Det nya kalla kriget – Nya Dagbladet

Analytikern: Irankriget är en fälla som ska tvinga Kina till uppgörelse

Emil Fjellstedt — Thu, 10 Sep 2026 10:56:16 +0000

Att ett krig mot Iran inte leder till regimskifte men däremot till stängda sjövägar är enligt den Pekingbaserade analytikern Ryan Perkins inte ett misslyckande – utan hela poängen. I en intervju i The Duran, publicerad den 9 september, beskriver han hur en samtidig energi- och gödselchock enligt hans hypotes är tänkt att driva in Kina i ett val mellan att försvara sin valuta och att rädda sin småindustri. Ryan Perkins är geopolitisk skribent och analytiker med bas i Peking och med Ryssland som återkommande resmål. Han skriver löpande om finans, industri och energi, och har sedan i våras publicerat en serie texter om vad kriget i Persiska viken innebär för Kina. Alex Christoforou introducerade honom i programmet och frågade om hans Substack, medan Alexander Mercouris – som träffat honom i Ryssland – beskrev honom som ovanligt väl bekant med både den kinesiska och den ryska verkligheten, och med finansvärlden. Det framgår av samtalet. Perkins markerar tidigt att det här är en hypotes, inte ett dokumenterat beslut. — Jag har alltid sagt att det är en hypotes. Jag har inga fasta bevis för att det här är strategin, säger han. Han beskriver sitt eget resonemang som en rekonstruktion av vad han tror är planen, inte som en förutsägelse om att den kommer att fungera: variablerna är för många, och han säger uttryckligen att han inte påstår att den lyckas.

Två saker som redan stod i policypappren

Utgångspunkten är enligt Perkins inte de senaste månadernas nyhetsflöde utan det som skrevs innan kriget bröt ut i mars. När han gick igenom strategisk litteratur och policypapper från de senaste 10–20 åren fann han två återkommande slutsatser, tvärs över institutioner och årtionden. Den första var att en regimskiftesoperation i Iran genomgående bedömdes som osannolik att lyckas – vare sig genom en kort och hård militär insats eller genom en utdragen luftkampanj, och i praktiken inte alls utan en betydande markkomponent. Den andra var att Iran, i händelse av en militär operation, förväntades stänga sundet. Kopplingen mellan de två bär hela hans resonemang. Om båda utfallen var kända på förhand, resonerar Perkins, blir den officiella förklaringen – att man försökte något som gick fel – mindre trolig än alternativet: att stängningen av sundet var det man ville uppnå. Han lägger till en observation om hur sådana beslut hanteras offentligt. Inkompetensberättelsen, säger han, används ofta av västerländska medier för att överbrygga glappet mellan vad som betraktas som ett politiskt nödvändigt steg och vad en demokratisk allmänhet är beredd att acceptera. Om detta var planen hade kostnaderna och sidoskadorna räknats fram i förväg och bedömts som acceptabla – och då behövs en berättelse om oförutsedda omständigheter. — Kanske var stängningen av sundet operationens egentliga avsikt. Kanske var det det långsiktiga målet, säger Perkins. Hur central passagen är för världens oljeflöden råder det ingen tvekan om. Enligt amerikanska energimyndigheten EIA passerade i genomsnitt omkring 20 miljoner fat olja per dag genom Hormuzsundet under 2024, motsvarande ungefär en femtedel av den globala konsumtionen av petroleumprodukter, och myndigheten konstaterar att det för de flesta volymer saknas praktiska alternativa vägar ut ur regionen. Cirka 84 procent av råoljan och kondensatet gick till asiatiska marknader, där Kina, Indien, Japan och Sydkorea tillsammans stod för runt 69 procent av flödena. Rörledningarna förbi sundet i Saudiarabien och Förenade Arabemiraten bedömdes vid en avbrottssituation kunna ta emot omkring 2,6 miljoner fat per dag utöver de volymer som redan går den vägen – en bråkdel av det som normalt passerar Hormuz. [caption id="attachment_239992" align="alignnone" width="1170"] Hormuzsundet är en central passage för Asiens energiförsörjning. Satellitbild från 2020. Bild: NASA.[/caption]

Gödsel i mars, mat i september

Den andra halvan av Perkins pusselbit handlar inte om olja utan om gödsel. Gödselmedel och insatsvaror för gödseltillverkning går i stor utsträckning samma väg som oljan, och bristen slog enligt honom till i början av det norra halvklotets planteringssäsong. Där kommer tidtabellen in. En gödselbrist syns inte omedelbart i matpriserna – den syns när skörden kommer in. Ger man ungefär sex månader från det att gödselbristen uppstår till att den slår igenom i livsmedelsförsörjningen, hamnar man enligt Perkins någonstans i september–oktober. Det var också vad han skrev i sin ursprungliga artikel i april: att de två chockerna borde börja synkronisera vid den tidpunkten. Att energi- och matbristen träffar samtidigt är i hans läsning inte ett olyckligt sammanträffande utan det som ger maximal ekonomisk effekt. — Om man räknar med sex månader från gödselbristen tills den slår igenom i livsmedelsförsörjningen skapar det störst ekonomisk effekt om de två synkroniseras ungefär då, säger han. Samtidigt menar han att energiprisbilden inte hängde ihop. Det som pågick var enligt hans beskrivning en långsiktig förstörelse av energiinfrastruktur i regionen, till vilket kom situationen i Venezuela och EU:s sanktioner mot Rysslands möjligheter att exportera energi utanför sitt närområde. Ändå betedde sig prisbilden märkligt dämpat. Hans tolkning är att priserna hölls nere finansiellt – att man både byggde upp en bristsituation och dolde den. Frågan blir då hur länge en brist går att dölja. Perkins prognos i september var villkorad: om utbudsläget fortsätter oförändrat trodde han att oljepriset skulle passera 100 dollar per fat inom kort, ligga någonstans kring 120–125 dollar vid månadsskiftet och röra sig mot 150 dollar mot årsskiftet. För livsmedel räknade han tidigare med en global prisuppgång i storleksordningen tio procent. — Jag spekulerar nu, men mot slutet av året, om utbudsläget fortsätter oförändrat, vilket verkar möjligt, vilket verkar sannolikt just nu med tanke på de återkommande upptrappningarna, talar vi förmodligen om omkring 150 dollar fatet för olja, säger Perkins.

Verkstadsgolvet som ingen räknar med

Först i nästa led får hypotesen sin adress. Måltavlan är enligt Perkins i första hand Kina, och den svaga punkten han pekar ut är inte de stora varumärkena eller högteknologin utan den enorma sektorn av små och medelstora tillverkare – fabrikerna som gör det som resten av världen använder. Han talar om industrins förädlingsvärde, alltså skillnaden mellan vad som går in i fabriken och vad som kommer ut. Förädlingsvärde är inte samma sak som vinst, men det säger något om utrymmet. Under pandemins inledning kollapsade detta gap enligt Perkins dramatiskt: inköpspriserna steg medan konsumentpriserna inte följde med, och den globala inflationsvåg som utlöstes absorberades i praktiken av de kinesiska tillverkarna. De klarade det genom att skära kostnader, tära på sparande och säga upp personal. Mercouris, som själv besökt Kina, la till sin bild av hur många orter som lever på just sådana småföretag och antog att marginalerna där är mycket pressade. Därefter steg staten in med ett omfattande industripaket: uppskjutna el- och skatteinbetalningar och extremt billig kredit från de statliga bankerna. Det gick att göra, menar Perkins, därför att problemet var kortvarigt till sin natur. Man kunde bygga en bro till det normala. I det läge han beskriver nu – en situation som enligt honom skulle kunna vara i 18 månader till två år – finns det ingen motsvarande strand att bygga bron till, och därmed betydligt mindre utrymme för samma sorts insats. — Den nuvarande situationen skulle potentiellt kunna pågå i 18 månader till två år, kanske, vem vet. Så i den situationen finns det egentligen ingenstans att bygga en bro till, förklarar han.

