Enter the Dragon

Bruce Lee och dennes magnum opus Enter the Dragon anses av många vara den bästa martial arts-film som gjorts. Det finns givetvis andra pärlor inom denna genre men Enter the Dragon trumfar samtliga. Om detta råder enligt mig ingen tvivel.

Vid filmens ursprungliga premiär i augusti 1973 hade Bruce Lee tragiskt nog redan lämnat jordelivet bakom sig, blott 32 år ung. Jag undrar om han ens i sin vildaste fantasi hade kunnat ana den påverkan filmen skulle komma att få på filmindustrin i allmänhet och action- och martial arts-filmer i synnerhet?

Filmen blev en hejdundrande succé världen över och spelade in 100 miljoner dollar bara under 1973. Makalösa siffror med tanke på filmens modesta budget på endast 850 000 dollar. Trivia: 2010 beräknades Enter the Dragon ha spelat in cirka 350 miljoner dollar – smått overkliga summor.

Han’s Island

På ön Han’s Island anordnas återkommande en stor kampsportsturnering där mästare och utmanare från olika stilar mäter krafterna med varandra. Turneringen är emellertid endast en fasad för arrangören Han och dennes skumraskaffärer inom drog- och människohandel. En anonym underrättelseorganisation är dock Han på spåren och avser sätta P för eländet.

Organisationen kommer i kontakt med och ber om hjälp av filmens hjälte Lee (passande namn). Lees uppdrag blir, med deltagande i turneringen som täckmantel, att infiltrera ön och samla information. Uppgifterna förmedlas sedan vidare till andra länder med förhoppningen att någon nappar och illa kvickt kommer till undsättning och sätter punkt för den smutsiga verksamheten.

Filmen har för vår hjälte också en personlig slagsida. Det slumpar sig så att Lees syster Su Lien begick självmord ett år tidigare. En tragisk konsekvens av trakasserier från hantlangare till just fähunden Han. Innan hon dör så slåss hon dock som en riktig tigrinna och försvarar sin heder med allt vad hon har.

Detta gör Lees resa till Han’s Island och hans uppdrag mer personligt och lägger ytterligare ett lager till filmen. Min tolkning av filmen är att Lees personliga strävan efter hämnd och rättvisa för sin döde syster driver mycket av handlingen framåt – parallellt med det James Bond-lika uppdraget.

James Bond-mall

Enter the Dragon är till synes kraftigt influerad av James Bond-filmerna. Alltifrån layouten på filmaffischen till handling och modus operandi. Filmens regissör Robert Clouse har noggrant studerat och tagit lärdom av Albert R. Broccolis och Harry Saltzmans lyckade koncept med agent 007. Lägg därtill Clouses egen stil och känsla för bildkomposition samt de av Bruce Lee makalöst koreograferade kampsportsscenerna, så förstår läsaren att vi bjuds på något smått unikt.

Actionscenerna är nämligen i en klass för sig. De var det då och de är det än idag. Man bör ha i åtanke att filmen var på sin tid banbrytande. Dels actionscener med fokus på kampsport samt dels det faktum att filmens stjärna var av asiatiskt ursprung. Det är overkligt hur snabb Bruce Lee faktiskt var. Ett exempel är scenen där Bruce Lee briljerar med så kallade nunchakus. Garanterad wow-faktor.

Filmen påminner som sagt var om mången James Bond-film:
1. Superskurk som ägnar sig åt nidingsdåd.
2. Superskurken har en hyfsat hederlig fasad (kampsportsturnering).
3. Superskurken huserar på en “ointaglig” ö.
4. Superskurken har en eller flera otäcka hantlangare.
5. Det finns fagra damer på sagda ö…
6. En västerländsk underrättelseorganisation vill göra något åt superskurken och dennes förehavanden.
7. Vår hjälte har en eller flera allierade som hjälper honom i kampen. I Enter the Dragon är det för den vane biobesökaren och cineasten allas vår John Saxon (A Nightmare on Elm Street & Black Christmas) som blir Lees främste allierade. Karatelegenden Jim Kelly är en annan bundsförvant.
8. Bruce Lee spelar i princip en kinesisk kampsportsvariant av en James Bond-liknande karaktär.

Bildskönt foto och jazztoner

Regin av Robert Clouse fångar en ton som är mitt i prick för denna typ av film. Handlingen flyter på i ett bra tempo och har en balanserad mix av drama, spänning och action. Filmen blir aldrig långdragen och det finns inte en ointressant sekund. Tight, rapp och med andtruten allestädes närvarande.

Fotot i filmen är välkomponerat och skänker filmen en härlig 70-talslyster och kulör. Färgpaletten har den där magiska paletten av färger som jag personligen är väldigt förtjust i från denna era. Manuset har som nämnt lånat mycket från agent 007 vilket här passar alldeles utmärkt. Persongalleriet är för egen del tillräckligt utmejslat för att fånga tittarens intresse med vår hjälte Lee i självklar fokus.

Musiken är skriven av Argentina-bördige kompositören och skicklige jazzpianisten Lalo Schifrin. En begåvad gentleman som skrivit musik till över hundra filmer och tv-serier. Hans stil är i mitt tycke unik. Signum är allt som oftast en jazz-influerad palett blandat med elekroniska ljud och loopar samt med inslag av klassisk musik. Framför allt var detta koncept väldigt lyckat på 70-talet i filmer som Dirty Harry och inte minst Enter the Dragon.

Avslutningsvis en not om det tragiska faktum att Bruce Lee gick bort endast ett par veckor innan filmens premiär. Han dog i något så udda som hjärnödem och huruvida detta ofta dödliga tillstånd orsakades av hans sporadiska nyttjande av hasch eller på grund av de mediciner han tog mot bakgrund av en allvarlig ryggskada får vi nog aldrig veta.

Vad vi däremot vet är att hans fru Linda och parets två barn tragiskt förlorade en älskad make och far. Vi andra en levande legend, superstar deluxe och martial arts-mästare supreme. Vila i frid, Bruce Lee.

Jan Sundstedt