De största hoten mot ett frihetligt Sverige i framtiden utgörs av: (a) kulturmarxismens växande förtryck, (b) regionala och globala överstatliga organisationers arbete att ta över viktig nationell beslutsrätt gällande vårt land, (c) följder av invandringen såsom aggressiv inhemsk islamism, samt på lång sikt (d) dominansanspråk från Kina och gemenskapen av islamska nationer. Andra hot såsom militär aggression från Ryssland, en världsomfattande finansiell härdsmälta och terrorism måste beaktas och hanteras, men deras betydelse faller under de ovannämnda (a-d).
I syfte att psykologiskt bearbeta i första hand de västerländska befolkningarna att acceptera politisk globalisering hävdar fyra politiska grupperingar i världen, att ett antal allvarliga hot finns mot mänskligheten. Med politisk globalisering avses här ”strävandena att förskjuta den autonoma beslutsrätt som individuella länder har, till kollektivt beslutsfattande inom överstatliga organisationer”.1 Med politisk globalisering jämställs även politisk regionalisering (såsom EU idag). De aktuella hoten utmålas då som överhängande faror mot medborgarna såsom individer eller mot deras länder och vilka kan skada medborgarna och deras framtid mycket allvarligt.
För att undvika hoten kräver man då att individerna ger upp sin bestämmanderätt i olika avseenden och att länder ger upp sin suveränitet till olika överstatliga organisationer. Den politiska agendan är huvudsakligen kollektivistisk och passar de olika intressena bakom kampanjerna1: främst Europas socialistpartier, överstatliga regionala och globala organisationer, samt bland länder i första hand Kina och islamska. Det internationella ekonomiska etablissemanget tillkommer som en fjärde och udda partner.
Ett hot man målar upp gäller global uppvärmning vilket man redan använt i decennier. Ett annat representeras idag av bidraget från 2020: covid-19, vilket sägs vara representativt för de frekvent återkommande pandemier som påstås komma att drabba världen. Tre andra hot är direkta resultat av politiska agendor i vissa nationer och/eller religiösa rörelser. Det första av dessa avser kärnvapenspridningen som idag är aktuell genom Irans försök att framställa kärnvapen och vilken politik drivs av både religiösa och politiska motiv. Det andra gäller terrorism som idag huvudsakligen har en religiös bakgrund och då är knuten till ett antal islamistiska rörelser eller stater (exempelvis Iran). Det tredje gäller konsekvenser av främst vissa länders eller islamistiska rörelsers politik, nämligen flyktingkriser. Kriget i Syrien och massinvandringen till Europa är ett exempel.
Beträffande tre andra typer gäller två sådana konsekvenser av huvudsakligen länders felaktiga ekonomiska politik: finansiella/ekonomiska kriser samt miljöproblem. Det tredje slaget avser följder av folkökningen i utvecklingsländerna orsakad främst av medicinska framgångar gällande barnadödlighet, allmän hälsovård samt den ökade tillgången på mat. Denna konsekvens har möjliggjorts av västerländsk forskning och kunnande vilka resultat sedan inte kunnat hanteras av undermåliga samhällssystem.
Global uppvärmning och pandemier
Beträffande de olika faror som härleds till global uppvärmning bör man inledningsvis granska presenterade skäl för detta hot. Den mycket långsamma uppgången som faller långt under prognoserna gör temperaturförändringen sedan 1975 svår att tolka, och vi vet inte vad som är naturlig klimatförändring liknande sådana som förekommit många gånger tidigare i historien. Man talar om kommande katastrofer men grunden för dem är prognoser baserade på resultat från simuleringar av modeller. Trovärdigheten beror då på kvaliteten på de grundläggande temperaturmätningarna samt på modellerna. Otaliga metodfel2 i de viktiga mätningarna av världens temperaturer har konstaterats. Och modellerna kan inte ge pålitliga prognoser bland annat för att de innehåller mycket viktiga komponenter som är för primitiva och helt enkelt inte tillräckligt väl avbildar skeendena i verkligheten.3
Förutsättningarna för att modellerna ska kunna ge korrekta resultat är alltså svaga och därmed är sannolikheten att de ger en bra bild av verkligheten så låg att man inte kan eller bör basera några beslut på dem. Det står också klart att FN använder påstådd snabb uppvärmning orsakad av människan för att vinna politiskt inflytande och det är troligen huvudskälet för FN:s starka engagemang. Den har varit och är en mycket viktig grund för det påstådda behovet av överstatliga institutioner. Sakligt sett kan global uppvärmning idag inte uppfattas som ett nämnvärt hot.