Valutan som finns i två versioner

Den andra sårbarheten är den som de flesta enligt Perkins uppfattar som en styrka: att Kina bygger ut sitt eget betalningssystem och handlar en växande del av sin olja i egen valuta. Det skyddar, men bara till en viss gräns, eftersom den omgivande globala finansiella arkitekturen fortfarande i allt väsentligt är byggd av dollar. Han liknar det vid ett tåg som går på egna spår genom ett landskap där all stödjande infrastruktur är någon annans. Det skapar en asymmetri, och det är den asymmetrin han tror ska utnyttjas. Mekaniken är enkel att följa. När Kina betalar för olja i yuan hamnar valutan hos säljaren, och det finns en gräns för hur mycket av den en oljeexportör kan återanvända till kinesiska varor, tjänster och finansiella instrument. Överskottet växlas på öppna marknaden, i första hand till dollar. På så vis byggs det upp en pool av yuan utanför fastlandets direkta kontroll, handlad i Hongkong, Singapore och London. — Det är en valuta, men det finns två växelkurser, säger Perkins. Samma yuan prissätts på två skilda marknader: den inhemska kursen, CNY, som People's Bank of China styr, och den offshorehandlade kursen, CNH, som sätts av utbud och efterfrågan i den betydligt mindre poolen utomlands. Någon formell fast bindning mellan de två finns inte – men centralbanken har starka skäl att hindra kursskillnaden från att växa, och har historiskt kunnat hålla ihop kurserna genom begränsade likviditetsinsatser i offshoremarknaden. Här kommer oljepriset tillbaka in i resonemanget. Ju dyrare oljan blir, desto fler yuan måste Kina betala för den, desto mer hamnar i offshorepoolen och desto mer växlas vidare – vilket i sig pressar kursen nedåt. Perkins bedömning är att en prisuppgång av den storlek han skisserar blir för stor för att mötas med begränsade likviditetsinsatser. Då återstår enligt honom två obekväma vägar: att köpa tillbaka valuta på öppna marknaden, eller att göra det mer attraktivt att hålla yuan genom högre räntor. Något automatiskt tvång att skruva upp hela Kinas inhemska ränta för att försvara en offshorekurs finns inte – men det är i den riktningen trycket går, och det är där Perkins ser fällan slå igen. Den finanspolitik som krävs för att hålla de små och medelstora tillverkarna under armarna drar åt ett håll; det som krävs för att försvara växelkursen drar åt det motsatta. — Det är därför det är en så lömsk fälla, eftersom höjda räntor för att försöka göra renminbin mer attraktiv att hålla utesluter den sortens finansiella, finanspolitiska stimulanspaket som användes förra gången detta hände, under pandemins inledning, säger Perkins. [caption id="attachment_239993" align="alignnone" width="1170"] Att betala i yuan är enligt Perkins inte samma sak som att stå fri från dollarns finansiella system. Genrebild. Foto: Pictures of Money/CC BY 2.0.[/caption]

Kinas motdrag

Att Peking inte skulle ha sett något komma är enligt Perkins uteslutet. Han menar att Kinas ledning i minst tio år, sannolikt närmare tjugo, har arbetat utifrån antagandet att det till slut skulle bli någon form av ekonomiskt krig med USA. Det han kallar en energisäkring av ekonomin – de mycket stora investeringarna i förnybar kraft, elbilar och inhemsk energiinfrastruktur – beskriver han som buffertbyggande i varje led av produktionskedjan. — Kina har förberett sig på detta i minst tio år, snarare femton och möjligen tjugo. Jag tror att alla i den högsta ledningen förstod att det någon gång skulle komma någon form av ekonomiskt krig, säger han. Under det senaste året pekar han särskilt på aktiviteten i finanssektorn. Kina har enligt honom arbetat med att få balansräkningarna i ordning, ingått valutaswapavtal och strypt utgivningen av dollarobligationer. Ett konkret verktyg han nämner är möjligheten för institutioner att låna renminbi mot innehav av renminbiobligationer i stället för att sälja när kursen börjar falla – ett sätt att bygga in tröghet i marknaden. Hongkongs monetära myndighet annonserade den 13 januari 2025 en likviditetsfacilitet för handelsfinansiering i renminbi på 100 miljarder yuan, med räntor som refererar till fastlandsnivåer plus ett påslag, en valutaswap med centralbanken PBoC och en repofunktion där obligationer köpta via Bond Connect kan användas som säkerhet. Det var ett besked om att införa verktygen, inte ett datum då de omedelbart var på plats. Vad de visar är att offshoremarknaden för renminbi faktiskt har fått en likviditetsarkitektur byggd för påfrestning.

Tullkriget som stresstest

Perkins har återkommit till sin hypotes i uppdateringar under sommaren, och en av de slutsatser han landat i handlar om tullkriget. Bilden av ett hafsigt och impulsstyrt handelskrig köper han inte längre. I efterhand framstår tullarna för honom snarare som en systematisk kartläggning: ett sätt för USA att pröva var de kinesiska sårbarheterna satt och vilka vedergällningsvägar Peking faktiskt skulle kunna använda om det gick till skarpt läge. — Jag tror att det i många avseenden var ett tillfälle att testa vilka vedergällningsvägarna är om vi gör det här, och sedan se hur det matas genom systemet, säger han. Till den bilden hör enligt honom också det politiska skådespelet. Med en president som Donald Trump i förgrunden blir det möjligt att låta hela operationen se ut som bluff, bombast och en förvirrad gammal man som inte vet vad han gör, medan mätningen pågår i bakgrunden. Att narrativet om inkompetens är användbart är en av grundstenarna i hans resonemang: han menar att västmediernas inkompetensberättelse ofta fungerar som bro mellan vad makten betraktar som ett politiskt måste och vad en väljarkår är beredd att acceptera. Mercouris för in ett annat namn i samtalet – finansminister Scott Bessent – och påminner om dennes bakgrund i valutaspekulation, inklusive rollen vid det brittiska pundets fall ur den europeiska växelkursmekanismen 1992. Slutsatsen som värden drar är att invändningen om att detta skulle vara en för komplicerad idé för en sådan person inte håller. Han lägger samtidigt in en egen invändning: att spela med de västliga ekonomiernas stabilitet i hopp om att knäcka Kina framstår som utomordentligt vårdslöst, och han undrar högt om det verkligen är vad en finansminister ska ägna sig åt snarare än en fondförvaltare. Perkins framställer inte sina slutsatser om hans roll som fastställda fakta utan som den mest rimliga läsningen av vem som sitter i mitten av bilden. Perkins svarar med att flytta ambitionsnivån nedåt. Målet är enligt honom inte att krossa Kina. Målet är tillräcklig ekonomisk hävstång. — Jag tror inte att målet är att knäcka Kina. Och som jag skrev i april tror jag att målet är att försöka skapa tillräcklig ekonomisk hävstång över Kina för att de ska kunna tvinga fram – när jag säger Plaza-avtalet menar jag en uppgörelse av Plaza-typ. Jag menar inte att det är en exakt kopia. Det är något som skulle vara funktionellt likartat, säger Perkins.

