Putin är i alla fall den ende statsman som världen kan uppvisa

I våra dagar pågår ett medialt, men också ett ekonomiskt, krig mot den politiske ledare som ensam gjort sig förtjänst av epitetet statsman. Sättet som Rysslands president Vladimir Putin allmänt porträtteras i väst är inte med verkligheten överensstämmande. Det skriver Hans Myrebro.

publicerad 12 februari 2021

I en tid då både inhemska och utländska krafter gör sitt bästa för att detronisera och förminska Rysslands president, kan det vara berättigat att teckna en bild av Vladimir Putin och inte minst hans vedersakares motiv.

Statsman är det statsöverhuvud som gjort sitt land ovärderliga tjänster samt utanför landets gränser skapat förutsättningar för fred och samförstånd.

Putin kom till makten år 2000 i ett Ryssland, härjat och blödande efter CIA:s och Wall Streets våldtäkt av landet under Jeltsins tid. Den politiska och ekonomiska våldtäkten orsakade ekonomisk katastrof och social misär med följd att mer än 5 miljoner ryssar avled. Från den grunden och i en tid av ekonomisk krigföring från EU och USA mot Ryssland har genom Putins försorg ändå en kraftfull uppryckning och utveckling skett.

På det internationella planet framstår Vladimir Putin alltmer som den framgångsrike fredsmäklaren. Länder i Mellanöstern och Nordafrika, men också i Sydamerika, vädjar alltmer till Putin om hjälp mot imperialistiska hökar svepta i stjärnbaneret eller i Nato-flaggan.

Man har ständigt som ett mantra upprepat från Nato-håll att Putin visat förkrossande aggressivitet i Georgien, Ukraina och Krim. Själv har även jag, som ett mantra upprepat, att de anklagelserna mot Ryssland måste kunna bevisas, men några bevis har aldrig levererats.  Knappast förvånande – anklagelserna mot Tyskland för att vara skuld till Första Världskriget har aldrig bevisats – men anklagelserna står ändå kvar efter 100 år.

Vem kan då utmana Putin om titeln ”vår tids ende statsman”?

Långt borta i öster håller kommunistledaren Xi Jinping på att terrorisera och kanske även utrota Uigurer i massor, samtidigt som han bedriver en imperialistisk politik mot Taiwan. Han kan aldrig komma att ses som en statsman.

På andra sidan Atlanten har det just ägt rum ett tronskifte. En pajas har nu ersatts av en hök, en dyrkare av militära aktioner. Som vice-president under Obama fick Joe Biden vara med och utforma sju krigsföretag och ett hundratal militära interventioner, där ingen av dessa var godkänd av kongressen, enligt Cato-institutet. Offer för dessa operationer uppgår till miljoner. Biden har en tung ryggsäck att bära på gamla dagar och kommer aldrig att kunna ses som en statsman.

Eftersom Nato-organisationen utmärkt sig som hotfull terrororganisation kan ingen regeringschef ansluten till denna komma ifråga för ett hedersutnämnande.

Men varför allt detta ordande om statsmän? Därför att i våra dagar pågår ett medialt, men också ett ekonomiskt krig mot den man som ensam gjort sig förtjänst av epitetet statsman, och det är Vladimir Putin.

Kan en statsman agera för att oskadliggöra en medborgare genom förgiftning?

Möjligtvis, men i så fall gör han det på ett sätt så att inga spår ska finnas kvar hos offret. Det är så israeliska Mossad arbetar. De ser novitjok som en second hand-vara och föredrar mer moderna och effektiva gifter. Det är inte smart att använda novitjok och Putin är mycket smart, enligt både vänner och fiender. De västerländska politiker och journalister som försökt nagla fast Putin vid novitjok, är inte bara mycket osmarta utan närmast infantila i sin bedömning. Man kan också undra om Aleksej Navalnyj förstår vad han talar om.

Och man kan ifrågasätta Navalnyj omdöme när han i ett läge där 27 NATO-stater likt en vargflock har omringat Ryssland och bara inväntar anfallsorder från Washington, agiterar och upphetsar mot statschefen i landet. Ingen annan stat skulle tillåta något sådant.

Det brännjärn som Navalnyj fått tag på och slungat mot Putin är ett flott hotell där man inte vet vilka ägarna är. Men inget talar för att Putin skulle vara inblandad som ägare.  Korruptionen i Ryssland är idag omfattande men den bekämpas inte genom ogrundade politiska rallarsvingar. Ryssland har idag en lika omfattande korruption som Ukraina – det land som för sex år sedan lät USA genomföra en statskupp med delmål att bemästra korruptionen. Sedan dess har landets korruption bara vuxit.

Och exemplet Ukraina är bara ett. Man gör sig inte av med korruptionen genom att låta en främmande makt största ett folkvalt statsöverhuvud i det aktuella landet. I fallet med Ukraina kunde en av USA:s medlöpare, den ukrainske oligarken Ihor Kolomoyskyi, strax efter statskuppen kila iväg med 1,8 miljarder dollar (cirka 17 miljarder kronor) alltså mycket mer än vad det omtalade hotellet har kostat. Uppgifterna hämtade från Deutsche Wirshaftts Nachrichten, april, 2015. Det kusliga är att slantarna var bidrag och lån från IMF till ett kaotiskt Ukraina. Nu finns de oåtkomliga för bidragsgivaren. Men på Cypern, Virgin Islands och i Karibien finns de under Kolomoyskyis kontroll. Något rabalder från EU-håll har knappast hörts om detta. Nåja Kolomoyskyi hade ju lagt ut en det pengar i samband med statskuppen i Kiev 2014. Enligt uppgift hade han finansierat upprorsmakarna på Maidantorget och försett dem med mat och fickpengar.

Det ena är Ukraina och det andra är Ryssland. Gemensamt för båda är ett massivt stöd från EU-Nato till upprorsmakarna, samhällsomstörtarna. Sambandet är tydligt och förödande. Chefen för National Endowment for Democracy, Carl Gershman, kunde den 26 september 2014 triumferande beskriva Ukraina som ”den största trofén och ett viktigt steg på vägen att största Putin.” Gersmans organisation får ett kraftfullt ekonomiskt stöd från USA och dess uppgift är att bedriva omstörtande verksamhet i andra länder. I Bolivia lyckades man men i Venezuela sprang man på pumpen, tack vare Putins stöd.

Man kan ju undra hur mycket bidrag Navalnyjs organisation får från Gershmans organisation? Eller är Navalnyj bara naiv och bortser från det dödliga, strategiska hot från de så kallade, ”demokratiska staterna”, som gastkramar Ryssland. Hot som han är med och underblåser.

Vår globala värld kan idag bara uppvisa en internationell statsman – låt oss bekämpa de krafter som vill störta honom.

 

Hans Myrebro


Om skribenten:

Hans Myrebro är en pseudonym. Han har bland annat författat boken NATO – ett monster på katastrofkurs.

Myrebros senaste bok "De skapade ett blodigt 1900-tal" går att köpa på Historiskt Korrekt förlag.

 


Liknande artiklar:

Eftersom du läser det här…

Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styrs inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

Stöd oss via Swish på 123 611 3021, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

Tack för ditt stöd!