Människan och medvetandet – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Sun, 06 Sep 2026 10:14:23 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg Människan och medvetandet – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se 32 32 Vad är esoterik, hylozoik och kunskapen om verkligheten? https://nyadagbladet.se/kultur/vad-ar-esoterik-hylozoik-och-kunskapen-om-verkligheten/ Sat, 29 Aug 2026 04:05:50 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=238859 hylozoiken – får våra livsfrågor en förnuftig förklaring. Den hylozoiska kunskapen ger oss möjlighet att nå större klarhet och att fördjupa vår förståelse för tillvaron och de livslagar som styr allt liv. Lars Adelskogh, som ägnat sitt liv åt denna kunskaps bevarande, ger i denna intervjuserie en god pedagogisk beskrivning av grunderna i detta mentalsystem. Med tid för eftertanke får vi följa den röda tråden i den esoteriska framställning som särskilt anpassats för vår tids sökare och deras möjlighet till förståelse. I en tid av snabba intryck, där det mesta passerar för att lika snabbt glömmas bort, får vi här tillfälle att låta tankarna sjunka in för vidare begrundan. Här sås fröer till nya insikter och djupare förståelse av tillvaron – möjliggörande ett steg framåt i vår medvetenhets­utveckling. I dessa intervjuer redogöres för de grundläggande ideer som utgör kärnan i esoterisk världs­åskådning och livsåskådning, i den hylozoiska kunskapen om medvetenhetsutvecklingen som livets mening. Intervjun i fyra delar har gjorts av Dano Kostovski och föreningen Kunskap för människans harmoniska utveckling. Den som önskar fördjupa sig ytterligare i ämnet finner mer information på hylozoik.se, veidos.se och laurency.com.   Text: Lena Fredriksson och Markus Andersson  

Intervju med Lars Adelskogh del 1 – 4

  https://www.youtube.com/watch?v=kHg8TxQXqQQ   https://www.youtube.com/watch?v=nS3CARwzE6U   https://www.youtube.com/watch?v=Da_3yKTZOZI   https://www.youtube.com/watch?v=G8sTClNTpRU]]> Människan och medvetandet - Nya Dagbladet nonadult Illusionen om jämlikhet – del 2 https://nyadagbladet.se/kultur/illusionen-om-jamlikhet-del-2/ Sat, 27 Jun 2026 09:53:03 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=232611 Jämlikhet ur ett högre perspektiv Symboliskt sett kan vi människor liknas vid små kryp, omedvetna om den komplexa värld vi ingår i, dess styrande intelligenser, den struktur och plan vi är en del av. Likaså är vi ovetande om vad som återstår. Vi talar ibland om evolutionen, men saknar fortfarande mesta delen av denna kunskap. Enligt uråldriga läror är vi alla monader, eller individer, ingående i en kosmisk manifestationsprocess. Under oöverskådliga perioder har människor genomgått olika förstadier av utveckling och vi befinner oss nu i en etapp av evolution, i vilken vi avverkat de tre första naturrikena och är inne på det fjärde – människoriket. Ordet monad betyder en-het och den är odelbar, vilket ordet in-divid just betyder – odelbar. Det är precis vad monaden är – odelbar. Ord har som känt oftast en faktisk innebörd. Monaden är med andra ord en uratom, som i en lång rad av världar av olika täthetsgrad skaffar sig erfarenheter som tar den vidare. Denna lilla uratom – monaden – är vårt verkliga jag, som inkarnerar många, många gånger i fysiska världen på väg från primitivitet till fullkomning. Symboliskt kan monadens medvetenhetsutveckling i naturrikena (mineral-, växt-, djur-, människoriket) avbildas så här: "Medvetandet sover i stenen, drömmer i växten, vaknar i djuret och utvecklas till självmedvetenhet i människan." Verklig självmedvetenhet är något annat, något mer, än den vanliga människan i allmänhet tror. Den innebär första stadiet av medvetenheten som finns hos de väsen som fullkomnat sig i människoriket och förbereder sig för nästa etapp; övergången till ett femte naturrike, som förblir okänt för de flesta. Denna övergång förutsätter insikt i faktumet att vi varken är vår organism, våra känslor, eller våra tankar. Tvärtom är vi observatören av dessa saker; vi är inte identifierade med dem. Med andra ord, vi är monaden. Människoriket innefattar fem utvecklingsstadier. Ungefär 85 % av mänskligheten befinner sig på de två lägsta utvecklingsstadierna; barbarstadiet och civilisationsstadiet. Dessa kännetecknas av lägre emotional och mental medvetenhet. Emedan intelligensen likväl fortsätter att utvecklas under civilisationsstadiet drabbas människor lätt av högmod. Jämför vi detta med en individ på kulturstadiet, vilken börjar reflektera över meningen med livet och att vara en god människa i tanke, ord och handling, och som inte påverkas av distraktioner utan i stället söker intryck av hög kvalitet, inser vi att majoriteten ännu inte har nått denna nivå. Den girighet och begärsdrift som tillhör lägre utvecklingsstadier är övervunnen på högre stadier. Även om individer på de två högsta stadierna är sällsynta, finns det alltid några av dessa i alla länder. När sådana individer börjar göra sig gällande utsätts de lätt för trakasserier av dem på lägre utvecklingsstadier som inte kan förstå att det finns människor med högre medvetenhet. Detta har vi historiska exempel på. Dessa våra äldre bröder visar allas potential. När vi väl fullkomnat oss i människoriket väntar högre riken och uppgifter. Människoriket ska vara den svåraste etappen under monadens utveckling. Dock, enligt frihetslagen får vi all tid vi behöver för att utvecklas och får genomgå många tusentals inkarnationer för att lära oss vad som förväntas i detta speciella naturrike. Filosofen och matematikern Pytagoras tog sig an uppgiften att undervisa om detta. På den tiden hade dock endast en mycket liten krets av mottagliga individer tillgång till hans undervisning. Vi människor behöver denna livskunskap för att utveckla högre medvetenhet och förstå vår värld. Emedan förutsättningarna för högre mental bearbetning förbättras med tiden, blir denna livskunskap alltmer begriplig för ett större antal individer. [caption id="attachment_232617" align="alignnone" width="640"]Kompass på karta som illustration till orientering och perspektiv Foto: Ylanite Koppens, Pexels.com[/caption]

Vad ligger egentligen i begreppet jämlikhet?

Den ofrånkomliga slutsatsen är att monadens förvärvade erfarenhet under denna ofantligt långa tid innebär att det omöjligen kan existera två monader som är jämlika i utvecklingshänseende. Detta beror på att icke två monader kan ha exakt samma livsresa bakom sig. De har ej heller inträtt i människoriket vid samma tidpunkt. Människor med olika medvetenhetsmässig mognad kan därför inte vara jämlika. Vi är alla unika individer och går olika årskurser i livets skola. Jämlikhet betyder att vi, ur materieaspekten, alla är monader; ur medvetenhetsaspekten att vi alla är under utveckling; och ur rörelseaspekten att vi alla är lika inför högre lagar. Livslagarna gäller lika för alla. Alla ska fullkomnas och nå slutmålet. Detta är den sanna innebörden av jämlikhet. Dessutom, även om vi alla är unika, strävar vi alla omedvetet efter samma mål: mänsklig fullkomning, innan mer omfattande uppgifter tar vid i manifestationsprocessen. Begreppet inkludering betyder i denna högre skala att människomonaderna kollektivt utgör en enhet som med tiden skall komma att förverkligas genom människors uttryckta vilja till enhet och allas samfällda insatser för det gemensamma goda. Även om det lär ta lång tid, sker det. Inkludering innebär samhällets ansvar att utbilda dugliga medborgare enligt individuella förutsättningar i avsikt att möjliggöra för varje individ att finna sin rättmätiga plats i samhället. Detta avgörs av fallenhet, lämplighet, förmåga och meriter, inte av det mänskliga påfundet med kvotering. Efter mycket experimenterande och gradvis utveckling av goda egenskaper förverkligas till sist idén om det mänskliga broderskapet. Den här bristen på livskunskap gör att vi människor famlar i blindo och har skapat en värld vars bedrövlighet inte finns att skåda annorstädes. Trots all medkänsla och välvilja som många redan hyser, finns det fortfarande mycket grymhet i världen. Att ha ett gott hjärta räcker inte för att skapa en fredlig värld, vilket många kanske har insett under det senaste decenniet. Om vi tar oss tid att reflektera blir det tydligt att människor skiljer sig mycket åt vad gäller mognad. Vi kan se bevis för detta överallt omkring oss. Människor skiljer sig åt i vilken grad de utvecklat goda egenskaper och livsförståelse. Goda egenskaper tar tid att utveckla, vilket är anledning till att vi gång på gång inkarnerar i människoriket där vi kan skaffa oss nödvändiga erfarenheter att bearbeta. Denna bearbetning är nödvändig för riktigt tillgodogörande som kan resultera i faktisk medvetenhetsutveckling. Några av de egenskaper vi skall förvärva inkluderar duglighet, mod, pålitlighet, ansvarsförmåga, rättskänsla, omdömesförmåga, medkänsla, ödmjukhet, tillit och kärleksfull förståelse.