Brics tappade fart

Den alternativa finansiella arkitektur som Brics-länderna arbetat på hade enligt Perkins verklig fart under det ryska ordförandeskapet. Sedan gick ordförandeklubban vidare till Brasilien, och då stannade arbetet. När Indien tog över hände enligt honom i praktiken ingenting alls. Han misstänker starkt amerikanskt tryck bakom stiltjen, och konstaterar att det är precis den sortens infrastruktur utanför dollarzonen som skulle ha gett Kina fler handlingsalternativ i det läge han beskriver. — Det fanns stor drivkraft bakom det under Rysslands ordförandeskap. Så snart det gick över till Brasilien stannade det helt, och när det sedan kom till Indien hände återigen absolut ingenting, säger han. Mercouris lägger till uppgifter från egna samtal i Moskva. Ryska tjänstemän som varit involverade i Brics-arbetet har enligt honom beskrivit hur ett omfattande arbete under 2024 kulminerade i mötet i Kazan med betalningssystemen, varefter frustrationen blev stor när Brasilien tog över ordförandeskapet och flyttade tyngdpunkten till gröna frågor. Han talar om betydande irritation och öppen tvist, om att brasilianarna svarade att ryssarna uppträdde oartigt och att Sydafrika och Indien ställde sig på Brasiliens sida. Den slutsats hans ryska samtalspartner enligt honom drog var att motparterna i Brasilien och Indien personligen fruktade amerikanska sanktioner mot dem själva om betalningssystemen rullades ut, och att den rädslan var en av de tyngsta bromsarna. Perkins kommenterar att han hört en likartad beskrivning från ekonomen Radhika Desai vid konferensen i Vladivostok.

Indien: när staten tar smällen

Här korrigerar Perkins uttryckligen sin egen prognos. När han i mars pekade ut Indien som den mest utsatta av de större ekonomierna räknade han med att gödselkrisen skulle slå igenom som minskad livsmedelsproduktion vid skördetid. Så blev det inte, säger han. Indien gick i stället aggressivt ut på den öppna marknaden och köpte gödsel och råvara till de kraftigt uppdrivna priserna – urea till omkring dubbla priset jämfört med före krisen enligt hans uppgift – och slussade det vidare till bönderna kraftigt subventionerat. Effekten, som han ser den, är att chocken från Hormuz inte försvann utan flyttade adress. Den ligger nu på statens balansräkning, med växande budgetproblem och begynnande press nedåt på rupien som följd. Enligt Perkins är detta det första synliga tecknet på att fällan fungerar – hans egen formulering i en artikel publicerad samma dag som intervjun. — Indien har i praktiken helt enkelt tagit den ekonomiska chocken från Hormuzsundet och flyttat den rakt över till statens balansräkning, säger Perkins. Konsekvensen han förutspår är inte ett indiskt utträde ur Brics. Något sådant tror han inte kommer. — De kommer inte lämna Brics. De kommer inte göra ett formellt tillkännagivande om att de lämnar, men de börjar bara bete sig på sätt som gör deras deltagande i grunden meningslöst, säger han. Brasilien står enligt honom inför sin egen version av samma sak, eftersom landet nu går in i sin planteringssäsong och är kraftigt exponerat mot gödselsidan. Han hänvisar till en Reuters-artikel några veckor tidigare om att brasilianska sojabönder tappar sitt kostnadsförsprång mot amerikanska konkurrenter, just av detta skäl. Vidare räknar han upp Pakistan, Egypten och Kenya bland de hårdast drabbade av gödsel- och bränslepriserna, och i förlängningen hela det globala syd. Kina utgör undantaget: landet är enligt honom i huvudsak självförsörjande på gödsel, och när krisen inleddes vände Indien sig faktiskt till Peking med en förfrågan om hjälp – något han läser som ett mått på desperation givet läget mellan de två.

En uppgörelse i Plazas efterbild

Vad hävstången ska användas till är enligt Perkins en framtvingad överenskommelse. Han jämför med Plaza-avtalet från 1985, men understryker att det inte handlar om en kopia utan om något funktionellt likartat: ett avtal där Kina förmås att väsentligt tona ner sina valutaambitioner och acceptera villkor från amerikansk sida. Hans läsning av det japanska förloppet – revalvering, hett kapital, kollaps i exportsektorn, en flod av billiga pengar, uppblåsta tillgångsbubblor och därefter ett långt deflationsårtionde – är den analogi han arbetar med, inte ett fastställt historiskt orsaksschema. Poängen han vill åt är riktningen: att bromsa Kinas ekonomi tillräckligt länge för att USA ska hinna revitalisera sin egen. Och där, menar han, kollapsar hela projektet inifrån. Perkins avvisar tanken att ett sådant andrum skulle kunna användas till återindustrialisering. Någon ritning för att industrialisera om ett land finns inte, säger han. Skälet till att USA avindustrialiserades i första hand är enligt honom dollarns reservvalutastatus i sig: driver man ett globalt kapitalimperium blir tidshorisonterna och kapitalstyrningen oförenliga med industrins behov, och växelkursen blir fel. Slutsatsen blir en motsägelse i hjärtat av den strategi han beskriver – USA kan enligt honom industrialiseras om först den dag dollarn upphör att vara världens reservvaluta. — Det finns ingen ritning för att återindustrialisera ett land. Det främsta skälet till att USA avindustrialiserades är dollarns reservvalutastatus, säger han. Samma mönster ser han i Tyskland. Avindustrialiseringen där är inget nytt fenomen utan en process som pågått sedan återföreningen och accelererat med eurozonen, där Tyskland fått en roll som nästan är analog med USA:s i dollarzonen, om än underordnad denna. Britterna gick enligt honom igenom motsvarande i slutet av 1800-talet.

Rören norrut och taxichauffören i Peking

En möjlig energiutväg för Kina, om energipriserna biter, går enligt hans resonemang genom rysk gasinfrastruktur. Om den nya gasledningen vill Perkins framför allt kommentera att projektet går framåt och drivs så fort det kan drivas. Problemet just nu handlar enligt vad han hört inte om vilja utan om sträckning. Den ursprungliga rutten var enligt hans uppgift ganska säkert bestämd till att gå genom Mongoliet. På konferensen i Vladivostok blev han informerad om att invändningen kommer från kinesisk sida, som oroar sig för säkerhetsriskerna med ett tredje land i vägen – inte för att man misstror Mongoliet i dag, utan för vad som kan hända med Mongoliet framöver. Det som nu enligt honom prövas är en dragning runt landet, sannolikt in i nordöstra Kina. — Det är inte så att de inte litar på Mongoliet. De litar inte på vad som kan hända med Mongoliet inom den närmaste framtiden, säger Perkins. Skulle det bli så förlorar Mongoliet mer än transitavgifter. Landet var enligt Perkins uppgifter positionerat för betydande investeringar i sin egen energiinfrastruktur och för en andel av gasen som skulle passera. Mercouris avslutar med att återkomma till något Perkins sagt till honom vid deras första möte, och som fastnat: att man kan sätta sig i vilken taxi som helst i Peking och fråga vad kriget i Iran egentligen handlar om, och få svaret att det handlar om Kina. Perkins står fast vid iakttagelsen och vidgar den. Enligt honom har detta inte uppstått nyligen, utan underbyggt mycket av den politiska förändringen i Kina under det senaste decenniet. Han knyter det till grundlagsändringen som lät Xi Jinping sitta kvar efter sin andra mandatperiod: i toppen av statsapparaten förstod man att detta var på väg, och att navigationen krävde kontinuitet i ledarskapet och en förstärkt ideologisk ryggrad. Omorienteringen mot en mer socialistisk utbildningsinriktning handlade enligt honom om just detta, eftersom den liberala, USA-vänliga miljön i de stora kuststäderna uppfattades som den svaghet som skulle komma att utnyttjas. — Om en taxichaufför börjar tala om kriget mot Iran kommer han att säga att det egentligen handlar om Kina, säger Perkins. Samma sak gäller Ukraina, säger han: talar man med kineser om det kriget hamnar man nästan alltid i att det till sist handlar om Kina, eller i varje fall om regimskifte i Ryssland och därmed om politiken mot Peking. Anekdoten från baksätet i en bil är ingen opinionsmätning. Men den bär hela hans tes i miniatyr: att den ekonomiska belägringen redan är en förklaringsmodell i det land som enligt honom är dess mål.