Pandemin covid-19 blev startskottet för en ny kampanj för en ny världsordning. Om denna inte inträffat hade något annat argument hittats och angetts som skäl. Men covid-19 i världen orsakades avsiktligt av Kina som lät en naturlig eller människoskapad smitta i Wuhan sprida sig över världen genom att inte hindra smittade personer att resa hem eller utomlands. Pandemin spreds uppenbarligen av politiska skäl. Den förvärrades sedan av ledande i WHO som uppenbarligen var influerade av Kina.
Ingen världsregering kunde särskilt ha hindrat ett sådant skeende. Den amerikanska regeringen agerade långt före internationella organisationer och kritiserades för det. En världsregering har på detta område inga fördelar över ett frivilligt samarbete mellan nationer. Det finns inte skäl att tro att globalt styre medfört att mera effektiva åtgärder hade satts in tidigare i Väst eller att motmedel hittats snabbare. Att pandemier nu kommer att inträffa oftare än förr är inte visat såvida man inte antar att Kina eller terroriströrelser kommer att under fredstid bedriva biologisk krigföring mot främst västländer. Genom samsynen i frågan hos de flesta regeringar finns inga särskilda fördelar att vinna genom en världsregering.
Kriser orsakade av ekonomisk politik
Beträffande finansiella härdsmältor och ekonomiska kriser vet vi att sådana idag främst skapas av staters politik eller överstatliga organisationer. Att tro att en världsregering skulle ha hindrat den amerikanska regeringen att orsaka fastighetsbubblan som ledde till recessionen och den internationella finanskrisen 2008–09 är utan grund. Skälet till denna var främst demokraternas politik att ge fattiga amerikanska familjer möjligheter att köpa hus vilket de egentligen inte hade råd med. Varje nedsaktning av ekonomin kunde då för dem innebära stora svårigheter att amortera. Påtryckningar på bankerna ledde dock till en bred sådan kreditgivning och en nämnvärd nedgång i USA:s tillväxttakt satte så småningom igång krisen som spreds till andra länder.
En konsekvens av deras övergång till euron var att sydeuropeiska länder och deras företag kunde låna alltför mycket pengar. De trodde att EU skulle hjälpa dem ifall låntagarna fick ekonomiska besvär genom upplåningen. Detta inträffade också orsakat av den internationella ekonomiska krisen men automatisk hjälp kom inte och aktuella stater tvingades inte heller att snabbt åtgärda sina problem. Dessa tilläts/pressades istället på grund av EU:s val av hjälp att kvarstå i valutaunionen och paralysera sina länder under många år, kanske decennier. Alternativet hade främst varit konkursförfaranden och att återta sin gamla valuta. Det bakomliggande skälet till både upplåningen och därefter den utdragna krisen var det överstatliga EU och valutaunionen. Varken Frankrike eller Tyskland önskade belasta sina banksystem med de ytterst stora och omedelbara kreditförluster som borde inträffat utan stöttade istället de sydeuropeiska länderna genom olika typer av hjälp så amortering av dessa lån kunde ske. Det ledde då till en mycket kraftig förlängning av sydeuropéernas lidande. En världsregering innebär på samma sätt säkerligen en exponentiellt ökad risk att ekonomiska kriser skapas och sprids över världen. De speciella – och enorma – ekonomiska problem som skulle orsakas just av en världsregerings socialistiska politik berörs inte här.
Miljöproblem av typ nedsmutsning kan mycket väl hanteras av individuella stater och fritt internationellt samarbete. Miljöns renhet i västländerna ökar nu ständigt medan stor nedsmutsning av luften sker genom ökningen av antalet kolkraftverk i främst Kina vilket stöds av det globala Parisavtalet.
Politiska kriser
Det aktuella hotet om kärnvapenspridning kommer idag från Iran. I och med att Rysslands och Kinas intresse av att se denna fråga löst är obefintlig eller begränsad – de vet ju att främst Västs intressen hotas – finns inga skäl att tro att någon global organisation eller en världsregering skulle kunnat agera med kraft. Förutsättningen skulle vara att de stora diktaturerna blivit demokratier och i så fall behövdes ingen världsregering för att pressa Iran eller framtida kärnvapenaspiranter. Och om attityden till och kraven på Iran då vore desamma som EU hittills ställt skulle ett demokratiskt FN inte lösa frågan – Iran skulle bli en kärnvapenmakt. Alla länder som önskar skaffa kärnvapen skulle precis som idag notera demokratiernas svaghet och agera självständigt. Europas och Asiens demokratier överlevde under efterkrigstiden inte på grund av FN utan genom det amerikanska kärnvapenparaplyet. Starka, stabila och pålitliga demokratier, där några är ledande kärnvapenmakter, är även i fortsättningen den bästa garantin för en fredlig värld, där diktaturer hindras att erhålla och utnyttja atomvapen.