Spännvidden av mänskliga uttryck

För att sanna kunskapen för oss själva, är detta något vi kan reflektera över när vi möter människor. I vilken utsträckning uttrycker människan ädel kultur? Med detta menas verklig kultur, det vill säga uttryck för det sanna, goda och sköna. I vår nutid, är det inte så att vi ser alltför många exempel på det rakt motsatta? I vilken utsträckning styrs människan av formativt, mekaniskt och onyanserat tänkande? I vilken utsträckning är hon slav under känslor och begär? I vilken utsträckning är hon slav under masstänkandet? I vilken utsträckning faller hon offer för manipulation? I vilken utsträckning strävar människan mot högre ideal? Hur mycket högaktar hon frihet? I vilken utsträckning går hon mot strömmen? I vilken utsträckning tänker hon egna tankar? Hur mycket söker hon förstå tillvaron och meningen med livet? I vilken utsträckning strävar hon efter det goda och efter förbättring? Med allt detta i åtanke blir den stora spännvidden av mänskliga uttryck och strävanden uppenbar. De individuella uttrycken beror inte enbart på uppväxtmiljö utan även på de latenta egenskaper individen börjar uppvisa under sina uppväxtår, vilka kan stimuleras av upprepade upplevelser. Människan är här för att fortsätta utvecklas, men om hon faller offer för moderna livets distraktioner kanske hon aldrig uppnår sin latenta nivå. Därför kan vi aldrig riktigt bedöma en annan persons nivå. Det enda vi vet är att vi alla är på vår väg. Det är där vi finner den verkliga jämlikheten. Således kan vi se hur utvecklingsnivåerna i människoriket sträcker sig från primitiva uttryck till hög grad av förädling. Kan vi inte observera just dessa skillnader i världens tillstånd? Vissa individer är kapabla till de värsta grymheter, medan andra, med sin kärlek, visdom, intelligens och begärsfrihet tycks nära fullkomning. Historien har visat oss sådana exempel. Världens tillstånd vittnar om att vi fortfarande har en lång väg att gå. Eftersom monaderna befinner sig på olika utvecklingsstadier och utvecklingsnivåer, är detta en förklaring till varför våra försök att lösa samhällsproblem inte fungerar. Så länge vi inte tar hänsyn till detta grundläggande faktum kommer vi fortsätta att begå misstag och bryta mot livslagarna, med konsekvenser för samhället som helhet. Tiden skall dock komma för mer livskraftiga samhällen att utvecklas – verkligt goda samhällen. När allt fler människor når högre stadier och utvecklar den goda viljan att arbeta för det gemensamma, kommer detta ideal att förverkligas. Denna reflektion över jämlikhet avslutas med ett citat av Henry T. Laurency ur boken De vises sten:
”Med jämlikhet avsågo samhällsfilosoferna likhet inför lag, rätt till människovärde, rätt till fri tävlan, rätt bli bedömd efter enbart duglighet. Men livsokunnigheten tog hand om slagordet, oförmögen upptäcka distanser mellan olika utvecklingsstadier och nivåer. Alla anses ha samma möjlighet till livsinsikt, omdöme, duglighet, skicklighet. Proklamerandet av jämlikhet är ett av mänsklighetens största, mest fatala misstag, emedan det lämnar makten åt okunnigheten och oförmågan. Alla ska vi en gång nå målet. Men tidpunkten härför är icke densamma för alla.”
Denna Pytagoras kunskap kallad hylozoik – läran om den levande materien – finns publicerad i verk av den svenske esoteriske författaren Henry T. Laurency (1882–1971). Den utgör ett mentalsystem särskilt anpassat för västerländskt tänkande och dess grunder finns beskrivna i böckerna Kunskapen om verkligheten och De vises sten.   Lena Fredriksson]]> Psykologin för människans möjliga utveckling: En klassiker om människans inre möjligheter https://nyadagbladet.se/kultur/psykologin-for-manniskans-mojliga-utveckling-en-klassiker-om-manniskans-inre-mojligheter/ Mon, 22 Jun 2026 17:58:44 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=233715 För första gången ges P.D. Ouspenskys korta klassiker The Psychology of Man’s Possible Evolution ut på svenska. Psykologin för människans möjliga utveckling presenterar en annorlunda syn på människan: inte som en färdig varelse, utan som någon med potential att utvecklas genom medvetet inre arbete. Som sin första utgåva ger Veidos förlag ut en svensk översättning av P.D. Ouspenskys klassiker. Den svenska utgåvan bygger på 1950 års engelska bokversion av föreläsningar där Ouspensky sammanfattade den psykologi han förknippade med G.I. Gurdjieffs undervisning. Boken är liten till formatet – 78 sidor i mjukband – men innehållet är djuplodande. Den vänder sig till läsare som intresserar sig för medvetande, självkunskap och den tradition som ofta kallas Fjärde vägen, där människans utveckling inte främst förstås som en akademisk teori utan som en praktisk fråga om uppmärksamhet, disciplin och själviakttagelse.

Fem föreläsningar om människans potential

Ouspenskys utgångspunkt är att den vanliga människan inte är så enhetlig, vaken och fri som hon gärna föreställer sig. I stället menar han att människan består av många skiftande impulser, vanor och reaktionsmönster. Den centrala frågan blir därför inte bara vad människan är, utan vad hon skulle kunna bli. Enligt förlagets presentation skiljer sig den psykologi som behandlas i boken väsentligt från den akademiska psykologin. I stället för att enbart studera beteenden, diagnoser eller mentala funktioner fokuserar Ouspensky på frågan om medvetandets utveckling och människans möjlighet att nå ett mer samlat inre tillstånd. Boken fungerar därmed som en introduktion för den som vill närma sig Gurdjieff-traditionen utan att börja med de mer omfattande verken. I fem föreläsningar presenteras systemets grunddrag: självobservation, människans mekaniska reaktionsmönster, förhållandet mellan kunskap och varande samt tanken att verklig utveckling kräver medvetet arbete.

Gurdjieffs idéer i Ouspenskys tappning

P.D. Ouspensky (1878–1947) var en rysk filosof, författare och esoteriker. Han blev tidigt uppmärksammad för böcker som Tertium Organum och blev senare en av de mest kända förmedlarna av Gurdjieffs idéer i väst. Mötet med Gurdjieff i Moskva 1915 präglade Ouspenskys fortsatta gärning. Efter brytningen med Gurdjieff fortsatte Ouspensky att undervisa självständigt i England och USA. Hans mest kända bok, In Search of the Miraculous, blev en inflytelserik skildring av Gurdjieffs system. Psykologin för människans möjliga utveckling är mer koncentrerad och fungerar som en ingång till samma tankevärld. [caption id="attachment_233786" align="aligncenter" width="2560"]Colet House i Hammersmith, London Colet House i Hammersmith, London, där P.D. Ouspensky ska ha bott och undervisat mellan 1938–1947. Foto: Spudgun67 (CC BY-SA 4.0)[/caption] Gurdjieff International Review beskriver bokens föreläsningar som material som ursprungligen togs fram för Ouspenskys grupper och aldrig var avsett för en bredare allmänhet. Detta präglar texten: den är kort, men formulerad för att peka vidare mot praktiskt arbete och fortsatt studium.