Polen och USA i samtal om permanenta amerikanska militärbaser

Jan Sundstedt — Thu, 06 Aug 2026 11:35:49 +0000

WARSZAWA (Xinhua) -- Polen och USA för samtal om att etablera permanenta amerikanska militärbaser i Polen, uppgav den polske vice försvarsministern Pawel Zalewski för statliga TVP på onsdagen. Förhandlingarnas förberedande skede är redan avslutat, enligt Zalewski, som sade att den politiska viljan hade uttryckts för länge sedan. — Vi har redan slutfört processens preliminära steg, för att inte tala om den politiska viljan, som uttrycktes för länge sedan, sade han. Han tillade att USA har bildat ett team för samtalen.

USA ser över närvaron i Europa

Samtalen kommer sedan USA förra veckan inlett en formell översyn av sin militära närvaro i Europa. Översynen syftar till att Europa ska ta ett "primärt ansvar för sitt konventionella försvar". Enligt uppgifter som sammanställts av den USA-baserade tankesmedjan Council on Foreign Relations är tiotusentals amerikanska militärer stationerade i bland annat Tyskland, Polen och Italien.

Marknadsanalytikern om energikriget: ”Dollarns ställning står på spel”

Emil Fjellstedt — Thu, 30 Jul 2026 09:17:15 +0000

Marknadsanalytikern och tidigare hedgefondförvaltaren Alex Krainer menar att krig och konflikter kring energi måste förstås som en del av en större kamp om dollarns ställning och västvärldens finanssystem. I en intervju med den norske professorn Glenn Diesen varnar han för att störningar i olje- och gasflöden kan blottlägga risker i banksektorn. Krainer är författare, marknadsanalytiker och tidigare hedgefondförvaltare. I samtalet återkommer han till sambandet mellan energi, geopolitik och finans. Diesen inleder med att fråga varför energi tycks ha fått en så central plats i konflikter som berör Venezuela, Iran, Ryssland och strategiska sjövägar. Krainer svarar att energins betydelse inte är ny, utan går tillbaka till den moderna stormaktspolitikens framväxt. — Energi har varit den centrala faktorn i imperiekrig under de senaste 120 åren, säger Krainer.

Oljehandel och dollarns ställning

Enligt Krainer är det inte bara kontrollen över råvaran som står på spel. Han menar att olje- och gasprojekt, lån till energibolag och handel i amerikanska dollar tillsammans skapar en struktur där kapitalströmmarna dras mot banker i USA och Storbritannien. Han beskriver hur ett lån från en storbank till ett energibolag, enligt hans resonemang, blir beroende av att oljeintäkter fortsatt kommer in i dollar. Därmed, menar han, kopplas resursutvinning i andra delar av världen till bankernas balansräkningar i väst. — Det här är den moderna kolonialismens mekanism, säger Krainer och hävdar att resursrikedom i slutändan slussas till finansiella centrum som London och New York. — För den finansiella nivån är den stora vinsten att behålla kontrollen över resursrika regioner, säger Krainer. Här ligger, enligt Krainer, den avgörande kopplingen mellan banksystemet och konflikterna kring energi. När stora banker lånar ut till energibolag och lånen ska betalas tillbaka med olje- och gasintäkter i dollar blir fortsatt kontroll över produktion, kontrakt och betalningsflöden en del av bankernas affärsmodell. Bankerna är i hans beskrivning därför inte enbart passiva långivare. Alex Krainer menar att strukturen skapar ekonomiska incitament att bevara en världsordning där resursrika områden är öppna för västerländska bolag och där handeln hålls knuten till dollarn. När den ordningen hotas, hävdar han, uppstår också ett tryck mot politiska ingripanden och krig för att återställa kontrollen. Han ställer detta mot vad han kallar normal och ömsesidig handel mellan länder. USA skulle enligt honom kunna importera och exportera energi utan att samtidigt eftersträva kontroll över resursrika regioner, men han menar att den finansiella logiken ger starka incitament till det motsatta.

Varnar för spridning till banksektorn

Samtalet går därefter över till bankernas exponering. Krainer hävdar att minskade exportintäkter från olje- och gasregioner kan göra lån och andra finansiella positioner osäkra. Han lyfter särskilt fram risken för att stora banker är knutna till varandra genom derivat och andra ömsesidiga åtaganden. Om en systemviktig bank inte kan fullfölja sina åtaganden kan det, enligt Krainer, spridas vidare till andra banker. Han jämför det tänkta förloppet med finanskrisen 2008. — Hela systemet hamnar då under press och riskerar en fullständig systemkollaps, säger Krainer. Han menar att centralbanker i ett sådant läge sannolikt skulle försöka hålla systemet flytande med ny likviditet. Men i hans analys flyttas då problemet från bankernas balansräkningar till hushållens köpkraft. — Att skapa pengar ur tomma intet leder till sist till hyperinflation, varnar Krainer.

Prognos om inflation och stagnation

Diesen tar också upp Gulfstaternas relation till USA och frågar om förändrade säkerhetspolitiska förhållanden kan påverka kapitalflöden till amerikanska marknader, bland annat till AI-sektorn. Alex Krainer menar att ett avståndstagande från dollarn eller förstörda energianläggningar skulle kunna få långtgående följder. Mot slutet berättar Krainer att han själv stött på tillfälliga problem med att tanka efter hemresan. Han använder händelsen som utgångspunkt för en bredare varning om brist, prisbildning och marknadsingripanden. — Varje imperium på väg ned har försökt böja ekonomins lagar efter sin egen vilja – och alla har till sist misslyckats, säger Krainer. Hans slutsats är att världen enligt honom går mot en period av hög inflation och ekonomisk stagnation.

Kina förbjuder export till 14 EU-aktörer efter nya Rysslandssanktioner

Emil Fjellstedt — Sat, 25 Jul 2026 07:44:18 +0000

Kina förbjuder med omedelbar verkan export av produkter med dubbla användningsområden till 14 europeiska aktörer. Beslutet är ett svar på EU:s nya Rysslandssanktioner mot 14 företag i Kina och Hongkong. Den kinesiska åtgärden offentliggjordes av landets handelsdepartement den 24 juli. Kinesiska exportörer får inte längre sälja varor, programvara eller teknik med dubbla användningsområden till de utpekade aktörerna. Förbudet gäller också utländska organisationer och personer som vill överföra eller tillhandahålla sådana produkter av kinesiskt ursprung. Pågående leveranser ska stoppas omedelbart. Undantag kan beviljas i särskilda fall efter ansökan till departementet. På listan finns bland andra den tyska försvarskoncernen Rheinmetall, den tjeckiska fordonstillverkaren Tatra Trucks, den franska drönartillverkaren Cavok UAS och den polska elektronikproducenten Vigo Photonics. Även företag verksamma inom elmotorer, kemi, optoelektronik, laserteknik och skeppsbyggnad samt tekniska universitetet i Wrocław omfattas.

