Efter Guds död

Om man säger att alla människor är lika värda, så säger man samtidigt att alla människor är lika värdelösa. Det är med andra ord ett meningslöst påstående. Begreppet värde handlar om att göra distinktioner. Bra, bättre bäst. Dålig, sämre sämst. Att människor är lika mycket värda, det är ett ganska sällsynt undantag. Dessutom, lika mycket värda, i vems ögon?

Att ordna tillvaron hierarkiskt, inbegripet andra människor, det är något som alla gör, utan undantag. I annat fall uppstår kaos. Nå, som norm då? Visserligen är inte alla människor lika mycket värda, men det kanske borde vara så?

Lika illa där. Det är en allmängiltig mänsklig strävan att vilja bli bättre än andra, därför att den som uppnått ett mästerskap beundras av sina medmänniskor. Vi är lika angelägna om att få sola oss i våra medmänniskors beundran som vi är rädda för deras förakt. Begäret att överglänsa andra syns i stora avgörande skeenden som krig, i älskade aktiviteter som sport och sex, liksom naturligtvis i driften att bli rik. Detta begär är inte bara grunden för erövring och imperialism, det är också villkoret för skapandet, vare sig det är frågan om stora symfonier, målningar, romaner, etiska regler eller politiska system.

Det sägs ibland att rättssamhället behandlar alla lika. Det är naturligtvis inte sant. Är det någonstans man blir bedömd så är det ju i en domstol. Vi är inte lika inför lagen. I så fall skulle väl alla få samma straff, oberoende av ålder och oberoende av vad de gjort sig skyldiga till. Hur man än vänder och vrider på ”allas-lika-värde-dogmen” så blir det fel. Vi är inte lika mycket värda och Gud förbjude att vi någonsin blir det.

Utifrån ovanstående inte särskilt avancerade reflektioner kan väl ingen människa i hela landet tro på dogmen om det lika värdet? Jodå, säkert en majoritet av medborgarna gör det!
Jag misstänker att en allmän uppfattning är, att människan är ett förnuftigt djur, som riskerar att fångas in av religiösa och andra föreställningar – till exempel att alla människor är lika mycket värda. Kanske det är en uppfattning som man bör vända bakfram: Människan är ett religiöst djur, som emellanåt låter sig styras av sitt förnuft. När jag prövar den tanken, blir jag på något egendomligt sätt mindre frustrerad över vår tids stora vansinne.

Varifrån har vi då fått vår tids fixering vid människors lika värde? Friedrich Hegel, en tidig 1800-talsfilosof som folk i gemen inte vet så mycket om, men som via Marx haft ett mycket stort inflytande på vår tids tänkande, skulle ha svarat att det är ett arv från kristendomen. Det hade också efterföljaren Friedrich Nietzsche sagt, även om de i övrigt inte var filosofiskt särskilt samstämda.

Kristendomen var folkmajoritetens religiösa seger över den romerska eliten, en religion som gjorde de forna slavarna inte bara till sina egna utan också – på lite sikt – till samhällets herrar. Den nya religionens kanske viktigaste budskap var att de underordnade, de svaga, är lika mycket värda som de starka. Inför Gud är vi alla lika, ja det är till och med så, att det kan vara en nackdel att tillhöra samhällets grädda, eftersom det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. Jesu bergspredikan inleds med att enkla och ödmjuka människor prisas och där hittar man också den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem.” Kristendomen ympar in skuldkänslor och dåligt samvete hos dem som har makten och de som är rika. För både Hegel och Nietzsche var kristendomen den förbittrade slavens segervapen mot sina herrar, den ideologi som gjorde slaven jämlik.

Under 1800-talets sista fjärdedel utropade Nietzsche som bekant att ”Gud är död”, men han sa aldrig vem eller vad som dödade Gud. Svaret är att det var vetenskapen. Det som hände i Frankrike, med start under den andra hälften av 1700-talet var, att de dominerande filosoferna ifrågasatte gudsstaten. Såväl Kant som Voltaire tvivlade på att det goda samhället skapats av Gud och att människans moraliska dygder var självklara. Istället lyfte de fram det mänskliga förnuftet; de var rationalister. De var också empiriste, vilket betyder att det är de mänskliga erfarenheterna som är kunskapens fundament. Hundra år senare kan man säga att vetenskapen hade besegrat religionen som samhällsbärande paradigm. Den sekulära människan begrep verkligheten bättre, vilket bland annat visades av att det moderna samhällets fantastiska framsteg inte bygger på religion utan på vetenskap.