Första svenska utgåvan från Veidos

I och med den svenska utgåvan blir boken tillgänglig för läsare som tidigare varit hänvisade till engelska versioner. Veidos förlag beskriver utgåvan som den första svenska översättningen av originalet från 1950. Innehållet har mer än bara ett historiskt intresse. Frågor om uppmärksamhet, splittring, självdisciplin och människans inre riktning är högst aktuella i en tid präglad av distraktion, snabba informationsflöden och yttre stimulans. Ouspenskys språk och begrepp skiljer sig från dagens självhjälpslitteratur, men just därför kan boken erbjuda ett annat slags motstånd och fördjupning. Psykologin för människans möjliga utveckling rekommenderas för läsare som söker en kort men krävande introduktion till Ouspenskys och Gurdjieffs idévärld – och som vill pröva tanken att människans verkliga utveckling börjar med förmågan att se sig själv klarare. Boken finns att köpa direkt hos Veidos förlag.]]> Illusionen om jämlikhet – del 1 https://nyadagbladet.se/kultur/illusionen-om-jamlikhet/ Sun, 07 Jun 2026 18:06:16 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=232555 Västerlandets distraktioner I det västerländska samhället har många blivit förblindade av nutidens utbud av distraktioner, och förlorat kontakten med det naturliga livet. Djupare reflektioner och samtal kring livsfrågor får ge vika för ytligare spörsmål och underhållning som inte kräver individens tankeansträngning. På grund av bristande kunskap handlar vi ofta oförnuftigt och får ta konsekvenserna av detta. Vi ser exempelvis hur den utbredda skärmanvändningen har medfört dalande kognitiva förmågor hos människor, vilket bland annat visar sig i bristande läsförståelse. Distraktioner har blivit ett utmärkande drag för vår tid och hindrar vår medvetenhetsutveckling. Medvetenheten hos den genomsnittlige individen präglas mest av emotionala illusioner och mentala fiktioner, vilka yttrar sig i formativt eller svartvitt tänkande, oförmöget att tänka i perspektiv och nyanser. Detta slag av egentligt icke-tänkande kommer till synes bland annat i den begreppsförvirring som råder. Det mänskliga kollektivet befinner sig visserligen i en utvecklingsfas där känslostyrt tänkande är fullt naturligt. (Vi återkommer till detta i del två.) De nutida omständigheterna erbjuder dock ovanligt fördelaktiga möjligheter till mental utveckling om tillfällen tas i akt för att höja blicken och reflektera, t.ex. över de märkligt synkrona meddelanden som basuneras ut globalt. Dock ligger det inte i de uppenbart kontrollerade mediernas intresse att genom objektiv journalistik verka för sådan mental utveckling, tvärtom är den fria tanken under starkt hot i stater som bävar för medborgarnas medvetenhetsutveckling. Där vurmas i stället för sådana evolutionära återvändsgränder som transhumanism och identitetsförvrängning. När vi tolkar information genom ett känslofilter kan resultatet inte bli annat än vanföreställningar. Då inser man hur lätt nutida paroller blir liksom kollektiva illusionsbubblor, som det krävs mod för att ifrågasätta. Illusionen om jämlikhet är just en sådan bubbla. Ordet jämlikhet är ett av de slagord som råder inom den politiskt korrekta konsensustransen. Det är dock inget märkligt att sådana kollektiva illusioner uppstår. Människans behov av emotional grupptillhörighet väger oftast starkare än den svagt utvecklade omdömesförmågan och det bristande sunda förnuftet. Dessa illusionsbubblor är mer ett symtom, som genom globala kommunikationsmöjligheter har nått vidare omfång – att likna vid en emotional-mental pandemi.

Behovet av begreppsklarhet

De populära slagorden mångfald, jämlikhet och inkludering (på engelska förkortade DEI – diversity, equality, inclusion) har misstolkats på grund av en emotional och subjektiv synvinkel. I dag används begreppet jämlikhet för att framhäva allas lika möjligheter och rättigheter. Även om de flesta erkänner individers skilda förutsättningar att tillvarata dessa möjligheter, tror man att sådana skillnader går att organisera bort. Man försöker uppnå jämlikhetsidealet genom att förändra vissa strukturer i samhället, exempelvis genom att tillämpa kvotering vid tillsättning av tjänster. Man lever i illusionen att jämlikhet kan åstadkommas genom yttre förändringar och individuellt anpassade krav. Detta må vara en välvillig tanke, vilken dock inte kan genomföras utan att kvalitet, kompetens och färdigheter gradvis försämras med funktionella brister som följd. Den faktiska empirin visar att denna jämlikhetssträvan många gånger är ogörlig utan kraftig försämring av verksamheters kvalitet. Denna försämring är uppenbar på flera håll med äldrevården som tragiskt exempel, där individer tillåts arbeta trots avsaknad av empati, ansvarskänsla och omvårdande egenskaper, vilket är fallet i vissa länder. Verksamheter förmår inte rätt uppfylla sin uppgift på grund av sänkta kompetenskrav och oansvarigt ledarskap hos myndigheter som ej lyssnar på de rättrådiga av dem som faktiskt utför arbetet på fältet. Framför allt beror det på otillräcklig livserfarenhet och förståelse för det verkliga arbete som krävs för att säkerställa högre kvalitet på tjänsterna. Dessa slagord används även felaktigt i föreställningen att individer med olika kulturella och religiösa bakgrunder naturligt kan samexistera i harmoni. Erfarenheten lär oss förr eller senare att detta inte är fallet. Sådana kulturella skillnader visar sig vara oöverstigliga då människor av naturliga orsaker inte är benägna att anamma nya traditioner och levnadssätt. De flesta religioner präglas dessutom av intolerans mot andra än de egna. När det gäller rättigheter förutsätter sådana också ansvar. Det är inte alla som kan uppfylla de grundläggande kriterier som bör krävas för att erhålla en rättighet. Vi kan här se hur principer inte är tillräckliga för förnuftig och avvägd tillämpning i samhället – vi måste höja oss över dessa. För att nå mental begreppsklarhet behöver vi därför sträva efter formuleringar fria från emotionala förvrängningar. Dessa nutida mantran behöver få nya rätta tolkningar och med verkligheten överensstämmande begreppsinnehåll. Den sanna tolkningen av dessa slagord finner vi i en högre skala – sett till hela planeten – där mångfald inom människoriket innebär att det finns en mängd olika kulturer och folkslag, som var och en behöver och ursprungligen har sig givet, sina egna särskilda platser för människor att leva, utvecklas och frodas på. Människor mår som bäst och ges största förutsättningar för utveckling tillsammans med likasinnade, vilket egentligen är gammal visdom, men som nu tycks ha gått förlorad genom den politiska korrektheten. Det gamla talesättet att lika barn leka bäst mynnar ur denna insikt. Resultatet av bristande eller bortglömd insikt härom kan inte bli annat än ett samhälleligt kaos. Det är inte samhället som skapar människorna utan människorna som skapar samhället. För tankeklarhetens skull behöver vi dock vidga tanken och beakta fler faktorer. Om vi höjer blicken kan vi konstatera att det västerländska samhället befinner sig i förfall. Med rätta, bör vi tillägga, då icke livskraftiga civilisationer nödvändigtvis måste falla för att ersättas av mer stabila och välgrundade sådana. När mänskligheten insisterar alltför länge på att ignorera livets medvetenhetsaspekt, är denna utgång oundviklig. Kan vi då lära oss något av detta? Det gör vi förr eller senare, även om det återstår att se hur lång tid vi behöver. Men varför har det spårat ur på det här viset? Varför har vi inte lyckats skapa välmående samhällen? Svaret är att ideala samhällen kräver ideala människor, och där är vi inte ännu. Den saknade pusselbiten det aldrig talas om, som få känner till, är – att människor befinner sig på olika utvecklingsstadier, och att utvecklingen från barbar till fullkomnad människa kräver många tusentals inkarnationer. I del 2 belyses jämlikhet ur det högre perspektivet.   Lena Fredriksson]]> Barfota i gräset: Hälsotrenden som lockar fler ut i naturen https://nyadagbladet.se/halsa/earthing-halsotrend-naturkontakt/ Wed, 27 May 2026 05:06:16 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=230746 Det behöver inte vara krångligare än att ta av sig skorna. Jordning, eller earthing som trenden ofta kallas, har blivit en växande hälsotrend där direktkontakt med marken lyfts fram som en väg till återhämtning. Forskningen kring de långtgående hälsopåståendena är ännu begränsad – men som en enkel påminnelse om att gå ut, sakta ner och uppleva naturen med kroppen har trenden något att säga om vår alltmer uppkopplade samtid. I takt med att allt fler söker enkla sätt att minska stress och hitta tillbaka till kroppen har fenomenet earthing – eller grounding – fått nytt liv. Trenden går i korthet ut på att människan mår bra av direktkontakt med jorden: bara fötter mot gräs, händer i jord, ett dopp i sjön eller en stunds vila på stranden. Förespråkare menar att kontakten med marken kan påverka kroppen positivt. Forskningen kring de mer långtgående hälsopåståendena är fortfarande begränsad. Själva grundtanken är däremot svår att avfärda: att gå ut, sakta ner och känna naturen med kroppen. För många är det just där värdet finns.