Svar på EU:s 21:a sanktionspaket

EU antog dagen före Kinas besked sitt 21:a sanktionspaket mot Ryssland. Paketet omfattar bland annat banker, kryptotjänster, energiföretag och aktörer med koppling till den ryska militärindustrin. EU lade samtidigt till 51 aktörer på en lista med skärpta exportrestriktioner för produkter och teknik med dubbla användningsområden. Enligt unionen har dessa understött Rysslands militärindustri eller bidragit till att kringgå exportförbud. Företagen finns bland annat i Kina och Hongkong, Indien, Kazakstan, Kirgizistan, Turkiet och Förenade arabemiraten. Kinas handelsdepartement uppger att 14 företag i Fastlandskina och Hongkong träffades av EU:s nya åtgärder. Peking beskriver därför exportförbudet mot de europeiska aktörerna som en motåtgärd.

Förbudet omfattar även tredje part

Beslutet innebär inte bara att kinesiska leverantörer stoppas från att exportera. Även företag i andra länder förbjuds att vidareexportera berörda produkter av kinesiskt ursprung till de 14 aktörerna. Därmed kan åtgärden påverka leveranskedjor där kinesiska komponenter går via mellanhänder. Vilka enskilda produkter som påverkas beror på Kinas exportkontrollregler och varornas användningsområde. I det officiella beskedet anges inget uppskattat värde på de stoppade leveranserna eller hur stora konsekvenserna blir för de berörda företagen.

Medvedev: Finland har blivit ryskt kärnvapenmål

Emil Fjellstedt — Sat, 04 Jul 2026 07:12:25 +0000

Rysslands tidigare president Dmitrij Medvedev säger att Finland nu finns med på Rysslands lista över kärnvapenmål efter att landet lättat på sitt tidigare kärnvapenförbud.

Uttalandet gjordes i ett inlägg på X sedan Finlands riksdag i juni röstat för att ändra landets regler för kärnvapen. Beslutet innebär att kärnvapen kan föras in, transporteras och innehas i Finland om landets försvar kräver det.

”Finland har upphävt sitt förbud mot att hysa kärnvapen. Vad förändrar det för finländarna? Bara en liten sak: deras land står nu på Rysslands lista över kärnvapenmål. Gläd er, Finland, ni har uppnått maximal säkerhet”, skriver Medvedev.

Finland has lifted its ban on hosting nuclear weapons. What does that change for the Finns? Just one minor thing: their country is now on Russia's nuclear target list. Rejoice, Finland, you’ve reached peak security!
— Dmitry Medvedev (@MedvedevRussiaE) July 2, 2026

Medvedev är vice ordförande i Rysslands säkerhetsråd och hans varning innebär att Finland uttryckligen pekas ut som ett möjligt mål för ryska kärnvapen. Beskedet kommer efter att Finland gick med i Nato 2023, efter Rysslands invasion av Ukraina, och därefter stegvis anpassat sin försvarspolitik till alliansens kärnvapendoktrin.

Den finska riksdagen röstade med 125 röster mot 61 för lagändringen. Finlands försvarsminister Antti Häkkänen har beskrivit beslutet som nödvändigt för landets säkerhet och för att Finland fullt ut ska kunna omfattas av Natos avskräckning.

Finlands president Alexander Stubb har samtidigt sagt att landet inte avser att placera kärnvapen på finskt territorium i fredstid. Enligt Stars and Stripes har lagändringen i stället motiverats med att Finland måste kunna delta i alliansens försvarsplanering om säkerhetsläget kräver det. Medvedevs varning visar dock att beslutet också kan ha gjort Finland mer utsatt i en kärnvapenkonflikt mellan Ryssland och Nato.

Amerikansk diplomat vill göra Taiwan till ”getingbo” av drönare

Emil Fjellstedt — Fri, 03 Jul 2026 09:45:22 +0000

USA:s högsta sändebud i Taiwan vill att den självstyrande ön förvandlas till ett ”getingbo” av drönare i luften, till sjöss och under vattenytan. Uttalandet kommer samtidigt som USA fortsätter att bygga ut sitt militära samarbete med Taipei, trots upprepade varningar från Peking. USA erkänner inte formellt Taiwan som en suverän stat, men är öns viktigaste militära stöd och största vapenleverantör. De diplomatiska kontakterna sköts genom det som i praktiken fungerar som en ambassad, American Institute in Taiwan (AIT). AIT:s chef Raymond Greene sade på torsdagen att drönare är en ”nyckel” till att stärka Taiwans säkerhet och bygga upp vad han beskrev som en bredare avskräckningsförmåga, rapporterar RT. — USA och Taiwan kan bygga upp en ”demokratisk” drönarproduktion och stärka den fria världens kollektiva avskräckningsförmåga, sade Greene vid ett drönarforum i Taichung. Han hänvisade även till kriget i Ukraina och hävdade att drönare kraftigt har stärkt försvararens möjligheter även mot numerärt överlägsna motståndare. Uttalandet ligger i linje med den amerikanska strategin att i allt högre grad bygga upp Taiwan som en framskjuten militär motvikt till Kina – en roll som av kritiker jämförs med Ukrainas funktion i USA:s konfrontation med Ryssland. — Inget förebygger en konflikt mer effektivt än att göra Taiwan till ett getingbo av drönare i luften, till sjöss och under vattenytan, sade Greene.

Peking varnar för USA:s Taiwanlinje

Kina betraktar Taiwan som en oskiljaktig del av landet enligt principen om ett Kina. Peking har återkommande anklagat Washington för att uppmuntra separatistiska krafter på ön genom vapenförsäljning, militära kontakter och politiska signaler. Uttalandet från Greene kom bara dagar efter att Kinas utrikesminister Wang Yi uppmanat USA:s utrikesminister Marco Rubio att behandla Taiwanfrågan med ”största försiktighet”. Wang varnade enligt uppgifterna för att ”minsta rörelse” i Taiwanfrågan kan påverka hela situationen. Samtalet den 30 juni följde på ett möte i Peking i mitten av maj mellan Kinas president Xi Jinping och USA:s president Donald Trump. Xi ska då ha varnat för att en felaktig hantering av Taiwanfrågan kan försätta relationerna mellan Kina och USA i ett ”extremt farligt läge”.

Vill bygga upp asymmetrisk förmåga

Den nuvarande ledningen i Taipei har försökt utveckla en så kallad asymmetrisk krigföringsförmåga, där drönare och obemannade system spelar en central roll. Samtidigt är Taiwan fortsatt starkt beroende av amerikanska vapenleveranser. I maj godkände det oppositionsdominerade parlamentet bara två tredjedelar av ett föreslaget extra försvarspaket på 40 miljarder dollar som Taiwans ledare Lai Ching-te hade begärt. Medlen öronmärktes enbart för amerikanska vapen, enligt RT med hänvisning till oro för inhemsk korruption. Kinesiska företrädare har upprepade gånger fördömt USA:s vapenförsäljning till Taipei och infört sanktioner mot amerikanska försvarsföretag. Peking har samtidigt ökat sin militära närvaro och verksamhet till sjöss kring Taiwan under de senaste månaderna, vilket Kina beskriver som legitima åtgärder för att värna landets suveränitet och territoriella integritet. Xi har tidigare sagt att en återförening med Kina är ”ofrånkomlig” och kopplat Taiwanfrågan till vad Peking kallar ”den kinesiska nationens stora pånyttfödelse”. Vid ett möte med Kuomintang-ledaren Cheng Li-wun i april sade han att inga förändringar i omvärldsläget kan ändra den historiska utvecklingen, samtidigt som han utlovade stöd för fredliga relationer över Taiwansundet.

