Mikael Rasmussen – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Sun, 02 Aug 2026 22:00:30 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg Mikael Rasmussen – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se 32 32 Årets höjdpunkt i Knislinge – Time To Rock https://nyadagbladet.se/kultur/arets-hojdpunkt-i-knislinge-time-to-rock/ Sun, 26 Jul 2026 12:20:14 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=235228 The Üniverse – enäggstvillingarna Tage och Sixten Reimerstam, Ville Persson och Kalle Grönvall, mellan 10 och 13 år gamla – inledde fredagens förfest under Time To Rock-dagarna. Precis som Bruce Dickinson under Sweden Rock-festivalen gjorde entré i ett militärt terrängfordon, anlände killarna i bandet tjusigt i en tåghyllning utformad efter Ozzy Osbournes Crazy Train. Vi fick även ta del av dem som i musikens tecken har rullat på vägarna i hela 50 år och nu stannade till för att framföra de coola, kultiga och medryckande melodierna, såsom Sommarnatt med den välkända textraden ”in och ut, ut och in och in igen”. Ja, ni vet, rockrävarna i Snowstorm. De bjöd på balanserad storytelling där frontmannen, sångaren och gitarristen Ralph Peeker redogjorde för hur de första trevande åren gestaltade sig, då samtida band gjorde det svårare för dem att nå ut. Envishet, tro på sig själva samt musikbegåvning ledde slutligen till dagens framgångar, vars frukter de nu får njuta av.

Familjär stämning på området

Det råder verkligen en familjär stämning bland människorna på festivalområdet. I år fick besökarna, förutom all mat och dryck, även känna på och smaka hantverksmässigt framtagen öl från Höganäs Bryggeri. En av dagarna erbjöds även utvecklande teambuildning i form av att lära sig att ro åt samma håll. Många företag satsar på sådana initiativ för att stärka personalens självkänsla och självförtroende och samtidigt företagets varumärke. Från stående till sittande position fick publiken i gemenskap symboliskt och direkt möjlighet att ro åt samma håll. Det var en vacker syn när publiken omedelbart och unisont följde uppmaningen. [caption id="attachment_235259" align="alignnone" width="1170"]Publiken ror åt samma håll under teambuildningen Publiken svarade an på teambuildningen och rodde åt samma håll. Foto: Mikael Rasmussen alias Artist Razz.[/caption] Den goda responsen syns också i besökssiffrorna. Enligt Kristianstadsbladet uppgick antalet besökare i år till strax under 5 800 per dag från sammanlagt 24 länder, jämfört med cirka 5 500 besökare per dag 2025. Festivalgeneralen Andreas Martinsson beskriver sin vision om möjligheten att få se sina favoriter – från självklara storsäljare till udda veteranband med kultstatus. — Vi har alltid velat göra en renodlad rockfestival, säger Andreas Martinsson.

Gediget artistutbud

Utbudet av band och artister är gediget. Allt är en fråga om smak och stil, och vi landar i ett band som heter The Mercury Riots. Det är rock, soul, blues, scennärvaro och dramaturgi, där bandmedlemmarna tillsammans lyfter melodierna. Ett annat band som har det där lilla extra är Wolf, med en urskön karaktär hos sångaren och gitarristen. Han vet också hur man hanterar röst, scenframträdande och helhetstänk, vilket förenar teaterdrama med en extra nerv i bandets välarbetade kompositioner. Vi har det extrainsatta rock’n’roll- och punkbandet The Headlines, som ersatte Discharge. Det var ett mycket gott val av festivalledningen att med fingertoppskänsla sätta detta band på den stora scenen Falcon Stage. The Headlines berörde verkligen hela publikhavet med sin utlevande och utåtagerande kvinnliga basist Cim Dahlblom, som stod för en del av sången och ibland kören, med sköna moves och cool utstrålning. Den enastående karismatiska sångerskan Kerry Bomb kompletterar Cim och ger föreställningen hela sin kropp med smekande fingrar, blick och röst. De bjuder på sig själva precis på det där viset som kanske gör alla nöjda och tillfredsställda samt ger en smak av: Er vill vi höra och framför allt se igen – var smeker ni oss nästa gång? Vackert var det att få se, höra och betrakta Tommy Nilssons Easy Action. Här finns så mycket mognad och klokskap, med lagom balans mellan humor, självdistans och kärleksfull utstrålning. Charmigt var också ordväxlingen och samspelet mellan Tommy och Easy Actions gitarrekvilibrist Kee Marcello. Vi fick ta del av ett teater- och skräckdramaframträdande från de kompetenta Dominum i samband med deras skivsläpp. De släppte ett rykande färskt album den 3 juli med namnet Night Is Calling. Publiken fick ynnesten att se, höra och betrakta de långväga gästerna, de uppskattade musikerna i det japanska bandet Loudness. Det blev ett unikt möte under deras 45-årsjubileum. Pain bjöd på ett rejält energi- och kraftpaket i form av stundom gotisk rock, ibland med eurodiscoinslag, mycket färgad rök och ljus samt coola bandmedlemmars scennärvaro. Detta förde söndagens nattshow till ett fantastiskt crescendo. Det blev verkligen effektfullt. Med ett sådant avslut som söndagsnatten erbjöd dröjde det innan måndagens energi infann sig igen, lagom till A Tribute To Gary Moore.