En motreaktion mot skärmar och stress

Earthing är en del av en bredare hälsotrend där människor söker sig bort från det uppkopplade, upplysta och stillasittande. I stället lockar det enkla: morgondagg under fötterna, sand mellan tårna, händer som arbetar i en rabatt eller stillheten vid ett vattenbryn. På sociala medier syns fenomenet ofta i form av barfotapromenader, trädgårdsarbete, skogsbad och meditation utomhus. Bakom de trendiga etiketterna finns samtidigt något tidlöst. Människan har under större delen av sin historia levt nära marken, vädret, årstiderna och landskapet. I dag tillbringar många större delen av sin tid inomhus, i skor, framför skärmar och i artificiellt ljus. Earthing kan därför ses som en påminnelse om något grundläggande: kroppen hör också hemma utomhus. [caption id="attachment_231630" align="alignnone" width="1170"] Foto: Thomas Oxford/Unsplash[/caption]

När marken blir mer än underlag

Earthing rymmer också en mer existentiell dimension. För många handlar det inte bara om återhämtning eller välbefinnande, utan om känslan av att återknyta till något grundläggande. Att ta av sig skorna har i många kulturer varit mer än en praktisk gest. I Bibelns berättelse om Mose vid den brinnande busken uppmanas han att ta av sig sandalerna eftersom marken är helig. I moskéer, hinduiska tempel och flera andra religiösa miljöer lämnas skorna utanför som tecken på renhet, respekt och vördnad. I vissa religiösa sammanhang signalerar barfotahet också ödmjukhet, enkelhet och ett avstånd från världsliga ägodelar. Även i vissa pilgrimspraktiker har barfotagång fungerat som uttryck för ödmjukhet och kroppslig närvaro. I vår egen tid kan earthing därför förstås som mer än en wellnessmetod. Fenomenet fångar en längtan efter att bli rotad igen, i en vardag där mycket av livet sker genom skärmar, artificiellt ljus och ständig uppkoppling.

Inte ett mirakel – men en enkel vana

Wellnessbranschen använder sig ibland av stora ord. Earthing marknadsförs på vissa håll med påståenden om förbättrad sömn, minskad inflammation och ökad energi. Sådana effekter kräver mer forskning innan de kan beskrivas som säkra. Men det betyder inte att metoden saknar värde. Att vistas i naturen, röra sig långsamt, få dagsljus och minska tempot är i sig sådant som många förknippar med återhämtning. En barfotastund i gräset behöver inte vara en medicinsk behandling för att göra gott. Den kan vara en paus, en ritual eller ett sätt att komma tillbaka till nuet. Trenden har kanske fått fäste just för att den är så enkel. Den kräver ingen dyr utrustning, inget medlemskap och ingen avancerad metod. Det räcker ofta med en gräsmatta, en strand, en skogsglänta eller en liten odlingslåda. [caption id="attachment_231632" align="alignnone" width="1170"] Foto: Road Ahead/Unsplash[/caption]

Kroppen får vara med

En viktig del av earthing är att naturkontakten blir fysisk. Det handlar inte bara om att betrakta naturen genom ett fönster eller att skynda mellan två platser, utan om att faktiskt känna den. Gräset kan vara kallt. Jorden kan vara fuktig. Barken kan vara sträv. Vattnet kan överraska kroppen med sin temperatur. De enkla sinnesintrycken kan göra stor skillnad. De flyttar fokus från tankesnurr och skärmflöden tillbaka till kroppen. För den som lever med mycket stress kan det i sig vara värdefullt. Att gå barfota bidrar dessutom ofta till ett annat tempo. Stegen blir långsammare, blicken söker underlaget och kroppen börjar lyssna. I stället för att prestera i naturen får man bara vara.

Fem enkla sätt att prova

Den som vill testa earthing behöver inte göra det märkvärdigt.
  • Gå barfota några minuter i gräset på morgonen.
  • Sitt ute med fötterna mot marken i stället för att ta kaffet inomhus.
  • Arbeta med händerna i jorden i trädgården eller på balkongen.
  • Bada i sjö eller hav när vädret tillåter.
  • Lägg undan mobilen och sitt stilla en stund på en sten, brygga eller filt.
Det viktigaste är inte att följa en metod till punkt och pricka, utan att skapa små stunder där kroppen får kontakt med naturen igen. [caption id="attachment_231634" align="alignnone" width="1170"] Foto: Michał Parzuchowski/Unsplash[/caption]