Maria Malmer Stenergard vill byta namn på Kiev – till ”Kyjiv”

Jan Sundstedt — Thu, 02 Jul 2026 15:50:27 +0000

Utrikesdepartementet kommer framöver att vägra använda namnformen Kiev för Ukrainas huvudstad. I UD:s språkbruk ska staden i stället kallas "Kyjiv", enligt utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M). Det var Maria Malmer Stenergard som uttryckte önskemålet på regeringens sommarfika på torsdagen, enligt TT, som återges av bland andra Fria Tider. Ändringen innebär bland annat att Sveriges ambassad i Ukrainas huvudstad i fortsättningen ska benämnas "Sveriges ambassad i Kyjiv". – Att byta namnform är ett sätt att visa vårt stöd för Ukraina, säger Malmer Stenergard enligt TT.

Fler namnformer ändras

Enligt utrikesministern har Ukraina uppmanat andra länder att använda ukrainska namnformer för städer och regioner, i stället för former som kopplas till Rysslands koloniala arv. – Vi motverkar ryska försök att utplåna ukrainsk kultur, säger hon trots att namnformerna använts under lång tid. Fler namnformer ändras i UD:s språkbruk. Honorärkonsulatet i Odessa ska framöver heta honorärkonsulatet i "Odesa". Regionen Donbass ska av UD stavas "Donbas".

Viktor Bout varnar för att Ukrainakriget kan sprida sig till Europa

Emil Fjellstedt — Tue, 30 Jun 2026 15:41:34 +0000

Den tidigare ryske vapenhandlaren Viktor Bout varnar i en ny intervju med Tucker Carlson för att Ukrainakriget snabbt kan växa till en direkt konfrontation mellan Ryssland och europeiska länder. I det drygt timslånga samtalet hävdar han att västlig vapenproduktion, långdistansdrönare och amerikanskt underrättelsestöd har gjort Europa till en allt mer aktiv del av kriget. Intervjun publicerades av Tucker Carlson på X under måndagen och spelades in med Bout i Moskva. I samtalet med Carlson framställer den tidigare vapenhandlaren Viktor Bout kriget i Ukraina som ett växande stormaktskrig snarare än en bilateral konflikt. Han beskriver den västliga vapenhjälpen som en stegvis upptrappning där pansarvärnsvapen och luftvärn följts av stridsvagnar, Patriot-system, F-16 och långdistansdrönare. — Låt oss börja med att konstatera att detta inte är en konflikt mellan Ukraina och Ryssland. Detta är i grunden en konflikt mellan Ryssland och hela ”de villigas koalition”, säger Bout i intervjun.

Bout: Europas industri har blivit en del av kriget

Han hävdar att ukrainsk militär produktion och logistik i allt högre grad har flyttats till europeiska länder och att detta enligt Moskvas synsätt gör dessa länder till en del av konflikten. Han nämner Polen, Tyskland, Frankrike, Italien, Danmark, Turkiet, Spanien och Belgien som exempel på platser där vapen och drönarkomponenter enligt honom produceras för Ukraina. Enligt Bout används långdistansdrönare för att angripa ryska raffinaderier, civil infrastruktur och mål långt från fronten. Han anklagar även Ukraina för attacker mot civila i områden som står under rysk kontroll. Flera av de specifika påståendena i intervjun är ryska uppgifter om konflikten och bör förstås som Bouts beskrivning av kriget, men de ingår i hans bredare varning om att Moskva kan komma att betrakta europeiska logistikcentra och fabriker som legitima mål. — Vi skulle till slut inte ha något annat val än att börja slå mot logistikcenter i Polen, Rumänien, Tyskland och alla dessa länder, eftersom de är en del av konflikten, säger han. Carlson tillade att han uppfattar Rysslands president Vladimir Putin som mer återhållsam än många i väst tror. Bout svarade att den ryska allmänhetens tålamod minskar när drönarattacker och gränsincidenter fortsätter. — I väst tror man ibland att återhållsamheten hos vår ledning är svaghet. Men se på vad som sker i världen. Vi är nu mycket nära ett fullskaligt tredje världskrig i en het fas, varnar Bout.

Drönare – en ny faktor i eskaleringen

En stor del av intervjun kretsar kring drönarkrigföring. Bout, som Carlson presenterar med hänvisning till dennes erfarenhet av vapenhandel, menar att billiga obemannade system förändrar krigets karaktär genom att göra civila transporter, energianläggningar och logistiska flöden sårbara långt bakom fronten. Han beskriver särskilt drönare med AI-styrd målsökning som ett hot, eftersom de enligt honom kan skickas in över stora områden och själva välja rörliga mål. I Bouts version används denna utveckling inte bara militärt utan också för terror mot civilbefolkning i ryska gränsregioner och nyligen intagna områden. — Det krävs inte ens en operatör längre. Den går in och väljer vilket mål som helst, vilken bil som helst, till och med ett barn på cykel, säger han. Han kopplar tekniken till en större geopolitisk risk: om drönare med västliga komponenter eller västligt underrättelsestöd slår mot ryskt territorium, ökar trycket på Moskva att svara mot de resurser som möjliggör attackerna.

Trump, Starlink och satellitdata

Carlson frågade även om kriget går att stoppa. Bout svarade att han anser att Donald Trump skulle kunna göra det snabbt, men inte i första hand genom diplomati. Han pekar i stället ut två tekniska beroenden som enligt honom håller den ukrainska krigsförmågan vid liv: Starlink och amerikanska satellitunderrättelser. — Utan dessa två faktorer kan de inte strida ens en dag. För det första handlar det om Starlink, som är deras viktigaste kommunikationssystem, säger Bout. Han hävdar att ukrainska drönarattacker, ledning och målval är beroende av amerikansk realtidsinformation. Om Washington stängde av kommunikationen och satellitstödet skulle den ukrainska armén enligt Bout snabbt hamna i kaos. — Inte en enda attack är möjlig om USA inte delar underrättelseinformation från satelliter, säger han. Bout hänvisar också till ett påstått möte mellan Trump och Putin i Alaska året innan intervjun och säger att Ryssland fortfarande väntar på att Trump ska ”göra sin del” för att få slut på kriget. Den delen av resonemanget uttrycks som Bouts egen bedömning av diplomatin och speglar en rysk förväntan om att USA, snarare än Ukraina eller EU, sitter på det avgörande inflytandet.

