Förr var syftet med arbetskraftinvandringen att ge industrin större kompetens och konkurrenskraft. Samt att stärka välfärdssamhället o.s.v. Dagens syfte är att förslava svenska folket och det startade ordentligt i mitten av 70 talet, med en accerelation de senaste10 åren. Målet har hela tiden varit det postindustriella samhället. Vi är med stormsteg på väg mot det och – förslavningen.

Vi var världsledande inom automatisering och innovation och industrin gick för högtryck och bokstavligen skrek efter ny arbetskraft. Alla större industrier hade egna skolor som utbildade ny personal inom alla sektorer som mekaniker, svarvare, fräsare, svetsare o.s.v. Tror inte svensk industri skulle klarat sig utan den arbetskraften? När 70 talet kom var det andra tongångar och industrin blev fienden och det postindustriella samhället förbereddes. Det är samma oligarker då som nu kliver fram från sina gömslen?

Så bara en utvidgning av Dan Ahlmarks påstående ovan, ”Efter andra världskriget har nationalism i Europa bara i få fall varit förenad med aggression…”: För att få den förståelse av de nationalistiska krigen – VK1+VK2 – kommer man inte förbi att se varför dessa uppstod. Ursprunget till den tyska nationalismen orsakades av Frankrikes aggression. Denna aggression härrörde från den franska anarkistrevolutionen 1789, som totalt omstöpte det landet. Med revolutionsgeneralen Napoleon inleddes ett försök av de franska frimurarna att lägga under sig hela Europa, för att skapa en europeisk storstat. Man bet sig dock i svansen, när man gav sig på Ryssland.

Tyskarna, hjärtligt trötta på att se sina länder härjas av främmande invasionsarméer, enades därför under frimuraren Bismarck och den tyska förbundsstaten bildades. Det territorium, som fransmännen erövrat, återtogs därefter. Den tyska industrin och sjöfarten växte sedan kraftigt och i slutet av seklet passerade den samlade produktionen där Storbritanniens. Det brittiska imperiets tyngsta namn – Winston Churchill och Cecil Rhodes (den senare som fick ge sitt namn åt den afrikanska staten Rhodesia, nuvarande Simbabwe) – planerade därför för tvåstegsraketen VK1+VK2, som för alltid skulle knäcka tyskarnas ambitioner. Bl.a. Churchill uttalade sig redan omkring 1905 för dessa krig. Helst ville han se tyskarna utplånade.

Den imperialistiska storstaten Österrike-Ungern, och dess kejserliga dynasti Habsburg, hade sina egna stormaktsdrömmar och expanderade på Balkan. Där fann de brittiska imperialisterna sin naturliga krutdurk att sätta eld på. Frimurarorganisationen Svarta Handen såg till att mörda den österrikiske tronarvingen i Sarajevo. Österrike-Ungern förklarade därför krig mot Serbien, vilket gjorde att krig hotade även från Serbiens allierade Ryssland. Den tyske kejsaren ställde dumt nog upp på Habsburgarnas sida och VK1 var därmed igång. Engelsmän och fransmän gnuggade sina händer och skapade västfronten.

Den kommunistiska revolutionen gick dock inte som planerat: Den sluge Lenin svek västländerna och lade ned vapnen. Då blev läget desperat för västländerna. Genom avancerat agerande lyckades man dra in USA i kriget (provokation med fartyget Lusitania, som tyskarna dumt nog sänkte). Till sin hjälp hade de även de tyska marxisterna, som saboterade den tyska krigsmakten. Trots detta lyckades man inte besegra den tyska krigsmakten – inga strider skedde någon gång på tyskt territorium! Men tyskarna gav ändå upp och erkände sig besegrade.

Då började den stora charaden – Versaille-freden – som lade sådana fruktansvärda villkor på Tyskland, att dess krigsskuld hade fått avbetalas ända till 1960-talet, om inte Hitler och nazisterna hade vägrat betala. Det tyska folket svalt och slet – om de ens hade några jobb. De tyska kvinnorna prostituerade sig för att överleva i den perversa dekadens, som utmärkte Weimarrepubliken. Därmed hade imperialistmakterna lagt grogrunden för nazisternas rasistiska ultranationalism och, med amerikanskt bankkapital bakom sig, tog Hitler sedan makten. Han skötte sig sedan exemplariskt, byggde upp den tyska krigsmakten och satte igång.

Där har vi bakgrunden till varför få fall av aggression efter VK2 har nationalismen som grund. Segrarmakterna – USA, Storbritannien, Frankrike och Ryssland – har sedan dess ohotade härskat över världen. Kommunistryssland – från dag ett styrt från USA – har planenligt sett till att skapa det ”kalla kriget”, med vilket man har kunnat hålla alla andra lugna, alltmedan man i det tysta, genom massiv media-insats, undergrävt alla nationalistiska tankar i Europa. Vi har alla – i större eller mindre omfattning – spelat med i detta, njutit av fredens välstånd och fegt vägrat att kika bakom de omsorgsfullt applicerade kulisserna.

Ovanstående resonemang är inte gripet ur tomma luften. Det är grundligt dokumenterat, kanske främst av professorerna i ekonomisk historia, Anthony Sutton (’Wall Street and the Rise of Hitler’, ’Wall Street and the Bolsjevik Revolution’) och Guido Preparata (’Conjuring Hitler’). I liberalers politiska uttalanden talas det väldigt tyst om detta, så ock av Dan Ahlmark. Det samhälle och de principer, som han förespråkar, har dock mycket som talar för sig. Men utan att låta det avgörande inflytande på samhällens utformningar och konflikter dem emellan, som storkapitalet har, komma upp på bordet, kommer alla ambitioner för fred, harmoni och välstånd i världen att stanna på ritbordet. Man kan inte bygga ett rättvist och fredligt samhälle baserat på lögner och önsketänkande.

”Under 40-50-60 talet hade vi arbetskraftsinvandring och den fungerade förträffligt?”
Man kan ställa frågan hur det påverkat Sverige utan invandring? Lönerna hade fått tryck uppåt och kanske hade vi blivit tvingade att bli världsledande på automatisering och inovation?