Det här är inget nytt fenomen, under hela 1900-talet har svenska traditioner och svensk kultur varit utsatta för ständiga angrepp, många av dem mycket framgångsrika. De globalistiska språkvetarna tog exempelvis bort våra plural-verbformer under VK2. Svenskt lantligt liv är sedan 30-talet ständigt hånat och förtalat av globalisterna i nöjes- och musikindustrin, med t. ex. Åsa-Nisse-filmer och annan buskis, där adelsmannen Povel Ramel och marxisten Hans Alfredsson gick i spetsen.

Det har tidigare skötts oerhört raffinerat, så att man med löjets kraft fått svenskarna att med gapskratt deltaga hånet av sina egna rötter. Vi äldre minns marxisten Monica Zetterlunds ’Svart-vit Calypso’, med text av marxisten Beppe Wolgers, på en FN-gala på 60-talet. Vi minns även hennes byxtokiga värmländska lantlolla i ’Söderkåkar’: ”Karlar de’ ä’ mitt liv de’, se”. Folkligt, förvisso, men med en giftig udd rakt in i hjärtat av svensk kultur.

Då som nu användes humorn som murbräcka, för att rasera vårt land. Tänk bara på dagens alla antisvenska ståuppkomiker. Men nu släpper man på finessen, när hårdindoktrinerade lärare och dagisfröknar börjar förbjuda svenska traditioner. Det nyfeodala rasism-projektet EU drar stadigt åt tumskruvarna mot alla nationalistiska tendenser, med svenska politikers och ’journalisters’ aktiva medverkan. Kackerlackorna och tusenfotingarna i skola/dagis anar därför morgonluft och krälar nu fram överallt, för att även de bidraga till att rasera svenskarnas kulturella grund.