Internationell terrorism kan redan idag motverkas tillräckligt effektivt genom samarbete; korrekt invandringspolitik där även potentiella immigranters attityder analyseras noga4; väl kontrollerade nationella gränser och inga Schengen-konventioner. Så länge man idag inte vill vidta de åtgärder som är önskvärda fortsätter terrorism vara ett allvarligt hot. Även cyberterrorism kan och bör motverkas genom samarbete mellan nationerna. En världsregering
utgör ingen förändring såvida det inte är ett land som främst utför terrorhandlingarna. Ett sådant land skulle dock inte ha accepterat en världsregering. Eftersom en världsregering bör förutsätta att dagens stora diktaturer blivit demokratier skulle samarbete mellan de stora demokratierna kunna åtgärda det problemet (i likhet med kärnvapen). Så även detta terroristproblem kan lika väl lösas genom internationellt samarbete.
Internationell massimmigration till följd av krig – numera främst orsakade av islamska länder eller rörelser – kan stävjas genom en fast politik att inte motta några sådana flyktingar utan att i stället ge flyktinghjälp i krislandets grannländer. Dessa flyktingar återvänder sedan snabbt vid fred. Europa hade genom en korrekt gränspolitik och kontroll av sitt territorialvatten i Medelhavet lätt kunnat undvika massinvandringen orsakad av kriget i Syrien. Men EU-kommissionen ville på grund av sina politiska mål att Europa skulle kraftigt öka invandringen. Denna stöder ju partier positiva till politisk integration (regionalisering) och tros försvaga nationalismen i medlemsländerna. Att tillämpa repressalier mot de länder som ligger bakom inbördeskrig i andra länder vore önskvärt, och kan troligen ske lättare idag än i en global organisation.
Massflykt från länder på grund av felaktig ekonomisk politik bör också avhjälpas i grannländerna och olika repressalier sättas in mot ett sådant land. Det är här fråga om att införa fri företagsamhet, rimliga skattevillkor, en ansvarsfull budgetpolitik och förhoppningsvis politisk demokrati. Länder väljer genom valet av främst ekonomisk politiknivån på sin tillväxt5, men ett självständigt rättssystem och godtagbar nivå på regeringars acceptans av mänskliga rättigheter är också viktig för framgång. Inga exempel finns gällande flykt orsakad av global uppvärmning.
Folkökningen i utvecklingsländerna orsakad av framsteg skapade främst av den västerländska civilisationen är de enskilda ländernas ansvar. De kan mycket väl hantera denna ifall anständiga samhällssystem införs (se hotet ovan). Nationers auktoritära och ansvarslösa inrikespolitik ska inte medföra bördor för andra stater.
Som visats ovan är de påstådda kriserna i stort helt osakliga skäl för att införa en världsregering. De negativa effekterna av ett sådant styre på individuell frihet, ekonomisk tillväxt och demokrati blir också förödande. De fördelar man kan nå genom politisk globalisering kan i stort lika väl erhållas genom frivillig internationell samverkan och utan alla helt avgörande nackdelar. En världsregering har alltid varit slutmålet för socialister och kommunister, och detta är det verkliga skälet till, att idén drivs med sådan kraft. Drömmen hos globalt verkande kapitalister (det internationella ekonomiska etablissemanget) att kunna skydda sina företag från nationella lagstiftningar och konkurrens och bli organisationernas kompiskapitalister är därvid ett ringa bidragande skäl.
Kampanjen för vad som praktiskt sett skulle bli en världsomspännande socialistisk diktatur måste nu och alltid motarbetas med kraft, och de riktiga skälen för denna visas och vederläggas. De som leder arbetet för politisk globalisering planerar att med lögner, bluffar och hot driva in oss i en vidrig värld.
Dan Ahlmark
Källor och referenser:
(1) Nya Dagbladet – De stora aktörerna bakom globaliseringspolitiken
(2) Klimatupplysningen – Amerikanska väderinstitutets masserade data
(3) Klimatupplysningen – Varför en forskare förkastar klimatprognoserna
(4) Nya Dagbladet – En komponent i en libertariansk invandringspolitik