Det var inte svenskarna, som byggde den svenska staten, det var en handfull mäktiga herrar, som gjorde det – här såväl som i övriga Europa. Dessa herrar utgjorde en närmast statslös överklass, som – för att säkra sin makt för sig själva och sina efterkommande – med svärdets hjälp organiserade nationalstater. De såg sig aldrig som en av menigheten utan kände mera samhörighet med de andra nationalstaternas överklass. Långt före Machiavelli insåg de värdet av en stark stat, för att kuva undersåtarna och säkra sitt herravälde.

För Sveriges del kan byggandet av den svenska staten ledas tillbaka till Birger ’Jarl’ Magnusson, som införde lagar som gällde för hela landet. Själv kunde han inte ta sig till kungatronen, men han lyckades placera sin son, Magnus ’Ladulås’ Birgersson där. Vilken sanslös samling av vidriga babianer, som överheten utgör, visade Magnus Ladulås’ söner, när de kivades om kungamakten efter faderns död, i vilken strid Birger slutligen utgick segrande, när han lät sina två bröder svälta ihjäl i fängelsehålorna i Nyköpings Hus.

Den slutgiltiga kampen om herraväldet över Sverige vanns av Gustaf Wasa, som effektivt, med hjälp av finansiell hjälp och legoknektar från främst de tyska staternas överhet, för alltid kuvade svenskarna. Wasa-dynastin organiserade sedan, under de kommande seklerna, den svenska staten, med hjälp av inhemsk och utländsk adel, vilken grundligt studerat Machiavellis skrifter.

Sedan åtminstone 1600-talet har den svenska grammatiken degenererat kraftigt. Då försvann det mesta av dativformerna och ackusativ-formerna är idag i stort sett lika med nominativ-formerna eller slagits ihop med dativ. Konjunktiv har, sedan slutet på 1800-talet, blivit alltmera sällsynt. Plural-verbformerna avskaffades av de akademiska språkvetarna under VK2. Distinktionen mellan riktning och befintlighet (’vart(hän)’ och ’var’) – de germanska språkens kanske viktigaste grammatiska regel – är nu i dagarna på väg bort. På alla nivåer – även inom universitet och högskolor – säger illitteraterna numera ’vart’, när de menar ’var’.

Det svenska folkets viktigaste kulturella särart – det svenska språket – har varit föremål för den svenska överhetens angrepp, ända sedan den lierade sig med den övriga europeiska adeln för bortåt 1000 år sedan. På 1700-talet hade det svenska kungahuset till och med den makalösa fräckheten att tala franska sinsemellan (så att inte menigheten skulle förstå vilka intriger de spann med varandra) – vilket visar hur otroligt stark dess makt över svenskarna var, eftersom de inte allihop nackades av allmogen.

I Älvdalen och i de norrländska fjälltrakterna har mycket av det svenska språket funnits kvar till helt nyligen, bevarad av den nu raskt döende svenska stammen, i trots mot överheten. Minns ni slagdängan från 80-talet, ’Fônt ja’ en kôrv, så huppe ja’ i älva’ (Kôppebä-visan), som skrevs av en musiklärare, som fascinerats av dialekten i orten Kopparberg? ’Huppe’ är konjunktiv – vilket alltså, fortfarande för 40 år sedan, användes i dagligt tal även av mellanstadie-elever där. Degenerationen av det svenska språket är dirigerad högt upp maktens boningar, tro inte annat.

Vad som hänt de senaste 200 åren är att skolundervisning, yttrande- och tryckfriheterna samt den parlamentariska ’demokratin’ gjort sin entré. Det synliga förtrycket har därför varit tvunget att ersättas av ett mera raffinerat och dolt förtryck, som i dagarna börjat avslöjas som ’politisk korrekthet’. Denna är absolut inte ny, den har pågått i århundraden, men en del svenskar – som Arnstberg här – börjar få upp ögonen, för vad som pågår.

Tyvärr är denna insikt alltför senkommen (min är inte mycket äldre): Det som nu pågår, inför öppen ridå, är det slutliga krossandet av den svenska nationen – inte bara nationalstaten, som massinvandring och EU nu raskt demonterar – utan det svenska folkets hela kultur. Svenskarna är idag totalt splittrade och saknar nästan helt band till sina förfäder och -mödrar. Knäfallet för främmande seder, matvanor och även språk är nu totalt och det finns inte längre någon önskan hos svenskarna att vara ett eget folk, med en säregen kultur.

Tvärtom: Svenskar – som denna Helena Ekstrand – är globalister i själ och hjärta. De brinner av iver att slakta allt, som ens avlägset påminner om att det en gång fanns ett svensk folk, stolt över sitt språk och sina traditioner. De sjunger härskarnas propaganda i alla tonarter och det kryllar av dessa svenskar, på alla nivåer, och alla drivs av en fanatisk, självhatande galenskap.

Zi zenor!

Mitt mannaminne minns miserabelt mediokert!

Såvitt jag vet kommer man från manu som är sanskrit och betyder människa. Jag kallar gärna kvinnliga kontaktmän eller talesmän för just detta och undviker talesperson osv. Givetvis med hu”man”itärt syfte att provocera fram dialog, särskilt med kvinnor, de är ju också människor.

Löjliga larvpottor har det alltid funnits.
Skillnaden nu är, att de har blivit anställda i stat och kommun.

Hur ät det med det internationella, ”ombudsman”?