En lågmäld väg tillbaka

Earthing passar kanske bäst när det tillåts vara enkelt. Inte som ett löfte om snabba effekter, utan som en lågmäld inbjudan: ta av skorna, gå ut och känn efter. För vissa blir det en andlig praktik. För andra bara ett skönt avbrott i vardagen. Oavsett vilket påminner trenden om något som lätt glöms bort i ett modernt liv: naturen behöver inte alltid betraktas på avstånd. Ibland räcker det att sätta fötterna direkt på marken.]]> Hjärncellsmassornas huvudbry: Hur det mänskliga medvetandet gäckar hjärnforskarna https://nyadagbladet.se/vetenskap/hjarncellsmassornas-huvudbry-hur-det-manskliga-medvetandet-gackar-hjarnforskarna/ https://nyadagbladet.se/vetenskap/hjarncellsmassornas-huvudbry-hur-det-manskliga-medvetandet-gackar-hjarnforskarna/#respond Sat, 05 Jul 2025 13:14:36 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=187191 Hjärnforskning har under årtionden bedrivits, och under denna tid har inhämtats mycken kunskap om hjärnans funktioner och reaktioner, elektrokemiska såväl som biokemiska. En hjärncells uppbyggnad och struktur kan idag detaljrikt förklaras och åskådliggöras, och därtill har man klarlagt dess funktion. Hjärnan som organ har fastställts vara nervsystemets överordnande del vilken förmedlar impulser till övriga nervsystemet, möjliggörande bland annat motoriska rörelser. Mycket har därmed mänskligheten vunnit kunskap om gällande hjärnan, liksom om andra fysiska organ, vilket är till gagn vid dysfunktioner, skador, behandling och kirurgi.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 4 januari 2025.
Vad man däremot inte kunnat vare sig kartlägga, bevisa eller förklara är själva människan och det mänskliga medvetandet. Ändock vill naturvetenskapen, implicit stora delar av hjärnforskningen, envist hävda att människan är hjärnan och att hjärnan styr hela människans medvetande, det vill säga allt som människan tänker, känner, säger, minns, kan och gör. Hjärnan får alltså inte bara funktionen av att vara den övergripande delen av nervsystemet, utan tillskrivs den övergripande, eller ledande, ställningen över själva människan. Hur ett sådant resonemang kan få föras i vetenskapens namn, och därmed nästintill ”vunnit laga kraft” inom den offentliggjorda delen av naturvetenskapen, torde vara absurt för en självständigt tänkande människa.
Vad man däremot inte kunnat vare sig kartlägga, bevisa eller förklara är själva människan och det mänskliga medvetandet.
Om hjärnforskningen och därmed den fysikaliska vetenskapen inte kan, med vetenskapliga metoder och bevis, påvisa hur och på vilket sätt hjärnan utgör producenten av allt som människan gör, tänker, känner och säger, hur kan den då så bestämt hävda något dylikt och dessutom låta detta hävdande utgöra underlag för de offentliga framställningar som görs om hjärnan? På webbsidor och i tv-program samt via institutioner inom vård och utbildning blir vi ständigt delgivna denna ”kunskap” om hjärnans enorma inflytande över oss. Inget av det som där sägs om hjärnans ”frambringande” av det mänskliga medvetandet och minnet är dock vetenskapligt bevisat. Inte bara det att förklaringarna i sig ofta är motsägelsefulla (de framställer hjärnan och människan som två olika aktörer), de blir förnuftsvidriga i bemärkelsen att själva människan som ett levande väsen med drömmar, önskningar, vilja, reflektioner, intelligens, handlingsförmåga etcetera reduceras till en passiv slav, underordnad ett veckat grovfysiskt organs elektrokemiska signaler. Några citat med anmärkningar, för att åskådliggöra de motsägelsefulla argumenten samt hur du som människa presenteras, tagna från bland andra en nationell och välkänd vårdsida på internet: ”Storhjärnans yttre lager kallas hjärnbarken eller cortex. Den består av grå hjärnsubstans som innehåller nervceller. Hjärnbarken ansvarar för vårt medvetande av olika sinnesintryck. I hjärnbarken skapas våra tankar, känslor och minnen.” ”Hjärnan är inblandad i det mesta vi gör, känner och upplever. Det är den som ger oss vår personlighet och våra känslor. Det är hjärnan som gör att vi har ett medvetande, att vi kan tänka och att vi kan minnas.” ”Hjärnan använder väldigt få hjärnceller för att komma ihåg saker som den ser.” ”Forskning hävdar att neuroner agerar som tankeceller, kapabla att specialisera sig på vissa minnen som hjärnan tidigare valt ut.” Observera hur hjärnbarken beskrivs som en grå substans innehållandes nervceller, och hur denna grå substans är ansvarig för medvetandegörandet av sinnesintrycken – den ”ser”, ”den kommer ihåg”. Vidare hur hjärnan tillskrivs egenskaper som gör att du kan tänka och minnas och att den dessutom ”väljer ut” minnen utifrån ”vad den ser”. Du har i dessa framställningar ingen talan, du får förlita dig på att ”hjärnan ser rätt”, att nervcellerna ”kommer ihåg det hjärnan ser”. Du är med andra ord helt underordnad och vem du är eller vad hjärnan ska med dig till framgår inte. Hur hjärnan med dess nervceller ”väljer”, ”ser” och ”kommer ihåg” kan den fysikalistiska forskningen inte förklara, men är för den skull inte beredd att ompröva sina påståenden. Tillåt mig att, utifrån detta reduktionistiska synsätt på människan och medvetandet, göra ett något humoristiskt nedslag i ”hjärncellsmassan Edgars liv”: Hjärncellsmassan Edgar skapades samtidigt som den fysiska kropp vari hjärncellsmassan Edgar är lokaliserad högst upp i. De båda kom liksom i ”samma paket” via en annan hjärncellsmassas kropp, som resultat av att denna andra hjärncellsmassa, kallad mor, tillsammans med en tredje hjärncellsmassa, kallad far, tidigare gemensamt beslutat sig för att avla en ny hjärncellsmassa. Hjärncellsmassan Edgar är nu vuxen och bor i en egen lägenhet. Inte långt från hjärncellsmassan Edgar bor bästa kompisen, en annan hjärncellsmassa vid namn Agaton. De båda umgås flitigt med varandra och det är lätt att ta dem för tvillingar. De båda är nämligen oerhört lika varandra. Båda har de en rosa-grå nyans med veckat utseende, de väger ungefär lika mycket, är lika formade och indelade i lika många lober och ventriklar vardera. Båda har identiska lillhjärnor och hjärnstammar, och hjärnbalken hos de båda hjärncellsmassorna, vilken förenar de två uppdelade halvorna, är förvillande lika. Även thalamus, hypotalamus och limbiska systemet hos de två ser likadana ut och är placerade på samma ställen. Kort sagt deras struktur, uppbyggnad och funktion skiljer sig inte alls åt och det är mycket lätt att vid blotta anblicken ta fel på de båda. Sin otroliga likhet till trots så finns en väsentlig skillnad dem emellan. Hjärncellsmassan Agaton har nämligen sedan sin begynnelse varit mycket skicklig på att frambringa vackra tongångar på diverse instrument. Hjärncellsmassan Edgar däremot, är trots många och tappra försök helt oläraktig när det kommer till musicerande, och därtill alldeles tondöv. De båda har vid ett flertal tillfällen ställt sig frågan hur det kan komma sig. De båda hjärncellsmassorna är ju så lika och äger ju båda samma funktioner i sina respektive delar. Hjärncellsmassan Edgar frågade en gång hjärncellsmassan Agaton hur det kommer sig att denne är så musikaliskt skicklig. Spelade hjärncellsmassan Agatons hjärncellsmassor till föräldrar mycket? Hjärncellsmassan Agaton letade febrilt i sig själv, både på den plats hos sig själv benämnd hjärnbarken och i den grå substansen där de så kallade ”korttidsminnena” och ”långtidsminnena” sägs finnas, men utan resultat. Hjärncellsmassan Agaton kunde inte, i sig själv, hitta varifrån intresset för musik uppkommit, när det uppkom eller hur skickligheten att