Numera synes man sätta likhetstecken mellan nation och land, eller mellan nation och rastillhörighet. Jag föredrar den definition som man hade i Nordamerika. Där såg man ursprungsinvånarna, med sina olika språk och olika kulturer, som nationer. Dessa hade ett gemensamt språk, gemensam kultur mm, som skiljde sig från omgivande nationers. De nationerna bestod ofta av olika mindre stammar, vilka ändå hade en samhörighet sinsemellan. Man hade ett löst avgränsat område, som betraktades som det egna, men vissa nomadiserade nationer hade inte ens det.

I Europa handlar nationalismen mest om nationalstater och strikta gränser, man tycks har glömt bort det viktigaste: Språket, kulturen och solidariteten. Att det har blivit så är inte så konstigt: De globalistiska ideologierna marxism och liberalism har båda en vision om en värld utan gränser, en världsomspännande gemensam kultur och solidaritet mellan alla mänskor. Vad denna vision handlar om, behöver man bara sätta på TV-n och titta på Eurovisionsfestivalen (eller i stort sett vilket program som helst) för att få kännedom om.

Globalisternas världsomspännande ’nation’ är en nation med en kultur, som bara är yta utan djup och helt utan moraliska och etiska regler. Allt är fritt och upp till den enskilde att besluta om, förutom de direktiv, som en allsmäktig överhet fattar lagar och regler om. Till och med basala fysiska och biologiska fakta är i globalismen underställda den enskildes egna uppfattning om.

I Norden fanns ursprungligen fem germanska stammar: Svear, Göter, Daner, Norrmän och Islänningar. De talade alla samma språk och hade samma kultur. Norden kunde då ses som en enda nation. Med Birger Jarl började grunden läggas för den svenska staten, vilken sedan tvingades på svearna och göterna av Gustav Vasa och hans tyska legoknektar. Därvid splittrades den nordiska nationen, en splittring som kvarstår ännu och som gjort att vi nu har fyra germanska nationer i Norden, som talar olika språk: Svenskar, Danskar, Norrmän och Islänningar.

Ledargarnityret i Sverige har, sedan svenska statens bildande, lierat sig med ledargarnityren i de övriga europeiska nationalstaterna, med vilka de genom gifte såg till att bli besläktade med. De folk de härskade över hade de inte mycket till övers för – de sågs endast som en maktbas, som skulle försörja eliten och som kunde användas, t.ex. när konflikter med andra stater uppstod.

De svenska ledarnas ansvarskänsla för nationen och dess folk blev med tiden alltmer rudimentärt. Gustav Vasas finansiering av sitt maktövertagande skedde via det mäktiga handelshuset Hansan, vars tyska handelsmän fullständigt dominerade de svenska kuststäderna, ända långt fram på 1600-talet. Senare skedde en glidning hos den svenska eliten mot Frankrike och under Gustav III talade det svenska hovet till och med franska sinsemellan.

Under Vasa-dynastin började degenerationen av det svenska språket, vilken leddes av överklassen. Under 1600-talet började de tappa dativ-formerna i grammatiken. Under Bernadotte-dynastin har denna degeneration fortsatt: I slutet på 1800-talet började konjunktiven försvinna. Under VK2 slopade makteliten plural-verbformerna. Sedan 50-talet suddas alltmer av den tidigare strikta grammatiken upp och i dagens svenska skola lär sig eleverna varken att tala eller skriva korrekt svenska. Med massinvandringen går nu det svenska språket raskt mot sin undergång och på universitet och högskolor tränger pidginspråket engelska ut svenskan alltmer. Om detta har jag skrivit utförligt tidigare, men jag anser att det svenska språkliga förfallet är en grundbult i förstörelsen av både den svenska nationen och den svenska nationalstaten, så detta bör nämnas så snart Sveriges förfall diskuteras.

Vad överheten alltid försökt inbilla oss är att det är spontana ekonomiska och kulturella processer, som ligger bakom Sveriges läge idag. Inget är mera felaktigt. Den svenska politiska och ekonomiska eliten har styrt utvecklingen i vårt land sedan mer än ett halvt millennium och den fortsätter med att nu styra Sveriges avveckling som nationalstat, liksom avvecklingen av den svenska nationen. Dagligen konfronteras vi med hårresande galenskaper från både de politiska topparna och från maktmänniskorna i de statliga och kommunala myndigheterna och förvaltningarna. Inget av detta beror på att dessa är idioter, vilket många älskar spekulera i.

Den svenska eliten hatar och föraktar sitt eget folk – det har den alltid gjort – och arbetar nu intensivt på dess undergång; inte bara den svenska nationalstatens, utan kanske framför allt den svenska nationens undergång. Att nationalismen har ett uppsving på den europeiska kontinenten, ser vi inte mycket av i Sverige, här går förstörelsen av vårt land som på räls. Mindre än 1% av svenska folket röstade i senaste valet på nationalistiska partier (Sverigedemokraterna är inte längre ett nationalistiskt parti – dess partiledare erkänner ju inte ens att det finns ett svenskt folk! – det är endast ett invandringskritiskt parti).

Men visst är det glädjande med uppsvinget av nationalismen på kontinenten – för de länder i vilka den frodas. I Sverige finns ingen nationalism av betydelse – här är det tjafsande och tramsande i mer än sekelgamla och uttjänta ideologiers slagvatten som gäller.