Estniska ”1944” präglas av realism, värme och nyans

Det är naket. Det är rått. Det är blodigt. 1944 är samtidigt betydligt mer än en otäck krigsfilm. Snarare är det en film som framförallt präglas av mänsklig karaktär, nyans och värme så det förslår.

publicerad 18 september 2021

I kölvattnet av min senaste recension Er Ist Wieder Da, som hade en marginell koppling till andra världskriget, kommer här en film som definitivt har med det kriget att göra. Filmen bär titeln 1944 och är något så (för oss Hollywood-matade västerlänningar) intressant och spännande som en estländsk produktion.
Filmer och tv-serier med anknytning till samt mot bakgrund av andra världskriget tycks aldrig upphöra och kommer förmodligen inte att göra det heller. Undra på det då denna gigantiska, kolossala och storslagna konflikt är av sådan magnitud att det är svårt att finna orden att beskriva. Orden tycks ibland inte räcka till för att beskriva det som hände mellan 1939 till 1945.

Denna recension är inte avsedd att gå igenom hur kriget i decennier har skildrats på vita duken samt i tv-rutan. Det får bli en annan artikel. Kortfattat bör dock konstateras att lejonparten av de produktioner majoriteten tittare i väst har erhållits har dels varit av skiftande kvalitet, samt dels (ofta men inte alltid) en fäbless att skildra soldater stridande på axelmakternas sida som antingen onda vilddjur eller inkompetenta. Gärna i kombination. Så uppfriskande då att det finns undantag från denna bild. Filmen 1944 är en sådan frisk fläkt.

Handlingen utspelas som sagt under brinnande världskrig år 1944. Närmare bestämt vid den norra delen av det som återstod av östfronten i och omkring Narvaområdet, Estland. Frontlinjen förflyttas till och från i filmen så det är svårt att peka ut en exakt plats men filmen börjar vid vad som brukar kallas Tannenberg-linjen. Där stred utländska, inkallade (en del stred frivilligt) enheter ut Waffen-SS mot Röda armén i vad som av många historiker kallas det blodigaste slaget vid denna del av östfronten. Framför allt var det inhemska – alltså estländska soldater – som stred och det otäcka och geopolitiskt samt ideologiskt intressanta var att man stred mot landsmän inkallade (en del stred frivilligt) i Röda armén. Broder mot broder om man så vill. Ett slags inbördeskrig by proxy. Det blir väldigt invecklat om jag ska redogöra för alla de olika skäl till varför man stred för den ena eller andra sidan, så det måste jag tyvärr lämna därhän. Jag konstaterar dock att denna bakgrund är ett av skälen till varför 1944 är så unik i denna genre.

 

Första gången jag såg 1944 slogs jag av två saker: Realismen samt värmen. Sällan har stridsscener skildrats så oerhört intensivt och uppe i ansiktet som i 1944. Det är naket. Det är rått. Det är blodigt. Det är väldigt brutalt. Denna film backar inte för något och det händer oväntade saker hela tiden. Karaktärer som man tror kommer att vara med länge försvinner chockartat och plötsligt ur handlingen. Detta mästerverk ryggar inte för det oväntade. Icke-Hollywood så det förslår (tack för det, Estland).

Detta är dock inte enbart en otäck krigsfilm där lemmar slits av och kroppar lemlästas. Nej. Filmen innehåller så mycket medmänsklighet och värme samt intressanta karaktärer att jag häpnade. På båda sidor av fronten, men inte minst på den tysk-estländska sidan. I 1944 finns inga monster eller för den delen hjältar. Svart och vitt får ge plats för nyanser. Visst finns det personer som är mer eller mindre åt antingen den ”ljusa” eller den ”mörka” sidan, så fungerar vi människor. Vissa karaktärer kom jag att känna mer sympati eller empati för, andra mindre så. Som livet i stort, med andra ord.

Filmen lär ha haft en budget på cirka 15 miljoner svenska kronor och det syns verkligen. Produktionsvärdet är skyhögt. Varje euro syns på vita duken. All heder och ära åt samtliga inblandade som har skapat ett litet mästerverk i genren krigsfilm i allmänhet och filmer om andra världskriget i synnerhet. 1944 är fotad i formatet 2.35 : 1, vilket gör filmen till en nära inpå magisk upplevelse på bio. Regissör Elmo Nüganen tar verkligen tillvara på varje millimeter av den breda linsen. Skådespelarna är överlag fantastiska och manuset är raffinerat och realistiskt.

Till sist vill jag verkligen slå ett slag för att ni, kära läsare, försöker se filmen med estländskt originalljud. Det gör upplevelsen så mycket mer äkta. Filmen är dubbad till många olika språk men gör gärna som undertecknad. Se filmen som den är tänkt att ses; med originalljudet.

Glöm nu Hollywoods propagandamaskin i ämnet för en stund och se en riktig krigsfilm. Se 1944.

 

Jan Sundstedt


Regissör: Elmo Nüganen
Manus: Leo Kunnas

Premiär: 2015
Inspelad i och omkring Sinimäed Hills, Estland.

Handlar om: Slaget vid Tannenberg / Narva, mellan estländska enheter ur Waffen-SS och Röda Armén omkring ungefär 26 juli - 12 augusti, 1944.

Längd: Cirka 100 minuter.

Du kan hitta filmen digitalt här och fysiskt här.

 


Liknande artiklar: