IS – vems ärenden går de egentligen?

Nyligen utfördes ett ohyggligt terrordåd i anslutning till Kabuls flygplats där IS pekades ut som ansvariga. Det är inget överraskande med detta. Terror riktad främst mot civila oskyldiga har blivit ett signum för IS. Samtidigt kan man fråga sig vilkas ärenden denna organisation egentligen får och vad syftet egentligen är för deras till synes planlösa terrorism.

År 2013 började IS växa fram i Syrien. Namnet ändrades hit och dit men som organisation landade det i att utvecklas under namnet IS. I Syrien hade då pågått ett proxy-krig sedan 2011. Med proxy menas att kriget initierats och tillförts bränsle utifrån, i detta fall från en västlig allians med USA och Israel i spetsen. Bränslet bestod vid den tiden av vapen samt kapitaltörstande banditer. Dessa banditer från olika länder kom sedan att ingå som en bas i IS. FN-organet UNDOF kunde redan 2013 dokumentera ökande kontakter mellan israelisk militär och IS, samt Al-Qaida över Golan-höjderna.

Fram till mitten av 2015 var IS-förbanden mycket framgångsrika i sin krigsutövning och erövrade en stor del av Syrien. USA sade sig vilja bekämpa IS, men utvecklade i själva verket ett lojt och undfallande mönster gentemot dem. Samtidigt bestod den aktiva delen av relationen av ett väsentligt, men hemligt, militärt stöd till terrorrörelsen.

Vändpunkten kom först under hösten 2015, då Ryssland ingrep och i det närmaste krossade IS. Innan dess hade Obama i Washington utverkat ett ekonomiskt stöd till IS på totalt 300 miljoner dollar som skulle kanaliseras genom Al Nusra-fronten. Däremot räckte det tydligen inte till för att leda IS till seger. Under hela den här tiden understödde Israel på olika sätt IS, vilket bland annat ett välgjort reportage i Daily Mail visade.

Den berömde journalisten William Engdahl, kunde i ”New Eastern Outlook” den 15 november 2015 sammanfatta det hela enligt följande:

”I december 2014 rapporterade israeliska Jerusalem Post om en i stort sett ignorerad och politisk explosiv rapport som detaljerade FN-vittnesmål om israelisk militär observerats tillsammans med IS-terrorister och kämpar. FN:s fredsbevarande styrka – UN Disengagement Observer Force (UNDOF) – stationerad sedan 1974 längs Golanhöjderna på gränsen mellan Syrien och Israel, avslöjade att Israel hade arbetat nära tillsammans med syriska oppositionella terrorister, inklusive al-Qaidas al-Nusra-front och IS på Golanhöjderna och hade hållit nära kontakt över de gångna 18 månaderna. Rapporten lämnades in till USA:s säkerhetsråd, men mainstreammedia i USA och Väst begravde sprängstoffet ifråga.”

Och vidare: ”FN-dokument angav att den israeliska armén höll regelbundna kontakter med medlemmar i den så kallade Islamiska Staten sedan maj 2013.”

Den 20 juni 2016, då IS vid den tiden närmast hade utplånats av de ryska angreppen, framträdde Israels säkerhetschef, Herzi Halevy, vid en säkerhetskonferens och klargjorde: ”Vi vill inte ha ett nederlag för IS i Syrien.” (AMN-news, 20 juni 2016). För Israel har det sedan dess varit en fortsatt policy att hålla IS under armarna.

Vad är då IS generella mål? De beskriver sig själva som en islamistisk kamporganisation med målet att skapa en global, fundamentalistisk islamistisk stat. Detta ska ske genom terror mot skyldiga och oskyldiga, samt en nedmontering av det kultur- och kunskapssamhälle som dominerar västvärlden. Är detta trovärdigt? Knappast, man kan inte bygga upp ett globalt samhälle genom terror.

Snarare är det så att organisationen, medvetet eller omedvetet, går någon annans ärenden genom att skapa kaos. Som jag klart påvisat så är denne någon Israel, som aldrig har stuckit under stol med sina avsikter. Redan 1982 redovisade man en plan för hur grannländerna skulle förstöras. Splittring och kaos är den grund som en stark militärmakt vill ha som arbetsområde. En jämlik motståndare vill man däremot undvika.

IS har arbetat i bland annat Afghanistan under många år för att tillvaron för så många människor som möjligt skall bli så miserabel som möjligt. Genom att bomba marknadsplatser och bröllop har de fått inspiration att gå vidare – och kommer säkerligen att göra det. Helt säkert är att taliban-samfundet hade sett annorlunda ut om de sluppit att ha IS inpå knutarna. NATO:s engagemang hade då inte heller behövt bli så ödesdigert.

Hans Myrebro