Den skog som människans eldbruk gynnade innebär att anpassningar skedde dels av skogens trädslag, men även andra arter av växter resp djur anpassade sig under årtusendena. Det är därför alla rara rödlistade arter är under utdöende. Det äldst kända trädslaget i Norden är gran från ca 22000 f kr längs Nordkallottens kuster. Men människan MARKBRÄNDE alla skogsmark de behövde för att livnära sig (utöver naturliga skogsbränder). Det virke man tog ut skedde med blädning. Vid markbrand når branden inte topparna, särskilt hos tall som har hjärtrot och överlever markbrand. Tallens stam är normalt kvistfri och barken skyddar mot brand, samt ev skador läks relativt snabbt. Även lövträd med hjärtrot klarar markbrand hyffsat. Småtallar (jag vet inte hur det är med små växande lövträd med hjärtrot) kan svedas av markbränder och se döda ut. Några är sannolikt också döda, men när de faller efter typ 50 år, så kommer de ca 100 år senare att bilda utgångspunkten för växande lingon och tallbarrsmattan blir utgångspunkt för blåbären. En svedd tallspira kommer sannolikt redan inom någon månad att börja återhämta sig och några fåtal barr växa fram främst allra högst upp på spiran.Med några års tillväxt hämmad, så kommer snart spiran att var i full tillväxt igen.

Allt Nordiskt liv i skogarna är främst beroende av Tall resp av lövträd med hjärtrot. Men ett stort antal trädslag är snarast destruktivt för Norden naturliga skogsliv. Mest giftigt är granen. I tät granskog existerar inget liv som livnär sig på just beståndet av gran. Livsformer kan uppehålla sig i granskog för skydd, men måste för att leva lämna granskogen och äta. Till råga har sedan skogsnäringen importerat arter från andra världsdelar, vilket innebär att f n pågår mikrovärdarnas krig i de svenska markerna. All tillväxt av skog sker genom cympiotiska samarbeten mella växter/träd och en naturlig stam av bakterier, virus, mikrodjur, svampar, mossor etc. Denna mikrovärld hämmar tillväxten hos importarter och deras naturliga cymbiotbehov hämmar den inhemska arternas tillväxt.

Till skadeverkningarna med kalhyggesteknik kan även läggas sjunkande grundvatten, samtidigt som onödiga översvämningar sker i låglänta, ofta bebygda områden, blir vanliga. Genom kalhyggestekniken körs markerna normalt våldsamt sönder vilket innebär att enorma giftmängder släpps lösa och slutligen hamnar i haven, vilket urbana områden sedan skylls för (vilket således är fel). Nämnda gifter har av naturen undanskaffats på ett genialiskt sätt och bör självklart bibehållas där de lagras.

Granen fick möjlighet att breda ut sig först från 1750 års förbud mot svedje och markbrand. Tillkom samtidigt nya odlingsmetoder. Historikerna ljuger således om att arten, som funnits sedan 22000 f kr i Norden vandrat in från öster. Däremot är granen av samma art som den östliga redan i äldsta år.

Någon som känner Hans Sternlycke?