I snart fyra år har Sverige matats med en förenklad bild av kriget i Ukraina: en irrationell rysk diktator angriper ett oskyldigt grannland, NATO och EU reagerar och resten är självklart. Men den bild som dominerar svensk offentlighet saknar det viktigaste – den historiska och geopolitiska bakgrunden. Utan den blir det omöjligt att förstå varför kriget bröt ut och varför det fortsätter.
I svenska nyheter upprepas frasen ”Rysslands fullskaliga invasion” nästan mekaniskt. Samtidigt nämns sällan att diplomater, forskare och tidigare statsledare i både USA och Europa har beskrivit konflikten som ett resultat av tre decennier av geopolitisk friktion.
Moraliska förklaringar har ersatt analys, och centrala fakta har fallit bort.
Den bortglömda historien
Följande faktorer är nästan osynliga i svensk rapportering:
- Löftena 1990–91 om att NATO inte skulle expandera österut
- USA:s militära samarbete med Ukraina sedan 1990-talet
- NATO:s beslut 2008 att Ukraina ”ska bli medlem”
- Västs roll under Majdanrevolutionen 2014
- Att Minsk-avtalen främst användes för att vinna tid för upprustning
- Att flera medlare har vittnat om att fredssamtalen 2022 stoppades efter västligt tryck
Internationellt är dessa uppgifter okontroversiella. I Sverige är de okända.
Rysslands huvudkrav – helt bortfiltrerat
Det mest grundläggande perspektivet nämns knappt alls: Att Rysslands huvudkrav i över 20 år har varit att Ukraina inte ska gå med i Nato. Skälet är säkerhetspolitiskt, inte imperialistiskt. Detta är väldokumenterat i förhandlingsförslag och officiella uttalanden.
Svenska medier har i stället byggt upp ett narrativ där Rysslands mål skulle vara att erövra land efter land och där ”Europa står på tur”. Det finns inget stöd för detta i rysk doktrin eller hos seriösa statsvetare.
Det är en skräckbild som ersätter analys och försvårar förståelsen av vad en realistisk fredsuppgörelse kan innebära.
Trumps fredsplan visar hur skev debatten blivit
När delar av Trumps 28-punktsplan offentliggjordes av bland andra Al Jazeera blev detta tydligt. Planen bygger i sin kärna på samma krav som Ryssland drivit sedan 2000-talets början: ett neutralt Ukraina utanför NATO, säkerhetsgarantier för båda parter och förhandlingar om omtvistade områden.
Att dessa frågor nu diskuteras direkt mellan USA och Ryssland – utan EU och ofta utan Ukraina – borde vara centralt i svensk rapportering. Men eftersom det inte passar in i den etablerade medieberättelsen nämns det nästan inte alls.
När Natos roll utelämnas försvinner förståelsen
Konflikten handlar i hög grad om säkerhetsintressen och maktbalans. Ändå behandlas NATO:s roll i stort sett som tabu. Genom att framställa kriget som en moralisk duell mellan ”ond” och ”god” förhindras en diskussion om politik, strategi och diplomati – det som faktiskt avgör krig och fred.
Myndigheten för psykologiskt försvar samarbetar nära NATO och ska stärka Ukrainas psykologiska motståndskraft. Det är ett politiskt uppdrag. När medier samtidigt filtrerar bort centrala sakuppgifter ersätts analys med känslor, och allmänheten ges en bild där komplexitet framställs som illojalitet.
I detta läge är en fråga helt avgörande:
Varför är det USA och Ryssland – och inte Europas egna ledare – som i praktiken förhandlar om fredsvillkoren i Europas största konflikt sedan andra världskriget?
Hur kunde EU hamna vid sidlinjen, reducerat till att reagera på beslut tagna i Washington och Moskva?
Svaret är enkelt: detta har från första dagen varit ett ombudskrig. Ukraina har burit förlusterna, men stormakterna har satt ramarna och finansierat konflikten. Då är det också stormakterna som förhandlar om freden.
Vi behöver en journalistik som vågar mer
Svenska folket förtjänar mer än förenklade sagor och skräcknarrativ. Vi behöver medier som redovisar alla relevanta faktorer – även när de utmanar västliga perspektiv.
Utan en sådan rapportering riskerar Europa att dras djupare in i en konflikt vars verkliga orsaker inte ens diskuteras.
Först när vi vågar beskriva kriget som det är kan vi tala om fred.
Andreas Sidkvist, styrelseledamot i MoD, Stockholm
Mats Olsson, MoD-medlem med fokus på freds- och säkerhetspolitik, Uppsala







