Dresdenbombningarna – då barnen brann som facklor

Vi påminns dagligen och stundligen om att vi inte får glömma det folkmord som går under namnet Förintelsen. Och det förhåller sig naturligtvis på det viset, att vi har svårt att glömma det som etablissemanget ständigt påminner oss om.

Det finns dock andra förintelser som etablissemanget verkar vilja att vi skall glömma. Och sådana finns det flera av; det armeniska folkmordet, de sovjetiska Gulag-arkipelagen och den planlagda svältkatastrofen Holodomor i Ukraina för att nämna några.

Det finns ytterligare en förintelse som mainstreammedier inte kommer att nämna i samband med dess årsdag. I dagarna måste vi med sorg och skam fråga oss hur de så kallade segrarmakterna, USA och England kunde begå ett sådant gigantiskt lustmord som det i Dresden den 13–15 februari 1945. Förintelsen i Dresden av mellan 150 000–200 000 civila var ett verk av Winston Churchill, Dwight Eisenhower och Franklin Roosevelt. Illdådet var inte militärt motiverat i krigets slutskede då Dresden med sina 600 000 invånare och fler än 100 000 flyktingar ödelades av 850 000 bomber. Mer än en bomb per person. Några luftvärnskanoner fanns inte i staden och inget kunde hindra de 2 500 bombplanen att fälla brandbomber som orsakade eldstormar där tusentals människor sögs in i döden.

Var och en som sett bilder på den helt ödelagda kulturstaden Dresden, förstår att västalliansens uppgifter om att endast 25 000 människor omkommit är löjligt låg. I en storstad som förvandlats till ett gigantiskt krematorium och där flyktvägarna har bombats sönder undkommer endast de som liemannen lämnat frikort.

Allt var djävulskt utstuderat. En inledande räd med brandbomber lockade brandförsvar och sjukvårdspersonal från omkringliggande städer till Dresdens centrala delar där de fångades i en demonisk fälla inför nästa attack, och nästa, och nästa. Sjukhus och skolor med skräckslagna barn pulveriserades, kulturbyggnader och kyrkor ödelades av män som sade sig komma från civiliserade länder med hög kultur. I ”Slakthus 5” beskriver författaren Kurt Vonnegut vad som hände: ”Ni brände ner hela staden, gjorde den till en enda pelare av eld. Fler människor dog där, i den eldstormen, än vad som dog i Hiroshima och Nagasaki tillsammans.”

Så hur var det nu då? Vilken förintelse var det som vi måste komma ihåg, och vilken var det som vi måste glömma? Vi har genom åren valt att glömma folkmordet i Dresden därför att det var våra glorifierade historiska statsmän som stod för illgärningarna. Här lät de sina masker falla för att utan hämningar avslöja sina psykopatiska drag inför ett mållöst, men knappast protesterande västerland. De, Churchill, Roosevelt och Eisenhower företrädde ju demokratin.

Hans Myrebro