Bayamayornas förtret

Det uppstod även en smärre chock för vissa av de tillresta besökarna. I det här fallet skedde det inne på VIP-området, som var avsett för vissa utvalda. Det uppstod en stank som hämtad från död och förruttnelse – ett riktigt reningsverk. Hu, hu, hu! Ni vet, en sådan där upplevelse där man får se människor springa med handen för näsan för att försöka slippa den allra värsta stanken, som egentligen inte går att beskriva förutom för dem som har upplevt något liknande. En spolningsbil kom till allas glädje och undsättning, och personalen löste uppgiften så att festivalbesökarna inne på VIP-området återigen kunde uträtta sina behov. Festivalledningen inser och lovar att det hela tiden finns detaljer som går att förbättra, förfina och lära sig av. Viljan finns att fortsätta förkovra sig, bygga team, utveckla det egna arbetet och ge god service till alla festivalbesökare. Maya min baya, min aya baya maya. Tolkning av Artist Razz av Electric Banana Bands Maya min Maya, min bitska lilla piraya.

Nostalgi och humor

En rejäl nostalgitripp var det helt klart att få se och höra coola Niclas Frisk som sångare, gitarrist och kompositör i Atomic Swing, som vi minns från det tidiga nittiotalet, en tid då undertecknad gjorde amatörradiosändningar i Strängnäs Lokalradio. År 1993 spelade vi låten Stone Me Into The Groove på dåvarande 91,2 MHz, och med Atomic Swings framträdande under lördagens program reste hela Time To Rock-publiken i tid och rum i nostalgins tecken. [caption id="attachment_235249" align="alignnone" width="1170"]Tomoko Sukenobu spelar bas i Atomic Swing Nostalgi och tidlös energi i det ytterst kompetenta basspelet av Tomoko Sukenobu i det svängiga Atomic Swing. Foto: Mikael Rasmussen alias Artist Razz.[/caption] Festivalen bjöd även på humor, självdistans och ironi med band såsom Metal Dragon, Nanowar of Steel och Leningrad Cowboys. Publiken kunde undra om det var peruker eller äkta hår och om fötterna verkligen var så stora. Bandet The Night Flight Orchestra, med körsångerskor utklädda till flygvärdinnor, bjöd på äkta champagne – eller var den oäkta? Alltid lika förlösande var det också att få ta del av coachande Knogjärn. Bra rap kombinerad med rock. Bra texter. Bra textförmedling. Bra tolkningar av bland annat Kent: Brinn pengar brinn och Brinn hjärtat brinn, hämtat från Kärleken väntar (2002). Dags att ställa detta band på lite större scener!

