Enter the Dragon

Enter the Dragon är den bästa martial arts-film som gjorts. – punkt slut. Om detta råder noll och ingen tvivel.

Vid filmens ursprungliga premiär i augusti 1973 hade Bruce Lee redan lämnat jordelivet bakom sig. En alldeles för såväl tidig som tragisk hädangång. Jag undrar om Lee ens i sin vildaste fantasi hade kunnat ana den påverkan filmen skulle komma att få på filmindustrin i allmänhet och action och martial arts-genren i synnerhet? Eller om han ens för ett ögonblick kunnat föreställa vilken storartad framgång filmen skulle bli.

Filmen blev en hejdundrande braksuccé världen över och spelade in 100 miljoner dollar bara under 1973. Makalösa siffror. Framför allt med tanke på filmens modesta budget på endast 850 000 dollar. Trivia: 2010 beräknades Enter the Dragon ha spelat in cirka 350 miljoner dollar – smått overkliga summor.

Handlingen

På ön Han’s Island, anordnas regelbundet en stor kampsportsturnering där mästare och utmanare från olika stilar mäter krafterna med varandra. Turneringen är dock endast en fasad för arrangör Han (Kien Shih) och dennes förehavanden inom drog- och människohandel. En anonym underrättelseorganisation är dock lymmeln Han på spåren.

Man kommer i kontakt med och ber om hjälp av filmens hjälte Lee (passande namn). Dennes uppdrag, efter en smula övertalning, blir att infiltrera Han’s näste och förehavanden och rapportera tillbaka. Man skickar sedan denna information vidare till andra länders underrättelsetjänster, med förhoppningen att någon nappar och illa kvickt kommer till undsättning och sätter punkt för skumraskaffärerna på ön.

Enter the Dragon har också en sidohandling. Det slumpar sig så att Lees syster Su Lien (Angela Mao) begick självmord ett år innan filmens nutid. En tragisk konsekvens av trakasserier från hantlangare till just Han. Innan hon dör så slåss hon dock som en riktig tigrinna och försvarar sin heder med allt vad hon har.

Detta gör Lees resa till Han’s Island och hans uppdrag mer personligt och lägger ytterligare ett lager till filmen. Min tolkning av filmen är att Lees personliga strävan efter hämnd och rättvisa för sin döde syster driver mycket av handlingen framåt. Dock parallellt med det mer James Bond-lika uppdraget.

James Bond-mall

Enter the Dragon är till synes kraftigt influerad av James Bond-filmerna. Alltifrån layouten på filmaffischen till handling och modus operandi. Filmens regissör Robert Clouse har noggrant studerat och tagit lärdom av hur Albert R. Broccoli och Harry Saltzman fått till sitt lyckade koncept med agent 007. Lägg därtill Robert Clouses egen stil och känsla för bildkomposition samt de av Bruce Lee makalöst koreograferade kampsportsscenerna, så förstår läsaren att vi bjuds på något smått unikt.

Actionscenerna är nämligen i en klass för sig. De var det då och de är det än idag. Man bör ha i åtanke att filmen var på sin tid banbrytande. Dels actionscener med fokus på kampsport samt dels det faktum att filmens stjärna var av asiatiskt ursprung. Det är overkligt hur snabb Bruce Lee faktiskt var. Ett exempel är scenen där Bruce Lee briljerar med så kallade nunchakus. Garanterad wow-faktor 10.

Filmen påminner som sagt var om mången James Bond-film:
1. Superskurk som ägnar sig åt nidingsdåd.
2. Superskurken har en hyfsat hederlig fasad (kampsportsturnering).
3. Superskurken huserar på en ”ointaglig” ö.
4. Superskurken har en eller flera otäcka hantlangare.
5. Det finns fagra damer på sagda ö…
6. En västerländsk underrättelseorganisation vill göra något åt superskurken och dennes förehavanden.
7. Vår hjälte har en eller flera allierade som hjälper honom i kampen. I Enter the Dragon är det för den vane biobesökaren och cineasten allas vår John Saxon (A Nightmare on Elm Street & Black Christmas) som blir Lees främste allierade. Karatelegenden Jim Kelly är en annan bundsförvant.
8. Bruce Lee spelar i princip en kinesisk kampsportsvariant av en James Bond-liknande karaktär.

Lalo Schifrin

Jag tar ofta upp musiken i mina recensioner och filmtips. Musiken till Enter the Dragon är skriven av den argentinsk-födde kompositören och skicklige jazzpianisten Lalo Schifrin. En begåvad gentleman som skrivit musik till över hundra filmer och tv-serier. Upphovsmakare till filmer som Mission: Impossible, The Eagle has Landed och The Osterman Weekend. Hans stil är i mitt tycke unik. Signum är allt som oftast en jazz-influerad palett blandat med elekroniska ljud och loopar samt med inslag av klassisk musik. Framför allt var detta koncept väldigt lyckat på 70-talet, i filmer som Dirty Harry och inte minst Enter the Dragon. Suggestivt, jazzigt och visslingsvänligt.

Fotot i filmen är synnerligen välgjort och skänker filmen en härlig 70-talslyster. I Enter the Dragon är det inte 50 nyanser av brunt utan snarare uppemot 150. Underbart. Härligt.

Avslutningsvis upprepar jag det tragiska faktum att Bruce Lee gick bort endast ett par veckor innan filmens premiär. Han fick med andra ord inte uppleva lönen för mödan sin. Han dog i något så udda som hjärnödem.

Huruvida detta ofta dödliga tillstånd orsakades av hans sporadiska nyttjande av hasch eller på grund av de mediciner han tog mot bakgrund av en allvarlig ryggskada får vi nog aldrig veta.

Vad vi däremot vet är att hans fru Linda och två barn (Brandon och Shannon), förlorade en älskad make och far. Vi andra förlorade en levande legend, superstar deluxe och martial arts-mästare supreme. Vila i frid, Bruce Lee.

Betyget blir solklara dubbla tummar upp.

Jan Sundstedt