Därmed blir människan en bland många slags invånare på en obetydlig planet som cirklar kring en medelstor stjärna i utkanten av en galax, som i sin tur är en av miljarder galaxer. Vad som är centrum i detta universum är svårt att säga, men det är knappast människan. Om det sedan är skalbaggar eller människor som har herraväldet över världen är vetenskapligt irrelevant. Livet, som i människors ögon är det mest värdefulla, är med vetenskapen som måttstock i själva verket värdelöst. Vetenskapen är par definition totalt amoralisk.

Nietzsche anammade föreställningen om världen och människans obetydlighet, på det sätt som visades av de framväxande naturvetenskaperna. Det centrala vetenskapliga axiom som vi fick till skänks av upplysningstiden – att verkligheten är det objektivas exklusiva domän – var, och är fortfarande, en förödande utmaning för alla religioner.

Att slippa religionens tvångströja, det borde ha varit en befrielse. Den brittisk-amerikanske författaren Christopher Hitchens, som dog för ett drygt decennium sedan, liknade det kristna himmelriket vid Nordkorea, där medborgarna tvingas att dyrka en totalitär ledargestalt. Gud, den ständige övervakaren, är folkmordisk, homofobisk, sexistisk och till och med en sadomasochist, eftersom han tvingar oss att älska honom, trots att vi fruktar honom. Så reagerade emellertid inte Nietzsche. Tvärtom var Guds död en skrämmande insikt, eftersom han förstod att det skulle utlösa ett kaos. Religionens viktigaste uppgift är att likrikta den kollektiva moralen. Medborgarna i ett samhälle måste vara överens om vad som är rätt och fel, ont och gott, viktigt och oviktigt. Finns det ingen gemensam moral, faller samhället sönder i individer, klaner, etniska minoriteter, sekter och andra konkurrerande konstellationer.

I en TED-föreläsning använder den amerikanske socialpsykologen och moralfilosofen Jonathan Haidt en metafor där han beskriver förnuftet som ett hus, det egna huset där vi är synnerligen förtrogna med alla rum, alla vrår och skrymslen. Men så upptäcker vi att det finns en trappa upp till något högre och okänt. Tar vi den trappan upp, lämnar vi förnuftets hus och blir del av något större. Individen med sina skarpa gränser mot omvärlden löses upp. Vi överskrider förnuftet och når en högre och religiös dimension. Vi blir del av ”det sakrala”.

Moralen tillhör inte förnuftets region utan det sakrala. Moral är en meningsprovins där individens intressen är underordnade kollektivets. En av sociologins fäder, fransmannen Émile Durkheim, myntade uttrycket Homo Duplex för att beskriva dels det profana, som är individens egendom, dels det sakrala eller heliga som är kollektivets tillgång och som får människan att fungera unisont på ett sätt som i sin omfattning är okänt i djurvärlden (exempelvis att bygga nationer). Utan en gemensam moral faller kollektivet samman.

Nietzsche förutspådde två möjliga konsekvenser. Det ena var nihilismen och den kollektiva moralens sammanbrott: Om Gud inte existerar så är allting tillåtet. Nihilismen förnekar att det finns någonting som kan kallas för mänskliga värden, vilket också i vår tid är intressant, med tanke på att postmodernismen kan beskrivas som en form av nihilism. Alternativt, befarade Nietzsche, skulle människor anamma rigida och totalitära ideologier. Så gick det ju också. Framför allt kom kommunismen att fylla den rollen. Den framstod som ett rationellt, sammanhängande och moraliskt alternativ till både religion och nihilism. Det var emellertid ingen tröst för Nietzsche. Han förstod att kommunismens konsekvenser skulle bli förödande.

Om vi inte i himmelriket fick våra belöningar för en god moral, så måste vi rimligen få dem här på jorden. Den marxistiska socialism som blev kristendomens moraliska substitut, gjorde fyra antaganden:

1. Kapitalismen exploaterar de fattiga. De fattiga förslavas medan de rika blir allt rikare.
2. Socialismen är human och fredlig, eftersom människor är jämlika, samarbetar och delar med sig.
3. Kapitalismen kommer att leda till en revolution. Det är första steget mot det samhälle som kräver av var och en efter förmåga och till var och en efter behov – alltså i grunden kristendomens moral.
4. Socialismen skapar välstånd, eftersom socialistisk produktion är effektivare än kapitalistisk produktion. Så blir det när människor arbetar åt sig själva.