hantera olika instrument uppstått. Under uppväxtåren fanns ingen annan musicerande hjärncellsmassa i den omedelbara närheten. Några av cellerna i hjärnbarken hos hjärncellsmassan Edgar fann detta mycket frustrerande och blev ledsna av detta, skapade således en nedstämdhet – hur kan två, i uppbyggnad; struktur och hjärncellsinnehåll, så lika hjärncellsmassor vara så olika i läraktighet och utövande? Några andra hjärnceller i hjärncellsmassan Edgar ansåg det orättvist. De båda hjärncellsmassorna samtalade mycket om detta, genom att, via det största hålet i huvudet, växelvis utstöta olika ljudpuffar. En dylik framställning av människan skapar mängder av frågor varav endast ett fåtal tas upp i denna text. Den tänkande läsaren, med intelligent förmåga och med uppfattningen om sig själv som besittare av självaktiverad tankeverksamhet kan säkerligen göra sig fler frågeställningar. Vilka celler saknar hjärncellsmassan Edgar, som inte kan lära sig musicera, och som hjärncellsmassan Agaton verkar ha haft sedan sin skapelse? Vilka hjärnceller bestämmer vad som ska väljas ut, vad som ska kunna läras in, var det inlärda skall lagras och hur bestämmer cellerna var inlagringen sker? Varför sådana individuella skillnader mellan hjärncellsmassor trots samma idoga träning, liknande uppväxtvillkor, samma förutsättningar, ja ibland till och med samma föräldrar (om syskon avses)? Om hjärncellsmassan skapar tankarna och känslorna, vilket de båda hjärncellsmassorna fått lära sig av andra hjärncellsmassor, som sysslar med hjärnforskning och utbildning, vilka hjärnceller är det som blir upprörda och ledsna, som i hjärncellsmassan Edgars fall ovan, och hur skapar hjärncellen dessa känslor? Om nu hjärncellerna har samma funktion hos alla friska hjärncellsmassor, vad är det då som gör att säg en och samma företeelse gör hjärncellerna i hjärnbarken upprörda och ledsna hos vissa hjärncellsmassor, men inte hos andra? Hur bestäms det och av vad? Vidare, om man exempelvis inte minns något vid ett visst tillfälle, men som man sedan glasklart kommer ihåg vid ett senare tillfälle, är det då så att de hjärnceller som lagrat just det specifika minnet man ville åt var upptagna med annat eller hade ledigt vid det första tillfället, för att sedan vara ”åter är i tjänst” vid det senare, och då kan plocka fram minnet? Hur plockar de ”minnesbärande” hjärncellerna fram själva minnesbilden? Och hur blir det en bild för ens inre? Hur går sammansättningen, av det över flera nervceller utspridda minnet, till? Och ”man” förresten, är det man själv som vill minnas något eller är det hjärnan? För om det är ”man själv” som vill minnas och ser minnesbilden för ”sitt inre”, så måste ju detta ”man själv” vara något annat än själva hjärnan. Hur står då dessa två aktörer i förhållande till varandra? Sådana frågor, och fler därtill, kan den fysikaliska vetenskapen inte besvara, avfärdar dem som irrelevanta. Men om vetenskapen skall vara vägledande i kunskapshänseende så bör den följa vetenskaplig praxis och därmed hålla sig till vad den vet respektive inte vet, vad som är konstaterbart och vad som icke är det, således inte skapa gissningar och teorier för att fylla kunskapsluckorna. Vetenskapen vet att hjärnan är ett organ som, likt andra organ, tillhör den grovfysiska organismen.
Sådana frågor, och fler därtill, kan den fysikaliska vetenskapen inte besvara, avfärdar dem som irrelevanta.
Vetenskapen vet hur nervceller fungerar och vilka elektrokemiska och biokemiska impulser de förmedlar sinsemellan. Vetenskapen vet att dessa signaler förmedlar och sätter igång andra signaler och aktiviteter i andra organ i organismen. Dock varken vet eller kan dagens vetenskap förklara vad medvetande är. Och på grund av sin okunskap om det sistnämnda förminskar man levande människor till intelligensbefriade och viljelösa grå substanser. Pressar in icke passande pusselbitar i ett redan fastlagt pussel och avfärdar samtidigt pusselbitar man inte kan inpassa. Fysikaliska forskare försvarar ofta detta med att mycket av det som rör hjärnan fortfarande är ett mysterium och att detta till stor del beror på att det är svårt att forska på hjärnan. Man får väl ödmjukt utgå från att det egentligen inte är själva hjärnan som fysiskt organ som är det stora mysteriet, utan att det i själva verket är det levande väsendet människan med sitt medvetande som utgör det för forskarna oförklarliga. För att något skingra den huvudbry som därför råder om detta ”hjärnans mysterium”, så kan det för fortsatt utveckling inom området underlätta, om de som utför forskningen inte så dogmatiskt hävdade att det mänskliga minnet och medvetandet skapas i och av en organisk grå massa av hjärnceller; är enbart det sekundära resultatet av hjärncellsimpulser.   Cecilia Gustafsson  
Källor och referenser: 1177 – Så fungerar hjärnan Utforska sinnet – Vårt minne: hur fungerar det egentligen?]]> https://nyadagbladet.se/vetenskap/hjarncellsmassornas-huvudbry-hur-det-manskliga-medvetandet-gackar-hjarnforskarna/feed/ 0 Döden – ur annat perspektiv https://nyadagbladet.se/kultur/doden-ur-annat-perspektiv/ Wed, 11 Jun 2025 07:38:14 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=207588 Kan det vara så att vi faktiskt saknar grundläggande livskunskap? Födelse, levnad och död är ju livsprocesser alla genomgår. Men trots att de är gemensamma för alla kan våra inställningar till dessa förlopp skilja sig avsevärt åt. Människans syn på livet och döden påverkas av både prägling under uppväxten, kulturell omgivning, tillägnad livs­kunskap, egenart och utvecklingsnivå. Hennes inställning till döden blir särskilt synbar ställd i svåra situationer. När döden uppfattas av människan såsom existensens definitiva slut blir den självklart något att frukta. Ställd inför hotande fara och utan förståelse för dödens natur söker hon undvika den till varje pris. Men kan priset bli för högt? Detta är ämnen för individuell begrundan. Den fysiska livsformens bevarande är det som värderas mest av de flesta människor, vilket visar att något ädelt är under utveckling. Det är i det fysiska livet vi lär oss älska och värna om varandra. Detta ädla behöver uppnås innan livs­tillit, urskill­nings­förmåga och verkligt sunt förnuft kan vakna, och vi med högre mental­med­vet­en­het och med ökad kunskap om människans evolution kan betrakta livet ur ett högre perspektiv. Om hjärtats högre emotionella egenskaper inte utvecklades först skulle människan riskera att bli av en kall och omänsklig natur, lagd åt att hamna på avvägar i livet. Goda kvaliteter såsom medkänsla och ödmjukhet gror lättare under svåra omständigheter, sådana som ofta ger upphov till begrundan av hållna värderingar. Genom att människan försätts i krissituationer och lär sig hantera dessa ”förbereds marken” inom henne och möjliggör medvet­enhets­­­utveckling. Gemensamma kriser i ett samhälle har potential att höja den kollektiva medvetenheten. De bearbetade livs­erfarenheterna erbjuder en bördigare jord för de frön av kunskap som såtts i människoriket av högre naturrikens individer. Medvetenhetens normalt långsamma utveckling påskyndas när vi tillvaratar de möjligheter som ges oss under livets gång och när vi reflekterar över och bearbetar våra erfarenheter. Ett öppet och undersökande sinnelag förhindrar att emotionella illusioner och mentala fiktioner kristalliseras i vår tankevärld. Ett viktigt steg tas när människan börjar att söka förstå livets högre mening. Detta möjliggör en begynnande förståelse för människans utvecklingsväg och ett förändrat förhållningssätt till både livet och döden.