Bockar och bugar

Med röster från publik, besökare, vänner och fotokollegor vill de flesta, tillsammans med Mikael Rasmussen alias Artist Razz, tacka för dessa inspirerande och givande Time To Rock-festivaldagar. Artist Razz erbjuder munspelspoesi, workshops och storytelling. Tack går till alla volontärer, all säkerhetspersonal, all mat- och dryckesvagnspersonal, publik, besökare, övernattande, blåljuspersonal samt pressackrediteringsteamet. Detta år gav teamet Artist Razz en ordinarie fotoväst i stället för en reservväst som man inte vet vem som burit tidigare. Relationer har stärkts och vänskapsband har knutits. En bukett av tacksamhet går till påhittigheten i evenemangsinslagen. Vi tackar hela festivalledningen för dess fingertoppskänsla och Andreas, skeppets general, som fyllde hedersamma 51 år lite tidigare i våras. Vi bockar och bugar och ser fram emot att ses, träffas och knåda varandra med en hälsning, ett litet leende och en stor känsla av det största som finns – tacksamhet. Avslutningsvis då? Ja, låt oss hedra Ozzys minne genom att lyssna på Crazy Train! Nästa gång kan vi kalla tåget Mr. Tinkertrain!   Mikael Rasmussen alias Artist Razz mikael.rasmussen@nyadagbladet.se]]> Rejäl ribba på årets Sweden Rock Festival https://nyadagbladet.se/kultur/rejal-ribba-pa-sweden-rock-festival/ Fri, 19 Jun 2026 08:45:42 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=233474 Pansarterrängbil 360 åkte förbi. Foto: Mikael Rasmussen/NyD[/caption] Årets line-up och bandmedlemmarnas scennärvaro, med exempelvis Iron Maiden, Savatage, Magnus Uggla, The Poodles, Bronze, Blood Incantation, Clawfinger och Michael Monroe, ger med självklarhet publiken en tillfredsställelse som många av oss trodde bara var möjlig i de bästa stundernas intimaste rum, där musiken verkligen är ett samspel mellan bandmedlemmarna och publiken samt allt i dess ömsesidiga respons till kittlandet av alla sinnen som existerar. [caption id="attachment_233496" align="alignnone" width="1170"]Sweden Rock Festival 2026, bild 03. Mona Demona Lindgren från bandet The Gems. Foto: Mikael Rasmussen/NyD[/caption] Då Sveriges i särklass unikaste och exklusivaste gitarrkompetente viking Yngwie Malmsteen levererar gitarrsolon och melodier från sin gedigna låtkatalog är det utan tvekan fyrverkerier av gitarrekvilibrism. Maestro Yngwie bjuder inför ett hav av förväntansfulla öron, betraktare och fotografer till, underhåller akrobatiskt och avverkar uppemot ett tiotal elgitarrer, varav den sista i repertoaren går Malmsteen loss på tills den blir till ett gitarrlik. Han ger sig inte förrän halsen skiljs från kroppen och det sista av själen avger en sista suck, ett sista andetag, innan själen slutligen skiljs från kroppen. En show som tar och ger energi – och det mest förlösande i hela Yngwie Malmsteens unika framträdande gör han utan sina solglasögon. Det är helt underbart att från fotodiket få ynnesten att få ögonkontakt. [caption id="attachment_233499" align="alignnone" width="1170"]Sweden Rock Festival 2026, bild 06. Gitarrgurun Yngwie Malmsteen varvade med blues, klassiskt och hårdrock med sin otroliga fingerfärdighet. Foto: Mikael Rasmussen/NyD[/caption] Vissa akter kan vi betrakta med kritiska ögon, öron, smak och umami. Kanske beror det på att vi blir bortskämda med tanke på hur hög verkshöjd som levereras och framförs från dagarnas alla scener. Det gör att somliga av oss kan uttala oförtjänt kritik som efter en viss tid kanske kan landa i glädje, kärlek och uppskattning. Vi tänker närmast på punk- och rockdrottningen Joan Jett and the Blackhearts, som där och då vid första anblick kanske inte nådde införlivade förväntningar. Låt säga så här till festivalledningen: lägg en sådan akt en aning tidigare och kanske på Rock Stage. Vi ställer därmed frågan likt Ronny Svensson gjorde från Rock Stage efter Magnus Ugglas framträdande: Vill vi ses nästa år igen? Vill ni att jag kommer åter? Publiken svarade unisont, som den mest kompetenta kör: Jaaaaaaaaaaa! Frågan därefter är bara: Vilken tonart levererades det i? Kanske dags att upptäcka en ny nyckel. Årets höjdpunkt då? Det skriver undertecknad på med, då det historiska dokumentet skapades där alla fotokollegor blev dokumenterade i ett gemensamt värdedokument, förevigat. Årets höjdpunkt helhetsmässigt – med musik, bild och text i säljande kombination – var helt utan konkurrens Bring Me The Horizon. De nådde på alla tänkbara sätt och vis igenom hela min kropp, igenom hela Sweden Rock Festivals kropp, där den digitala tekniken, rekvisitan med gotiska teman och musikerna, sångaren och musiken tog tag i hela den närvarande publiken. Allt växlade mellan hopp, uppgivenhet och åter till mänsklighetens återkommande eviga mod i ett fantastiskt åskådliggörande av övernaturliga krafter. [caption id="attachment_233494" align="alignnone" width="1170"]Sweden Rock Festival 2026, bild 01. Bandet Bring Me The Horizon avslutade Sweden Rock Festival 