Visst var det så – men det var innan den tyskättade Vasa-klanen slutligen segrade (med hjälp av lån och legosoldater från tyska stater och det tyska handelshuset Hansan). Sedan var det öppen och stenhård diktatur i vårt land, ända till slutet av 1700-talet.

Då hade de svenska adelsmännen gått samman, i lönndom lierat sig med de franska frimurarna (som låg bakom den franska revolutionen 1789) och lät mörda Gustav III tre år senare. (Anckarström var adelsman och frimurare. Efter mordet bytte hans släkt namn till Löwenström och lät bygga Löwenströmska sjukhuset i Göteborg som försoningsgest. Hans byst lär fortfarande stå uppställd i frimurarlogen Grand Orient i Paris). Efter politiskt maktspel bakom kulisserna sattes sedan en fransk frimurargeneral på den svenska tronen. Sedan dess har diktaturen mjukats upp till vad Vilhelm Moberg kallade Demokratur: Diktatur med demokratisk fernissa (vilken ju alltid, ur allmogens perspektiv, är att föredra framför öppen diktatur).

Så vi skall nog inte vara rädda, så länge som klanerna slåss mot varandra. Det vi skall frukta är att en av dem segrar slutgiltigt över de andra och sedan ger sig på den svenska staten (vilken ’våra’ politiker i närmare 50 år medvetet har försvagat). Eller, lika illa, att de lägger ned stridsyxan sinsemellan och gemensamt ger sig på det svenska samhället i stället. Då blir det femhundra år tillbaka och därefter ändan i vädret fem gånger om dagen…

Detta rör helt uppenbart ”familjer” i en vidare bemärkelse, varför det väl snarare borde benämnas ”släkter” eller kanske lämpligare ”klaner”.