästa tåg som nu lovade att ta mänskligheten mot friare tider.  I likhet med Tea Party-rörelsen hade denna nya revolt också elitens korruption i siktet, något som klart och tydligt framgick av dess officiella namn – Occupy Wall Street.

Tältläger under Occupy-revolten. Foto: Henrik Larsson

Vi är de 99 procenten!

En av de största skillnaderna mellan dessa båda uppror var Occupy Wall Streets genuint anarkistiska anda, eftersom detta omöjliggjorde en kapning av rörelsen. Finansmagnaten George Soros försökte men misslyckades. Med en slogan som ”Vi är de 99 procenten” kunde eliten heller inte stämpla rörelsen som rasistisk – något som annars var ett mycket enkelt och bevisligen framgångsrikt trick för att avfärda all kritik mot Obamas politik.

Vad som dock istället skedde var att Occupy just genom sin brist på ledarskap lämnade sig vidöppet för underminering. Exempelvis genom rödmålning av marxistiska grupper, som hoppade på i den legitima kritiken mot monopolmännen, men som snabbt började använda rörelsen som en plattform för att sälja in sin egen ideologi. Just detta parasitiska beteende återkom senare också på nätet, då namnet “Occupy” kapades av underrättelseoperationer för att istället sprida partikontrollerad politik – raka motsatsen till rörelsens ursprungliga syfte.

Själv anlände jag till Occupy Los Angeles läger på ockupationens åttonde dag, i ett skede när energierna fortfarande var friska. Hela City Hall låg då under belägring av aktivister som slagit upp sina tält. Istället för högafflar bar de protestskyltar med budskap som senare skulle ta landet med storm genom den alltmer framväxande meme-kulturen på sociala medier. För de som inte känner till begreppet är ett “meme” ett kortfattat budskap som sammanfattar en idé med sådan attraktionskraft att den sprids från person till person och därigenom påverkar kulturen, som i sin tur omformar samhället i stort. Kalla det för fjärilseffekten.

Den omedelbara reaktionen på synen som mötte mig var att det kändes som en sorts andlig comeback av det upproriska 1960-talet. Den kanske viktigaste gemensamma nämnaren, bortsett från cannabisröken som låg tät, var att folket i båda fall fått nog av maktmissbruket till sådan grad att de i massiv skala tagit protesten ut på gatorna—en handling som har enormt viktig betydelse. För allt sedan gatans uppfinning har nämligen denna i alla kristider fyllts av den uppretade mobben. Det är en sådan uråldrig tradition att den i princip kan räknas som arketypisk, och som en del av människans socialpsykologiska natur.
När allting annat misslyckats och desperationen når sin kulmen, är det just på gatorna som folket samlas i gemensam anda. I den sekulära kulturen kan det rent av klassificeras som motsvarigheten till en andlig ceremoni, i bemärkelsen att det syftar till att generera ett högre medvetande.

Sannolikt var det också just av denna anledning som massmedia var knäpptyst i det här tidiga skedet av den nya revolutionsvågen – trots att självaste Los Angeles Times kontor var beläget med fönsterutsikt över demonstranterna bara rakt över gatan.  Även ett friserat budskap från ett fåtal centraliserade nyhetsorgan med monstruös distribution kunde leda till att man oavsiktligt gav rörelsen en form av gratis reklam. Sålunda föll det istället på den framväxande alternativmedian att anfalla det korrupta systemet i sann gerillaanda, genom hundratals — om inte tusentals — mindre operationer som oftast dessutom var helt oberoende av varandra. Utan konkurrens var det öppet mål för alla som ville engagera sig.
Därför kan segern — i bemärkelsen att rörelsen ändå förvandlades till en världssensation — i mångt och mycket tillskrivas just alternativmedia. Det vill säga gräsrotsaktivisterna som utförde det arbete som den kontrollerade massmedian antingen vägrade eller var förbjudna att befatta sig med. De gav folket en genuin plattform som kompletterade fotfolket vid fronten.

När tystnaden därför inte fungerade ändrade etablissemanget taktik. Hemlösa missbrukare från Skid Row uppmanades av polisen att istället slå upp sina tält bland ockupanterna. Något som tydligtvis inte bara hände i Los Angeles utan också i andra läger runtom i landet och som ledde till att sjukdomar, som exempelvis tuberkulos, började spridas – ett tacksamt ämne för massmedia att slutligen skriva om när de inte längre kunde ignorera Occupy. Det var i princip samma metod som eliten en gång i tiden använt mot ursprungsbefolkningen, indianerna, genom att tilldela dem kolera- och smittkoppsinfekterade filtar.

Blårockarna kommer

På kvällskvisten den 27 november 2011 pep det till i mobilen med ett meddelande från min vän – den dåvarande hederssheriffen i Hollywood – som varnade för att en räd på lägret var nära förestående. Med tanke på våldsamheterna som skett uppe i Oakland bara dagarna innan, då polisen brutalt hade angripit ockupanternas läger, förväntade sig ingen att det skulle gå annorlunda till i Los Angeles – en stad vars poliskår för övrigt är världs(ö)känd.

Ryktet spred sig som en löpeld, men ingen stormning av lägret ägde rum den natten. Däremot skedde det under den följande. Över tusen poliser med kravallutrustning, automatgevär, batonger och skällande hundar spärrade först av kvarteren runtomkring City Hall för att sedan i en kniptångsmanöver tvinga ockupanterna till reträtt mot tältlägret, som under kaoset förstärktes med improviserade blockader. Givetvis var ockupanternas försök dömt till att misslyckas och närmare 300 av dem arresterades. Själv lyckades jag i sista stund ta mig förbi avspärrningen.

Occupy-demonstrant utanför City Hall i Los Angeles

Där stod jag sedan på andra sidan muren av uniformer och hjälmar, omgiven av massmedia som vittrat blod och såg lägret raseras…

Ändå var denna kontrast mellan kontrollsystemets robotar och den bångstyriga befolkningen så uppenbar att något ostoppbart nu hade väckts till liv. En idé vars tid var kommen.

 

Henrik Larsson