2026. Foto: Mikael Rasmussen/NyD[/caption] Det var en blandning av skräck, humor, drama, äventyr och övernaturliga väsen som vi skulle kunna kalla Bibelns apokalyps, där röster, sound och drama fullständigt avrundade årets upplaga av Sweden Rock Festival. Mäktigt, kosmiskt, supernoviskt, galaktiskt och av yppersta kvalitet – precis vad konst och artisteri handlar om. Därmed tackar vi för alla bidragande energier där vi alla bidrar till hur festivalens dagar genomförs: banden, entreprenörerna, volontärerna, säkerhetspersonal, pressteamet, publiken och inte att förglömma de intilliggande boendenas tålamod och acceptans för att låta Norje bli den plats där nästan allt blir tillåtet under dessa fyra dagar. Nu är det alltså riktigt givande och intressanta genreöverskridande artistframträdanden på Sweden Rock. Framför allt växlingarna mellan Magnus Uggla och Bring Me The Horizon ger verkligen alla sinnen stimulans och tillfredsställelse. [caption id="attachment_233514" align="alignnone" width="1170"]Sweden Rock Festival 2026, bild 21. Här kan vi konstatera att ryggdunk har fått sig en ny innebörd. Foto: Mikael Rasmussen/NyD[/caption] Fortsätt gärna skapa ännu fler utmanande scenframträdanden med artister såsom Madonna, U2 och Depeche Mode, vars låtkataloger erbjuder god variation på välkomponerad musik med coola synthslingor, distade gitarrer och berörande artistiska själar. Fler ugglor lär även passa i festivalens utbud, närmast Caroline af Ugglas. Ytterligare kärlek kan levereras från artister såsom Thomas Di Leva till Laleh, den dag hon vill återvända till scenen. Vi märker att hårdrocken ligger så nära klassisk musik. Sånginsatserna är så nära operadivors skolade röster – och så alla dessa musikers ekvilibristiska keyboards, gitarrer, gitarrbasar och trumhjältar. Det levererades glädje, inlevelse och närvaro från fem scener under fyra dagar, som började vid lunch och pågick till dryga midnatten. Välgörande 21 kilometer var det någon av pressfotograferna som noterade, vilket visar vilken uppfriskande motion hela kroppen får av dessa kulturfyllda dagar. Detta, gott folk, lever vi gott på till nästa års upplaga av Sweden Rock, där vi må se vilken höjd ribban läggs på. Låt se om det kräver Duplantis stav eller om det räcker med ens egen. En stor hommage till er alla från Mikael Rasmussen alias Artist Razz. Må alla goda energier strömma. Slutligen: Var det någon festivalbesökare som blev gripen? Förutom av musiken och dagarnas intro av Jas 39.   Mikael Rasmussen alias Artist Razz]]> Eva Dahlgrens språkliga kliv öppnar upp nya toner https://nyadagbladet.se/recensioner/eva-dahlgrens-sprakliga-kliv-oppnar-upp-nya-toner/ Sat, 17 Jan 2026 13:15:23 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=219762 Det är en ynnest att få vara inbjuden gästrecensent i kompositören tillika artisten Eva Dahlgrens heliga hemliga rum. Hon låter sig inte påverkas eller inspireras av annan musik eller andra element och det hörs när man får tillåtelsen att få vila sitt huvud i hennes änglalika knä. För första gången i hela sitt artistiska liv och utövande har Eva Dahlgren valt att skriva texterna på ett annat språk än den svenska som hon behärskar där vi är vana att lyssna till henne. När Eva nu väljer att bredda sin låtkatalog får hennes röst nya toner och klanger. Eva förlänger tonerna, vokalerna, konsonanterna där valet av det engelska språket ger hennes röst ett nytt omfång till ännu finare efterklanger och de flesta lyssnare kan låta sig förföras i Eva Dahlgrens underbara värld. Dahlgren beskriver sångerna som skrivits på 2nd Street i New York, väntat på sina svenska texter men de vägrade för att kompositionerna var färgade av platsen de skrevs på. Eva Dahlgren likt Homeros har fler sinnen, balans samt helhetssyn och tänk i uppbyggnaden av toner och text. Allt är inramat av vackra instrument, sound tillika musikskapelser. Hennes röst bjuder nya register och tonhöjder och med detta lär hon nå en ännu bredare publik. Musiken, låttexterna och gitarrspelet står Eva själv för. Även Anders Stenberg står för gitarr, på keyboard Rasmus Lindelöw, på trummor Mikael Häggström och Matilda Johansson spelar valthorn. Skivan är producerad och mixad av Johannes Berglund som också lägger bas och synthesizer. I all sin konstnärliga kreativa person har Eva även skapat foto och layout. Art Director för att hålla samman allt har hon valt Karl-Magnus Boske. Skivans 10 spår är sånger, melodier och kompositioner som är skrivna under åren 2010–2024 där de blev inspelade under fyra dagar i oktober 2024. Eva dedicerar denna CD till de grannar som befinner sig på 2nd Street i NYC och i Stockholm, den vackra restaurangen Lucien, alla hennes vänner och familj som befinner sig över hela jorden samt hennes absoluta hjärtevän, som hon beskriver det i konvolutet, Efva the love of my life. [caption id="attachment_219811" align="alignnone" width="640"] Foto: Eva Dahlgren/Instagram[/caption]