Religion, Zelenskyj och ukrainska val

Intervjun rör sig därefter in på krigets ideologiska och religiösa dimension. Bout hävdar att konflikten för många ryssar har fått karaktären av en religiös strid, bland annat genom konflikten kring den ukrainska ortodoxa kyrkan, kloster i Kiev och den historiska betydelsen av Kiev för den ryska ortodoxa traditionen. Han anklagar ukrainska myndigheter och nationalistiska grupper för att ha fördrivit präster och tagit över kyrkor. Ukraina har å sin sida beskrivit delar av den kyrkliga konflikten i landet som en fråga om ryskt inflytande och nationell säkerhet under krigstid. — För oss är även detta ett stort religiöst krig, säger Bout. Bout angriper också Volodymyr Zelenskyj och återkommer till att den ukrainske presidentens mandatperiod löpt ut medan landet befinner sig under krigslagar. Han hävdar att en stor del av Ukrainas befolkning vill ha fredsuppgörelse med Ryssland och menar att västliga ledare ignorerar detta eftersom kriget tjänar deras egna politiska intressen.

Påståenden om svarta marknaden och Hamas

Ett av samtalets mest långtgående påståenden gäller västliga vapenleveranser till Ukraina. Bout hävdar att delar av de vapen som skickats till Ukraina har sålts vidare på den svarta marknaden och hamnat hos aktörer som Hamas, Hizbollah och mexikanska karteller. Carlson instämmer i intervjun och frågar varför Israel, som enligt honom borde känna till detta, inte offentligt har protesterat. — Vi ser att ukrainarna tidigt började sälja de vapen som väst levererade till dem på svarta marknaden, säger Bout. Detta är ett känsligt och omstritt påstående. Västliga regeringar har återkommande medgett risker för korruption och att vapen hamnar på avvägar vid stora vapenflöden, men de specifika påståendena om försäljning till Hamas och Hizbollah kräver separat verifiering. I artikeln återges de därför som Bouts och Carlsons påståenden, inte som fastslagna fakta.

Utväxlingen mot Brittney Griner

Bout blev internationellt känd som den ryske vapenhandlare som av amerikanska myndigheter kallades ”Merchant of Death”. Han dömdes 2011 i USA och anklagades bland annat för en "sammansvärjning för att döda amerikaner" och materiellt stöd till den colombianska Farc-gerillan, fick 25 års fängelse och utväxlades 2022 mot den amerikanska basketspelaren Brittney Griner. Efter återkomsten till Ryssland har han gått in i politiken genom det nationalistiska partiet LDPR och valdes 2023 in i den regionala lagstiftande församlingen i Uljanovsk oblast. I slutet av intervjun frågar Carlson om fångutväxlingen 2022, då Bout frigavs från amerikanskt fängelse i utbyte mot Brittney Griner. Carlson beskriver affären som obalanserad och Bout säger att han själv uppfattade valet av motpart som närmast förolämpande, eftersom han hade väntat sig att en annan fånge skulle ingå i utväxlingen. — Jag kan inte klaga. Jag är tacksam för att min regering beslutade att föra mig tillbaka, säger Bout. Han säger samtidigt att den amerikanska bilden av honom som världens största vapenhandlare byggdes upp till en ”dramatisk myt” och att han i dag är mer upptagen av Rysslands och USA:s framtida relation än av sitt eget förflutna. Avslutningsvis säger Bout att han ser en möjlighet till ett helt annat förhållande mellan Ryssland och USA om Washington frigör sig från vad han kallar globalistisk kontroll. Han menar att ryssar och amerikaner har gemensamma drag som stora folk, präglade av sin geografi och att länderna skulle kunna samarbeta i stället för att lägga enorma resurser på ömsesidig förstörelse. — Om vi förenas och slutar slåss, slutar vara svurna fiender och samarbetar för att lösa problemen på planeten, då finns det inga gränser för hur långt vi kan nå – kanske är inte ens himlen gränsen, säger Bout.

The war in Ukraine is very close to exploding into Europe, including the cities where your kids are taking a semester abroad. No one in the West seems to be paying any attention at all. A warning from Viktor Bout in Moscow.
0:00 The Escalation in Ukraine 15:27 What Is the Motive… pic.twitter.com/uwg7huYz2k — Tucker Carlson (@TuckerCarlson) June 29, 2026

Ryssland stärker gränsförsvaret efter Natos expansion

Redaktionen — Mon, 08 Jun 2026 21:06:05 +0000

MOSKVA (Xinhua) -- Ryssland vidtar säkerhetsåtgärder med anledning av att Natos militära infrastruktur flyttas närmare landets gränser, uppger Kremls talesman Dmitrij Peskov.

Uttalandet kom på måndagen efter att Nato inlett den två veckor långa flygövningen Ramstein Flag 2026 i flera länder, däribland länder som gränsar till Ryssland.

— Vårt försvarsdepartement följer naturligtvis den här processen noga. Ryssland vidtar nödvändiga åtgärder för att garantera sin säkerhet mot bakgrund av utvecklingen, sade Peskov på en fråga om hur Moskva ser på eventuella hot från alliansen.

Han framhöll att Natos militära infrastruktur i flera årtionden har flyttats närmare Rysslands gränser.

Övningen inleddes på måndagen. Det huvudsakliga målet är enligt militäralliansen att "nå centrala gemensamma mål med övningen".

Ryskt antidrönarsystem på film

I ett klipp som sprids på sociala medie-plattformen X uppges ryska soldater använda det handhållna antidrönarsystemet "Jolka" mot ukrainska drönare.

Russian soldiers using the kinetic interceptor drone “Yolka” destroy Ukrainian drones.

This system has now proven itself hundreds of times in combat and is being expanded across the army. pic.twitter.com/bVwD8qALak
— Chay Bowes (@BowesChay) June 6, 2026

Berlin–Bagdad och den nya sidenvägen – kampen om Eurasien

Markus Andersson — Tue, 02 Jun 2026 14:27:05 +0000

Kampen om Eurasien har i över hundra år handlat om mer än territorier och militärallianser. Den har handlat om vem som kontrollerar järnvägar, hamnar, råvaruflöden, kreditgivning och de korridorer som binder samman Europas industriella kärna med Asiens landmassor. Berlin–Bagdad-järnvägen var ett av de tydligaste exemplen. Projektet skulle ge Tyskland en landväg till Osmanska riket och Persiska viken, och i förlängningen ge tillgång till råvaror och marknader bortom brittisk sjökontroll. I dag fyller Kinas Belt and Road Initiative – den nya sidenvägen – en liknande geopolitisk funktion. Den strategiska kärnan är densamma: den fysiska infrastrukturen avgör vilka länder som kan handla, försörja sig och bygga industri utan att vara beroende av sjövägar, finanssystem och flaskhalsar som andra makter kontrollerar. Järnvägar och hamnar är därför inte neutrala byggprojekt, utan delar av världsekonomins maktstruktur. [caption id="attachment_231289" align="alignnone" width="640"] Historisk karta över Berlin–Bagdad-järnvägens ofullbordade delar vid första världskrigets utbrott. Karta: Okänd upphovsman/Wikimedia Commons (CC0).[/caption]

Järnvägen som utmanade sjöherraväldet

Efter Tysklands enande 1871 växte landet snabbt till en industriell och vetenskaplig stormakt. Den preussisk-tyska modellen byggde på god utbildning, lokal förvaltning, produktiv industri och ett stort antal banker som finansierade mindre företag och långsiktiga investeringar. Storbritanniens makt vilade samtidigt på dess sjöherravälde. Imperiet kunde kontrollera handelsvägar, råvaruflöden och sjötransporter över hela världen. Ett växande Tyskland, med behov av energi och råvaror, förblev därför sårbart så länge dess försörjningslinjer kunde strypas till havs. Berlin–Bagdad–Basra-projektet förändrade kalkylen. Järnvägen skulle binda samman Centraleuropa med Osmanska riket och Persiska viken, och ge Tyskland en möjlig landväg till råvaror, olja och marknader oberoende av brittiskt kontrollerade sjövägar. Uppslagsverket Britannica beskriver Bagdadjärnvägen som ett tyskfinansierat järnvägsprojekt genom Osmanska riket, med stor strategisk betydelse i upptakten till första världskriget. Ekonomen Richard Werner beskriver i en intervju med Tucker Carlson järnvägen som en nyckel till att förstå konflikten mellan sjömakt och kontinentalmakt. Werner är professor i bank- och finansfrågor och är bland annat känd för sin forskning om kreditgivning och för att på 1990-talet ha myntat begreppet ”kvantitativa lättnader” (quantitative easing). — Planen utvecklades på investerings- och ingenjörssidan av Siemens och finansierades av Deutsche Bank – alltså planen att bygga järnvägen Berlin–Bagdad–Basra, säger Werner.

