Satanismen har varit på frammarsch i Sverige, och i övriga västvärlden, sedan mer än ett halvsekel. Det må låta som ett stolligt påstående, men om man ser på det slutresultat vårt samhälle numera befinner sig i, så är det ett faktum. Det började med rock-n-rollen (fast egentligen inte – jazzen hade bearbetat oss i ytterligare 50 år). Den utvecklades till ren satansdyrkan på 60-talet, där Kiss och David Bowie kan ses som förgrundsgestalter. Hyllande av sådana idoler, definieras av kristendomen, judendomen och islam som just satanism. Det yttersta beviset, på var vi idag befinner oss, ser vi på att Kammarkollegiet nu godkänt ’Satanistiska samfundet’ som ett trossamfund (Fria Tider idag).

Ett centralt begrepp i satanismen är nihilismen, alltså den politiska ideologi för vilken ingenting har något egenvärde, inte heller ett människoliv. Där har vi t.ex. godkännande av aborter – förstås under täckmantel av att man värnar om kvinnors rättigheter (vilka man inte ger ett vitten för, egentligen). I detta har Sverige föregått med ett dåligt exempel, genom att man mycket länge godkänt helt fria aborter upp till 18. graviditetsveckan, där nästan alla andra länder satt stopp efter 12. veckan. Här är det t.o.m. så, att läkare och barnmorskor på en kvinnoklinik inte får vägra att utföra aborter.

Om ni tror att detta är något annat, än ett steg mot den totala satanismen, så tror ni fel. I åtminstone en amerikansk delstat har liberala politiker godkänt fri abort ända till födelseögonblicket, alltså till 40. graviditetsveckan! Nästa steg blir förstås att det blir OK att döda ett barn, som inte föräldrarna vill ha längre. I Sverige är abortmotståndare betraktade som knasbollar, men i USA är 50% av medborgarna abortmotståndare, en procentsats som är stigande.

Sverige är extremt nihilistiskt och så är det svenska folket. Därför är det inget konstigt för en svensk att låta sin hund skita på en grav eller pissa på en gravsten – eller fläka ut sig halvnaken på en plats, som borde visas respekt och vördnad.