En resa genom rymd, poesi och läkande närvaro

Från första melodin Mothership leds man in i Eva Dahlgrens magiska rymd och universum som vackert leder vidare till Know You've Been Loved och här har hennes röst tränats och utvecklat nya höjder samt kristalltoner där musikerna är så fantastiskt följsamma som ger helheten det djup, dynamik och därtill lyssnarvänliga ljudeffekter. Tougher Than The Rest som tredje låt balanserar det lågmälda själfyllda poetiska som får ögonen att sluta sig en liten stund och ändå kan man ana den änglalika själ som tar fram det ursprungliga oförstört goda. Vid spår 7 This Night är det inte långt till de läkande tårarna som blir berörda av den sinnliga text som vidrör ämnen som avstånd och hennes önskan av att komma hem precis så som Ozzy Osbourne också skapade låten Mama, I'm Coming Home. Albumet avslutas med ett halvinstrumentalt rymdfarkostliknande skepp med ett David Bowieskt filosofiskt tankeleksmässigt Revamp Future (The Return) att allt börjar liksom om igen: Finns det liv på Mars? Och toner utan ord får sig därmed en ytterligare dimension av egen eftertanke. Tack Eva för att du har både väntat med att spela in dessa låt oss kalla dem, små smycken till att ha väntat med att släppa och invänta rätt tid till en tid då vi är i extra behov av mjuka värden. Eva Dahlgren är en kvinnlig Thomas Di Leva, en världsartist likt David Bowie och dessutom rör sig bekvämt i Depeche Modes psalmliknande synth- och körslingor. Precis så vackert som den fantastiske pressfotografen Rickard Nilsson uttryckte sin tacksamhet av ynnesten att få leva och uppleva fantastiska artister med allt det vackra så känner vi samma tacksamhet tillika hymn med att i nutid skapa möjligheten att lära känna samt recensera våra alldeles unika själar och gudomliga varelser där vi får njuta av alldeles gudomliga kompositioner. Vi säger – Tack Eva för att vi en stund fick vila vårt huvud i ditt universum.   Mikael Rasmussen alias Artist Razz]]>