Juristen: “Vem känner ansvar för den skadliga coronapolitiken?”

Coronapolitikens skadeverkningar

publicerad 23 juni 2022
- av Sofie Persson
Axel Berglund, jurist och debattör.

Vinna eller försvinna för Nordens viktigaste dagstidning!


2739 kr av 100 000 kr insamlade. Stöd kampanjen via swish 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Restriktioner som gjorde mer skada än nytta. Ett vaccin som inte fick bukt på smittspridningen men som skulle injiceras på grund av solidaritet. Samtidigt visar rapporter på en ökning av blodproppar och hjärtmuskelinflammation bland covidvaccinerade.

Juristen Axel Berglund nystar i coronahärvan och ställer frågan om ledande politiker samt ansvariga myndigheter känner något ansvar för sina skadliga beslut.

I en debattartikel i Bonniertidningen Expressen sammanfattar juristen Axel Berglund hanteringen av den så kallade pandemin.

Berglund menar att rapporter om antalet smittade och döda redan i början av epidemin orsakade en stor rädsla i samhället och ”banade väg för ledande politiker runtom i världen att leva ut härskarens våta dröm” genom att ”peka med hela handen”.

Resultatet? Stank från 15 miljoner ruttnande minkar. Utegångsförbud för människor, friska som sjuka. Munskyddskrav, nedstängningar, avstånd människor emellan – fysiskt och inte minst mentalt. Ungdomar som förlorade sina bästa år, företagare som miste sina livsprojekt, och det kanske mest tragiska av allt: Åldringar inlåsta i sina hem, lämnade åt sitt öde. Sörjande som inte fick ta sitt sista farväl. Ökad psykisk ohälsa, och fula sår i nationer som ska representera upplysta demokratier”.

Däremot fanns det inga konkreta bevis för att dessa restriktioner skulle fungera,  utan påståenden om att den så kallade “kurvan” gick åt olika håll.

Ingen har lyckats bevisa några positiva nettoeffekter av restriktioner. Det är inte ens klargjort att restriktioner i förlängningen bidrar till färre avlidna med covid-19.”, konstaterar Berglund.

När sedan vaccinerna rullades ut och alla, riskgrupp eller ej, skulle ta sprutan blev det också osolidariskt att välja bort den. Dessa betraktades som “oansvariga“.

Att många redan hade haft sjukdomen som vaccinet var avsett att skydda mot (och därmed förvärvat överlägsen immunitet) spelade ingen roll. De hade inte offrat sig.”, sammanfattar han.

Berglund påminner om att exempelvis överläkare Magnus Snäckestrand i en debattartikel gick så långt som att säga att de ovaccinerade själva får ”ta konsekvenserna” att bli utsatta för ”diskriminering och exkludering i samhället”.

Den (vaccinationen) blev för många en symbol- och identitetshandling, en initiationsrit där det gällde att kunna acceptera ett kroppsligt ingrepp för att bli adlad till den nya samhällsklassen”.

När alla ändå inte vaccinerade sig lanserade regeringen vaccinationsbeviset ”som smittskyddsåtgärd”. Bara någon vecka senare exploderade smittan ute i samhället och nådde rekordnivåer, skriver Berglund.

Misslyckandet blev kapitalt, och särskilt farsartat blev det när ledande politiska propagandister för vaccinpasset, en efter en, lät meddela att de testat positivt och isolerade sig”.

Nu är det tyst i debatten och många vill nog glömma vad de gjorde och sade när människor utsattes för utpressning, exkluderades och i värsta fall skadades av vaccinet, tror Berglund.

Orsakssamband kan vara svåra att bevisa men ett hundratal personer har hittills bedömts ersättningsberättigade av Läkemedelsförsäkringen utifrån högt ställda beviskrav. Relativt få fall har prövats och mörkertalet är i dag okänt. Det är inte orimligt att anta ökande siffror framöver, inte minst om vaccineringen ska ses som ett återkommande inslag”, skriver han och frågar sig slutligen: ”Kommer ledande politiker och deras kampanjmakare känna något ansvar för de som drabbas?

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!