Den västerländska illusionen om bara-ett-liv

Av jordens alla invånare lär en majoritet ha insikten att detta jordeliv endast är ett av ofantligt många. Det är i västvärldens mer sekulariserade samhällen som denna kunskap ignorerats till förmån för materiell utveckling, med undantag av de stora tänkare genom tiderna, vilka insett reinkarnationens faktum. Att födas och att dö är för individen liksom aktivitet och vila, båda lika nödvändiga ur det verkliga jagets synvinkel. Vi går in i och ut ur inkarnation, om och om igen, med högst varierande perioder av vila. Det är endast det lägsta av våra höljen, den fysiska organismen, vi lämnar bakom oss på jorden. Existensen fortsätter, och lika verkligt som vi uppfattar vårt vanliga liv uppfattas tillvaron efter den så kallade döden. Det verkliga offret eller ”döden” ur jagets synvinkel är att födas till den fysiska världen – med alla dess begränsningar. Ändå är det i fysiska världen vi har att göra de livs­erfarenheter som tar oss framåt på evolutionens väg. Den fysiska döden kommer för oss alla förr eller senare. När organismen är alltför tärd och sjuklig kommer det ena eller det andra orsaka den inre människans tillbakadragande, vilket kan kallas den naturliga döden. Detta är något oundvikligt, och ur det verkliga jagets synvinkel något nödvändigt och gott. Ett fysiskt redskap som inte längre kan tjäna sin funktion måste människan lösa ur sitt grepp och jaget således frigöras för högre existens. Människans fruktan att mista nära och kära kan naturligtvis vara stor, emedan vi i vår okunnighet tror att vi verkligen förlorar dem, och i fysisk gestalt är detta förstås sant. Men sanningen är att vi har mött och älskat varandra i så många skepnader, att vi får vara tacksamma att minnena av våra avsked i det förflutna är utom räckhåll för oss. Trots detta kan den jordiska kärleken naturligtvis ge upphov till stor sorg och saknad när en älskad närstående dör, men med de insikter vi har möjlighet att nå genom högre livskunskap kan vi undvika att låta oss förtäras av sorgen. Vi möts igen, och banden stärks. Döden är ingenting att frukta utan är en befriande övergång och glädje när vi går vidare till finare existensvärldar. Många har vittnat om de upplevelser som mött dem under så kallade nära-döden-upplevelser – NDU – vilka dock visar endast den första anhalten efter döden – den enda från vilken människan kan återvända. Mycket mer återstår för jaget att uppleva i dessa högre världar under det att hon successivt frigör sig från emotionalhöljet och sedermera mentalhöljet, vilka möjliggjort hennes känsloliv och tankeliv under inkarnationen. [caption id="attachment_207595" align="alignnone" width="1170"] Foto: Pixabay[/caption]

Konsekvensen av förnekelse

I det moderna samhället har ny teknologi inom vården mångdubblat kapaciteten att rädda människoliv, på gott och ont. Målet att till varje pris förlänga och rädda liv kan vara lovvärt och riktigt, men detta är inte alltid fallet. När eventuella konsekvenser av påstådda förebyggande och livsuppehållande åtgärder inte beaktas, kan dessa ge desto allvarligare följder för individen. Ibland förlänger livsuppe­hållande åtgärder livet i en organism som inte längre tjänar sitt syfte och där det högre jaget bara väntar på lämpligt sätt att gå över. Kunde vi se detta ur ett högre perspektiv, skulle vi kanske le överseende åt människornas ihärdiga försök att ”rädda liv”. Många gånger skadar dessa försök mer än de gör gott. Om vi vid svåra och dödshotande tillstånd, där möjlighet till tillfriskning är utesluten, i stället kunde acceptera vårt tillstånd som en förberedelse för övergång, med tillit till att inkarnationen går mot sitt slut, skulle vi i stället kunna välja att dö tryggt hemma i lugn och välkänd miljö. Med våra nära och kära samlade kan detta bli till en stilla och vacker övergång, ett fint farväl, samtidigt som möjlighet finns att ta hjälp av palliativa insatser vid behov. Förutom fysiska organismens begränsning när det gäller livslängd har även skördelagen sin verkan, inte enbart individuellt utan även kollektivt. Att människor ”tas ur inkarnation” är ingen slump utan har alltid en orsak, även om den må vara avlägsen och omöjlig för oss att förstå. En älskad människas död har även en betydande inverkan på närståendes utveckling, vilket ur ett högre perspektiv och under vissa omständigheter skulle kunna ses som en offerhandling. Varje individ har dessutom alltid ett livets skuldkonto som lättas av vad som kan uppfattas som ”för tidig” död, såsom kan vara fallet vid olyckshändelser eller tragiska omständigheter. Oavsett för oss ofattbara orsaker får vi aldrig tveka att ge den omvårdnad våra medmänniskor behöver. Denna omsorg är förutom ren medmänsklighet även andras goda skörd, en gott­görelse för gamla skulder och god sådd genom en ny orsakshandling. Det långa tids­perspektivet är alltid en realitet även om det ytterst sällan beaktas. En begynnande förståelse för lagen om orsak och verkan leder ofrånkomligen till större ödmjukhet inför livet. [caption id="attachment_207598" align="alignnone" width="1170"] Foto: Pixabay[/caption]