Kontroll över landmassan

Berlin–Bagdad-järnvägen blev därmed mer än ett transportprojekt. Den hotade själva mekanismen bakom det brittiska imperiets makt: möjligheten att via sjövägar, blockader och kontroll över de globala handelsflödena påverka andra länders utveckling. Sjömakter kontrollerar hamnar, sund och farleder och kan upprätthålla blockader. Kontinentalmakter försöker i stället skapa järnvägar, landkorridorer och regionala handelsnätverk som inte lika enkelt kan stoppas från haven. Den brittiska blockaden mot Tyskland efter vapenvilan i första världskriget visade hur sårbart ett industriland blir när försörjningen kan strypas från havet. — Om den hade färdigställts i tid skulle den i praktiken ha neutraliserat den brittiska sjödominansen, säger Werner om Berlin–Bagdad-järnvägen. [caption id="attachment_231290" align="alignnone" width="640"] Karta från Halford Mackinders Democratic Ideals and Reality, 1919. Karta: Halford Mackinder/Wikimedia Commons[/caption] Den brittiske geografen Halford Mackinder formulerade i början av 1900-talet tanken att kontrollen över Eurasiens inre delar kunde bli avgörande för global makt. Hans Heartland-teori satte ord på samma grundfråga: den makt som kan binda samman Europas industriella kärna med Eurasiens råvaror och landmassor får ett strategiskt övertag som sjömakter måste försöka förhindra. Historiskt handlade detta om Tyskland, Osmanska riket och Ryssland. I dag handlar det om Kina och de korridorer som knyter samman Asien, Europa, Mellanöstern och Afrika.

Vår tids Berlin–Bagdad-järnväg

Belt and Road Initiative är Kinas stora satsning på handelsvägar, hamnar, järnvägar, energiprojekt och transportkorridorer mellan Asien, Europa, Afrika och Mellanöstern. Precis som Berlin–Bagdad-järnvägen utmanade en ordning byggd på sjöherravälde, skapar den nya sidenvägen alternativa vägar genom världsekonomin. Kina är starkt beroende av sjövägar som går genom trånga passager som Hormuzsundet och Malackasundet. I ett skarpt konfliktläge kan sådana flaskhalsar utnyttjas för att störa kinesisk handel och energiförsörjning. Landbaserade rutter genom Centralasien, Ryssland, Iran och andra regioner minskar därför sårbarheten mot sjömakter med förmåga att kontrollera handelsflöden. — Vad är den moderna Berlin–Bagdad-järnvägen? Svaret är Belt and Road Initiative, den nya sidenvägen, säger Werner. [caption id="attachment_231291" align="alignnone" width="640"] Godståg vid Alashankou-stationen vid gränsen mellan Kina och Kazakstan. Foto: Republiken Tatarstans representation i Kazakstan/Wikimedia Commons (CC BY 4.0).[/caption]

Kina som strategisk huvudfråga

Dagens konflikt med Kina bör därför ses som en fortsättning på ett historiskt mönster. Frågan är inte bara vem som exporterar mest eller vem som har störst militärbudget, utan vem som bygger de transportleder, kreditsystem och försörjningsvägar som andra länder blir beroende av. Flera av dagens konfliktlinjer bör därför förstås mot bakgrund av Kinas uppgång. Amerikanska makthavare betraktar Kina som den främsta strategiska utmaningen, på liknande sätt som brittiska imperieplanerare tidigare såg Tyskland som hotet mot den egna världsordningen. — Jag tror att det slutgiltiga målet är Kina, säger Werner. Kina har blivit den makt som kan utmana USA ekonomiskt, teknologiskt och infrastrukturellt. Konkurrensen behöver i sig inte vara ett problem. Tvärtom skulle handel och samarbete kunna gynna båda sidor. Konflikten uppstår när Kinas uppgång tolkas som ett strategiskt hot som måste begränsas.

Industrin som byggde rivalen

En avgörande del av utvecklingen är USA:s egen roll i Kinas industriella uppgång. Under flera decennier flyttades produktion, kapital och teknik till Kina. Företag tjänade på lägre kostnader, men den amerikanska industribasen försvagades samtidigt som Kina byggde upp den kapacitet som i dag gör landet till en självständig konkurrent. Werner jämför utvecklingen med amerikanska investeringar i Tyskland under 1920- och 1930-talen. I båda fallen byggdes en blivande motståndare upp ekonomiskt genom kapital, kunnande och tekniköverföring. — USA hade egentligen inte behövt flytta merparten av sin produktion till Kina överhuvudtaget, säger Werner. På kort sikt var utvecklingen lönsam för företag och finansintressen. På längre sikt stärkte den Kina till en nivå där landet inte längre behöver utländsk teknik på samma sätt, samtidigt som amerikanska arbetare, medelklass och industriell självständighet försvagades.

Krediter, banker och nationell utveckling

Infrastrukturfrågan är även kopplad till bankväsendet. Tysklands, Japans och Kinas historiska framgångar byggde i hög grad på decentraliserad kreditgivning: lokala banker som finansierade små och medelstora företag, industri och produktiva investeringar. I ett sådant system styrs krediter mot verklig produktion och långsiktig utveckling. I ett centraliserat system hamnar pengarna lättare i spekulation och tillgångsbubblor, samtidigt som kontrollen uppifrån ökar. Skillnaden avgör vilka samhällen som kan bygga självständig industri och vilka som blir beroende av externa finanscentra. — Man behöver tusentals små lokala banker som lånar ut till små företag. Modellen bygger på decentraliserat beslutsfattande, säger Werner. Den preussiska modellen för lokal kreditgivning fördes enligt Werner vidare till Japan och därefter till Kina under Deng Xiaoping. Resultatet blev fyra decennier av snabb ekonomisk utveckling, industriell uppbyggnad och att hundratals miljoner människor lyftes ur fattigdom.

Kampen om världsekonomins vägar

Det som binder samman Berlin–Bagdad-järnvägen och den nya sidenvägen är därför kampen om världsekonomins vägar. Om en kontinental industrimakt kan bygga egna landvägar till råvaror, energi och marknader minskar sjömaktens förmåga att styra världshandeln. Transportleder och banker blir därmed politiska vapen. Järnvägar, hamnar och kreditsystem avgör vilka samhällen som kan utvecklas självständigt och vilka som förblir beroende av externa maktcentra. Att den nya sidenvägen väcker sådan oro beror på att den binder samman länder, öppnar alternativa försörjningsvägar och skapar ett eurasiskt nätverk utanför den gamla sjömaktens fulla kontroll. Den utgör vår tids Berlin–Bagdad-järnväg – och en av nycklarna till att förstå stormaktspolitiken kring Kina.