Samtliga dessa antaganden visade sig vara felaktiga. Marknadsekonomins förespråkare, som Ludwig von Mises, Friedrich Hayek och Milton Friedman, förklarade varför toppstyrda socialistiska planekonomier alltid misslyckas. Dessutom, kommunismens praktik slår till och med nazismens, när det gäller antalet miljoner människor som i ideologins namn fått sätta livet till. Alla socialistiska regimer har omformats till diktaturer och börjat mörda människor i en skala som dessförinnan var okänd i människans historia.

Man skulle kunna tro att det förnuftiga djur som kallar sig självt för människa gjorde bokslut med kommunismen, på samma sätt som skedde med nazismen. Emellertid, nu sker en transformation som inte borde ha varit möjlig. Kommunismen muterar till postmodernism. Filosofen Stephen R.C. Hicks skriver i sin också till svenska översatta bok Postmodernismens förklaring (Timbro 2014):

“Ställda inför den fortsatt blomstrande kapitalismen och den fortsatt brutala och fattiga socialismen, hade de att välja mellan att acceptera bevisen och avvisa sina högt skattade ideal, eller att hålla fast vid idealen och angripa hela idén om att bevis och logik skulle spela någon som helst roll. /…/ Konfronterade med hårda bevis och skoningslös logik replikerade vänstern: Det där är bara logik och bevis; logik och bevis är subjektiva; ni kan egentligen inte belägga något; känslor överträffar logiken och vår känsla säger socialism (s. 104-05).”

Det finns inte en enda postmodernist som är opolitisk eller politiskt står till höger. Samtliga befinner sig inte bara till vänster, utan långt ut på vänsterkanten: Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-Francois Lyotard, Jacques Lacan, Stanley Fish, Richard Rortry och Catharine MacKinnon, för att nämna några av de stora namnen. Det kanske allra största namnet, Fredric Jameson, gav ord åt den sjuka som nu plågar ett samhälle där allt, till och med fotbollen, är politiskt. Det var just det han sa: I sista hand är allt politiskt, vilket ska uttolkas som att alla påståenden om objektivitet och rationalitet döljer en förtryckande politisk agenda. För postmodernisten kan inte språket vara kognitivt, eftersom det inte beskriver verkligheten utan i sig utgör verkligheten.

Den nya kritiken mot kapitalismen blev, att den inte tillgodosåg människans behov av jämlikhet. Särskilt tydligt blev det för kvinnor och etniska minoriteter, så småningom kompletterade med religiösa och sexuella minoriteter. Sökte man sig bakåt i historien kunde man se hur illa det kunde gå: kapitalismens slavhandel. Kapitalismen må vara bättre på att skapa välstånd än socialismen men det sker till ett alltför högt pris: rasism och förtryck av minoriteterna. Dessutom, kapitalismen skapar endimensionella människor, fångade i den materiella konsumtionens totalitära värld.

För att avsluta med Nietzsches oro för att efter Guds död väntade nihilismen, så står postmodernismen närmare nihilismen än någon annan tidigare intellektuell rörelse. Den tidigare citerade Hicks får sista ordet:

“I den moderna världen har vänsterteorier varit en av de främsta grogrunderna för förstörelse och nihilism. Från franska revolutionens skräckvälde via Lenin, Stalin, Mao och Pol Pot till terrorismens uppgång på 1960- och 1970-talen, har den yttersta vänstern uppvisat dels en återkommande beredvillighet att med våld uppnå politiska mål, dels extrem frustration och vrede när detta har misslyckats. Vänstern har också inkluderat många medresenärer som saknat politisk makt men tillhör samma politiska och psykologiska universum. Herbert Marcuse, med sin uttryckliga uppmaning att med filosofins hjälp åstadkomma ”det absoluta tillintetgörandet av det sunda förnuftets värld”, är bara en sentida och ovanligt explicit röst (s. 203).”

Karl-Olov Arnstberg

Artikeln har tidigare publicerats Invandring & Mörkläggning