Från det högre perspektivet

De större perspektiven innefattar bland annat mänskligheten såsom kollektiv, civilisationers uppgång och fall, väsendenas medvetenhetsutveckling och planetens evolution, som alla står under högre lagar. Ur det högre perspektivet är inkarnationen en nödvändighet för att växa genom livserfarenheter, lärdomar och insikter, sådana vi endast kan få i den fysiska världen. När syftet med den enskilda inkarnationen uppnåtts (något vi ej har möjlighet att nå full insikt i), inga fler möjligheter till lärorika erfarenheter kan erbjudas eller den mänskliga organismen gjorts otjänlig, kallar Augoeides, människans skyddsängel, människan ur inkarnation för fortsatt tillvaro i finare materievärldar. Augoeides tillhandahåller människan ett kausalhölje under passagen genom människoriket. Allt detta är en helt naturlig process enligt kunskap som förmedlats till mänskligheten från högre rikens individer. Alla dessa upprepade inkarnationer tjänar till att utveckla tolv essentiala egenskaper hos människan, vilkas uppnående är nödvändiga inför nästa etapp i evolutionen, hennes övergång till det femte naturriket. Dessa för människan väsentliga egenskaper är livstillit, självtillit, laglydnad, rättrådighet, opersonlighet, offervilja, trohet, förtegenhet, livsglädje, målmedvetenhet, vishet och enhet. Alla dessa rymmer många närliggande egenskaper. Detta följande naturrike – essentialvärlden eller enhets­världen – existerar i finare materia än den fysiska, och där måste allt som inte är enhet, kärlek och visdom vara övervunnet en gång för alla. Innan dess är gemensamma målet i människoriket att uppnå enhet och broderskap, återspeglat i ett samhällsbyggande av helt ny kvalitet. Då kan mänskligheten genom sitt utstrålande av ljus, kärlek och kraft fullgöra sin egentliga roll och vara till välsignelse för lägre naturriken. I vår tid finns denna kunskap om verkligheten framställd genom mentalsystemet hylozoik, förmedlat på nytt av den svenske esoterikern Henry T. Laurency (1882-1971) och är särskilt anpassad för västerländska sinnen.   Lena Fredriksson]]> ”Finns medvetandet i hjärnan?” https://nyadagbladet.se/debatt/finns-medvetandet-i-hjarnan/ https://nyadagbladet.se/debatt/finns-medvetandet-i-hjarnan/#respond Tue, 21 Jan 2025 16:05:28 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=198592 Studier av avbildningar av hjärnan tyder på att prefrontala barken och hjässloben är speciellt viktiga för medvetandet och den globala arbetsytan. Men det är svårt att veta om dessa regioner framkallar själva medvetandet eller om de utför relaterade processer som uppmärksamhet, minne och verbalisering av medvetna upplevelser.” (Redaktör Anil Seth 2015, sidan 86): Hjärnan på 30 sekunder, Tukan Förlag. ”Även om det kanske inte finns någon ´fri vilja´ existerar i alla fall upplevelsen av att själv framkalla ett visst beteende och den kan registreras i hjärnan.” (Redaktör Anil Seth 2015, sidan 88): Hjärnan på 30 sekunder, Tukan Förlag. Jag ställer mig då frågan: Vad är det som aktiverar dessa medvetenhetsyttringar i hjärnan? Vad är primärt och sekundärt? Vad är orsak och verkan? När man ställer dessa frågor, får man uppfattningen att den fysikaliska vetenskapens förhållningssätt skapar sin egen verklighetsbild, som ur ett historiskt perspektiv kan jämföras med kyrkans trosföreställning om verkligheten. Under medeltiden hade Påven och kyrkan en mycket stark ställning i Europa och hade monopol på sanningen, likt ett rättesnöre som människorna skulle förhålla sig till. Vetenskapen bör inte hänge sig åt trosföreställningar och fantasispekulationer utan utgå från egna observerade objektiva mätbara resultat och använda detta för att bevisa om medvetandet är lokaliserade i hjärncellsmassan eller inte. Om man resonerar förnuftigt och inte låter känslan styra och bestämma över dessa viktiga frågeställningar, blir den logiska slutsatsen av den vetenskapliga forskningens resultat ganska entydig. Den är att denna forskning enbart lyckats konstatera sekundära effekter av medvetenhetsyttringar. Vetenskapen bör inte hemfalla åt känslans oresonliga förhållningssätt och tro att sekundära reaktioner är själva medvetandet, för då blir vetenskapen den nya religionen. Med en smula ödmjukhet inser hur lite vi vet om man enbart utgår från den objektiva och synliga delen av verkligheten. Kan det då finnas något utöver denna objektiva fysiska värld, som vi kan uppleva med våra fysiska sinnesorgan? Om vi utgår från denna frågeställning, så kommer vi till insikten att den fysikaliska vetenskapen har hamnat i en återvändsgränd. Detta innebär att vi då behöver leta vidare efter någon förnuftig förklaring och inte nöja oss med otillräckliga spekulationer och teorier. Vi borde i stället söka förstå verkligheten som den egentligen är och inte sådan vi tror att den är. Om nu vetenskapen inom hjärnforskningen inte förmår erkänna att den i nuläget inte kan bevisa att medvetandet finns i hjärncellsmassan, så borde detta åtminstone ge utrymme åt andra perspektiv, teorier och frågeställningar. Den troende människan, som snarare utgår från en religiös tro och har den som en grund för att orientera sig i tillvaron, besvarar dessa frågor enligt sin föreställning om verkligheten. Men har religionen egentligen kunnat ge en bättre bild än den vetenskapen ger med sitt sätt att förhålla sig till verkligheten? Vid närmare eftertanke inser vi nog att vi inte kan förlita oss på enbart tro. Däremot kan den ge tröst och en meningsfullhet i tillvaron i denna känslokalla hårda värld som vi lever i. Varken religionen eller vetenskapen har lyckats besvara frågorna om medvetandets natur, meningen med livet, tillvarons förnuftighet och så vidare. Den vetgiriga och sökande människan kommer inte att nöja sig med de torftiga förklaringsmodeller som råder utan kommer givetvis söka vidare för att närma sig en mer hållbar verklighetsförklaring. Egentligen är detta inget nytt utan det har alltid funnits människor på olika nivåer i medvetenhetshänseende. Om vi nu utgår från detta faktum, så inser vi att dessa förebilder av män och kvinnor verkar ha haft en djupare förståelse av verkligheten. Dessa pionjärer har sedan vidareförmedlat kunskapen till sina medmänniskor, där några fåtal haft medvetenhetsreceptorer att uppfatta och förstå deras idéer och tankeformer. I sökande efter svar på frågan om huruvida medvetandet finns i hjärnan uppstår allt fler frågeställningar. Det blir inte enbart en fråga om medvetandets lokalisering i hjärncellsmassan utan även fler frågor: Vad är egentligen medvetandet? Finns minnet i hjärnan? Vad är en människa? och så vidare. Till slut inser man hur lite man vet och då har man kommit till mognadsgraden, den så kallade sokratiska insikten: ”att jag vet att jag ingenting vet”. Den sökande människan kommer inte att nedslås av detta faktum utan drivs vidare av en inre känsla och övertygelse om att det finns mycket mer att lära och förstå av livet. Detta skulle kunna liknas vid en långsam vandring längs en knivskarp väg, längs vilken man uppnår vissa delmål, etapper, milstolpar av erövringar av förståelse men inte nöjer sig med detta utan vet att det finns mycket kvar att förstå av tillvaron och kunskapen om verkligheten. ”Den som söker finner, ty han drivs av undermedveten visshet om att det sökta måste finnas.” (Författare Laurency 1987, kapitel 3.2, 16): Livskunskap Två. Förslagsstiftelsen Henry T. Laurency.   Tamás Bogár]]> https://nyadagbladet.se/debatt/finns-medvetandet-i-hjarnan/feed/ 0 Barns latenta egenskaper https://nyadagbladet.se/kultur/barns-latenta-egenskaper/ https://nyadagbladet.se/kultur/barns-latenta-egenskaper/#respond Sat, 05 Oct 2024 12:07:44 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=178878 Artikeln publicerades ursprungligen den 28 april 2024
Det vore synd om denna tanke skulle stanna där, utan vidare begrundan. Något som å andra sidan kan vara fallet om mentala energin går åt till att hantera livspusslet. Men vad beror dessa olikheter på? Är barnen verkligen oskrivna blad när de föds? Uppenbarligen inte. Vi vet alla att redan små barns karaktärsdrag skiljer sig åt, likaså att de visar fallenhet för olika saker. Personlighetsdragen utmejslas med tiden allt mer. Borde inte detta väcka mer intresse? Nej, vi är inga oskrivna blad. Vi föds med egenskaper och förmågor som ligger latent i jaget, såsom fröer. En del utvecklas tidigt, andra väcks till liv genom omständigheter som ger näring åt egenskaperna ifråga. Föräldrar har en viktig roll i att erbjuda barnen möjligheter att utveckla goda egenskaper, och begränsa annat som kan väcka liv i och förstärka sämre egenskaper. När små barn naturligt genomgår faser där lägre kvaliteter tycks komma fram, skulle vi kunna avstå från att uppmuntra dem. Vissa personlighetsdrag är vi predisponerade för genom för människan okända energier, som präglar vårt vara i en mångfald av kombinationer. Till den kategorin hör också astrologiska influenser, som i sin djupare betydelse har en faktisk påverkan på oss. Sammantaget gör det varje individ till en unik personlighet och egenart. Vi kan utgå från att vi människor har ytterst liten förståelse för dessa ting, och att den moderna psykologin inte heller bidrar till kunskap på området. Det finns mycket kvar att upptäcka.
Vi föds med egenskaper och förmågor som ligger latent i jaget, såsom fröer.
Latenta förmågor kan vi se exempel på när barn till musiker ofta utvecklar musikalitet. Detta sker inte av en slump, utan av något som kan ses som naturens hjälp till matchning. Sådan matchning är dock inte alltid möjlig. Det finns barn med redan i unga år oförklarliga talanger, som ligger långt över vad som kan anses vara normalt för deras ålder. Kroppsspråk, uttryck och inlevelse kan vara av ett slag annars normalt för en vuxen. När ett barn får möjligheter att utveckla fina kvaliteter såsom medkänsla, ansvarskänsla och tacksamhet, kan dessa egenskaper väckas till liv om de finns latent. Utvecklandet av högre emotionala kvaliteter hotas när barnens fritid till övervägande del består av skärmtid, som ger begränsat utbud av tillfällen för dessas utveckling. I naturlig kontakt med sin omgivning, inspirerande miljöer och livets naturliga utmaningar, får däremot individen större möjligheter att återuppväcka och nära sina särskilda egenskaper och förmågor. Generellt sett, måste vi värja oss för att inte bli nerdragna av moderna företeelser. Vår potential är ofta större än vi anar. Den kände Pytagoras, matematikern, förmedlade på sin tid även kunskap om verkligheten, något som då skedde i hemliga kunskapsskolor. Enligt denna kunskap, som numera till en del finns offentliggjord, finns inom oss en uratom, en så kallad monad, som är vårt verkliga jag. Denna monad, är den som efter fysiska döden skalar av sig de höljen som tjänat den under fysiska livet: det eterhölje som gett liv åt grovfysiska organismen, det emotionalhölje som möjliggjort ett känsloliv och det mentalhölje som möjliggjort ett tankeliv. Utan dessa höljen och utan monader som inkarnerar skulle fysiska livet vara en omöjlighet. Tron på att kosmos hela rikedom av livsuttryck skulle kunna existera utan bakomliggande högre grader av intelligens, visar bara på bristande perspektiv. I vår sekulariserade del av världen, har kunskapen om reinkarnation nästan fått ett löjets skimmer över sig. Detta visar hur mycket vi fjärmat oss från verklig livskunskap, alltför förförda av den så upphöjda teknologiska utvecklingen och illusionen om vetenskapens allvetande. Tron att vi skulle leva ett enda meningslöst, oförklarligt liv kunde med rätta kallas ointelligent flum. Nej, livet uppvisar en rikedom bortom våra vildaste föreställningar. Våra naturriken visar på monadernas olika skeden i evolutionen. Alla dessa unga individer, som tidigt visar upp oförklarliga talanger, vittnar om monadernas bevarade egenskaper och förmågor, och hur dessa kan utvecklas till verkliga talanger när de odlats i en följd av inkarnationer. Vi befinner oss på en nästintill oändlig utvecklingsresa, där livet blir allt rikare när vår förståelse vidgas och fördjupas. Monaden samlar fler och fler erfarenheter för att växa i de för människan väsentliga egenskaperna – livstillit, självtillit, laglydnad, rättrådighet, opersonlighet, offervilja, trohet, förtegenhet, livsglädje, målmedvetenhet, vishet, enhet. Alla i sig rymmande många närliggande egenskaper. Det är vår uppgift i människoriket att fullkomna oss i dessa egenskaper, för att ta oss vidare till nästa etapp i evolutionen. Vore vi fullkomliga skulle det förstås inte se ut som det gör i världen idag. Faktum är att vi som mänsklighet ännu är ganska primitiv. Vi har mer att lära.
Viktigt att känna till, är att det också finns krafter som motarbetar mänsklighetens medvetenhetsutveckling.
Dessa krafter är på många sätt styrande i samhället och världen idag. Därför är det viktigt att vara en balanserande kraft som förälder, mot den indoktrinering som sker från tidig ålder, till exempel i skolan och övriga samhället. Att ifrågasätta och uppöva urskillnings- och omdömesförmåga har nog aldrig varit så viktigt som nu. Om vi kan låta barnens första år i livet präglas av fysisk trygghet och kärleksfull närhet, låta världen än så länge vara liten, vänta med att introducera dem för livet utanför familj, släkt och vänner, ger vi dem en grundtrygghet att fortsätta växa med. Tids nog behöver vi alla bekanta oss med den större världen och göra våra individuella erfarenheter, där en stabil grund är av stort värde. Denna kunskap kan räcka för att vi skall bli visare i våra roller som föräldrar; att känna till att barnen, och vi själva, ingalunda är några oskrivna blad, utan monader under utveckling. Kan vi bära detta med oss, kommer vi att göra klokare val för oss själva och våra barn, och underlätta syftet med vår vistelse här i fysiska världen: vår fullkomning som människor. I vår tid finns denna kunskap om verkligheten presenterad genom mentalsystemet hylozoik, förmedlat på nytt av den svenske esoterikern Henry T. Laurency.   Lena Fredriksson]]> https://nyadagbladet.se/kultur/barns-latenta-egenskaper/feed/ 0 En dialog om medvetandet https://nyadagbladet.se/vetenskap/en-dialog-om-medvetandet/ https://nyadagbladet.se/vetenskap/en-dialog-om-medvetandet/#respond Sat, 17 Aug 2024 11:44:16 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=186735   I nervcellens tusen axoner, signaler ger aktivitet. Är det strömmens små elektroner, som utgör vår medvetenhet? Eller är de blott representanter, för delkunskap på vår färd, när som vetenskapens drabanter står på gränsen till annan värld? Vad är det som allt noterar, som vill och som känner och vet, som njuter, tänker, funderar och som gör det med medvetenhet? En jagisk gäst i vår hjärna som flyktigt besöker vår sfär, och deltar så vaket i livet, men plötsligt en dag ej finns där. Är det ett fysiskt spektakel, ett hjärnspöke, en projektion, materiens komplexa mirakel eller en ny dimension? Får någonsin människan veta, var nyckeln till kunskapen är? Man må på rätt ställe leta, och rätt tid måste va´ här.   Peter Wersäll]]> https://nyadagbladet.se/vetenskap/en-dialog-om-medvetandet/feed/ 0